Tråkigt väsk-hyckeri

Det måste vara otroligt tråkigt att vara sosse. Åtminstone om man är välbetald. Som Mona Sahlin. Hon tjänar ungefär 120 000 kr, och borde få ut drygt 60 000 efter skatt. Vad ska hon göra med pengarna?


Man kan tycka att hon skulle få göra vad hon vill. Det är ju inte direkt en hemlighet att hon är välbetald. Men nu råkar hon vara sosse, och då får man tydligen tänka sig för. Att skaffa något som inte alla har råd med, t.ex. en Louis Vuitton-väska, går tydligen inte för sig; enligt Göran Greider är det till och med "ett hot mot socialdemokratin". "Inte särskilt smart", säger Aftonbladets Lena Mellin, och påpekar att ett vanligt vårdbiträde tjänar 11 550 kr efter skatt.

Nej, det kanske inte är så strategiskt riktigt. Men i så fall är hela socialdemokratin ett enda stort hyckleri. Faktum är ju att partiet skjuter till 70 000 kr till Mona Sahlins riksdagslön varje månad (för att hon ska tjäna lika mycket som statsministern). Varför gör man det, om hon nu ändå inte får använda pengarna? Eller förväntas hon skänka tillbaka dem till Rörelsen?

Det verkar tråkigt att vara sosse. Den enda som har anledning att vara nöjd i den här historien är nog det vanliga vårdbiträdet, som tack vare jobbskatteavdraget har fått 1 097 kr mer i plånboken varje månad. Om han/hon sparar det i ett halvår så kan han/hon köpa en lika fin Louis Vuitton-väska som Mona Sahlin. Undrar vad Göran Greider skulle säga om det?

Själv skulle jag valt den här. Den heter Huron och är från Louis Vuittons Utah-serie.
15 700 kr kostar den och hade jag haft Mona Sahlins lön hade jag slagit till direkt.

Lägre moms på frukt än porr!

Att slopa den tolvprocentiga momsen på frukt och grönt vore en bra idé, tycker några kändisar som skrivit en debattartikel i SvD. Och så jämför de med porrtidningar (6 procent moms) och vill därmed påskina att i det här landet så beskattas frukt hårdare än porr.

Det råkar nu vara dumheter. Den 6-procentiga momsen gäller för tidningar och tidskrifter, oavsett om de innehåller porr eller kostråd. Och om du köper porr i annat format, t.ex. som dvd, så betalar du 25 procent moms.

Jovisst, det är nyttigt med frukt. Och det är bra om människor äter grönsaker. Men till syvende og sidst måste det vara upp till folk att själva bestämma vad de stoppar i sig. Livsmedel är ju redan subventionerat genom att beskattas med 12 procent moms i stället för 25, som är det normala, räcker inte det? Och varför ska just frukt och grönt undantas från moms? Varför inte andra nyttigheter som mjölk, kött, fisk och ägg?

Alldeles oavsett detta: Att slopa momsen skulle medföra att priset på ett kilo bananer sjunker från 23 kr till 20,50. Ett kilo morötter skulle kosta 9,80 i stället för 11 kr. Någon som tror att det skulle ha någon effekt på "folkhälsan"?

En märklig Facebook-historia

Sist av alla bloggare i hela världen tänkte jag kommentera Fredrik Reinfeldts föräldraledige pressekreterare Edvard Unsgaards uppmärksammade Facebook-inlägg för någon vecka sedan.


Statusuppdateringen är en smula märklig. Vad spelade det t.ex. för roll att städerskan är ryska? Eller över huvud taget att företaget drivs av invandrare? Kopplingen till arbetslinjen känns heller inte glasklar.

Men det märkligaste av allt är förstås att en person som jobbar med media och presskontakter inte har bättre förståelse för hur medielogiken funkar. Kanske är det sådan kompetensbrist som ligger bakom Alliansens oförmåga att kommunicera professionellt?

Från vänsterhåll kommer naturligtvis även den gamla vanliga kritiken mot arbetslinjen och hushållsavdragen. Själv förstår jag inte vad det skulle vara för fel med att kontakta en städfirma för att få hjälp med trapphusstädning. Åtminstone torde det glädja de städföretag som får in mer pengar i kassan. Och staten, som tar ut sin beskärda del av kakan.

På tal om skatt, förresten, så blev jag självklart nyfiken på om Unsgaards trapphusstädning kan berättiga till skattereduktion. Rent principiellt, alltså. Jag skulle gissa på nej, men tycker inte att Skatteverkets meddelande i frågan (SKV M 2009:12) ger klart besked. Någon som vet? Kanske läge att tipsa Unsgaard om det i så fall, så han inte trampar i klaveret en gång till.

Skrapanskylten 21 januari

Kan Lidl inte räkna?

Momsen är en av de skatter som vållar företagarna mest huvudbry. Regelverket är snårigt och tekniskt och fallgroparna många. Kul och intressant för oss som jobbar med det på heltid, men svettigt för företagen och deras bokföringskonsulter.

Ett exempel på hur lätt det blir fel kan man få i Lidls senaste annonskampanj. Där lovar de att sänka priset på frukt och grönt motsvarande momsen (momsen är 12 procent). I en fotnot skriver de att de ska sänka priserna med 12 procent.


I förstone kan det här verka rätt och rimligt. Men räknar man lite på de så inser man att räkna, det har Lidl inte gjort.

Så här: Momsen på mat är 12 procent. Om du handlar frukt på Lidl för 100 kr så får du betala 12 kr i moms. Totalsumman blir alltså 112 kr. Om man då vill sänka priset "motsvarande momsen" så ska man förstås sänka priset med 12 kr. Men 12 kr av 112 kr är inte 12 procent, utan 10,71 procent. En sänkning med 12 procent, som Lidl utlovar, blir ca 13:50 kr. Vilket konsumenten förstås tackar och tar emot för. Om nu Lidl står vid sitt ord. Man får väl hoppas att Lidl är bättre på att hålla löften än på att räkna.

Göran, du får ursäkta men...

Hur svag karaktär stadsdelspolitiker kan ha avslöjades i afton när hrr Forslund och Svensson från Folkpartiet i Skarpnäck hade föresatt sig att besöka skjutjärnsjournalisterna Pihlblad och Svenssons utfrågning av socialminister Göran Hägglund (KD).

Så dök det oväntat upp två biljetter till galapremiären av Snabba cash, varpå det seriösa och politiskt korrekta arrangemanget raskt fick ge vika för röda mattan, snittar och champagne. Och, märkligt nog, kokt korv med bröd. (Detta fick sin förklaring när det visade sig att premiären sponsrades av Gudruns chark.)

Nu ska det förvisso medges att den röda mattan knappast var framrullad för vår skull; syftet med oss var väl mest att bidra till att premiären såg välbesökt ut. Vilket den onekligen var; man fick ha rejäla armbågar för att ta sig fram till buffébordet där snittar och kanapéer trängdes med chokladpraliner och tarteletter. Och tro mig, när det gäller gratis champagne och godsaker så kan svältfödda statstjänstemän ha ganska vassa armbågar. (Och klumpiga fötter, vilket Arja Saijonmaa bittert fick erfara...)

Snabba cash är en bra bok, och den som gillade den kommer inte bli besviken på filmen. Av många bra saker uppskattar jag att gangstertillvaron inte romantiseras; i filmen berörs också att den hårda tillvaron som kriminell ofta grundläggs i en otrygg barndom. Och så kom vi då, på något sätt, ändå in på det socialpolitiska spåret. Därmed kanske Göran Hägglund kan ha överseende med att vi dissade honom.

Varning för uppfostringskampanj!

Härom kvällen avslutade jag vinterns stora bokprojekt, Jonathans Littells De välvilliga, en 900 sidors skildring av andra världskriget från nazi-officeren Max Aues perspektiv. På sätt och vis hade jag kanske tur som var förkyld i helgen, så att jag med gott samvete kunde ägna mig åt streckläsning i två dagar.

Nu är, hur som helst, Max Aues saga all och efter honom tänkte jag det kunde passa med ett par berättelser om den terror som för en del européer tog vid efter nazi-terrorn: kommunismen. Således har jag nu öppnat Herta Müllers Kungen bugar och dödar, och därefter väntar Slavenka Draculics Katt i Warszawa.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag gillar att läsa böcker. Och borde väl därmed vara öppet mål för det utspel Folkpartiet gjorde strax innan nyår. I utspelet föreslår vi bokutredning som tar ett grepp om frågorna kring läsandets nya utmaningar.

Dessa utmaningar består bl.a. av förändrad teknik, "bestsellerism", sociala förändringar och internationalisering, enligt riksdagsledamoten Christer Nylander. Bokutredningen ska även söka svar på vilka effektiva vägar det finns för att öka läslusten för dem som annars inte läser.

Jag vill börja med att understryka att jag tycker läsning är viktigt. Läsning främjar bildning och bildning främjar demokratin. Därför har skolorna ett viktigt uppdrag att ge eleverna ett gott förhållande till litteraturen. (Här vågar jag gissa att skolorna kan bli bättre. Detta torde dock vara en fråga för utbildningsutskottet snarare än kulturutskottet.)

Men jag tycker ändå att utspelet andas en smula uppfostringspolitik. Förutsättningarna för ett brett läsande finns där: den låga bokmomsen och pocketboomen har gjort litteratur rekordbillig. Det finns hundratals bibliotek där böcker kan lånas kostnadsfritt (nej, inte gratis; notan för biblioteken står skattebetalarna för). Ljudböcker kan enkelt laddas ner till iPodar eller köpas på cd. Om nu svenskarna, trots detta, ändå väljer att inte konsumera litteratur i den utsträckning politikerna önskar så får man respektera det valet. Uppfostringskampanjer ska vi inte ägna oss åt.

Kylan kräver klok klimatpolitik

Stockholm har blivit kallt, sjöng Orup, och den textraden har väl sällan känts så aktuell som nu. Huvudstaden, liksom större delen av landet, är insvept i ett tjockt snötäcke. I Hammarbyhöjden skiner solen för ögonblicket, och får allt det vita att gnistra så vackert.

Men bortsett från det bildsköna, som torde ge vykortsfotograferna bråda dagar, är kylan ganska illa tajmad. I takt med att temperaturen sjunker så stiger behovet av energi. Samtidigt är ett par av våra kärnkraftsreaktorerna avstängda för översyn. När vatten- och kärnkraften inte räcker till måste efterfrågan på el mättas från andra källor. Just nu produceras el med hjälp av fossila bränslen som gas och olja, meddelar SvD. Dyrt och dåligt för miljön.

Elknappheten gör också elförsörjningen mer sårbar och stopp i elproduktionen kan leda till omfattande elavbrott. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilka effekter ett sådant avbrott skulle ha för samhället.

Inte minst mot den här bakgrunden finns det skäl att fundera över Sveriges energiförsörjning. Fortfarande hämtas mest el från kärnkraft och vattenkraft. Båda energikällorna är pålitliga, effektiva och förhållandevis miljövänliga. På grund av utfallet i en folkomröstning för trettio år sedan står ett av våra kärnkraftverk, Barsebäck, helt stilla.

I övrigt har kärnkraften lidit av forsknings- och nybyggnadsförbud på grund av folkomröstningen. Konsekvenserna ser vi idag, när vi måste importera fossil energi eftersom vårt behov av energi överstiger vår produktion. Det miljöalternativ som fått lite snurr på senare år, vindkraften, stängs av när det blir för kallt. Är det klokt att förlita sig på en energiproduktion som slutar fungera när den behövs som mest?

Det är dags att vi inser att kärnkraften kommer behövas även i framtiden. Eftersom forskningen går framåt är morgondagens kraftverk både säkrare och effektivare än gårdagens. Självklart måste det till stora satsningar även på andra, ännu miljövänligare energikällor (Alliansregeringens klimatmiljard är ett exempel på detta). Men vi måste acceptera att kärnkraften kommer att behövas även i framtiden.

Läs mer
Folkpartiets miljö- och klimatpolitik
Folkpartiet om elmarknaden
Folkpartiet om kärnkraften

Sverigedemokrater för osvenska?

I en debattartikel i DN idag gör psykoanalytikern Tomas Böhm en genomgång av Sverigedemokraternas partiprogram. Han menar är att partiet, som säger sig vilja främja "svenskheten", genom sin ortodoxa och alltför intoleranta syn på bl.a. invandrare själva bryter mot den tolerans som utgör ett signum för det som möjligen kan kallas svenskhet:

[Man skulle] kunna hävda att det svenska är att vara tolerant och inte se en svensk identitet som något klart en gång för alla. Den är påverkbar och öppen för inflytande, liksom vi svenskar påverkar dem som kommer hit. Så har det alltid tyckts vara. I det svenska ingår då också att tolerera grupper som vill ha sin egen uppfattning och syn på hur man ska leva.

Genom att vara så intoleranta är Sverigedemokraterna inte tillräckligt "svenska" för att få stanna i landet, om deras egen politik skulle tillämpas strikt. Böhms slutsats är förstås en aning surrealistisk, men likväl ett intressant inlägg i diskussionen om Sverigedemokraternas osmakliga partiprogram.

Ett problem för ett parti som säger sig värna "svenskheten" är förstås att definiera begreppet. Det blir nog svårt att hitta ett tillfredsställande svar - åtminstone om man med svenskhetsbegreppets hjälp vill exkludera andra. Vad som uppfattas som "svenskt" förändras ju över tid och kanske är det just så som Tomas Böhm antyder, att den mest påtagliga röda tråd som går genom svenskväven är öppenheten och toleransen. Då ligger Sverigedemokraterna rätt risigt till.

Skrapanskylten 8 januari

Fria helgdagar ger oanade möjligheter

Apropå förra inlägget om helgdagarna: I dagens SvD skriver Lars Ryding en kolumn som berör ämnet. Han poängterar att almanackan inte är byggd på rationalitet utan på religion, och experimenterar med tanken att förlägga helgdagarna "utan hänsyn till historiens hokus pokus" men konstaterar att en sådan reform nog lär dröja:

Det är med almanackan som med monarkin; på dessa två områden är majoriteten av svenskarna inte längre rationella och sekulära utan kvasireligiösa traditionalister. Rör inte min Kristi Him!

I dag, 7 januari, är för övrigt Temadagens dag, ett slags samlingsfirande för hela den uppsjö av olika bemärkelsedagar som dykt upp under åren. Och det här ger naturligtvis oanade möjligheter när vi väl bestämt oss för att släppa helgdagarna fria.

Då kan den som vill högtidlighålla Internationella Caps Lock-dagen (22 oktober), Skolmjölkens dag (30 september), Djurförsökens dag (12 februari), Världsdagen för tapirer (27 april) eller varför inte, och det här känner jag som statstjänsteman särskilt för, Världsdagen för offentliga tjänster (23 juni hissar vi flaggan för dem!).

Dags att rensa bland helgdagarna

I morgon infaller trettondagen, en av Sveriges 13 helgdagar. Vem bryr sig egentligen om den? Eller för all del pingstdagen och Kristi himmelfärdsdag? Första maj ska vi inte tala om, en rent politisk helgdag som bara uppskattas av den krympande arbetarrörelsen. (Och, förvisso, en och annan valborgsfirare som uppskattar att kunna sova av sig vårruset i lugn och ro.)

För att en helgdag ska vara berättigad ska den representera något slags gemensam nationell angelägenhet, en högtid som åtminstone större delen av befolkningen kan ställa sig bakom. Många av helgdagarna i Sverige finns kvar endast som en historisk-religiös restprodukt. Även icke-troende kan förstås uppskatta att vara lediga på Kristi Himmelfärdsdag, men det är inte skäl nog för att pådyvla alla svenskar en helgdag.

Våffeldagen ska bli min helgdag.

För att markera att staten är skild från kyrkan - och partipolitiken - borde åtminstone trettondedag jul, första maj, Kristi Himmelfärdsdag och pingstdagen avskaffas som helgdagar.

Detta förslag kan tyckas svårsmält, men syftet är inte att beskära svenskarnas ledighet. Syftet är snarare att öka vår frihet att vara lediga när det passar. Därför bör de borttagna helgdagarna kompenseras med nya semesterdagar i motsvarande mån. Idag gäller 25 semesterdagar enligt semesterlagen, vilket alltså kan ökas något. Därmed kan de som verkligen vill fira Kristi himmelsfärd eller första maj vara lediga då. Vi andra kan fira Europadagen, höstdagjämningen, fettisdagen... eller helt enkelt stanna kvar ett par extra dagar på solsemestern.

Gudrun Schyman - ett hot mot välfärden

Gudrun Schyman är lite speciell på det sättet att hon dragit igång en ny politisk karriär sedan hon slutade som partiledare för Vänsterpartiet. Förutom att ha startat Feministiskt Initiativ har hon hunnit sitta ett par år i Republikanska Föreningens styrelse, där jag fick nöjet att göra hennes bekantskap. För närvarande valsar hon runt i tv-programmet Let's Dance.

En piruett för mycket?

Frågan är emellertid om turerna på dansgolvet inte gjort henne lite snurrig. I en debattartikel i Sundsvalls Tidning försöker hon föra upp 30-timmarsveckan på agendan; en utopi som de flesta andra övergett vid det här laget.

Jag blir inte riktigt klok på Schymans argumentation, men såvitt jag förstår så menar hon att dagens samhällsbyggnad innebär att barnen får så långt till skolan att föräldrarna måste följa dem och det har föräldrarna inte riktigt tid med eftersom de jobbar så mycket. Lösningen på det är då att vi jobbar mindre.

Det vore naturligtvis bekvämt med 30-timmarsvecka, men ekvationen går nog inte ihop. Om vi som är arbetsföra jobbar allt mindre, så kommer skatteintäkterna inte räcka till att försörja dem som inte jobbar (sjukskrivna, pensionärer osv.). Såvida inte vi vill göra dramatiska nedskärningar i välfärden. För Gudrun, vem ska betala välfärden om människor inte jobbar?

Mot Gudrun Schymans drömmerier kan ställas en verklighetsförankrad Allianspolitik, som tar sikte på människors möjligheter att styra över sin egen vardag. Det handlar om allt från rätten att välja barnomsorg och skola till möjlighet att få skatterabatt för hushållsnära tjänster. Alliansens politik har dessutom den fördelen att den skapar jobb. Så att vi har råd med välfärden.

Skrapanskylten 5 januari

Hur sociala är politiker egentligen?

Huvudartikeln i dagens SvD handlar om sociala medier och hur politiker använder dem för att få ut sitt budskap. Bakgrunden är förstås att Barack Obama på ett framgångsrikt och nydanande sätt använde sig av internet i sin presidentvalskampanj (se t.ex. New York Times artikel How Obama’s Internet Campaign Changed Politics).

Den bedriften vill alla göra om och jag antar att användandet av Facebook och Twitter bland politiker har exploderat efter förra USA-valet. Enligt SvD:s artikel använder 17 procent av riksdagsledamöterna Twitter och 71 procent facebookar. Som liberal gläder jag mig åt att Folkpartiets ledamöter ligger bra till i den här statistiken.

Siffrorna kan såklart bli bättre. Att ha en Facebook-sida borde vara lika självklart för en politiker som att finnas med i telefonkatalogen. Till viss del handlar det om respekten för väljaren, att kunna möta henne på hennes villkor. Ingen politiker borde få barrikadera sig bakom utredningshögar i kanslihuset.

(För ordningens skull får det väl påpekas att sociala medier inte ersätter all annan väljarkontakt vid torgmöten, flygbladsutdelningar osv. Men det torde vara självklart.)

Att få upp siffrorna när det gäller användandet av sociala medier är gott, men inte gott nog. Nu gäller det för politikerna att lära sig att använda medierna på rätt sätt. "Många använder inte möjligheten att öra dialog, utan ser det som ytterligare en kanal att trycka ut politiken", säger Ulrika Ingemarsdotter på Centerpartiets kansli. Hon har nog rätt. Jag tror många politiker känner villrådighet. Nu när jag skaffat Twitter, ska jag skriva varje gång jag går på toa då?

Man kan också fråga sig om det är ett självändamål att skriva många inlägg. I SvD:s undersökning rankades tre ledamöter högst, däribland Fredrick Federley (C). Han skriver ner i stort sett allt han gör - men tröttnar inte folk på tandborstningsreferat i längden? "Nej", svarade Federley (via Twitter, lämpligt nog), "inte om det görs med humor o interaktivitet".

I egenskap av politikens mediehora par excellence, som jag en gång kallat honom (jag tror han tog det på rätt sätt), borde han väl veta. I en kort twitter-kommentar ryms dock inte många nyanser, och jag tror att Federleys svar måste anpassas till vilket slags politiker du är. Federleys politiska profil är intensiv och extrovert, och personer som röstar på honom tilltalas säkert av hans utlämnande personlighet. Men andra väljare har andra preferenser, och uppskattar kanske ett mer lågmält och reflekterande ombud. Twitter-frenesi är nog inte vägen till framgång för alla.

Sociala medier har däremot den uppenbara fördelen att de, för den som har många nätvänner eller "followers", snabbt och billigt kan förmedla ditt budskap och ge dig respons. I det avseendet är antalet nätkontakter - den andra mätfaktorn i SvD:s undersökning - förstås väldigt viktigt. Den uppfattningen tycks inte delas av Folkpartisten Gunnar Andrén. I en tweet skriver han "Nu räknas antal läsare och vänner. Är det politik? Nja." Vilket fick mig att retas lite med honom och fråga om antalet besökare vid ett torgmöte räknas? Är det politik? Jag har ännu inte fått något svar.

Uppdatering 8 januari
På pr-byrån JMW:s blogg har Brit Stakston skrivit två intressanta inlägg:
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1.
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2.

I dagens Expressen intervjuas bl.a. Annie Johansson (C) om sociala medier:
"Gudrun är briljant på sociala medier"

Klotterdilemmats lösning

Gårdagens klotterdilemma fick i morse sin lösning, i form av klotterjouren...

Nytt klotterdilemma

I somras (se Förnuft och känsla) skrev jag om det moraliska dilemma jag drabbades av när jag gick förbi ett trottoarklotter - och tyckte om det.

Nu har det hänt igen. På vägen till jobbet passerar jag varje dag Folksam-komplexet vid Skanstull. På en av betongmurarna har någon sprayat en dikt, en kärleksdikt.

Låt mig reta dig
med min fantasi
Låt mig älska dig
med min blick
Låt oss tillsammans
försvinna i mörkret

I sex korta rader ryms så mycket koncentrerad längtan och så mycket vibrerande lust, men samtidigt en sådan vemodig tvekan, att jag varje morgon liksom måste stanna till en stund och hänföras av ordens kraft.

Ändå är det klotter, som borde tvättas bort. Usch vad tillvaron är bångstyrig ibland.

Skrapanskylten 16 december

Skrapanskylten 15 december

Skrapanskylten 14 december

Skrapanskylten 11 december

All reklam är bra reklam?

Netonnet marknadsför en "designad klockradio" för 199 kr. Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken på vilka teknikprodukter som inte är designade.

Skrapanskylten 4 december

Skrapanskylten - nu med muspekare!

En omvändelse under duschen?

I Sydafrika höjs nu radikala röster för att ställa förre presidenten Thabo Mbeki inför rätta för massmord. Anledningen är hans huvudlösa inställning i hiv/aids-frågan.

Drygt 18 procent av den vuxna befolkningen i Sydafrika bär på hiv-viruset eller har utvecklat aids. När Thabo Mbeki, och hans ökända hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, styrde landet var regeringens policy att förneka sambandet mellan hiv och aids. Bromsmediciner motarbetades och läkare som skrev ut dem fick sparken. I stället förordades "traditionell" behandling i form av vitlök och rödbetor.

Mbeki, Tshabalala-Msimang och deras hiv-politik.

Den här inställningen var naturligtvis fasansfull och antalet döda i aids hade sannolikt varit mycket lägre om Mbeki-regeringen i stället förordat bromsmediciner och drivit en hälsopolitik som baserades på vetenskap i stället för vanföreställningar.

Även om det är en ironi att den svarta regeringen under 15 år blev ansvarig för fler dödsfall bland svarta än under 400 år av kolonialt styre (Frans Cronje, vice vd för det ansedda Institutet för rasrelationer, i en SvD-artikel idag) kan det ifrågasättas om ett mordåtal mot Thabo Mbeki vore utsiktsfullt eller meningsfullt. I stället borde borde krafterna riktas mot framtiden. Det är därför glädjande att den nuvarande regeringen, under Jacob Zuma, tycks ha en mer verklighetsförankrad inställning i hiv/aids-frågan.

Jacob Zuma har förvisso inget fläckfritt förflutet; han lär ha sagt att en dusch efter samlag är tillräckligt för att skydda sig mot hiv-smitta. För sydafrikanerna hoppas jag att de signaler han nu skickar ut inte bara är en läpparnas bekännelse utan ett uttryck för att han på allvar vill ta tag i detta förödande folkhälsoproblem.

Skrapanskylten 2 december

Skrapanskylten 1 december

Skrapanskylten 30 november

Kulturmomsdebatt klingar falskt

"Inför en enhetligt momssats på kultur", skanderar tre goda liberaler idag på Svenska Dagbladets debattsida. Är opera finare än dataspel, frågar de sig?

Debattörernas indignation grundar sig i att opera, konserter, film och böcker har en momssats på 6 procent medan dansband och dataspel har en momssats på 25 procent. Detta är orimligt och orättvist, menar debattörerna. Kulturmomsen bygger på förlegade och felaktiga premisser.

Jag instämmer gärna i att skatteregler inte ska bygga på förlegade premisser. Men som momsare måste jag erkänna att ett rodnadens skimmer lägger sig över mitt ansikte när jag läser artikeln. Debattörernas momskunskaper är inte mycket att yvas över.

Den konstruerade konflikten mellan opera och dataspel är förvisso slagkraftig, men samtidigt resultatet av en grov förenkling. Debattörernas brösttoner klingar helt enkelt falskt. Kulturmomsreglerna kan beskyllas för mycket, men de gör inga värderingar av hur "fin" kulturen är. Däremot skiljer de på hur den tillgängliggörs och det är därför momsen på en cd-skiva är högre än på en konsertbiljett - oavsett om det handlar om opera eller BWO.

Nu var syftet med debattartikeln måhända inte att göra en vetenskaplig utredning av kulturmomsen. Men när man i en mening säger att "[d]e olika momssatserna skapar ... praktiska problem vad gäller gränsdragningen mellan olika kulturella uttryck, och strax därefter föreslår att det införs "en enhetlig momssats på kultur", ja då undrar jag om man förstår vad man gett sig in på.

Gränsdragningsfrågorna inom kulturmomsen kan vara lite kniviga. Men om man, såsom debattörerna, föreslår att åtgärda detta genom att i momsreglerna skilja mellan "kultur" och "icke kultur" - ja, då försöker man verkligen släcka en eld med bensin. Eller är det någon som anmäler sig frivilligt för att dra den gränsen?

Skrapanskylten 25 november

Skrapanskylten 24 november

Kanske är det faktumet att det bara är en månad kvar till julafton som gett Skrapan-skylten tokfnatt. För i morse blinkaden helt okontrollerat och -koordinerat.

Höghusförbud i City? Nej tack!

Tre av Folkpartiets toppnamn i Stockholm, Lotta Edholm, Abit Dundar och Madeleine Sjöstedt, gick i förra veckan ut med en debattartikel på Newsmill. "Inga fler skyskrapor i City", var rubriken, och jag började skruva lite obekvämt på mig.

Debattartikeln innehåller förvisso många klokheter. När debattanterna (heter det så?) skriver att "vi måste lära av historiska misstag och förmå göra de svåra avvägningarna i planeringen för framtidens Stockholm. Alla generationer har rätt att sätta sitt avtryck. Det är blandningen över tiden som skapar staden" så kan jag bara hålla med. Och när de beklagar den rivningsvåg som sköljde över City i mitten av förra seklet så finns det skäl att åtminstone till viss del instämma.

Fler? Ja, varför inte?

Men när FP-topparna sedan utifrån dessa utgångspunkter drar slutsatsen att säga nej till allt byggande på höjden så blir jag djupt besviken. Och när de säger ja "till ny spännande arkitektur och en kraftfull nybyggnation i andra områden" så anas trist NIMBY-retorik. Självklart ska vi dra lärdom av bra och dåliga saker som gjorts i historien. Det är ingen som föreslår någon ny rivningsvåg i Stockholm. Men det är inte samma sak som att lägga locket på för utmanande nybyggnationer i City. Edholm, Dundar och Sjöstedt går för långt, helt enkelt.

Ett mer framtidsvänligt motinlägg kom dagen efter från tre unga Centerpartister. Om jag får göra en fri tolkning av kärnan i deras artikel så menar de att det är stadens uppgift att tjäna människorna, inte tvärtom. "Är staden inte beredd att förändras tillsammans med sina invånare så kommer dessa människor att välja att förändras någon annanstans", skriver Centerpartisterna. Jag tror att de har rätt.

En av kommentatorerna till Center-inlägget skriver så här: "Alliansen i Stockholm behöver visa att Folkpartiets ledning inte för hela alliansens talan med sina reaktionära idéer som innebär en mumifiering av innerstaden." Det är ganska hårda ord, men så är också inga fler skyskrapor i City ett ganska hårdsmält budskap till alla oss som vill att Folkpartiet ska ta devisen Ja till framtiden på allvar.

Mer om stadsbyggnad
Stockholms silhuett, fortsättning...
Stockholm behöver inte stelna

Ka-ching

210 000 kr i månadslön när hon är kommissionär, därefter 60 procent av lönen i tre år, sedan pension på 95 000 kr i månaden från 65 års ålder.

Det finns flera skäl till att gratulera Cecilia Malmström till nya jobbet.

Vad vill Folkpartiet? Del 3.

Fortsättning från föregående inlägg.

Ja till ny kärnkraft
En av de allra viktigaste framtidsfrågorna är energipolitiken. Hur kan vi ordna en säker och miljövänlig energiförsörjning för framtiden? I Folkpartiet tycker vi inte att det är en superidé att göra sig beroende av kolkraft och rysk gas. Kärnkraft, däremot, är en säkert och koldioxidfri metod att tillverka el. Kärnkraften är en förutsättning för en trygg klimatpolitik.


Folkpartiets landsmöte beslutade att Sverige inte bara ska ersätta befintliga reaktorer när de tjänat ut, utan även bygga nya. Samtidigt är det viktigt att vi jobbar med utbyggnad av förnybara energislag samt energieffektivisering.

Las-reformering
Begränsa fackets rätt till stridsåtgärder och slopa turordningsreglerna var krav som nyligen fördes fram från bl.a. riksdagsledamoten Agneta Berliner och Gunilla Gustafsson, ordförande för Liberala företagare, i en debattartikel i SvD.

Dessa förslag har landsmötet haft att ta ställning till. Tyvärr valde Folkpartiet en feglösning, att utvidga Las-undantaget för två personer till att gälla alla företag (idag får bara företag med max 10 anställda utnyttja undantaget). Det är förvisso ett litet steg framåt, men å andra sidan är det ju i mindre företag som Las kan göra störst skada.

Det är ändock glädjande att det, trots Moderaternas Las-krameri, finns ett driv inom borgerligheten för förändringar. Förhoppningsvis kommer debatten fortgå - ett landsmötesbeslut behöver ju inte gälla längre än till nästa landsmöte.

Kinesiska på gymnasiet och engelska från första klass
Folkpartiet är det parti som tydligast tar ställning för elevernas rätt att faktiskt lära sig något i skolan. Vi tar därmed avstånd från vänsterns flumskola, där det ibland talas om att avskaffa betyg och läxor.

Samtidigt är Folkpartiet det parti som starkast bejakar globaliseringen. Det är därför kul att landsmötet beslutat att vi ska verka för att alla ska ha möjlighet att välja kinesiska på gymnasiet och att engelska ska bli obligatoriskt redan från första klass. Vidare beslutades att entreprenörskap ska bli en naturlig del i gymnasieskolan. Lärare ska få fortbildning och kunskaper i entreprenörskap ska ingå som en naturlig del i gymnasieskolans program. Alla gymnasister ska ges möjlighet att prova på företagande.

Se även
Vad vill Folkpartiet? Del 1.
Vad vill Folkpartiet? Del 2.

Vad vill Folkpartiet? Del 2.

Fortsättning från föregående inlägg.

Upphovsrätten
Det här är ett område som är angeläget att reformera. De nuvarande upphovsrättsreglerna blir allt svårare att applicera i dagens samhälle, där vi är vana vid att information kan flöda fritt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att upphovsmännens rättigheter kan skyddas även fortsättningsvis.

Folkpartiets landsmöte har inte tagit ställning till hur den framtida upphovsrätten ska se ut. Däremot ska Folkpartiet verka för en utredning om en ny upphovsrättslag. Syftet med utredningen ska vara att lösa de existerande problemen i ersättningsfrågan och anpassa upphovsrätten till de möjligheter som den digitala revolutionen har skapat. Utredningen ska ha i åtanke att den svenska upphovsrätten inte kan förändras ensidigt och att upphovsmannens rätt till sitt verk är ett centralt intresse som behöver värnas också framöver.

Läs gärna Madeleine Sjöstedts blogginlägg om detta.

Tv-licensen behålls
Av någon konstig anledning tog Folkpartiet inte chansen att avskaffa tv-licensen. Jag har inget emot public service, men den borde finansieras via skattsedeln? Avskaffa Radiotjänst och tramset med tv-pejlare som knackar på hos folk.

Nja till gårdsförsäljning av alkohol
Frågan om gårdsförsäljning av alkohol har varit på tapeten. Godtemplarna driver på hårt för att stoppa gårdsförsäljningen; man anser att det utmanar Systembolagets monopol och det är ett hot mot folkhälsan.

Bortsett från att man principiellt sett kan vilja värna Systemets monopol så tycker jag inte det finns mycket som talar för att inte tillåta gårdsförsäljning. Det finns förvisso ett samband mellan tillgänglighet och alkoholskador, men det känns inte realistiskt att tro att alkoholismen i samhället skulle skjuta i höjden bara för att det finns ett antal bondgårdar med tillstånd att sälja den öl eller cider de själva tillverkat. Man bör dessutom ha i åtanke att gårdsförsäljning naturligtvis kan kombineras med krav på begränsat öppethållande, prissättning osv.

Folkpartiet, med historiska rötter i den alkoholförbudsivrande Frisinnade landsföreningen, står bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Mot den bakgrunden tycker jag det är ett stort steg framåt att vi inte valde att helt avslå förslaget om gårdsförsäljning, utan att i stället avvakta den EG-rättsliga prövning av gårdsförsäljningen som pågår i Finland.

Det kan noteras att den statliga Alkoholutredningen (SOU 2009:22) inte förordat gårdsförsäljning av alkohol. Utredningen ansåg inte att gårdsförsäljning är förenligt med alkoholmonopolet. Ser man till folkhälsan så ansåg utredningen att gårdsförsäljning av öl och sprit inte borde tillåtas, däremot såg man inga skäl mot att tillåta gårdsförsäljning av vin, cider och liknande (se s. 107-108).

Se även
Vad vill Folkpartiet? Del 1.
Vad vill Folkpartiet? Del 3.

Vad vill Folkpartiet? Del 1.

Under helgen har Folkpartiet hållit landsmöte i Växjö. På landsmötet bestämmer man vad Folkpartiet ska tycka i ett stort antal frågor. Med tanke på att nästa år är ett valår är naturligtvis besluten extra intressanta.

Landsmötet kan man följa via t.ex. Landsmötesboggen eller Twitter. Jag har valt ut några av frågorna som jag tycker är särskilt intressanta. I en del fall fattade landsmötesombuden bra beslut, i en del fall tycker jag dessvärre att man missade ta chansen till förbättringar och liberaliseringar.

Ingen tredelning av föräldraförsäkringen
Birgitta Ohlsson m.fl. hade motionerat om att föräldraförsäkringen skulle tredelas. Syftet med tredelningen var att öka pappornas deltagande i och anknytning till familjen, stärka barnens rätt till sina föräldrar och förstärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.

Föräldraförsäkringen är en av de frågor jag själv tycker är svårast att sätta ner foten i. Å ena sidan kan man på goda liberala grunder hävda att föräldraskapet är något som delas mellan, i normalfallet, mamman och pappan och att samhället bör ge dem förtroendet att själva disponera föräldradagarna utifrån vad som bäst passar deras familj. Å andra sidan kan man, på lika goda liberala grunder, hävda att föräldraförsäkringen är en individuell förmån för vardera föräldern samt, inte minst, att det nyfödda barnets har rätt till tid med båda sina föräldrar.

Landsmötets beslut blev att föräldraförsäkringen inte ska tredelas. I stället ska man förstärka jämställdhetsbonusen, dvs. om man delar föräldradagarna lika mellan sig så får man ett bonusbelopp. Detta belopp är idag max 100 kr per dag men Folkpartiet vill alltså se en höjning. Dessutom ska pengarna betalas ut snabbare. Det blev en morot i stället för en piska.

För en tredelning av föräldraförsäkringen skriver bl.a. kloka Hanna Lager och Per Altenberg. På motsidan hittar jag likaledes kloka Sanna Rayman på SvD och Fredrik van den Broek.


Barnkonventionen blir svensk lag
Folkpartiet ska verkar för att FN:s barnkonvention blir svensk lag. Det är ett beslut som jag ställer upp på. Sverige var ett av de första länderna att ratificera barnkonventionen, men Unicef har konstaterat att Sverige bryter mot ett antal av konventionens artiklar.

Avstånd mot aktiv dödshjälp
Folkpartiet vill erbjuda alla döende en god palliativ vård (dvs. lindrande vård i livets slutskede). Samtidigt är Folkpartiet emot aktiv dödshjälp. Individens frihet sträcker sig alltså inte så långt som till att själv bestämma över sin egen död.

Se även
Vad vill Folkpartiet? Del 2.
Vad vill Folkpartiet? Del 3.

Vansinnet i Zimbabwe fortsätter

- Omvärlden tror att Mugabes måltavla var de 4 500 vita jordägarna. Men så är det inte. Måltavlan har hela tiden varit lantarbetarna. Om detta bara handlade om de vita hade man förstås ha tagit tillvara lantarbetarnas kunskaper och låtit dem ta över. Men mindre än en procent av dem bor kvar på sina ursprungliga farmer. De är utstötta och fredlösa. I stället har farmerna delats ut till politiker, soldater och militärer, oftast både ointresserade och okunniga.

–Detta har aldrig varit en jordreform, det var aldrig ens avsikten. Det handlade bara om makt.

John Worsley-Worswick på organisationen Justice for Agriculture, JAG, förklarar effekterna av Robert Mugabes jordbrukspolitik (SvD den 21 november). Hittills har minst en tredjedel av Zimbabwes lantarbetare dött. Inom kort beräknas 50 procent vara döda.

Hur länge ska han få hålla på?

Och vansinnet fortsätter. Enligt landminister Herbert Murerwa ska alla återstående 287 lantbruk som ägs av vita övertas av staten före jul. Det håller inte. Det är hög tid för demokrati i Zimbabwe.

Nygammalt

För sex år sedan pluggade jag en termin i Sydafrika. En av de många saker som förbryllade mig var att Pretorias gator, särskilt i studentkvarteren, kryllade av gamla Golf I:or i nästan nyskick. Jag hade lite svårt att få ihop det där - hemma i Sverige befann sig ju de få kvarvarande Golf I:orna i olika stadier av förfall.

Kanske är det klimatet, tänkte jag. Bilarna rostar inte i Sydafrika och håller sig därmed fräscha längre. Men jag tänkte fel.

Den nygamla Golfen väckte stor uppmärksamhet.

I själva verket var det så att de gamla Golf I:or som såg ut att vara i nyskick - var i nyskick. Sedan 1984, när Golf II:an tog vid, har den gamla modellen fortsatt att produceras i Sydafrika. En halv miljon Citi Golf har tillverkats hittills - men nu läggs produktionen ned.

Volkswagen är förstås inte det enda bilföretag som fortsätter att sälja utgångna modeller i utvecklingsländer. På Pretorias gator rullade även ett stort antal Toyota Tazz, dvs. nytillverkade femte generationens Corolla. Det här borde vara rätt lönsamt för biltillverkarna - utvecklingskostnaderna för bilarna är ju hemtagna sedan länge och bilarna säljs inte direkt till Galne Gunnar-priser; billigaste varianten av Citi Golf kostar 84 700 rand (ca 78 000 kr).

När man ska köra Toyota Tazz i sanden bör man släppa ut luft
ur däcken. Annars kan man köra fast.

Man kan förstås ha synpunkter på att biltillverkarna fortsätter att tillverka gamla bilmodeller med sämre säkerhet och miljöegenskaper. Å andra sidan tillverkas de här modellerna oftast lokalt, och genererar därmed viktiga arbetstillfällen. Och som utbytesstudent är man förstås tacksam över att kunna hyra bil billigt!

En smula överraskad...

...blev jag idag när jag fick ett besked om eftertaxering - från Posten!

Nog för att Skatteverket jobbar mycket med utlokalisering osv. Men nånstans går väl ändå gränsen?

Hey, that's my job!

Har SJ inte annat att göra?

Av någon anledning så följer SJ mig på Twitter. Jag förstår inte. Har SJ inte annat att göra? Köra tåg? Komma fram i tid nån jävla gång?

Jag ska erkänna att jag ännu inte riktigt förstått poängen med Twitter. Men jag ska ge det en chans. Följ äventyret på www.twitter.com/JesperSv.

Reinfeldt valde rätt

Idag tillkännagavs att Europaminister Cecilia Malmström (FP) blir Sveriges nästa EU-kommissionär. Jag tror att Malmström kommer att bli en utmärkt kommissionär, av flera skäl. Hon tror på Europasamarbetet, hon har gedigen erfarenhet från EU-politiken, hon är kompetent och hon har en sympatisk framtoning.

En av Cecilia Malmströms främsta meriter är att hon
prydde min balkong under vårens EU-valkampanj.

I ett nyhetsinslag från SVT sades bland annat detta:

Cecilia Malmström:
- Det är min absoluta övertygelse att de väldigt många utmaningar som vi står inför i Europa idag: klimatfrågan, den ekonomiska krisen, den gränsöverskridande brottsligheten och Europas roll i världen, bara kan lösas genom ett starkt europeiskt samarbete.

Fredrik Reinfeldt:
- Hon är förmodligen en av dem som kan mest om det praktiska Europaarbetet som finns att tillgå i svensk politik.

Anders Lindqvist, reporter:
- Cecilia Malmström behärskar EU:s sakfrågor utan och innan.

Mona Sahlin:
- Vi hade velat ha en diskussion med Reinfeldt.

Mona Sahlin vill förstås vara med och tycka om det mesta. Men frågan är vad hennes tyckande hade haft för betydelse. Efter 14 år med socialdemokratiska kommissionärer (Anita Gradin och Margot Wallström) är det väl hög tid för en borgerlig?

Fler borde bli som Jonas Gardell

I Expressen berättar Jonas Gardell att han tänker ge bort stora delar av sin förmögenhet till en stiftelse för barn.

Jonas Gardell är en väldigt skicklig och framgångsrik kulturutövare, och det har gett god ekonomisk avkastning. Jag förstår att det känns bra för honom att kunna använda sin förmögenhet till något som är betydelsefullt för honom.

Nu är det få förunnat att bli så framgångsrika som Jonas Gardell. Men fler svenskar borde få chansen att genom eget sparande bygga upp en ekonomisk trygghet. Att förfoga över på det sätt man själv önskar. Kanske vill man testamentera allting till utsatta barn, kanske vill man donera till forskning eller kultur, kanske vill man fylla sin garderob med skräddarsydda kostymer och Hermèsslipsar.

Alltför sällsynt.
Foto: Mikael Sjöberg/Expressen

Dessvärre funkar det inte så i Sverige idag. För i Sverige anses staten vara bättre skickad att ta hand om medborgarnas pengar än medborgarna själva. I stället för valmöjligheter har vi världens högsta skattetryck. Människor med måttliga inkomster straffbeskattas med 50 procents marginalskatt. Och de som tjänar ännu lite mer får betala ytterligare straffskatt.

Fram till för ett par år sedan betalade man även en skatt på det kapital man lyckats spara ihop. Nu är lyckligtvis förmögenhetsskatten avskaffad. Men fler skatter måste sänkas!

I Folkpartiets tillväxtagenda föreslås att värnskatten avsaffas under nästa mandatperiod. Dessutom ska den statliga inkomstsskatten successivt sänkas. Givetvis ska även de med lägre inkomster gynnas av skattepolitiken genom fortsatta inkomstskattesänkningar.

Det här är viktiga liberala förslag. Det ska löna sig att utbilda sig. Och fler ska kunna åtnjuta den frihet det innebär att ha pengar på banken.

Ett kommunalråd att skämmas för

Dagens tråkiga nyhet är förstås att det folkpartistiska kommunalrådet i Huddinge, Åke Blomqvist, köpt sex av en minderårig flicka i sin bostad.

Att utnyttja en annan människa på det viset som Åke Blomqvist har gjort är helt oacceptabelt och jag kan bara instämma i vad Maria Wallhager, ordförande för FP Stockholm, säger: Åke Blomqvist har förbrukat sitt förtroende och han måste avgå. (Vilket han nu gjort.)

Den här historien borde kanske föranleda fler reflektioner. Men det får bli när hjärnan är lite piggare. Just nu hoppas jag bara att den stackars flickan får den hjälp hon behöver efter det hon utsatts för av Åke Blomqvist och andra vidriga män.

Läs gärna Birgitta Ohlssons m.fl. debattinlägg i Aftonbladet.

Stockholms silhuett, fortsättning...

Med anledning av de kommentarer som skrivits på mitt förra inlägg (se Stockholm behöver inte stelna) så vill jag göra en liten komplettering.

Som förespråkare för en mer visionär stadsbyggnad i Stockholm så framställs det ibland som att man i princip vill riva hela innerstan och bygga skyskrapor i stället. Jag har svårt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån men kan möjligen tänka mig att det handlar om något så enkelt som att man stärks i sin egen åsikt om man demoniserar sin motståndare.

Min uppfattning (som för närvarande inte delas av mitt parti) är att Stockholm inte bör säga kategoriskt nej till alla höghusplaner. Det innebär förstås heller inte att vi ska säga ja till allt; däremot ska vi låta varje projekt prövas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Om en plats är lämplig för ett hus som sticker ut - på höjden eller arkitektoniskt - så ska huset få byggas där. I annat fall så ska huset inte få byggas.

Jag tycker inte att Gamla stan ska rivas. Jag tycker inte att Kungsträdgården ska asfalteras. Men jag tycker heller inte att Stockholm ska möta framtiden med den benhårda inställningen att det enda som ska få titta upp ovanför takåsarna är ett och annat kyrktorn.

Stockholm behöver inte stelna

Stockholm har fått en skopa ovett av länsstyrelsen. Stadens ambitioner om förtätning kan komma att leda till konflikter med olika viktiga kulturmiljövärden, sägs det. Man kritiserar också att skriften Stockholms byggnadsordning inte planeras bli en formell del av den översiktsplan för staden som nu är under utarbetande.

I byggnadsordningen (som finns tillgänglig på Stockholms hemsida) står det att ”den enhetliga höjdskalan i det sena 1800-talets byggda stadslandskap utgör grunden för innerstadens stadsbild och silhuett”.

Stadssilhuett i förändring.

Med en sådan grundinställning är det inte konstigt att Stockholms utveckling kan framstå som en aning sklerotisk. Jag kan dock inte förstå varför man fastnat vid just det sena 1800-talets stadsprofil. Varför är det just den tidens Stockholm som för evigt ska sätta standarden för hur staden ska möta betraktarens öga? När bestämde man sig för att ingenting ska få konfrontera förra sekelskiftets byggnadsideal? Är det sena 1800-talets arkitektur den optimala, i evighet, amen?

Det har nog framgått att jag inte delar länsstyrelsens uppfattning i alla delar. Jag har svårt att se hur stadens uttryck skulle ta skada av att man låter ett och annat hus sticka upp en bit ovanför 1800-talets taknockar. Tvärtom tror jag att det skulle kunna tillföra lite spänning och dynamik - såväl i Stockholms stadsbild som i Stockholms stadsliv.

Vår fantastiska stad får inte reduceras till ett antikvariskt objekt som till varje pris ska bevaras i sin nuvarande form. Stockholm måste få leva, utvecklas och förändras. Däri ingår att varje tid kan sätta sina avtryck i stadsbilden. Om det görs med varsamhet och eftertanke så tror jag inte att länsstyrelsens byråkrater behöver oroa sig för att Stockholms byggnadsordning hamnat lite på undantag.

Memento mori, okej?

Landstinget i Uppsala har beslutat att ledande politiker ska gå före i vaccinationskön. Jag tycker beslutet är en smula märkligt.

Jag har förvisso respekt för argumentet att personer i samhällsviktiga funktioner kan beviljas förtur. Men är landstingspolitiker verkligen så förskräckligt viktiga? Inte dukar väl landstinget under om ett landstingsråd blir sjukskrivet en vecka?

Hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande Ismail Kamil (FP) har vaccinerat sig, och anser inte att han gjort något fel:
- Som landstingsråd med ansvar för flera miljarder kronor anser jag att jag tillhör en prioriterad grupp.

Kamil har för all del ett stort ansvar. Men det kräver väl knappast att han är på jobbet och vaktar de där miljarderna precis varje dag?

"Politikerna borde skämmas", skriver etikprofessorn Martin Peterson i en läsvärd kommentar. Ja, och minnas att de är dödliga, skulle jag vilja tillägga.

Inom landstinget i Uppsala har man nu dragit sitt strå till stacken för att spä på politikerföraktet, vilket är synd och trist. Nästan så man hoppas att sprutorna gör ont.

Bra på fötterna

Nu inträffar det lyckligtvis inte så ofta, men när jag har fel så brukar jag erkänna det. En sådan situation har nu aktualiserats.

För några år sedan berättade en av mina bättre vänner entusiastiskt om sina galoscher. Jag höll på att kikna. Galoscher? Är inte det något som eventuellt används av otroligt gamla eller otroligt kufiska människor? Alls icke, förklarade min vän. Galoscher är ett optimalt tillbehör under de snöslaskiga svenska vintermånaderna.

Jag framhärdade i min skepsis. Men som bekant urholkar droppen stenen och för varje dag jag plaskat mig fram längs Götgatan på väg till jobbet, för varje par slask- och saltskadade skor jag måst slänga, har mitt motstånd successivt brutits ned. Kapitulationen inträffade i förra veckan; då var måttet rågat och jag klev resolut in på NK och införskaffade mig ett par Swims.

De var förskräckligt dyra men under den gångna veckans blötväder har jag insett vilken utmärkt investering de är. Att kunna promenera runt i stan även i den mest ogästvänliga väderlek utan att bekymra sig om vattenpölar och lövgegga; att komma fram med rena skor och torra fötter - det är en utomordentligt tillfredsställande känsla. Jag tycker inte ens att galoscherna får mig att se ut som en otroligt gammal eller otroligt kufisk människa. Och även om så är fallet må det vara hänt; det ligger kanske inte så långt ifrån sanningen.

Citatet

Parkeringsböter ser jag som en extra kommunalskatt.

Jan Guillou parkerar hur han vill (SvD den 7 november). Dessutom har han den utmärkta smaken att köra runt i en alldeles, alldeles underbar Citroën C6. Ack den som vore så förmögen som 2000-talets socialister...

Är Bibeln huggen i sten?

I sin kolumn i dagens SvD framför Göran Skytte kritik mot, som jag för står det, att Svenska kyrkan styrs av politiker samt kyrkans beslut att viga samkönade par.

I den första delen håller jag med honom. Svenska kyrkan är ett från staten fristående religiöst samfund och borde få sköta sin egen business utan inblandning av politiska partier. Det gläder mig att mitt eget parti, Folkpartiet, tillsammans med flera andra dragit sig ur den verksamheten. Resten borde följa efter.

När det gäller Skyttes problem med homovigslar - han tycks mena att det är tveksamt "om man längre kan betrakta Svenska kyrkan som en kristen kyrka" - borde jag egentligen inte bry mig. Jag är inte troende, inte medlem i kyrkan och kyrkans agerande i olika frågor berör mig inte det minsta. Men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det som Skytte skrivit.

Utgångspunkten för den kristna tron är Bibeln, vars innehåll antas vara guds ord. (Ett i och för sig märkligt antagande, men låt gå för den här gången.) Gud har alltså valt att kanalisera sina uppfattningar om hur människorna ska leva sina liv genom ett antal profeter etc. kring tiden för Jesu födelse. För mig förefaller det uppenbart att de uppenbarelser med mera som dessa profeter nedtecknade rastrerades genom deras egen verklighetsuppfattning, samhällssyn och moraliska och etiska värdegrunder. (Inte ens kristna ifrågasätter väl att en del av texterna är skrivna av individer utifrån "gudomlig inspiration"? Rätta mig gärna om jag har fel.)

Sedan hände det förunderliga att mänskligheten utvecklades. Vetenskapen har tagit jättekliv framåt sedan romarrikets glansdagar och vårt intellektuella synfält har breddats. Under upplysningstiden vågade vi ifrågasätta gamla föreställningar, vilket kastat mycket av det som står i Bibeln över ända.

Och det är här jag inte riktigt får ihop det. För om gud har skapat människan (till sin avbild, ne?), skulle han då låta sina ord skrivas i sten och därefter låta sina människor springa åstad och utvecklas och göra framsteg så att merparten av hans ord för dem kommer att framstå som antikvariska? Eller var hans avsikt snarare att vi skulle ta åt oss kärnan av budskapet men överlåta tillämpningen av detaljerna åt oss och vårt förnuft?

Svenska kyrkan tycks ha stannat vid det senare alternativet. Det tror jag är bra om man i längden vill uppfattas som relevant i samhället. För Sverige - i tiden (för att låna ett valspråk från någon som inte direkt levt upp till det), så att säga. Göran Skytte och andra tycks dock föredra att stanna klockan vid romartiden.

Tack för förtroendet!

På dagens styrelsemöte med Fp Skarpnäck nominerades jag till ersättare för Folkpartiet i Skarpnäcks stadsdelsnämnd från och med årsskiftet.

Jag är otroligt glad och känner mig väldigt hedrad över det förtroende jag fått. Jag vet att uppdraget i stadsdelsnämnden är både tids- och arbetskrävande men är beredd att göra det som krävs för att jag ska kunna utföra uppdraget på ett bra sätt.

2010 kommer att bli ett intensivt år. Det är viktigt att Alliansen vinner valet, och att Folkpartiet blir en stark liberal röst i borgerligheten. Att ha stadsdelsnämnden som plattform för det politiska engagemanget betyder mycket för mig, och jag känner mig redan taggad inför valrörelsen. Tillsammans kan vi se till att 2010 blir ett riktigt bra valår för Folkpartiet.

Stort tack till det fantastiska Fp-gänget i Skarpnäck!

Åt den som har ska varda givet...

Gotlands f.d. landshövding, Marianne Samuelsson, har fått ett nytt jobb. Eller om man ska vara uppriktig så fick hon aldrig riktigt sparken; efter att hon tvingats bort från landshövdingeposten så blev hon välbetald generaldirektör i regeringskansliet. Där har hon nu fått en arbetsuppgift.

Marianne Samuelsson ska kartlägga och följa upp vilka etiska riktlinjer som finns inom statsförvaltningen kring sexköp.

Minsann. Detta anses tydligen vara en så angelägen uppgift att kartläggningen får kosta 600 000 kronor.

Själv tycker jag att skattebetalarnas pengar borde kunna användas bättre. Sexköp är ju kriminellt - varför ska det finnas särskilda etiska riktlinjer kring detta? Eller är tanken att övriga avdankade generaldirektörer och landshövdingar ska utreda vilka riktlinjer som finns inom statsförvaltningen kring andra kriminella företeelser? Dråp, kidnappning, tidelag?

Jag bestämde mig för att underlätta Marianne Samuelssons arbete en smula. Därigenom hoppas jag nämligen att hon kan sänka priset lite. Jag kontaktade personalchefen på den myndighet där jag jobbar, Skatteverkets, för att få klarhet i om det finns någon riktlinje för sexköp.

Så här svarar Elisabeth Bjar Söderlund:

Skatteverket har inte någon sådan riktlinje som du efterfrågar. Skulle frågan bli aktuell kommer Skatteverket att beakta de regler och den rättspraxis som finns på området. Som alltid när det är fråga om brottslighet utom tjänsten måste en bedömning göras i det enskilda fallet av hur brottsligheten påverkar anställningsförhållandet.

Om nu andra som jobbar på myndigheter ställer samma fråga till sina personalchefer och därefter e-postar svaret till Marianne Samuelsson, så borde hennes arbetsbörda underlättas väsentligt och kostnaden för utredningen borde därmed bli lägre.

Skrapanskylten 28 oktober

Oordningen är återställd.

Makthavare utan mandat

Drottning Silvia har varit i Washington och hälsat på Michelle Obama, USA:s first lady. Vilket resulterat i pressbilder som den här ovan (från SvD).

Bilden är intressant av en rad olika skäl. Jag tänker nu inte i första hand på Michelle Obamas klänning och huruvida den skär sig mot stolstyget; nej, redan att bilden faktiskt tas kan förtjäna en liten reflektion. Den tas för att de två som möts är kvinnor med makt. Det är naturligtvis glädjande att även kvinnor får sitta i maktens karmstolar men drycken i glädjebägaren grumlas en smula.

Varken Silvia Bernadotte eller Michelle Obama har fått sina maktpositioner på egna meriter utan genom giftermål. I Bernadottes fall med en man som heller inte fått sin maktposition på egna meriter utan genom arv i det odemokratiska system som vi kallar den konstitutionella monarkin. Ändå agerar båda två i något avseende som representanter för sina respektive länder.

Michelle Obama får nu ursäkta, jag tänke fokusera på den seniora señoran (förlåt igen). Vår drottning reser världen runt med en politisk agenda. Hon bedriver, bl.a. genom sin Childhood Foundation, en ganska intensiv lobbyverksamhet för utsatta barn, mot trafficking och sexuellt utnyttjande med mera. Ett angeläget och betydelsefullt arbete, självklart. Men inte alldeles oproblematiskt ur ett konstitutionellt perspektiv.

För att kungahusen ska kunna finnas kvar i ett i övrigt demokratiskt samhälle så har de belagts med munkavle. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor ska helt enkelt inte lägga sig i politiken. Men det finns tecken på att de blåblodiga försiktigt testar gränserna. Den svenske kungens uppskattande uttalanden om diktaturen i Brunei är ett famöst exempel. I Storbritannien har prins Charles gjort skandal genom att lägga sig i stadsbyggnadsfrågor i London.

Att drottning Silvia ska få slå sig ner i en karmfåtölj bredvid Michelle Obama för att diskutera internationellt samarbete mot trafficking och oroa sig för legaliseringen av marijuana är faktiskt inte alldeles självklart.

Skrapanskylten 16 oktober

Nobelpriset i förskott?

Det har riktats ganska mycket kritik åt den norska Nobelkommitténs minst sagt oväntade beslut att tilldela årets fredspris till USA:s president Barack Obama. Nobelkommittén har framställts som lite väl het på gröten och man har jämfört med tidigare fredspristagare, där många onekligen kommit en hel del längre i sitt arbete för fred än vad Obama hunnit göra efter nio månader som president.

Prize for good intentions?

Enligt prismotiveringen får Obama priset bl.a. för att sina "extraordinary efforts to strengthen international diplomacy", för sin "vision of and work for a world without nuclear weapons" och för att han har "created a new climate in international politics".

En mumbo-jumbo-motivering, kan tyckas. Samtidigt måste man konstatera att den norska Nobelkommittén gjort ett val som för en gångs skull ligger nära den avsikt som Alfred Nobel faktiskt gjorde uttryck för i sitt testamente.

Nobel tycks inte haft för avsikt att priset skulle vara ett - vilket det idag de facto är - tack för lång och trogen tjänst; i stället förordade han att priset skulle tilldelas "dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Vad gäller fredspriset skulle pristagaren var den som "verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser".

Mot bakgrund av skaran av fredspristagarkollegor - där bl.a. Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Lech Walesa och Martin Luther King ingår - så kan Obamas utnämning förefalla något förhastad. Men mot bakgrund av urkunden för Nobelpriset så framstår Obama som en om inte självklar så i vart fall inte orimlig pristagare.

Skrapanskylten 13 oktober

Den lyser! Tamejtusan att den lyser!