Sjungom studentens lyckliga dag... men inte på tåget!

Helgen tillbringades i Göteborgstrakten, där jag skulle fira att mitt kusinbarn tar studenten. Har inte sett Nathalie sen 1995, så det var kul att träffas igen. (Sen kan man ju alltid diskutera om det var bra eller dåligt att få en påminnelse om att det faktiskt var nio år sedan jag själv tog studenten. Jag lutar nog åt att det känns lite jobbigt.)

Tänk att tösabiten tar studenten...

Hursomhelst. Studentfirandet var trevligt, med traditionellt kaosartat utsläpp på skolgården, tjutande och brölande och en katastrofalt osynkad version av Studentsången. När vi kommit tillbaka till Sjövik skulle buffén dukas fram och gästerna droppade in en efter en. Gott om mat och en välfylld bar sörjde för en trevlig kväll (kanske mindre trevlig för studentskans pappa när han en vacker dag upptäcker att jag sabbade korken till hans Napoleonkonjak när jag försökte leka bartender. Hrm.)

Min syster och jag i vimlet.

Nytt ämne: På dit- och hemresan åkte jag tåg. Gjorde då iakttagelser om två typer av besvärliga medpassagerare.

Skräniga bönder. Ni har väl sett SJ:s tv-reklam; "Den inre resan". Ett vackert sommarlandskap dansar förbi utanför tåget. Det enda som hörs är det sövande dunket från rälsskarvarna. Eh, glöm det.

Tänk i stället SJ InterCity, en omskrivning för ett tåg som stannar i varenda jävla håla. Töreboda, Skövde, Falköping, Herrljunga, Vårgårda, you name it. Finns där två kor och en korvkiosk så tycker SJ det är värt att göra halt för att släppa in bönderna på tåget. Följden blir naturligtvis att vanliga civiliserade människor får sin fridfulla tågresa spolierad av högljudda fjortisar med munnen full av snus och väskan full av folköl.

Lämpliga sysselsättningar enligt dessa kretiner: Högljudd genomgång av funktionerna i kompisens digitalkamera. Högljudd demonstration av mp3-spelaren. Högljudd demonstration av bristfälligt ordförråd.

Skräniga nollåttor. På vägen hem åkte jag X2000. Tyst och lugnt, hoppades jag. Förgäves. I stället drabbades jag av en treåring som testade alla ringsignaler i pappans mobil (gammal modell, bara monofona signaler...). Samt nåra slynglar som envisades med att delge hela vagnen sin förtjusning för Big in Japan - på repeat. Och som envisades med att kommunicera muntligt trots att de satt tre stolsrader ifrån varandra.

Vad är det som gör att folk har så svårt att fatta att de inte är ensamma i tågvagnen. Man delar på utrymmet och får väl därmed försöka respektera att olika människor har olika behov. Vissa vill vila, andra behöver koncentrera sig, somliga vill läsa. Sure, man har såklart rätt att föra en konversation på tåget. Men man kan hålla den i dämpad ton.

Så, då har prinsessan på ärten fått gnälla lite. En avslutande reflektion: är inte det skräniga beteendet ett tecken på att det jagcentrerade samhället håller på att göra sitt intåg? Ack du sköna, nya värld.