Blåblodigt lotteri

För någon månad sedan var kungens eventuella besök på tvivelaktiga nattklubbar uppmärksammade i media, och jag blev då ombedd att skriva några reflektioner kring detta till tidskriften Liberal Debatt. Min inlaga bygger på den osäkerheten som finns inbyggd i monarkin som system. Vi vet helt enkelt inte om den kung som avlas fram är en bra eller dålig representant för Sverige. Och om han är dålig är det inte mycket vi kan göra åt det.

~

2010 var ju tänkt att bli ett bra år för kungahuset, med dubbel bröllopsglädje i familjen Bernadotte. Riktigt så bra blev det nu inte. Den ena prinsessans romans tog slut och bröllopet blev inställt. Den andra prinsessan lyckades bättre i sitt val av drömprins, men bröllopsuppståndelsen hade ändå lite dålig eftersmak.

Alla kitschiga souvenirer ur ”den officiella bröllopsserien”, den omfattande och insmickrande mediebevakningen och skattefinansierade ”kärleksfester” tycks ha blivit lite för mycket för många svenskar. Ändå var detta bara en västanfläkt jämfört med vad som väntade.

På hösten publicerades boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken. Där förekom besvärande skildringar av kungens umgängesvanor. Så besvärande, att kungen i början av november kallade till presskonferens ute i älgskogen. Kungen meddelade då att han bestämt sig för att vända blad. Bokens avslöjanden om kaffeflickor och strippklubbsbesök låg långt tillbaka i tiden och nu borde man i stället se framåt.

 Carl XVI Gubbslem?

Följden av kungens taffliga bortförklaringar blev emellertid att bokens påståenden inte ville släppa taget. När det efter några månader framkom att en av kungens vänner anlitat kriminella för att undanröja bevis så fick mediedrevet sådan kraft att monarken såg sig tvungen att genomföra ännu en förödande presskonferens.


Innebär detta att monarkin är i gungning? Det som hänt är onekligen besvärande för kungen personligen, men torde knappast fälla monarkin. Dock kan några reflektioner göras utifrån de scener som utspelat sig.

Det framstår som relativt sannolikt att kungen befunnit sig på platser där han inte borde ha varit och betett sig på ett sätt som är olämpligt för rikets främste företrädare. Oaktat att en del försyndelser, vilket ju kungen själv konstaterade där ute i älgskogen, ligger långt tillbaka i tiden så väcker de frågor om majestätets värderingar och människosyn.

Ett av argumenten som brukar framföras till kungahusets försvar är dess förmåga att göra god pr för Sverige. I vilken utsträckning stärks då bilden av ett modernt och jämställt Sverige när vi företräds av en representant som tycker att lättklädda flickor gott kan beställas in till kaffet? Att kungen framstår som lite enfaldig och bortkommen kanske vi kan ha överseende med, men om han dessutom visar sig stå för unkna värderingar och saknar omdöme – ja, då finns faktiskt skäl att ifrågasätta hans lämplighet för sitt ämbete.

En ytterligare reflektion handlar om kungahusets agerande när det blåser upp till storm. Den senaste tidens försök till journalistisk granskning har tvingat monarken till mikrofonerna på ett ganska ovanligt sätt. Medieframträdandena visar att statschefen är obekväm med att hantera kritiska frågor och har uppenbara svårigheter att uttrycka sig utan manus. Ändå är detta en person som förväntas sälja Sverige i utlandet. Detta väcker ytterligare frågor om hans lämplighet för uppdraget som statschef.

Häremot kan ställas ett annat vanligt argument för monarkin: Att den som föds in i ett ämbete får livslång träning i jobbet och blir därför särskilt lämplig. Det argumentet blir sant, om vi tror att alla människor föds med lika förmågor. Om så vore skulle, för att travestera en bekant, varje unge som får en hockeyklubba i handen kunna fostras till en ny Peter Forsberg. Det tror nog ingen; på samma sätt är det naturligtvis inte sannolikt att envar har förutsättningarna att bli en bra statschef.

På sätt och vis är det olustigt när diskussionen om monarki eller republik reduceras till en personfråga. Vi republikaner föredrar ju i regel att tala om demokratiska principer. Med den här artikeln hoppas jag ändå ha illustrerat en av de principiella nackdelarna med vårt nuvarande statsskick – nämligen att det är ett utomordentligt dåligt verktyg för att vaska fram lämpliga personer till statschefsämbetet. Monarkin är ett lotteri, och skulle lotten falla på en gubbsjuk Papphammarfigur så krävs det en grundlagsändring för att bli kvitt honom. Vi kan ordna det bättre för oss.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om republik, monarki, statsskick, kungen, Carl XVI Gustaf, gubbslem, demokrati, avel 

Svar från Ungdomsstyrelsen

Idag skrev Per Gudmundsson en ledarartikel i SvD om att Sveriges imamförbund erhållit 416 000 kr från Ungdomsstyrelsen. Pengarna skulle användas för att motverka rasism och islamofobi, men de tycks i stället ha använts för att sprida intolerant islamism till svenska ungdomar via hemsidan Muslim.se (se mitt tidigare inlägg Skattefinansierad intolerans).

Eftersom Ungdomsstyrelsens pengar ska gå till verksamheter som främjar demokrati, jämställdhet, tolerans och andra värden som vi uppskattar i vårt samhälle så har jag vänt mig till Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson för att få klarhet i på vilket vis han anser att Muslim.se kan anses arbeta för integration och jämställdhet och stärka ungdomars demokratiska värderingar.

Per Nilsson svarade föredömligt snabbt; hans svar återges nedan:

Hej Jesper!
Ungdomsstyrelsen har år 2009 beviljat stöd till föreningen Sveriges Imam Förbund. Medel har beviljats inom ramen för förordning (2008:62) om statsbidrag till verksamheter mot rasism och andra former av intolerans. Föreningen har ett ansvar att följa förordningen och den projektansökan som inlämnats och beviljats stöd. Slutredovisning av projektet ska ske senast den 31 juli 2011. Därefter sker en granskning av genomfört projekt. Skulle det visa sig att föreningens verksamhet strider mot förordningen, demokratins idé eller mot innehållet i ansökan kan stödet krävas tillbaka.

Med vänlig hälsning
Per Nilsson

Detta svar tycker jag föranleder följdfrågor. Jag har därför skickat följande kompletterande frågor till Per Nilsson:

Om jag förstått saken rätt gör ni alltså ingen uppföljning under projektets gång (dvs. i det här fallet ca två år) att de tilldelade medlen används i enlighet med sitt syfte? Finns det någon möjlighet för Ungdomsstyrelsen att ingripa, t.ex. genom att stoppa utbetalningar eller kräva återbetalning, om det under projektets löptid framkommer att mottagaren bedriver verksamhet som strider mot projektets ändamål?

Fortsättning följer, förhoppningsvis.

Uppdatering: Ungdomsstyrelsen kommenterar på sin sajt: Ungdomsstyrelsen stöder inte hatet

Läs även
Merit Wager: Läste Ungdomsstyrelsen vad som stod på organisationernas sajter innan den betalade ut generösa bidrag till dem? och Snabbt svar från Ungdomsstyrelsen 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om islam, islamism, intolerans, tolerans, jämställdhet, integration, demokrati, Ungdomsstyrelsen  

Skattefinansierad intolerans

"Många kvinnor, på grund av feminism, lyder inte sina män, vilket är syndigt. Vissa praktiserande systrar inser inte att de måste lyda sina män." (källa)

"Majoriteten av de lärda säger att det är förbjudet för en kvinna att recitera Koranen under hennes period, tills hon är taahir (ren) igen." (källa)

"Moder Teresa har hyllats som en av våra dagars helgon av både kristna, muslimer och många andra. Även om det stämmer att hon hjälpte många föräldralösa ... så stämmer även att hon dog medan hon dyrkade andra än Gud, dvs. Jesus och hans moder Maria, sannerligen ett fruktansvärt brott" (källa)

"[Det är] inte tillåtet för dig att sova utan att din ’awra [=könsorgan] är täckt med kläder, vare sig du sover med din fru eller ensam." (källa)

"Utan tvekan så är det haraam [förbjudet] för din far att hindra dig från äktenskap med lämplig (muslim, helst praktiserande). Äktenskap är viktigare än studier, och det utesluter inte att studera vidare eftersom det är möjligt att göra både och.
   I ditt fall är det tillåtet för dig att kontakta sharee'ah domstolen och berätta vad som har hänt, så efter det är det slutliga beslutet upp till domstolen." (källa)

Ovanstående citat är några exempel på levnadsråd som ges på sajten Muslim.se. Sidans syfte är bl.a. att "på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer", och dess inriktning är att "hålla sig till en balanserad metodologi i utövandet av Islam långt bort från de likgiltigas eller de extremas tillvägagångssätt i praktiserandet av denna religion". Uppenbarligen tycker man alltså själva att man förespråkar en moderat tolkning av islam. Bakom Muslim.se står Sveriges imamförbund, som för ändamålet har erhållit drygt 400 000 kronor av statliga Ungdomsstyrelsen, vilket SvD:s Per Gudmundsson berättar om idag.

Ungdomsstyrelsen, å sin sida, har en verksamhet som bl.a. går ut på att fördela statsbidrag till "frivilligorganisationer som arbetar för integration och motverkar diskriminering, jobbar för jämställdhet och företräder nationella minoriteter". För närvarande har Ungdomsstyrelsen regeringens uppdrag att "fördela medel till organisationer som arbetar för att stärka ungdomars demokratiska värderingar" och att "fördela projektbidrag för att stärka jämställdhetsarbetet bland de nationella minoriteternas organisationer".

Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen är Per Nilsson. Och jag skulle gärna vilja veta på vilket vis Per Nilsson anser att Muslim.se kan anses arbeta för integration och jämställdhet och stärka ungdomars demokratiska värderingar. Kan man få svar på det, tro?

Läs även
Anna Ekström: Nationen som Gudmundson glömde
Merit Wager: Svenska skattebetalare tvingas finansiera hatverksamhet riktad direkt mot dem själva...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om islam, islamism, intolerans, tolerans, jämställdhet, integration, demokrati, Ungdomsstyrelsen 

Skrapanskylten 12 juli

Tidigare jobbade jag på Söder och promenerade då förbi Skrapan varje morgon. Jag kunde då inte låta bli att notera att i stort sett alltid var det några lampor som var trasiga i ljusskylten som formar ordet "skrapan". Detta blev så parodiskt att jag inte kunde låta bli att blogga om det (se kategorin Skrapan och inlägget Stad i ljus, nästan).

Nu passerar jag inte längre Skrapan-skylten varje dag. Men ibland. Idag till exempel. Om jag inte minns fel är det snart tre år sedan köpcentret Skrapan slog upp portarna. Och ännu har de inte fått ordning på sin skylt. Är det inte fantastiskt?

Nymålat – för säkrare cykling

I dag har Trafikkontoret varit på Olaus Magnus väg i Hammarbyhöjden och målat cykelfält. Tidigare fanns det inga markeringar alls i gatan, vilket innebar onödig otydlighet för bilister och cyklister. Cykelfälten förenklar samspelet mellan bilister och cyklister och gör trafikmiljön tryggare. De har dessutom fördelen att de smalnar av gatan, vilket kan medföra dämpade hastigheter. Ännu bättre vore om man kunde göra en liten nivåskillnad mellan cykelbana och vägbana, men det är förstås mycket dyrare plus att det ställer till problem vid snöröjning.

Före.

Efter.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Trafikkontoret, Stockholm, cykling, trafik, Hammarbyhöjden, Olaus Magnus väg

Ett tal värt att lyssna på

Jag kan tänka mig att det är svårt att analysera ett partiledartal. Ens uppfattning av talet påverkas ju av ens egna politiska uppfattningar. Så beskrev sig till exempel Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, som "lyrisk" efter att ha lyssnat till Jan Björklunds tal i Almedalen igår.

Katrine Kielos, vänsterskribent på Aftonbladets ledarsida, blev inte lika lyrisk. Och det hade man knappast väntat sig. Men nog tycker man att hon åtminstone hade kunnat besvära sig med att lyssna på talet.

Kielos hade sin tes. Några av Folkpartiets profilfrågor – kärnkraft, Nato, euro – är inte så heta just nu. Och därför borde inte Jan Björklund ha något att prata om. Katrine Kielos tycks ha bestämt sig för att inte lyssna.

Men om hon hade gjort det hade hon hört Jan Björklund tala om frihetskampen i arabvärlden. Hon hade hört honom tala om vikten av att vi i Sverige utmanar gamla tankemönster i fråga om synen på rättvisa, arbetsrätt, jämställdhet och forskning. Hon hade hört honom tala om att Sverige måste bli ett land som bejakar invandring och är attraktivt för kvalificerad arbetskraft.

Pratar om en politik för framtiden.
Bild: SvD/Janerik Henriksson

Sen hade hon hört honom berätta om frukten av Alliansens ansvar för utbildningspolitiken: De skolreformer som trädde i kraft den 1 juli. Precis som Björklund påpekade är detta början på förändringarna i den svenska skolan.
I sin analys ojar sig Katrine Kielos över att de svenska skolresultaten ännu inte blivit bättre. De flesta inser nog att saker och ting inte händer bara för att Jan Björklund blir chef på utbildningsdepartementet. Det krävs nya regler och riktlinjer – och det är dessa som trädde i kraft den 1 juli, för en vecka sedan.

Jag tror i och för sig att Katrine Kielos hörde en sak. Hon hörde Jan Björklund berätta om de socialistiska idéerna, och hur fel de haft om marknadsekonomi, frihandel och globalisering. Hon hörde honom berätta om att under de tio år som gått sedan vänsteraktivister demonstrerade mot globalisering i Göteborg har en halv miljard människor lyft sig ur fattigdom - tack vare globaliseringen. Hon hörde säkert hans berättigade fråga: Varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?

Socialismen är en ideologi på dekis. Aftonbladets ledarsida talar för allt färre. Det är kanske inte så konstigt att Katrine Kielos slår dövörat till.

Media:
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB, G-P
Se gärna Jan Björklunds tal på SVT Play eller läs det i fulltext på Folkpartiets hemsida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Folkpartiet, liberalism, globalisering, frihet, frihandel, Katrine Kielos, socialism, fattigdom, Almedalen

Spricker Alliansen?

Allianssamarbetet har varit en stor framgång för alla oss som tror på ett friare Sverige, där makt förflyttas från politiker till medborgare och där valfrihet är en självklarhet, inte bara när det gäller privata servicetjänster utan även inom det offentliga utbudet av vård, skola och omsorg.

De fyra borgerliga partierna har visat att de kan komma överens och leda Sverige tillsammans – ett samarbete som klarade även den globala finanskrisens tuffa prövningar. Alliansregeringen gav inte vika för populistiska vänsteridéer om att förstatliga bilföretag och banker. I stället höll man kursen och navigerade Sverige igenom krisen. Belöningen kom i valet 2010 i form av fortsatt regeringsförtroende från väljarna.

Alliansen i fara – ingen fara?

Alliansens väl är förvisso inte nödvändigtvis samma sak som Allianspartiernas väl. Moderaterna är det parti som växt sig starkast sedan 2006, medan småpartierna (Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern) backat. Från Centerhåll hörs nu röster för att avbryta Allianssamarbetet inför valet 2014.

Flera centerpartister talar om att Allianssamarbetet har "kostat" – underförstått att Moderaternas dragningskraft går ut över småpartierna. Det antyds även att Moderaterna borde vara mer ödmjuka. (Exakt vad denna ödmjuket ska bestå i är dock inte helt klart.)

Det organiserade samarbete som Alliansen är har förstås inneburit vissa begränsningar för de fyra partierna. Man kan inte ta ut svängarna hur som helst, och profilering måste göras inom ramen för samarbetet. Det parti som lyckats väl är förstås Moderaterna, som etablerat sig som ett ansvarstagande och statsbärande parti. Näst bäst är Folkpartiet.

Statsvetaren Jenny Madestam menar att "Folkpartiet förmodligen [är] det mest profilerade partiet i svensk politik i dag. Partiet har en tydlighet utöver det vanliga." Detta har gett resultat. Folkpartiet är ingen raket i opinionsmätningarna, men vi håller ställningarna och slipper dras med C:s och KD:s krisstämpel.

De senare partierna har en vagare profil. Centern tycks ha sjabblat bort företagarfrågorna, och Kristdemokraternas familjepolitik gillas av få. Är det då en bra lösning att dumpa Alliansen för att få lite friare spelrum 2014?

Jag tror att man ska börja med och fundera på vilka förväntningar man har. Centern drömmer förstås om fornstora Fälldin-dar. De senaste valresultaten borde innebära ett uppvaknande. 2010 års 6,6 procent är nästan exakt medelresultatet av valresultaten sedan 1994. Toppen var 2006 med 7,9, botten var 1998 med 5,1. För KD sammanföll toppen med Alf Svensson, 11,8 procent 1998. 2010 års 5,6 procent ligger förvisso en bit från snittet på 7,4. Men så har också Alf Svensson flyttat till Bryssel.

En valvinnare.

Samtidigt måste man ju notera att Alliansens valvinster inneburit stora möjligheter för småpartierna att sätta politiska avtryck. Visst var det kul för Folkpartiet att vi fick över 13 procent i valet 2002. Men vi har fått bra mycket mer genomslag för våra skolreformer sedan 2006, när vi varit hälften så stora.

Visst har småpartierna potential att lyfta. Men jag är inte säker på att den potentialen nödvändigtvis hänger samman med Alliansens vara eller icke vara. Om man ändå ser Alliansen som ett tidsbegränsat projekt – ett sätt för borgerligheten att visa för svenska folket att vi kan, och vill, ta ansvar för Sverige tillsammans – så kanske en upplösning av Alliansen kan innebära möjligheter.

Mot bakgrund av det nya politiska läget, där en borgerlig minoritetsregering som fajtas mot en allt mer samspelt brunrödgrön opposition, kan väljarna efterfråga andra parlamentariska lösningar efter valet 2014. Möjligen är det då en fördel om de borgerliga partierna inte är så tätt knutna till varandra.

Media:
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expressen

Läs även:
Magnus Andersson: Centerpartiets framtid ligger i egna händer
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Almedalen XI – en allians med Annie?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, De rödgröna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Jenny Madestam, val 2014

En kommission utan framtid?

När jag igår läste om att Alliansen tänker tillsätta en framtidskommission för att identifiera vilka framtidsutmaningar som Sverige står inför så blev min första reaktion att det kändes torftigt. Lite av en gäspning, faktiskt. Jag bloggade om det igår (se En modkommission för Alliansen?).

När jag läser dagens ledarsidor får jag intrycket av att min uppfattning delas av flera. Socialdemokratiska Aftonbladet är förstås elakast; Björn Fridén skriver:

När Moderaterna upptäcker att de saknar ideologi vänder de sig inte till medlemmar och sympatisörer. De tillsätter en arbetsgrupp under samma ledning som precis konstaterat att de saknar idéer.

Men även på Svenska Dagbladets moderatnära ledarredaktion verkar man lite besvikna. Per Gudmundsson konstaterar, under rubriken "Framtiden är inte det mest konkreta tillhygget" att

Måndagens munsbit till pressen var att regeringen tillsätter en framtidskommission, något som redan det mottogs som futtigt. I synnerhet mot bakgrund av vad som redan tänkts om framtiden inom ramarna för Långtidsutredningen och Globaliseringsrådet.

Låt inte framtiden skymma samtiden.
Bild: DN/Janerik Henriksson

Per Gudmundsson tror dock att det kan vara en bra taktik av Reinfeldt att ägna sig åt abstrakt, statsmannamässigt "fluff".

Liberala Dagens Nyheter kontrar å andra sidan med att Reinfeldts politiska verklighet är betydligt mer konkret. De rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har nu etablerat ett samarbete i syfte att ställa till det för regeringen. Så här skriver DN:

Det man hade önskat att Fredrik Reinfeldt i stället haft med sig i bagaget är en idé om en lösning på det parlamentariska problemet. Men om detta har Moderaterna inget mer att säga än det som redan sagts.

I ledarartikeln påpekas också att regeringen redan har en hel del bra framtidsutredningar i arkiven.

Den framtidskommission som skisseras är i princip en blåkopia av det Globaliseringsråd som presenterade sin slutrapport för två år sedan och som Moderaterna hela vägen igenom förhållit sig kallsinniga till.

Även Expressen ifrågasätter behovet av en framtidskommission, när liknande utredningar redan gjorts. Eric Erfors påminner om att vi redan har haft en sådan: Det Globaliseringsråd som regeringen tillsatte efter valet 2006. Den rapporten placerades dock i ett arkivskåp, kanske för att den innehöll politiskt känsliga – men vettiga – förslag som att skrota värnskatten. Regeringen kan gärna ägna sig åt framtidsfrågor, skriver Erfors, men "en utmärkt början är alltså att plocka fram nyckeln till det där arkivskåpet".

I tyckarklassen tycks uppenbarligen framtidskommissionen betraktas med skepsis. Oaktat detta så lär väl kommissionen sjösättas. Låt oss då hoppas att de förslag och kloka idéer som kommissionen, under statsministerns ledning, kommer fram till faktiskt också blir verklig allianspolitik för framtiden. För nog vore det synd om framtidskommissionen skulle möta samma öde som Globaliseringsrådet och andra – att bli en kommission utan framtid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, framtidskommission, Globaliseringsrådet

En modkommission för Alliansen?

I dag meddelade partiledarna från de fyra Allianspartierna att de planerar tillsätta en framtidskommission. Kommissionen ska "beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020".

Det är ingen större nyhet att det finns utmaningar för Sverige, även om det går rätt bra för oss just nu (och då inte enbart i ljuset av den grekiska kollapsen). En del av de utmaningarna tar partiledarna också upp i artikeln: en åldrande befolkning, dålig intregration, långsiktig hållbarhet. Fler kan förstås läggas till listan, och en del jobbar regeringen redan med, bland annat i den nationella innovationsstrategi som nämns i debattartikeln.

I själva verket är det så att en hel del av de framtidsutmaningar som finns redan är tämligen väl utredda. För inte så länge sedan presenterade Långtidsutredningen sitt förslag om en bättre arbetsmarknad, med idéer kring allt från regelverk till lönebildning. I januari tillsattes en ny utredning som ska se över företagsbeskattningen. År 2009 kom Globaliseringsrådets slutrapport, även den med många goda tankar om hur Sverige ska rustas för framtiden.

Lägg därtill alla övriga utredningar, förslag och rapporter som tagits fram – såväl inom de respektive partierna som av olika intresseorganisationer (Svenskt Näringslivs förslag om att sänka studiebidragen för humaniorastudier kan möjligen tillåtas samla lite damm) – så framträder en bild av att det inte direkt är probleminsikt eller goda idéer som det råder brist på. Jag skulle säga att det snarare är en fråga om politiskt mod.

Alliansen har gjort många bra saker sedan 2006. Skatterna har sänkts, skolan har reformerats och socialförsäkringen har gjorts om. För det har regeringen fått ta mycket stryk – en del välförtjänt, en del oförtjänt. Nödvändiga reformer är ofta tuffa att genomföra (Andreas Papandreou kan berätta mer om det). Men det får inte hindra politiker att fatta viktiga och långsiktiga beslut.

Utspelet om en framtidskommission signalerar tyvärr att Alliansen inte längre djärvs göra det. Kommissionen framstår snarare som ett sätt att skjuta besvärliga beslut på framtiden. Låt mig i stället ödmjukt föreslå att Alliansens partiledare ägnar sommaren åt att läsa igenom de högar av utredningar och rapporter som redan finns, och sedan sätter igång att göra politik av dem till hösten. Känns det alltför jobbigt kan de få kosta på sig en, ny liten utredning. En modkommission.

Media: SvD, AB

Läs även
Rasmus Jonlund: Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta
Hans Åberg: Framtidskommissionär

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund, idéutveckling

Proffstyckare och prinsessklänningar

Idag ägde ännu ett europeiskt furstebröllop rum; den här gången var det Monacos tronarvinge furst Albert som knöt hymens band med sydafrikanskan Charlene Wittstock. Som vanligt lär brudens klänning bli ett av de stora samtalsämnena. Den monegaskiska bröllopsskruden påminde en del om svenska kronprinsessan Victorias klänning från i fjol, i sin baraxlade enkelhet.

Detta fick mig att tänka på en kommentar från modeoraklet Camilla Thulin, apropå den tredje bröllopsklänningen som varit i ropet på sistone, nämligen Kate Middletons:

Anständig.

"Jag tycker att den var snygg och anständig", sade Thulin till Expressen, och tillade "jätteskönt också att slippa se bara axlar och armar. Om man väljer kyrkliga bröllop, så klär man sig anständigt tycker jag".

Mästerverk.

Med tanke på att Victorias klänning var tämligen baraxlad hade man kanske kunnat förvänta sig att Thulin skulle haft synpunkter på detta när hon kommenterade Pär Engshedens skapelse, men till Expressen säger hon bara att klänningen är "ett monokromt mästerverk". "Det ser enkelt och mycket snyggt ut, korrekt och strikt. Jag trodde att den skulle ha längre ärm, men det spelar ingen roll."

Smakdomaren dömer som hon vill.

Vad vet jag. Kanske var det reportern som strök bort det där om baraxlad oanständighet när artikeln om Victorias klänning skulle skrivas? Hur som helst ska det bli intressant att se vad Camilla Thulin tycker om den baraxlade furstinnan av Monaco. Räddas hon av slöjan, måntro?

Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Thulin, proffstyckare, förståsigpåare, modeorakel, bröllopsklänningar, Charlene Wittstock, Kate Middleton, Victoria Bernadotte, Pär Engsheden

Ministern och moralpaniken

Dagens fetaste rubriker står Aftonbladet för. Tidningen berättar att Sven-Otto Littorin (M) under sin tid som arbetsmarknadsminister ska ha ägnat sig åt att sexchatta på nätet med unga flickor. En del av de "flickor" som varit föremål för ministerns intresse har emellertid visat sig vara bedragare, och därmed har Littorin utsatt sig för en potentiell utpressningssituation.

"Den som sexchattar utsätter sig för risker. Och är man minister utsätter man dessutom landets regering för risker", skriver Aftonbladets Lena Mellin. I praktiken har hon nog rätt i det. Ändå kan jag inte undgå att känna lite olust inför hela avslöjandet.

Dangerzone2010.

Det måste framhållas att det finns uppgifter som verkligen är besvärande för Littorin, såsom att han ska ha sökt kontakt med minderåriga. Det är olagligt, och därmed förstås komprometterande. Men artiklarnas ifrågasättande gäller inte bara detta, utan även det lämpliga i att en minister sexchattar över huvud taget. Det vilar ett skimmer av moralpanik över hela upplägget, vilket säkert väl speglar moraluppfattningen i samhället.

För hur intressanta vore Aftonbladets artiklar om folk i allmänhet bemötte en ministers eventuella sexchattande med en axelryckning; "även en minister kan väl få vara kåt", typ. Den allmänna moralen tycks emellertid vara mera lättkittlad än så.

Var gränsen går för allmänhetens axelryckningar förändras över tid. För inte så längesedan var en avvikande sexuell läggning hett skvallerstoff – idag är det knappt någon som bryr sig. Men Littorins äventyr på nätet utmanar ännu. Vad säger det om oss, egentligen?

~

För övrigt: Vem vet, kanske kan Sven-Otto Littorins ångande ömhetsbetygelser en gång bliva bok? Exempel finns; Michelangelos kärleksdikter föreligger nu i svensk översättning av Sverker Åström och Kaj Attorps har samlat åtskillig erotisk korrespondens i Svenska kärleksbrev.

Uppdatering 4/7: Läs gärna Fredrick Federleys inlägg Låt ministrar ha sina sexliv i fred. Mary X Jensen bloggar också: Konsten att förstöra en människas liv...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Otto Littorin, säkerhetsrisker, utpressning, moral, moralpanik

Bättre att patienten väljer än att politikern gör det

Jag bor i Skarpnäck, en stadsdel som är bland de fattigaste i Stockholm. Medelinkomsten är bara drygt 200 000 kr, jämfört med t.ex. närbelägna Södermalm där medelinkomsten är drygt 260 000 kr.

Tidigare arbetade jag på just Södermalm, och listade mig därför på en vårdcentral som ligger där. Jag tyckte det var praktiskt att ha nära till vårdcentralen från jobbet. Så är det nog många som resonerar. Det är ju väldigt många människor som jobbar i innerstaden, men som bor i ytterstaden. Konsekvensen blir att efterfrågan på vårdcentraler i innerstaden ökar, och att fler vårdcentraler etablerar sig där. Inget konstigt alls, egentligen.

Ändå envisas vänstern med att ifrågasätta de vårdvals- och fria etableringsreformer som Folkpartiet och Alliansen genomdrivit. Vänsterpartierna lever kvar i den gamla tidens tänkande, där politikerna ska styra vart patienterna ska gå och där patienternas frihet begränsas.

Själv uppskattar jag att inte vara inlåst i vänsterns vårdsystem. Jag tycker det är bra att jag kan gå till den vårdcentral jag vill – oavsett om den ligger i min hemstadsdel eller inte.

Läs gärna landstingets pressmeddelande:
Trenden fortsätter: Mer vård till invånare i utsatta områden

Media: DN

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, vård, valfrihet, vårdval, Folkpartiet

Kravretoriken skymmer politiken

Egentligen var det en bra idé. I stället för det rätt misslyckade aktivitetsstödet till ungdomar med arbetsoförmåga borde man införa ett basstöd, med lägre tröskel och större fokus på att ge ungdomarna en chans att komma in i arbetslivet. Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp hade skrivit en genomtänkt rapport med många konstruktiva idéer.

Uppdraget att presentera förslaget gick till Johan Pehrson. Rätt naturligt, eftersom han är arbetsgruppens ordförande. Samme Pehrson har emellertid också ett rykte som Folkpartiets främste kravpapegoja, och han förnekade sig förstås inte. Alla goda intentioner smulades sönder i medierapporteringen, eftersom Pehrson mest tycktes beklaga sig över att det nuvarande aktivitetsstödet ställer för lite (trumvirvel) krav. Tidningsrubrikerna blev därefter.

Johan kräver.

I valanalysen 2010 konstaterade Folkpartiet att "liberal politik vinner på att sättas in i ett större sammanhang". Men det menar vi att våra politiska idéer är väldigt kloka och bra, men lite för komplicerade för det snuttifierade medieklimat som råder. När det råder konflikt mellan karta och verklighet bör emellertid verkligheten äga företräde.

För Folkpartiets del är en rimlig slutsats att vi måste bli bättre på att leverera snuttar. Vi måste fundera på vad som är kärnan i vår politik, och berätta det. Kärnan i förslaget om basstöd är att ge utsatta ungdomar chans att få jobb och meningsfull sysselsättning. Ändå kunde inte Johan Pehrson låta bli att prata om krav. Detta trots att rapporten som ligger till grund för det aktuella förslaget inte handlar om krav. Jag har läst den. Ordet krav finns inte med en enda gång.

En gång i tiden var Folkpartiet det snälla partiet som ingen riktigt brydde sig om. Då bestämde vi oss för att tuffa till oss. Nu har Folkpartiet blivit partiet som ställer krav. "Att ställa krav är att bry sig", säger vi. Men vem bryr sig?

Läs även
Rasmus Jonlund: Stöd och förväntningar för unga – inte förtidspension
Anna Starbrink: Det handlar om att ge unga chansen
SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen, Aftonbladet, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Johan Pehrson, Folkpartiet, krav, förtidspension, aktivitetsersättning

Eller så betalar man skatt...

"Förr var det ingen som betalade skatt. I dag jagar de oss med blåslampa. Ska vi överleva måste vi hitta på något nytt, inte bara fortsatta i de uppkörda gamla spåren. Annars går det käpprätt åt helvete."

Antanas Nicolas, turistentreprenör på den grekiska ön Mykonos, om den nya bistra verkligheten för grekiska företagare. De måste betala skatt. (SvD, 19 juni 2011)

Nya värdeord på Skatteverket!

Ibland tänker jag tillbaka på den tid när jag bloggade om Skatteverket. Det var så enkelt då. Myndigheten är liksom en outsinlig källa till blogguppslag.

Som tur är har jag f.d. kollegor som ibland förser mig med inblickar i myndighetens förehavanden. Idag fick jag till exempel veta att stora förändringar är på gång vad gäller Skatteverkets stolta värdeord. Under de fyra år jag tjänstgjorde i myndigheten itutades vi att en skattmas ska vara offensiv, pålitlig och hjälpsam (se Inifrån Skatteverket, del 241).

Men det var då det. Från den Heliga gd-stolen har nu utgått en bulla att värdeorden ska modifieras. I framtiden förväntas vi sålunda vara offensiva, pålitliga och hjälpsamma.

The times they are a-changin'.

Nya insikter för trafikpolitiker

Överallt i stadsmiljön finns de. Vi som ser, vi ser dem. Men vi reflekterar kanske inte så mycket över dem, och vilken funktion de har för dem som inte ser (eller för dem som har andra typer av funktionsnedsättningar). Men för vissa människor är de nödvändiga för att kunna ta sig fram i stan.

Jag tänker på de olika tillgänglighetsanpassningar som gjorts i trafikmiljön. Kontrastmarkeringar, stenplattor med grövre beläggning, taktila stråk, nedsänkta övergångsställen med mera.

I torsdags fick vi i trafik- och renhållningsnämnden en nyttig insiktsutbildning, med syfte att få ökad förståelse för hur det är att ta sig runt i trafiken som funktionsnedsatt. Vi fick testa att vara synskadade och att vara rullstolsburna.

Nämndkollegan Christoffer Kuckowski
testar att vara synskadad.

Naturligtvis kan ett par timmars övningar längs en uppgjord bana inte ge en fullständig bild av alla problem som finns, men jag tycker ändå det var väldigt lärorikt. Bara en sån sak som hur stor betydelse kontrastmarkeringar har blev väldigt tydligt under insiktsutbildningen.

Stockholms stad har höga ambitioner när det gäller tillgängligheten, och under åren 1999–2010 har ett särskilt tillgänglighetsprojekt drivits. Under den perioden har det årligen satsats 100 miljoner kronor, t.ex. genom ombyggnader av busshållplatser och övergångsställen, montering av ledstänger, fler kontrastmarkeringar med mera – allt för att göra Stockholm till en stad för alla. Det finns mer information om tillgänglighetsarbetet på nätet: www.stockholm.se/tillganglig

Här är några bilder på hur det kan se ut i Stockholms trafikmiljöer. Exemplen är hämtade runt stadshuset.

Det här övergångsstället går över Klarastrandsleden. Gångbanan försvinner ner i vägen utan någon tydlig kontrast- eller annan markering. Som synskadad är det nog inte så lätt att veta var trottoaren slutar och var vägen börjar.

Här ser det bättre ut. Nedsänkningen till vänster gör det lätt för rullstolar, barnvagnar och rollatorer att komma fram. Den vita kontrastmarkeringen gör att synskadade kan se var vägkanten är.

Här är ett s.k. taktilt stråk (spåren i marken). Det är förstås praktiskt, men den som följer det riskerar att gå rakt in i stadshusets tunga port. Förstår inte riktigt hur man tänkte här.

Cyklar kan vara luriga, eftersom de inte hörs. De här kupolplattorna är dels kontrastmarkerande, dels indikerar det att man bör stanna upp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, tillgänglighet, funktionsnedsättning, funktionshinder, handikapp

Moderat censur rimlig åtgärd

Moderaterna har uppmanat en lokalpolitiker i Stockholm att stänga ner sin blogg. Birgitta Holm är ordförande i Farsta stadsdelsnämnd och bloggade tidigare på birgittaholm.blogspot.com.

Detta har orsakat viss uppståndelse i den s.k. bloggosfären. Bloggaren Mikael Persson kallar Moderaternas agerande för ett "övergrepp på det fria ordet". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson menar att man som förtroendevald politiker tydligen förväntas vara "en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik".


Vad föranleder då avstängningen? S-Bloggen Röda Berget återger ett par citat från Holms blogg. Hon har i ett inlägg kallat Håkan Juholt för "smutsig och en stor skitstövel ... Håkan är inte passande i vårt moderna samhälle". I ett annat inlägg har hon kallat den politiska oppositionen för "jävla kryp" och konstaterat att "hade ni varit mina ungar så hade ni fått stryk in på bara skinnet".

Jag vill vara tydlig med att politiska partier ska ha högt i tak. Men tolerans för olika åsikter är inte samma sak som tolerans för alla sätt att uttrycka dem. Det går alldeles utmärkt att vara kritisk mot oppositionen och Håkan Juholt utan att ta till okvädingsord och oförskämdheter.

Om du är förtroendevald för ett politiskt parti måste du också inse att du representerar det partiet. Bilden av dig blir också bilden av ditt parti, för dem du möter. Som enskild företrädare kan du orsaka partiet stora varumärkesskador (vilket Moderaterna fick erfara efter rasistavslöjandena 2002). Självklart bör varje parti med självbevarelsedrift intressera sig för hur dess företrädare beter sig i olika sammanhang.

Man kan ha synpunkter på hur Moderaterna hanterade detta. En lite smidigare utväg hade kanske varit att be Birgitta Holm att fortsättningsvis använda ett mer civiliserat språkbruk på sin blogg, och att formulera en ursäkt till dem som kan ha tagit illa upp. Men i grund och botten har jag svårt att bli riktigt upprörd över Moderaternas agerande. Det är inte ett tecken på lågt i tak att ett parti agerar gentemot en representant med uppenbart dåligt omdöme (oavsett om detta dåliga omdöme manifesteras i bloggform eller i en valstuga). Det är ett tecken på respekt för alla de företrädare och medlemmar i partiet som arbetar hårt för att vinna väljarnas förtroende för partiets politik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Birgitta Holm, censur, förtroende

Tveksamt försvarstal för monarkin

En av kungahusets hårdast arbetande pr-filialer finns på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Där tas varje chans att dra en lans för monarkin. Idag med utgångspunkt från filmen The King's Speech, där Colin Firth gestaltar den svårt stammande hertigen av York, som på grund av sin brors abdikation tvingas axla kungarollen. Han övervann sitt handikapp och blev en uppskattad monark.

Men hade det någon betydelse att han var kung? Hade en president kunnat fungerat lika väl som enande symbol för nationen? Ledarskribenten Per Gudmundson tycks tveksam. Han ser monarkin som "en demokratins hörnsten" och menar därutöver att "det finns goda grunder att peka ut monarkin som förklaring till demokratisk stabilitet". Hänvisar till exemplet Spanien där "monarkin ledde landet ut ur fascismens mörker".

Samvariationen mellan demokrati och monarkistiska traditioner kan förstås diskuteras. Frågan är till vilken nytta. För samtidigt som man konstaterar att Spanien leddes ur fascismen av monarkin så måste man konstatera att både Portugal och Grekland leddes ur sina diktaturer av republikanska revolutioner. Och medan man hyllar diverse monarker som enande symboler så måste man också erkänna att sådana som De Gaulle, Kekkonen och Mandela iklätt sina presidentroller med viss värdighet.

Visst. Det monarkistiska systemet kan avla fram statschefer som gör ett bra jobb och verkar enande. Men det kan också republiker. Skillnaden är att i republiken är det folket som bestämmer, i monarkin är det slumpen.

Får bra chefer kosta?

Höga chefer inom landstinget tjänar mer pengar, enligt fackförbundet Kommunals uträkningar som redovisas i SvD idag. Deras löneökningar de senaste åren har tydligen varit bättre än andra anställda inom landstinget. Snittlönen för en landstingsdirektör i Sverige idag är 114 500 kr i månaden.

"Frågan är hur det kan vara motiverat att deras löner sticker iväg på det viset", säger Kommunals chefsekonom Emma Lennartsson. På motfrågan om det inte krävs konkurrenskraftiga löner för att kunna locka chefer, även från näringslivet, svarar hon att "i väldigt få fall kommer [kommun- och landstingscheferna] från näringslivet, de allra flesta har rekryterats internt".

Det ligger nog mycket i det. Men en attraktiv lön handlar ju inte bara om att kunna rekrytera någon från näringslivet. Det handlar också om att göra offentliga chefsjobb så attraktiva att duktiga chefer inte alltför lätt kan lockas över till näringslivet.

En ytterligare aspekt är att chefsuppdrag måste vara attraktiva även för interna sökanden. Det är inte självklart att så är fallet – faktum är att några sidor längre bak skriver tidningen om att läkare inte gärna vill bli chefer, trots att det behövs duktiga ledare för medicinska verksamheter. "Många läkare tvekar inför att ta chefspositioner eftersom de upplever en brist på incitament", skriver SvD.

Nu finns det naturligtvis fler yrkeskategorier än läkare som kan tänkas bli chefer inom landstinget, men jag tycker ändå att den artikeln belyser komplexiteten i frågan på ett bra sätt. Att vara chef är ofta ett slitigt uppdrag. Många har insett detta, och låter sig inte så lätt tjusas av chefsstatusen.

Har du ett utvecklande jobb och en hyfsad lön kanske det saknas tillräckliga incitament att ta ett chefsansvar, med allt vad det innebär i fråga om arbetstid, ansvar och rent socialt. Då måste chefspositionerna göras attraktiva. Lönen är en komponent i det, men naturligtvis inte den enda. Kanske kommer resultatet av en sådan utveckling att kunna spåras i kommande chefslönegenomgångar.

Slutligen: I Kommunals undersökning redovisas chefslönerna, dvs. vad en chef kostar. Man kan också vända på steken – vad är dyrast, egentligen: en bra chef med hög lön eller en dålig chef med låg lön? Och vad är bäst för Kommunals medlemmar?

En dag i en politruks liv

Gröna drömmar om en politik som fixar allt

När det gäller att spendera skattepengar brukar de rödgröna partiernas fantasi vara generösa. Och det är klart; tillvaron som politiker blir ju lite roligare om man inte har högre ambitioner än att ta på sig tomteluvan och vandra ut till väljarna med allehanda gåvor. Betalningen kan ju alltid "någon annan" stå för.

Senast i raden av tomtepolitiker är Miljöpartiets Helene Öberg. Hon har, som så många andra, blivit upprörd av den senaste tidens debatt om barnfattigdom. Helen Öberg önskar sig "en förskola som i mycket högre utsträckning än idag har som mål att utjämna skillnader mellan barn". Hennes recept är ett "all inclusive-dagis", vilket innebär att förskolan står för fiolerna i de flesta avseenden. Behöver barnen skridskor? – det fixar förskolan. Rena kläder? – förskolan fixar. Linne till luciafirandet? – förskolan fixar. Matsäck till utflykten? Kanske matlåda med hem till middagen? – ja, ni fattar.

Det finns mycket att säga om den värld av gröna moln där Helene Öberg vandrar kring i sin tomteluva. Man kan fundera på vem som ska betala förskolans utökade ansvar att förse barnen med förnödenheter. Man kan fundera på var gränsen ska gå för det utökade ansvaret – om ett barn kommer med mobiltelefon och iPod till dagis, ska förskolan köpa in mobiler och iPods till alla andra barnen då för att "utjämna skillnader"?

Helene Öberg vill nog väl, men jag tycker hon är naiv. Barn kommer alltid att ha olika ekonomiska förutsättningar, eftersom deras föräldrar har det. Att ge förskolan uppgiften att sudda ut alla sådana skillnader är att kasta in förskolan i en enda lång kostnadsdrivande spiral som tar resurser från viktigare saker. Själv tror jag att de pengar som finns i förskolan används allra bäst om de används till personalen. Jag vet att mina föräldrar inte hade lika mycket pengar som andra när jag växte upp, men jag kan inte minnas att jag någonsin reflekterade över det under dagistiden. Däremot minns jag min dagispersonal – Mona, Sussie, Roger, Ingvar... Hellre fler duktiga pedagoger än fler dyra prylar.

En annan, kanske mer allvarlig, aspekt på Öbergs resonemang är hennes syn på föräldraskapet. För i Miljöpartiets gröna värld tycks föräldrarna vara reducerade till leverantörer av människomaterial åt de offentliga omsorgsinstitutionerna (samt, får man anta, i brant stigande grad leverantörer av skattemedel för att finansiera desamma). För vad blir kvar av föräldraskapet och -ansvaret om i stort sett allt som rör barnens väl och ve ska administreras av andra? Vad är nästa steg i den öbergska skillnadsutjämningspolitiken? Att man lämnar in barnet på dagis i späd ålder och hämtar ut det fem år senare, jämlikt och klart, lika för alla?

Jag medger att jag drar Helene Öbergs resonemang ganska långt här. Men jag tycker det är viktigt att visa på vilka konsekvenser som lurar runt hörnet om den där typen av sociala ingenjörer får hållas. Vill man åstadkomma utjämning så finns det betydligt bättre sätt att gå till väga. Det handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att så många föräldrar som möjligt ska ha jobb, och att de som tjänar minst får behålla så mycket som möjligt av sin lön. Och det handlar om att ge stöd åt de föräldrar som av olika skäl har svårt att försörja sig själva, för att därmed ge dem makt över sin tillvaro. Trygga föräldrar är den bästa förutsättningen för trygga barn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Helene Öberg, Miljöpartiet, tomtar, förskola, barnfattigdom, social ingenjörskonst, egenmakt

Holm-humor

Dagens kanske något mer udda nyhet är att Socialdemokraterna försöker värva f.d. höjdhoppsstjärnan Stefan Holm för att leda sossarnas arbetsgrupp om fattiga barn. Om detta kan mycket sägas; jag noterar mest med förtjusning den störtskur av mer eller mindre dåliga ordvitsar som uppstått i samband med att denna nyhet blev känd. Här är några exempel:

På Twitter kan följande återfinnas:

@Radiogagarin: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Med tanke på lägstanivån i Libyen-frågan, hade det inte vart bättre med nån som är bra på limbo?"

Framtid(S)hopp?

@Reineflodin: "Stefan Holm blir ordf. i arbetsgruppen mot barnfattigdom. Pappa Jonny har gett klartecken – han kommer filma arbetsgruppens möten"

@Robinhoodi: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Ett drag som förmodligen håller mer i höjden än i längden."

@SteffoTornquist: "Undrar om det är rätt höjd för Stefan Holm att gå in på."

@BHenrikJonsson: "Klaga inte på att Stefan Holm har lagt ribban lågt som sosse. Moderaterna har ju massvis av golfare, och de går alltid för långt! "

@Basse_H: "År 2013: Stefan Holm föreslår att man ska kunna stå över en månads barnbidrag för chans till högre belopp nästa månad."

Även i bloggosfären frodas folkhumorn:

Signerat Kjellberg: Stefan Holm – flipp eller flopp för Juholt?

Opinionsarenan: Med Holm mot nya höjder?

Tokmoderaten: Juholt, Holm & de fattiga barnens hopp?

Högbergs tankar: Är det en höjdare med Stefan Holm?

Det återstår väl att se om Håkan Juholts värvningsförsök lyckas. Och, inte minst, om Stefan Holm blir lika framgångsrik inom politiken som han varit inom friidrotten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Holm, Håkan Juholt, höjdhopp, ordvitsar, Socialdemokraterna

Jämför inte Ådalsskotten med jasminrevolutionen

"I Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen, och nu senast Syrien, kämpar och dör den unga generationen för rösträtt och demokrati. Kampen för demokratiska rättigheter i vårt eget land ligger inte så långt tillbaka i tiden. I Ådalen 1931 dödade svensk militär 5 demonstranter och skadesköt än fler", skriver forskaren Staffan I. Lindberg apropå en studie som visar att förfärande få ungdomar verkar bry sig om Sverige är en demokrati eller inte.

Skotten i Ådalen är en tragisk händelse i den svenska historien, men är det en relevant referens i detta sammanhang? Kan arbetarnas kamp mot sänkta löner i lågkonjunkturens Sverige 1931 jämföras med frihetskampen i Nordafrika och Mellanöstern 2011? Jag ställer mig mycket tveksam till detta.

Demonstrationståget mot Lunde by var kulmen på en upphetsad konflikt i Ådalen, där strejkbrytare anställts för att hålla verksamheten igång. Eftersom det förelåg uppenbar fara för att strejbrytarna skulle komma till skada, hade militär kallats till platsen. När de flera tusen demonstranter som trängde in i Lunde inte kunde förmås att göra halt kommenderade den militäre befälhavaren Nils Mesterton eld.

Om händelserna i Lunde kan mycket sägas. Men kapten Mestertons uppdrag var att upprätthålla lag och ordning i ett fritt och demokratiskt land. Han skulle skydda medborgare som utförde ett lagligt – men kontroversiellt – arbete. Kampen som fackföreningarna förde var en (förvisso berättigad) kamp för anständiga ekonomiska villkor. Men att jämföra den med den kamp på liv och död för mänskliga fri- och rättigheter som förs av demonstranter och rebeller idag, det är att devalvera jasminrevolutionens hjältar.

Borgarklassens förförande charm

Oavsett bakgrund eller smakpreferenser, så är ju det borgerliga stilidealet så omfamnande, välkomnande, varmt och förförande. Svårt att värja sig mot, helt enkelt. En hörnsoffa i vinröd skinnimitation och köksmöbler i furu har ju inte alls samma komfortfaktor ... Detsamma gäller andra sidan av spektrumet: de strama kalla avantgardistiska designmöblerna. Bara ängsligt och noll trygghet. De där stormönstrade Josef Frank-kuddarna må sakna originalitet, men ångesten dämpas åtminstone något när man låter huvudet vila på dem.

Skribenten Marcus Dunberg ger en kärleksförklaring till det borgerliga stilidealet i annonsbladet A Perfect Guide.

Vänstern, vinsten och verkligheten

I Lars Ohlys och hans socialistanhangs värld blir allting mycket bättre om det sköts av den offentliga sektorn. Privata utförare är inte det minsta intresserade av att göra ett bra jobb, utan vill bara plocka ut så mycket vinst som möjligt, enligt deras retorik.

Vänstern missar förvisso en ganska fundamental aspekt, nämligen att det företag som tar ut så mycket vinst att man inte kan leverera den tjänst kunden beställt knappast lär få förnyat förtroende nästa gång tjänster ska köpas in. Företag som tillämpar en sådan affärsidé blir inte långlivade.

Men vi kan för ögonblicket bortse från den utvikningen. Sådana små omständigheter som verkligheten brukar ju vänstern ändå ha ett ganska avslappnat förhållande till; för dem är det slagord och dogmer som gäller.

I vintras skrev Lars Ohly, tillsammans med partikamraten Birgitta Sevefjord, att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt". Vad han då avsåg var S:t Görans sjukhus (vilket landstinget förvisso redan äger; så var vi tillbaka till det där med verkligheten). Sjukvården på S:t Görans sjukhus drivs av ett privat bolag, Capio, som gör ett bra arbete – den som vill kan själv gå in och ta del av SKL:s kvalitetsjämförelser mellan olika sjukhus.

Dogmerna leder Lars Ohly genom verkligheten.

Ur patienternas perspektiv finns det alltså knappast något skäl att "ta tillbaka" sjukhuset. Inte ur skattebetalarnas heller, förvisso; enskilt drivna sjukhus kostar inte mer för skattebetalarna än landstingsdrivna. Men detta spelar nog mindre roll för Lars Ohly, slagordens och dogmernas man.

Nu kommer vänsterledaren, denna gång sekonderad av partikamraten Siv Holma, med ännu ett utspel. Vänstern hoppas kunna plocka billiga politiska poäng av den tragiska bussolyckan vid Slussen i lördags, och kräver således att all kollektivtrafik ska drivas av samhället. På de flesta platser i landet körs kollektivtrafiken av olika entreprenörer på uppdrag av länstrafikbolagen. I Stockholm är det SL som ger uppdragen och MTR, Keolis, Arriva med flera som kör tåg och bussar.

Kollektivtrafiken måste styras och kontrolleras av samhället, dundrar alltså Lars Ohly, vars verklighetsblick än en gång döljs av hans enkelspåriga dogmer. Kollektivtrafiken styrs nämligen, och kontrolleras, alldeles utomordentligt väl av samhället redan idag. Varje avtal med till exempel en bussentreprenör innehåller mängder av paragrafer och bilagor där det noggrant specificeras alltifrån hur bussarna ska vara utformade, vilken säkerhetsutrustning de ska ha, miljöspecifikationer, kvalitets- och verksamhetsutveckling, personalens kompetens, hur allting ska följas upp och så vidare och så vidare.

Vad som ytterligare komprometterar Vänsterpartiets slagordsretorik är förstås den lilla omständighet att samtidigt som en så stor del av busstrafiken i Sverige utförs av enskilda företag, så är buss ett av de säkraste sätten att färdas på i trafiken (år 2009 dog t.ex. noll bussresenärer i trafikolyckor).

Lars Ohlys slutkläm, att "en fungerande kollektivtrafik drivs bäst av samhället, eftersom resenären kommer före profiten", blir därmed ett rejält slag i luften. Kollektivtrafiken fungerar bra. Den skulle kunna fungera bättre. Men att enbart lasta de olika entreprenörerna för det kan bara den göra, som går genom livet med ett par rejäla skygglappar för ögonen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Birgitta Sevefjord, Siv Holma, sjukvård, kollektivtrafik, entreprenörer, vinst, skygglappar, socialism

Båtbussar kan minska trängseln

"Stockholms vackra vatten ska inte vara en barriär. Med bryggor och båtbussar kan vi binda samman alla våra öar utan att ta plats på land." Så skrev Folkpartiet inför förra årets val. Moderna, snabba båtbussar kan avlasta vägnät och övrig kollektivtrafik och skapa nya förutsättningar för smidig arbetspendling. Självklart ska det ordinarie SL-kortet gälla även på båtbussarna.

I den rapport som myndigheten Trafikanalys presenterade igår, och som refereras i dagens SvD-artiklar om kollektivtrafiken i Stockholm, bekräftas Folkpartiets syn på vattenburen kollektivtrafik. "Arbetspendling med båt kan bidra till att avlasta hårt belastade flaskhalsar i Stockholms väg- och kollektivtrafik i rusningstid och förkorta restid för pendlare", skriver Trafikanalys.

Båten Ballerina, som trafikerar det delvis privatfinansierade
Sjövägen-projektet; se sjovagen.nu.
Foto: Maria Dahlberg

Rapporten pekar även på en annan viktig folkpartifråga, nämligen möjligheten att kombinera cykeln i kollektivtrafiken. Där saknas det idag tillfredsställande möjligheter att ta med cykeln ombord. Här behövs ett helhetstänk, att man ser till hela resan från dörr till dörr och så långt det går försöker möjliggöra att olika transportsätt kombineras. Det kan handla om att man kan ta med cykeln i kollektivtrafiken, men även att det finns ordentliga och trygga cykelparkeringar vid kollektivknutpunkterna.

Sist, en uppmaning från rapporten som jag tycker att politiker i såväl Stockholms stad som i landstinget ska ta till sig: "Om planerare och beslutsfattare önskar att trafikanterna ska välja att köra mindre bil och istället välja cykel och kollektivtrafik, då måste dessa färdsätt sättas i främsta rummet."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, båtbussar, SL, Folkpartiet, cyklar