Fågelskåderi på hög nivå

På väg till jobbet i dag fick jag syn på en gul liten fågel. Omedelbart uppenbarades för mig en gigantisk kunskapslucka. Jag insåg nämligen att jag trots att jag just beskådat en av Sveriges antagligen vanligaste fåglar, så hade jag inte en susning om vilken sort det var. Rödherre? Domfink? Bohake? Trallgök?

Såna där saker förväntas man nog ha lärt sig på lågstadiet (eller möjligtvis redan på dagis). Emellertid har ingen av dessa insikter slagit sig till ro i det arma råttbo som befinner sig mellan mina öron. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet och googla fram lite fåglar. Vilka här nu delges denna bloggs läsekrets, så att vi alla blir lite mer allmänbildade.

Bofink.

Domherre.

Rödhake.

Talgoxe.

Några fågelarter jag under min uppväxttid däremot definitivt lärt mig identifiera är kråkor, kajor, skator och duvor. (Hemma hos oss åtföljs fågelnamnen dock i regel med ändelsen "-jävel".) Detta beror på att varje gång något av dessa odjur uppenbarar sig i vår trädgård får min far eld i ögonen och far ut i trädgården hoppande och vilt fäktande med armarna, hojtande och klappande med händerna för att schasa bort dessa oönskade inkräktare. Faktum är att han noga övervägt att göra sig skyldig till olaga vapeninnehav, blott för att uppleva nöjet att skjuta skallen av en och annan pilskt kuttrande duva. F'låt, duvjävel.

De vingburna krakar som med livet som insats ibland slår sig ner på en gren i familjen Svenssons trädgård ser ut som följer:

Kråkjävel.

Kajjävel.

Skatjävel.

Duvjävel.

Bonusbild:

Min far.

PS. En rätt underhållande fågelrelaterad episod drabbade min kära vän Hedda den 19 april. Upphov till episoden var givetvis hennes patologiske körskollärare.