Fair and balanced?

Att diskutera Israel- och Palestinakonflikten är att be om att bli hudflängd. Debatten är oerhört polariserad och utrymmet för nyanser begränsat, vilket framgått inte minst under de senaste dagarnas rapportering om skottlossningen ombord på ett av skeppen i Ship to Gaza-konvojen.

Muf-ordföranden Niklas Wykman var snabbt ute och kallade Ship to Gaza-aktivisterna "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare". På vänsterkanten påstår Åsa Linderborg att israelerna förvandlat båten till "ett flytande slakthus". Vänsterpartiets Hans Linde kallar Israels regering för "en av vår tids värsta förbrytarregimer". Med den här typen av deltagare i förutsättningarna för ett meningsfullt samtal utomordentligt dåliga.

Erik Laaksos inlägg är mot den bakgrunden befriande balanserat och läsvärt. Mark Klamberg redogör sakligt och likaledes läsvärt för folkrättsliga aspekter på Israels agerande.

Att stå på varsin sida och kasta skit på varandra leder sällan till konstruktiva lösningar. Samtidigt som de flesta debattörer säger sig vilja verka för fredlig samvaro i regionen så ägnar sig många åt just sådan smutskastning. Det är möjligt att de därmed tillfredsställer anhängare i de egna leden. Men huruvida de gör någon insats för freden är ytterst tveksamt.

Läs andra om Israel, Palestina, Gaza, Ship to Gaza, Mellanöstern, Niklas Wykman, Åsa Linderborg, Hans Linde

Skatteverket slutar leka affär

De senaste åren har Skatteverket genomgått en intern omorganisation i riktning mot en beställar- och utförarmodell. Detta innebär att om verksamheten behöver något - en ny skrivare, en skattekurs, mer it-stöd eller vad det nu kan vara - så ska detta avropas av det som kallas VE (Verksamhetsstöd). VE, som till och med försetts med egen, gräslig, logotyp, ska sedan offerera tjänsten och så betalar skattekontoren till VE.

Snart ett minne blott.

Om jag uppfattat saken rätt så har det här varit ett av förre generaldirektören Stor-Mats prestigeprojekt. Tanken har väl varit att verksamheten ska bli mer affärsmässig. En annan Skatteverks-emeritus, förre informationschefen Björn Thärnström, har kallat modellen för "leka affär" och det är väl en rätt träffande beskrivning. Thärnström är numera pensionär och bloggar frispråkigt om sin före detta arbetsgivare (i detta ämne bl.a. här och här).

Slutlekt på Skatteverket.

Nu är Stor-Mats saga all, och så tycks även vara fallet för hans beställar-modell. Häromveckan meddelades nämligen att VE ska bli en del av huvudkontoret och att interna betalningar ska avskaffas. Skatteverket ska alltså inte längre leka affär. Jag gissar att det var fler än jag som satte kaffet i halsen av denna helomvändning.

I den artikel som publicerades på intranätet säger nye generaldirektören Ingemar Hansson bland annat att uppdelningen skapat en "vi och dom"-känsla på verket och att det "ibland tar längre tid att göra en beställning än vad det tar att utföra arbetet". En mer brutal sågning av beställar-modellen har jag svårt att föreställa mig, med tanke på de ytterst försiktiga ordval som tenderar att prägla högdjurens uttalanden i sådana här frågor. (Nyss nämnde Thärnström, som bloggat även om detta, kallar Hanssons helomvändning för "kraftig smäll på kinden" till Stor-Mats.)

Jag tror många på Skatteverket drar en lättnadens suck av att den här leken nu är över. I en krönika på intranätet skriver Christina Gellerbrant Hagberg, regionskattechef i Stockholm, att den nya verksledningen skapat en positiv stämning under årets strategidagar. Den positiva stämningen är uppenbarligen direkt hänförlig till detta. "Rent konkret innebär det att vi slutar interndebitera", skriver Gellerbrant Hagberg, "jag välkomnar verkligen den här utvecklingen. Det kommer att minska administration och onödigt arbete".

Sen vore det ju intressant att veta hur mycket synpunkter av det här slaget som framfördes till huvudkontoret när beställarmodellen ännu var à la mode. För inte kan det väl vara så att höga förvaltningschefer, av omtanke om sina egna karriärer, tiger och lider när skattebetalarnas resurser läggs på onödig administration och drömmar om att leka affär?

Läs andra om Skatteverket, prestigeprojekt, tuppfäktning

Jobbet för tufft för en tjej?

Dagens skämskudde vill jag plocka fram när jag läser om Söders Kött och Fläsk AB i Johanneshov som sökte en styckmästarlärling. En kvinnlig kandidat som sökte fick svaret att "jobbet är inget för tjejer". Det handlade om tidiga morgnar, jobbet var tungt och miljön kylig.

Nu är det 2010-talet och man hade hoppats att den här typen av fördomar skulle vara på väg ut. Uppenbarligen lever de och frodas, vilket Söders Kött och Fläsk visat. Unket.

Förresten läste jag någonstans upprörda rader över att den diskriminerade kvinnan fick 70 000 kr av arbetsgivaren. Detta sattes i relation till domen rörande dödsmisshandeln på en p-plats i Landskrona, där den döda kvinnans make tilldömdes drygt 60 000 kr i skadestånd. Man kan ha synpunkter på skadestånden i svenska domstolar. Men här kan noteras att de 70 000 kronorna till den diskriminerade kvinnan var resultatet av en förlikning, dvs. en överenskommelse mellan kvinnan och Söders Kött och Fläsk. Det är alltså inte en domstol som dömt ut pengarna.

Läs mer om diskriminering, könsdiskriminering, 10-talet, skadestånd, förlikning

Angelägen satsning mot hedersförtryck

Häromveckan avslöjades det att den Socialdemokratiske politikern Abdo Goriya blivit häktad, anklagad för inblandning i planerna på att kidnappa dottern till en syrisk diplomat. Motivet till kidnappningen ska ha varit hedersrelaterat.

Fallet Goriya kan naturligtvis inte läggas Socialdemokraterna till last, men att en väletablerad politiker är beredd att hjälpa till att kidnappa en ung kvinna visar ändå hur starkt rotade hedersstrukturerna är inom vissa kulturer. Och det visar hur angelägen Alliansregeringens stora satsning mot bl.a. hedersvåld är.

Bild: NordicPhotos/regeringen.se

I dagens SvD berättar integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) om regeringens åtgärder för att få stopp på tvångsäktenskap och ge stöd åt personer som utsatts för hedersvåld. Kampen mot hedersförtryck sker emellertid på bred front; så har t.ex. Sabuni och utbildningsminister Jan Björklund tidigare meddelat att i den nya skollagen så ska alla elever ha rätt till sex och samlevnads- och simundervisning. Förutom hedersförtryck innefattar handlingsplanen ambitionen att bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer.

Ett kvitto på att Alliansens miljardsatsning är ett steg i rätt riktning kom från Brottsförebyggande rådet, som i en rapport konstaterade att regeringens handlingsplan "inneburit ett betydelsefullt startskott för utvecklingen av ett bättre arbete för att förebygga våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck och stödja dem som utsatts."

Hedersrelaterat våld och våld i relationer är svåra men viktiga frågor. Därför är regeringens kraftsamling så viktig. I ett liberalt och öppet samhälle måste människors egna val respekteras. Och den som blir utsatt för våld ska få skydd.

Läs andra om hedersvåld, våld i nära relationer, Nyamko Sabuni

Galenskaper vi kan leva utan

I mitten av februari lämnade de rödgröna besked om sin uppfattning om Sveriges relationer till andra länder. I måndags blev det en nyhet. Om det beror på att ingen brytt sig om att läsa dokumentet förrän nu ska väl vara osagt, men det är alldeles uppenbart att det gör sig bäst i ett dammigt arkiv.

De rödgröna vill att Sverige ska verka för att USA drar tillbaka sin militära närvaro runt om i världen.

Förslaget sågas av experterna. Mike Winnerstig vid Totalförsvarets forskningsinstitut betonar att USA:s baser och kärnvapenparaply avhållit Japan och Sydkorea från att rusta upp och skaffa egna kärnvapen. Fredsövervakaren Sture Theolin anser att de rödgrönas krav är "ett grundrecept för den som vill destabilisera Ostasien".

Förslaget sågas av Alliansen. Utrikesminister Carl Bildt (M) kallar det "oseriöst vänsterpartistiskt flum" och Jan Björklund och Fredrik Malm (FP) noterar lakoniskt att Mona Sahlin säkert kan få stöd för förslaget "hos ledarna i Caracas, Pyongyang, Tehran och Moskva. ... Men priset för sådan ansvarslös politisk skulle bli skyhögt för världen."

Förslaget sågas av sossarnas utrikesministerkandidat. Ja, intressant nog tycks även Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin ogilla förslaget. Han konstaterar insiktsfullt att det nog är svårt att "kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar." Och försöker sedan backa på Newsmill.

Men när det gäller utrikespolitik är det uppenbarligen inte Urban Ahlin som håller i taktpinnen. Snarare verkar det (som Sanna Rayman konstaterar) vara Vänsterns Hans Linde som dikterar villkoren. Så bedrivs rödgrön utrikespolitik. Och den sortens galenskaper kan Sverige gott klara sig utan.

Läs även
Amanda Brihed: Spännande att vara yr i huvudet?
Martin Hall: Yankees go home!
Carl B. Hamilton: Ett utrikespolitiskt stolleprov av vänsterpartierna
Rasmus Jonlund: (V)ärldssamvetets comeback i löjets (s)kimmer
Mark Klamberg: Rödgröna ansluter sig till förslag om att värna Arktis
Niklas Odelberg: USA ut ur allt!?
Fredrik Sneijberg: Hur är det fatt egentligen med de rödgrönas utrikespolitik?
Victor Zetterman: Rödgrönt världskrig

Läs andra om utrikespolitik, säkerhetspolitik, de rödgröna

Den nya Atlantpakten?

"Jag älskar att ta ut skatt."

Den colombianske presidentkandidaten Antanas Mockus visar sig ha en del gemensamt med den svenska vänsteroppositionen. Vågar man gissa på en atlantisk högskattepakt om de rödgröna skulle vinna valet? Det vore väl häftigt. Eller hur, Mona Sahlin?

Pr för Sverige!

Hade lovat mig själv att inte skriva mer om vårt statsskick på ett tag, men kunde inte låta bli. För säga vad man vill om kungahuset, men nog har det en förmåga att skapa uppmärksamhet för Sverige i utlandet:
I den internationella pressen får vi bl.a. veta att

"[t]he Swedes have become used to colourful episodes in the lives of the younger Royals.

Princess Victoria's younger sister, Princess Madeleine, called off her wedding to Jonas Bergstrom last month after a Bournemouth university student told a gossip magazine that she had a fling with him during a ski trip.

Her brother, Prince Carl Philip, is dating a model and reality television star notable for posing topless with only a python to protect her modesty."

Undrar hur svensk exportindustri skulle klara sig utan sådana pr-insatser från familjen Bernadotte?

Vad gäller diskussionen om att Victoria ska föras fram i kyrkan av sin far, s.k. brudöverlämning, så har Hanna Lager sagt det mesta som behöver sägas på sin blogg. Symboliken i en brudöverlämning är riktigt, riktigt trist.

Läs mer om brudöverlämning, republik, monarki

Sverige mer konkurrenskraftigt med Alliansen vid rodret

Varje år publicerar den schweiziska handelshögskolan IMD sin World Competitiveness Yearbook, där man rankar konkurrenskraften i 58 länder. Länderna mäts på över 300 kriterier som handlar om bl.a. ekonomisk prestation, förvaltningens effektivitet och infrastruktur.

Flaggan i topp för Sverige!
Bild från Skatans tankar

I år hamnar Sverige på sjätte plats i IMD:s ranking. Sverige är bästa EU-land och enbart Schweiz är bättre i hela Europa. Strax efter kommer Norge (plats 9), Luxemburg (plats 11) och Nederländerna (plats 12). Det kan också noteras att Sveriges trend är positiv. 2006, när Alliansregeringen tog över, låg vi på plats 14. I dag har vi alltså klättrat till sjätteplatsen.

Det känns också bra att Sverige hanterar sin statsskuld på ett betryggande sätt. Från att ha legat på som mest 76 procent av BNP till följd av krisen i mitten av 1990-talet har den nu arbetats ner till 39 procent (enligt Riksgälden, IMD redovisar 42 procent). Detta ska jämföras med snittet i G20-länderna som beräknas till 106 procent är 2010.

Borg och Odell gör ett bra jobb! Bilder från regeringen.se.

"Den som är satt i skuld är icke fri", sade f.d. statsministern Göran Persson. Det hade han onekligen en poäng i. En låg statsskuld skapar rörelsefrihet och ger förutsättningar för kraftfulla åtgärder när krisen slår till. Alliansregeringen har betalat av på statsskulden, bl.a. genom att sälja av en spritfabrik och ett fastighetsbolag(58 respektive 41 miljarder). Förnuftiga prioriteringar tycker jag.

Att Anders Borg och Mats Odell gör ett bra jobb på Finansdepartementet är förvisso ingen nyhet, men IMD:s undersökning är ett kvitto på att regeringen sköter sig bra överlag. Eller, som Södermanlands nyheter uttrycker det:

Vad undersökningen visar är att regeringen lyckats väl med det som är ­grunden i dess politik, att skapa förutsättningar för jobb och välfärd genom att ge företag ­möjlighet att utvecklas.

Den 19 september har vi möjlighet att låta Alliansen göra ett bra jobb i fyra år till.

Monarki är inte en fin tradition

"Det är ju en så fin tradition", hävdas ofta från personer som vill bevara den svenska monarkin. Jag antar att man då syftar på monarkins yttre attribut; guld och juveler, frasiga sidenklänningar, ordenskraschaner och epåletter, hedersvakter och sjuglasvagnar. Det är lätt att förstå att grannlåten tjusar och förför.

Men monarkin är inte bara dess yttre attribut. Med monarkin följer ett system som bygger på en människosyn som är helt främmande för 2000-talet. Monarkin bygger på utvaldhet och blodsband; vem som helst har inte tillträde till den exklusiva familj inom vilken tronen ärvs.

För inte särskilt länge sedan tog sig detta bisarra uttryck. SvD berättar idag om prinsessan Lilian, vars relation till prins Bertil under lång tid var en offentlig hemlighet. Hon var av fel börd och ett äktenskap med prinsen skulle äventyra hans rätt till tronen, vilket man inte vågade riskera i en situation där arvprinsen hade dött i en flygolycka och lillprinsen ännu inte var myndig. Således fick de smyga med sin kärlek tills kungen behagade ge dem tillstånd att gifta sig.

Prinsessan Lilian hovniger djupt inför kungaparet. Foto: Jan Collsiöö/SvD

I SvD-artikeln berättas att Lilian länge var illa sedd i kungahuset.

"När kungen kom på middag hemma hos Bertil i Villa Solbacken fick Lilian inte vara hemma och porträtt på henne togs ner. Först till Gustaf VI Adolfs 90-årsdag 1972 fick hon vara med officiellt vid födelsedagsfirande. Efter år av tårar, isolering och utfrysning. Men något äktenskap med prinsen var det inte tal om."

Det prinsessan Lilian och prins Bertil fått uppleva är ingen "fin tradition". Det är den brutala kraften i en djupt inhuman institution som inte skäms för att kränka människors rätt att fritt välja sin livspartner. Än idag upprätthålls detta i svensk grundlag. Sverige behöver ett värdigare, och mänskligare, statsskick.

Läs mer om prinsessan Lilian, prins Bertil, monarki, republik

Snart sake till sushin även i Sverige?

Det var inte så länge sedan som man inte fick beställa en öl på restaurang i Sverige utan att samtidigt beställa in en bit mat. Vilket ledde till att många barer under disken hade en färdigbredd ostsmörgås som ställdes fram när gästen beställde. Gästen var naturligtvis inte intresserad av smörgåsen, så när ölen var urdrucken tog bartendern tillbaka smörgåsen och serverade den till nästa ölbeställare. En absurd konsekvens av ett absurt förmynderi.

Lite bättre har det blivit sen dess, men fortfarande är alkoholservering förknippat med ett strängt regelverk. Glädjande nog har nu regeringen lagt fram en proposition som ska göra det något lättare att få alkoholtillstånd. Bland annat ändras kravet så att serveringsstället inte behöver ha utrustning för att "laga" mat utan enbart för att "tillreda" mat, vilket öppnar för att man ska kunna beställa öl eller sake till sin sushi. De nya reglerna har fått kritik för att vara otydliga, men jämför man lagtexterna tycker jag att skillnaden mellan den nya och den gamla, mer rigida, lagen är rätt tydlig.

7 kap. 8 § alkohollagen (1994:1738)
Tillstånd för servering till allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperiod får meddelas endast om serveringsstället har ett kök för allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat.

8 kap. 15 § nya alkohollagen
Stadigvarande tillstånd för servering till allmänheten får medges endast om serveringsstället har ett eget kök i anslutning till serveringslokalen samt tillhandahåller lagad eller på annat sätt tillredd mat.

Snart med sake?

Den nya alkohollagen innehåller även en del andra förändringar, t.ex. ska det bli enklare för cateringföretag med alkoholtillstånd och det ska bli tillåtet med mässor med provsmakning riktade till allmänheten. I frågan om gårdsförsäljning (se Vad vill Folkpartiet? Del 2.), dvs. att en lokal producent av t.ex. öl eller vin ska kunna få sälja sina produkter i en egen gårdsbutik, så väljer regeringen att avvakta den utredning som ska titta på om detta är förenligt med EU:s regler. Jag hoppas att utredningen kommer fram till att gårdsförsäljning ska tillåtas.

Läs andra om alkoholpolitik, gårdsförsäljning

Lämmeltåget från Skatteverket har börjat...

På Skatteverket i Stockholm finns det tolv kontor. Varje kontor har ca 120 medarbetare. Från ett av kontoren meddelas nu att man tappat tolv medarbetare - sedan årsskiftet! Dessutom har fem av sju chefer slutat det senaste året.

Kontorsledningen säger sig vara överraskad av det stora personaltappet. Nu måste verksamheten omvärderas och omprioriteringar göras.

- Service har alltid högsta prioritet, säger kontorschefen. Sedan kommer de externt initierade ärendena. Först därefter kommer kontrollerna.

Och någonstans där tror jag att kontorschefen - antagligen omedvetet - ringat in åtminstone ett av skälen till den senaste tidens personalomsättning. Jag tror nämligen att de allra flesta medarbetare på Skatteverket skulle önska att prioriteringen var precis den omvända.

Under åren 2006-2007 anställdes hundratals akademiker på Skatteverket. De flesta av oss hade nog förväntat oss en arbetsplats som erbjuder goda möjligheter till materiell förkovran, dvs. att lära sig lagreglerna och bli en bättre skattejurist. En inte helt ogrundad förhoppning; på Skatteverkets hemsida marknadsför man sig ännu som en arbetsgivare för den som "är intresserad av skatterätt ... och vill ha ett meningsfullt arbete".

Men något har hänt. Vi har fått vänja oss vid att vår arbetsgivare prioriterar det som kallas "service", dvs. att stå på en expedition och dela ut blanketter, att stå på ett servicekontor och dela ut blanketter eller att sitta i en telefonjour och svara på allmänhetens frågor om när skatten ska vara betald eller vilken blankett som ska fyllas i. (Arbetsuppgifter som behöver utföras i och för sig. Frågan är av vem.)

Ur ett medborgarperspektiv - naturligtvis det viktigaste perspektivet - framstår denna prioritering kanske som rimlig. Men ur ett mitt perspektiv, som anställd, leder den intensiva fokuseringen på service till att mitt arbete dräneras på sådant som är intressant och utvecklande. När man nedprioriterar de arbetsuppgifter, dvs. i princip kontrollverksamheten, som är skälet till att jag en gång sökte mig till Skatteverket så tappar Skatteverket en av få konkurrensfördelar gentemot andra arbetsgivare.

Detta kanske framstår som pretentiöst akademikergnäll. Må så vara. Men är det klok hushållning med skattebetalarnas pengar att först av princip endast anställa akademiker, som ju trots allt kostar en gnutta mer än icke-akademiker, och sedan låta dem utföra arbetsuppgifter som i en del fall (blankettutdelning) lika gärna kunde utförts av praoelever?

Jag tycker inte det. Jag tycker det är slöseri med resurser. Och det är riktigt, riktigt dålig personalpolitik.

I framtiden kan Kuba vara fritt

Under helgens vistelse i underbara Vibberbo läste jag en artikel i lokaltidningen om Atlantseglarna Diana Eichelkraut och Rolf Halvarsson som berättar om sitt senaste seglingsäventyr, där de haft idel positiva upplevelser - Kap Verde, Brasilien, Karibien - tills de nådde Kuba, Fidel Castros kommunistdiktatur.

- Där tog det positiva slut, berättar Diana Eichelkraut. Jag är uppväxt i Östtyskland och det var inga roliga minnen som kom upp av det vi såg i Kuba, det var militärer överallt som höll kontroll på oss och så fort vi försökte ta oss i land kom de direkt med hundar och jagade ut oss.

Diktator. Förtryckare. Och Svensk-Kubanska Föreningens idol.

Överallt där kommunismen etablerat sig har våld och förtryck blivit följden. Det har Diana Eichelkraut, och många andra som växt upp under den röda fanan, fått erfara. Ändå finns det fortfarande människor som försvarar såväl detta omänskliga samhällssystem som Fidel Castros diktatur. Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet, kallade sig kommunist åtminstone så sent som 2003. Svensk-Kubanska Föreningen bedriver oförtrutet Castro-propaganda under parollen "solidaritet med Kuba" (en "solidaritet" som naturligtvis enbart gynnar diktaturen).

Tack och lov finns det motkrafter. Silc är en liberal stiftelse som arbetar med demokratibistånd. Silcs projekt har som mål att stärka organisationer och personer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett av de länder Silc prioriterar är just Kuba.

Tillsammans med organisationen KIC driver Silc fonden Kubas politiska fångar, som ger ekonomiskt och moraliskt stöd till de oppositionella som Castro-regimen arresterat. Ett sätt att visa verklig solidaritet med Kuba och Kubas folk är att ge ett bidrag till fonden. Med stöd från demokrater runt om i världen kan Kubas opposition segra, och kubanerna befrias från det kommunistförtryck som Diana Eichelkraut och många andra blev av med i slutet av 1980-talet.

Läs även
Martin Ängeby: Stöd Kubas politiska fångar

Läs mer om Silc, Kuba, Diana Eichelkraut, Lars Ohly, Svensk-Kubanska Föreningen, Fidel Castro, kommunism

Vänsterns systemförsvar visionslöst

Friskolor är populära och många nya skolor etableras i Stockholm. För många, tycker vänstern, som nu vill ha stopp för nya friskolor.

- Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan, säger Inger Stark, vänsterpartist i utbildningsnämnden.

Jag tycker att Inger Starks uttalande är intressant för det visar på den ideologiska skillnad som finns mellan vänster och höger. Vänstern tenderar att ta parti för systemet medan liberala partier försvarar individen och valfriheten.

Friskolor "hotar" ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Det är naturligtvis en enkel utväg för den som inte har några visioner med skolan och som tycker att elevernas främsta uppgift är att passivt fylla upp skolbänkarna. Vi liberaler har högre ambitioner än så.

Läs även
Friskolorna "för" populära?
Folkpartiets skol- och utbildningspolitik

Läs mer om friskolor, Inger Stark, liberalism, skolpolitik

Större öppenhet med myndighetsbloggande

Det är okej att blogga som statsanställd. Detta framgår av en artikel i Jusektidningen, där jag medverkar eftersom jag under tre år skrev inlägg under rubriken Inifrån Skatteverket på den här bloggen. Nu har bloggen skiftat fokus; förutom att jag är skattehandläggare är jag också lokalpolitiker för Folkpartiet och eftersom det är valår känns det rimligt att prioritera politiken framför Skatteverks-bloggandet.

Omslagspojke.

Artikeln har i papperstidningen fått rubriken "Bloggen kommer före min karriär". Det kan möjligen låta lite pretentiöst - eller naivt - men jag står för det. Har för övrigt bloggat om detta tidigare (se Inifrån Skatteverket, del 225). Det var alltså inte av karriärskäl som jag avslutade Skatteverks-bloggandet. Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville säga, helt enkelt; en lite mer utförlig förklaring finns i Inifrån Skatteverket, del 244.

Jag har noterat att jag inte är ensam bland myndighetsbloggare. Under aliaset Skattmasen skriver en Skatteverks-kollega om myndighetstillvaron. Uppmärksammade Gullan skriver inifrån Socialstyrelsen (eller "Totalstyrelsen" som Gullan kallar sin myndighet). En bekant till mig är kommunbyråkrat och skriver på Papperspalatset. Det finns säkert flera - och jag hoppas skaran utökas. I myndigheterna bedrivs verksamhet som så att säga är gemensam. De ska inte vara skyddade verkstäder. Förhoppningsvis kan bloggarna bidra något till ökad transparens och öppenhet.

Inte kungsord. Men nästan.

Läs mer om Jusek, Jusektidningen, Skatteverket

Ljuva 10-tal

Helgen tillbringades på Kinnekulle, där en av mina allrakäraste vänner skulle gifta sig. Jag hade fått äran att vara toastmaster på bröllopsmiddagen och hade således en del att stå i. Dock hade jag inte räknat med att behöva rycka in och rädda "brudvalsen".

En discjockey var engagerad för att spela musik efter middagen. Ungefär vid soundchecket uppstod en smått panikartad situation - den låt som brudparet skulle dansa till fanns inte i dj:ns skivsamling!

Vilken himla tur då, att jag fanns till hands med min Iphone i högsta hugg. Några tryck på skärmen, tio minuters seg väntan (3G finns inte på Kinnekulle) - och sen var det bara att koppla in luren till förstärkaren och köra. Är inte 10-talet härligt, så säg?



Apropå denna teknikutvecklingsrelaterade solskenshistoria så berättade en kompis om ett aprilskämt i lokaltidningen någon gång i början av 1990-talet: Det handlade om en ny, fantastisk mobiltelefon som man till och med kunde titta på tv i. Dumma sill, liksom.

Det där kan man tänka på när man öppnar SVT Play i mobilen. Vad som för bara femton år sedan framstod som rena fantasierna är i dag högst påtaglig verklighet; utvecklingshastigheten är rasande. Och så kan man tänka på vad som skapar förutsättningar för det. Det behövs idéer; innovativa ingenjörer och kreativa produktutvecklare. Det behövs pengar; kapitalister som kan investera i nya företag. Det behövs efterfrågan; konsumenter som vill och har råd att köpa nya produkter.

Jag gillar 10-talet. Jag gillar att kunna lyssna på musik och kolla på tv i min mobil. Och jag gillar, såklart, en politik som skapar förutsättningar för det, till exempel genom att satsa på en skola i världsklass, göra det enklare att driva företag och göra det mer lönsamt att arbeta.

Läs mer om Iphone, 10-talet, Folkpartiet

En jaktklubb i tiden?

I senaste numret av tidningen Fokus berättar Anders Billing om hur kungahuset systematiskt bygger upp ett informellt nätverk med samhällets främsta makthavare. Hovets nära umgänge med makten beskrivs som "en del i ett väloljat system, där det främsta syftet för hovet är att bevara sin egen existens". 1974 års grundlag berövade monarkin det mesta av den formella makten, och då måste kungen bygga sin egen maktbas för att spela någon roll i samhället.

Organisationen runt kungen, de s.k. Hovstaterna, är löst, om än alls, reglerat. Forskare talar om den som "en egen sfär som kungen har för sig själv"; en egen sfär som svenskarna betalar 50 miljoner för, kan tilläggas.

Genom utdelande av medaljer och inbjudningar till middagar och andra tillställningar så knyter kungahuset starka band med näringslivspotentater och andra samhällshöjdare. Därigenom får den kungliga sfären stort informellt inflytande. Makt, alltså.
Ett exempel på ett sådant nätverk är kungens jaktklubb. Fokus, som tagit del av medlemslistan, noterar att drygt 200 personer är medlemmar. Samtliga är män.

Kungen bondar och dödar.

Carl-Gustaf Bernadotte har tagit "för Sverige - i tiden" som sitt valspråk. Exakt vad han menar med det kan väl bara han själv svara på, men en rimlig tolkning torde vara att hovets ska inta något slags följsamhet i förhållande till det omgivande samhället. Något som förvisso inte hindrade kungen från att så sent som 2007 svara "Ingen i vår familj mejlar. Inte drottningen heller" när en journalist frågat om hans internetvanor. (Måhända kan detta skyllas på regeringen, som inte i konselj informerat Konungen om att internet inte är en fluga.)

Nåväl. Varje år ger sig alltså vår kung, tillsammans med några av samhällets manliga högdjur, ut i skogen för att jaga älg. Det må vara honom väl unt. Men ändå undrar jag om kungen, som ju vill vara "i tiden", någon gång reflekterat över vilka signaler han och hans alltigenom manliga jaktklubb skickar ut. Vad tror kungen det betyder för, låt säga, kvinnors etablering på höga positioner i näringslivet när han och ett gäng näringslivstoppar nätverkar och bekräftar varandra under granarnas sus? Hur "i tiden" är egentligen dessa manliga maktklubbar, där du och bror rekryterar varandra till olika styrelser och andra uppdrag?

Kungen är naturligtvis fri att som privatperson umgås med vilka han vill och i de sammanhang han önskar. Men han borde också vara medveten om sin informella makt i samhället, och därmed om symbolvärdet i det han företar sig. Om han menade allvar med sitt valspråk kunde han gott sagt ifrån: "Det här duger inte! Min jaktklubb ska bannemej inte portförbjuda kvinnor, den typen av manliga maktstrukturer hör faktiskt hemma på historiens sophög!"

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att kungens valspråk är en självmotsägelse. Kungahuset är, så att säga, ur tiden per definition. En arvsmonarki hör inte hemma i ett modernt demokratiskt samhälle. Men nu har vi det system vi har och det är förstås glädjande att kungen säger sig vilja anpassa det till samtiden. Men om kungen inte vill att "för Sverige - i tiden" ska bli till en tom kliché så måste han börja ta sitt valspråk på allvar.

Bladholms kurragömma-lek

Ordföranden i Stockholms kommunfullmäktige heter Bo Bladholm och bor i Gamla stan. Eller, gör han det? ABC-nyheternas reporter Christoffer Wendick har fått nys om att Bladholm i själva verket residerar någon annanstans och i god grävarandra skuggat honom på väg hem från kommunfullmäktiges möte. Det verkar som att Bo Bladholm bor på Värmdö.



Varför tilldrar sig Bo Bladholms hemvist nu mediernas intresse, kan man fråga sig? Jo, som politiker och förtroendevald i Stockholms kommun förväntas han också bo i kommunen. Jag är osäker på om det är ett lagkrav eller bara en etablerad princip inom politiken, men ur förtroendesynpunkt torde det ha underordnad betydelse. Bladholm har en övernattningslägenhet i Stockholm där han är skriven, men tycks alltså i själva verket regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i Värmdö kommun. Han borde därmed inte inneha uppdraget som lord mayor i Stockholm

Man kan ha synpunkter på den här principen. I grund och botten tycker jag att väljarna borde få förtroendet att bestämma vem de vill bli företrädda av, oavsett om han eller hon är bosatt i kommunen eller inte. Detta med att kommunpolitiker bor utombys torde inte vara ett särskilt utbrett problem ute i landet, men i Stockholm kan ju en flytt på ett par hundra meter leda till att man vips hamnar i Solna eller Huddinge. Är det rimligt att en kompetent och erfaren kommunpolitiker ska behöva avsäga sig alla uppdrag i en kommun bara för att hon, av ett eller annat skäl, köper ett hus ett par kvarter bort? (Förutsatt, förstås, att man är öppen med detta mot väljarna.) Det är, tycker jag, inte alldeles självklart.

Dock: Om ABC-nyheternas tes stämmer och Bo Bladholm myglar med var han egentligen bor - ja, då har han inte varit särskild öppen. Och bör väl i rimlighetens namn ta konsekvenserna av det.

Läs mer om Bo Bladholm, hyckleri, politikerförakt

Det finns skäl att lyssna på Lars Ohly

En av baksidorna med 2010 års valrörelse är att man måste börja lyssna på Lars Ohly. Tidigare har man kunnat låta honom stå i den politiska arenans mest mörkröda ringhörna och basunera ut sin kostsamma och arbetslöshetsskapande politik, förhållandevis trygg i förvissningen att få politiska medspelare hörde på.

Nu är läget annorlunda. Mona Sahlins ambition att hålla Lars Ohly borta från det rödgröna samarbetet misslyckades, vänsterkrafterna i den s.k. arbetarrörelsen tvingade med honom på den svajiga rödgröna jollen. Och det har redan gett dystra resultat. Ohlys blindhet inför vad som skapar jobb i samhället har tvingat de rödgröna gå med på att avskaffa RUT-avdraget, att återinföra den kontraproduktiva förmögenhetsskatten (som ger måttliga intäkter till statskassan men svidande förluster av tillväxtkapital) samt att sjabbla bort en så viktig infrastrukturfråga som Förbifart Stockholm.

Tala, Lars. Mona lyssnar.

I valrörelsen 2010 lyssnar Mona Sahlin på Lars Ohly. Om de rödgröna vinner valet kan hans idéer bli regeringspolitik. Detta vet förstås även Lars Ohly; i sitt förstamajtal konstaterar han att "det blir allt svårare att hävda att Vänsterpartiet inte får genomslag för vår politik i samarbetet".

Det finns således skäl att titta lite på vad Lars Ohly vill. Jag har därför tvingat mig att läsa hans tal från igår. Som gammal tågmästare gläds Lars Ohly åt att de rödgröna vill satsa 120 miljarder på järnvägsnätet. Han vill införa ett investeringsstöd för nya bostäder om ca 1,4 miljarder de närmaste åren. Därefter ska det ökas ytterligare. Allmännyttan ska "försvaras", ombildningar till bostadsrätter ska försvåras, hyrorna ska "hållas nere". (Det ska med andra ord bli ännu mer olönsamt att driva hyresverksamhet. Planen är väl att branschen ska göras beroende av skattefinansierade bidrag även på längre sikt.) ROT-avdraget är bra och ska utökas med 2 miljarder. (Satsningar på manliga sektorn, alltså. RUT-företagarna får väl återgå till svartjobb eller arbetslöshet.)

Vad gäller skolorna så framhärdar han i sin kritik mot friskolor, som ger elever ökade möjligheter att välja skola med en profil som passar deras intressen och ambitioner. Inget nytt under solen, men värt att framhållas. "Sveriges gymnasieelever förtjänar världens bästa skola", konstaterar vänsterledaren. Det har han rätt i. Samtidigt verkar han ogilla reformer som gör skolan bättre.

För att kunna anställa fler i den offentliga sektorn ska kommunerna få 12 miljarder i förstärkningar under 2011 och 2012. (Detta trots att kommunerna själva beräknat med ett miljardöverskott under de åren.)

Lars Ohly har talat.

Lars Ohly vill höja A-kassan. "Lägre ersättning ger inte lägre arbetslöshet, bara större fattigdom", säger Ohly. Om nu inte A-kassans storlek påverkar motivationen att skaffa nytt jobb så kan man förvisso undra varför Ohly har som mål att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön i A-kassa. Varför inte 100 procent?

Orwellskt nyspråk verkar Lars Ohly (och, ska väl erkännas, politiker i allmänhet) förtjusta i. Således kallas de skattesänkningar för pensionärer som Alliansregeringen genomfört för "pensionärsskatt", enbart för att vanligare löntagare fått ännu större skattesänkningar. Det här är inte rimligt, tycker Ohly, den självutnämnda Rättvisans apostel, och vill sänka skatterna för pensionärerna med 2,5 miljarder.

Gemensamt för alla de här "satsningarna" är att Ohly inte med ett ord nämner hur de ska finansieras. Kanske för att det i hans värld är självklart. Men jag är ändå nyfiken - hur mycket vill Lars Ohly höja skatterna för vanliga löntagare? Hur mycket mindre ska vi få i plånboken när vänsterkoalitionen höjt bidragen och byggt klart sina hyreshus?

Andra hållpunkter i Lars Ohlys tal är rätt till heltid, upp till kamp mot bemanningsföretagen och "rättviseperspektiv" i klimatpolitiken (Förbifart Stockholm är alltså djupt orättvis, om nu någon undrar).

1 maj, 2010. Lars Ohly har talat. Den 19 september kan vi se till att han åter förpassas in i den mörkröda ringhörna där ingen lyssnar.

Läs även
Per Altenberg: Inga åtgärder mot arbetslösheten på 1 maj
Dick Erixon: Kraftigt höjda skatter blev tal om sänkta skatter
Fredrik Sneijberg: 1:sta Maj
SvD: Första maj allt mer extremvänsterns dag
Christer Sörliden: Alla ska med

Läs andra om Lars Ohly, Mona Sahlin, rödgröna, första maj, 1 maj

"Riksdagsledamöter ska inte jaga Skatteverket"

"När Skatteverket ger sig efter unga framgångsrika bloggare måste vi ändra reglerna", skriver riksdagsledamoten Annie Johansson (C) apropå den debatt som uppstod efter att Skatteverket tillkännagivit att man ska granska några särskilt välbesökta bloggar (se Uppskattade bloggare?)

Vill skattebefria Blondinbella?

Att Skatteverket granskar branscher eller företeelser där man misstänker att skatt inte betalas på rätt sätt (på grund av okunskap eller medvetet fusk) är nu inte direkt någon nyhet - fråga bygg- och restaurangbranscherna. Men att säkerställa att inkomstbringande bloggverksamhet blir korrekt beskattad är tydligen höjden av fräckhet, enligt Johansson. Då är det dags att ändra på reglerna!

I grund och botten delar jag nog Annie Johanssons problemanalys. Skattereglerna är komplicerade. Kanske behövs det förenklingar för nystartade företag. Man kan tänka sig olika modeller för schablonbeskattning, rabatt på egenavgifterna de första åren, förenklade deklarationsregler och så vidare; Johansson har säkert en del egna förslag. Men när hon ger sig på Skatteverket tycker jag att hon gör självmål.

Skatteverket är ingen autonom enhet som agerar utifrån infall och nycker. Skatteverket är en myndighet som lyder under svenska lagar; lagar som stiftas av Annie Johansson och hennes kollegor i riksdagen. En grundläggande princip inom statlig förvaltning är likabehandlingsprincipen, att alla är lika inför lagen. Det innebär att skattereglerna gäller oavsett om du är pizzabagare, sjuksköterska eller bloggare.

Annie Johansson vill kanske ändra på detta. Hon skulle kanske föredra att Skatteverket såg mellan fingrarna och lät Blondinbella redovisa sina gratisprylar lite som hon tycker. I så fall tycker jag hon ska ägna sin kraft åt att förändra lagstiftningen i den riktningen. Att skälla på Skatteverket ger kanske medieutrymme - men det gör inte ett jota för att underlätta för unga företagare.

Läs även
Annie Johanssons blogg: Nya företag kräver nya skatteregler
Nyheter 24: Hands off, Skatteverket - sluta jaga bloggare

Läs andra om Annie Johansson, Skatteverket, Blondinbella

Google som rekryteringsverktyg?

Kommer jag någonsin att få ett jobb utanför Skatteverket? Enligt en undersökning som Stockholms Handelskammare gjort så är det bara drygt 10 procent av arbetsgivarna som googlar de jobbsökande och kollar om de bloggar. Således borde det ännu finnas hopp.

Undersökningen var utgångspunkten för en diskussion som handelskammaren anordnade i kväll, där jag var inbjuden för att prata om hur mitt Skatteverks-bloggande tagits emot. Även Emma från Opassande.se och Tokmoderaten Fredrik berättade om hur deras bloggande eventuellt påverkat deras arbetsliv.

Framväxten av sociala medier på nätet har onekligen lett till att vars och ens privata sfär gjorts mer lättillgänglig - på gott och ont. En barnskötare fick sluta efter att ha poserat på Facebook i en mössa med texten "porn star". En polis håller på att bli avskedad efter att ha bloggat om dumheter han gjort. En moderat pressekreterare åkte på storstryk i medierna efter att ha facebookat om bajs i trappuppgången och en rysk städerska. Migrationsverket gav en medarbetare sparken efter att han bloggat om Israel-Palestinakonflikten.

Själv är jag lite förvånad att inte fler arbetsgivare gör en enkel googling när de rekryterar personal. I framtiden lär det bli allt vanligare. Och vi lär alla blir mer medvetna om att det vi skriver och gör på nätet kan nå en helt annan målgrupp än vi tänkt oss. Samtidigt hoppas jag att detta kommer leda till fler diskussioner om integritet och yttrandefrihet.

En meriterad statschef?

Karl XIV Johan är utan tvekan en av de bästa statschefer Sverige haft. Han är också den ende som bokstavligt talat blivit headhuntad till ämbetet. Med andra ord: han fick jobbet på meriter.

Historikern Dick Harrison i SvD den 25 april. Att tillsätta statschefen på meriter - ja, det vore kanske något att dra lärdom av från historien.

Ska motorvägen vara i stan eller utanför?

Man upphör aldrig att förvånas över de röriga turerna inom de rödgröna. Den 29 mars svarade Carin Jämtin (S) så här på DN:s frågor:

Så om Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna får fler röster än Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer Förbifart Stockholm att byggas?
– Ja, säger Carin Jämtin.

Och det här är ett löfte från din sida?
– Ja, det är det.

Nu, tre veckor senare, är det dock annat ljud i skällan. Enligt ett pressmeddelande från vänstern ska det nu i stället hållas en folkomröstning i frågan, där valet ska stå mellan förbifarten och en utbyggd kollektivtrafik. "Jag är inte överkörd", säger Carin Jämtin. Den som tror på det kan ju räcka upp en hand.

Nej, Carin Jämtin framstår som så överkörd man någonsin kan bli. Och därmed medverkar hon till att skapa osäkerhet om den infrastruktursatsning som så väl behövs i Stockholm. Anna Wersäll vid Stockholms Handelskammare har en poäng när hon säger att det är oseriöst av den rödgröna oppositionen att inbilla väljarna att de måste välja mellan vägar eller kollektivtrafik. Sanningen är att ett växande Stockholm behöver både och.

Självklart kan man ha synpunkter på förbifarten och hur den har utformats. Men i grund och botten tror jag det handlar om det som Karin Karlsbro, Folkpartiets ledamot i miljö- och hälsoskyddsnämnden, koncist formulerat så här (fritt ur minnet): "Antingen så väljer vi att ha en motorväg utanför Stockholm. Eller så väljer vi att ha en motorväg som går rakt igenom stan."

Jag vet vad jag tror är bäst för Stockholmsregionens fortsatta tillväxt och attraktionskraft.

Läs även
Per Altenberg: Lös Stockholms trafikinfarkt
Johan Ingerö: Parliament of nitwits
Krohniskt: Så fult, så fegt
Christer Sörliden: Förbifart i Stockholm - även ett skånskt problem
Maria Wallhager: Första (s)vikna vallöftet: Förbifarten

Läs andra bloggare om Förbifart Stockholm, Stockholms Handelskammare, Karin Karlsbro

Stödet minskar för monarkin

Till dagens glada nyheter räknar jag SOM-institutets vid Göteborgs universitet rapport att stödet minskar för monarkin. Fortfarande är det en klar majoritet - 56 procent - av svenskarna som vill behålla monarkin, men det är en rejäl minskning jämfört med 2003 års mätning, då stödet låg på 68 procent. Samtidigt har republikförespråkarna blivit fler - 22 procent jämfört med 15 procent för fem år sedan.

Monarkisterna har fortfarande ett rejält övertag i opinionen. Men kanske håller droppen på att urholka stenen. Republikanska Föreningen noterar ett fördubblat medlemsantal sedan jag slutade i styrelsen (huruvida det finns ett samband låter jag vara osagt) och har nyligen rekryterat Mona Abou-Jeib Broshammar till posten som föreningens första generalsekreterare. I en intervju i Jusek-tidningen säger hon det som borde vara, men tyvärr inte är, självklart:

I mitt drömsamhälle är Sverige en demokrati fullt ut, alla människor har samma värde och jag kan säga till mina barn att de kan bli precis vad de vill, att det lönar sig att kämpa och utbilda sig, att kompetens går före arv.

Håller glansen på att falna?

Monarkin är en rest från ett fördemokratiskt Sverige. I dagens samhälle har den urartat till en bisarr underhållningsindustri till skvallerpressens fromma. Detta duger inte. Det är hög tid att, som det står i sången, göra kronan på kungens hjässa lätt - genom att lyfta av den för gott.


Läs även
Krohniskt: Vi vill inte ha en Svenssonkung
Peter Althin m.fl.: Pr-värde dåligt argument för att ha monarki

Läs mer om republik, monarki, Republikanska Föreningen, kungahuset

De omutbara?

Idag hade jag bokat in ett möte med en företagare. Företagaren dök upp på utsatt tid och hade med sig de fakturakopior jag hade begärt. Samt en bukett blommor. "Den här är till dig" sa han och log glatt när han överräckte den. Jag mumlade ett besvärat "tack", lade buketten på bordet och gick raskt över till att gå igenom fakturakopiorna.

Sverige brukar få bra resultat i internationella korruptionsundersökningar. Enligt organisationen Transparency International ligger vi på delad tredjeplats i världen (jämsides med Singapore, efter Nya Zeeland och Danmark). I Sverige finns ett särskilt organ, Institutet mot mutor, som arbetar mot mutor i näringslivet. Det arbetet är oerhört viktigt. Mutfrihet är en förutsättning för ett fungerande samhälls- och näringsliv. Ett korrumperat samhälle vittrar snabbt sönder inifrån i takt med att människor tappar respekt för demokrati och rättsstat.

Även liten ros kan ge stort huvudbry.

Inom Skatteverket råder en mycket sträng policy när det gäller vad man som tjänsteman får ta emot. Att vägra ta emot en gåva från en företagare eller medborgare kan emellertid vara svårt, ur ett mänskligt perspektiv. Det känns helt enkelt oförskämt, i synnerhet om syftet med gåvan synes vara att tacka för god hjälp, god handläggning eller motsvarande.

Eftersom jag fick min blombukett innan handläggningen var avslutad borde jag kanske tackat nej. Samtidigt ville jag minnas att det vid tidigare tillfällen godtagits att man tagit emot blombuketter, under förutsättning att man placerat dem i fikarummet. Jag uppfattade även att företagaren inte hade något dolt syfte med buketten, utan gav enbart som en vänlig gest (samtidigt inser jag att denna subjektiva uppfattning sannolikt är föga värd vid bedömningen om bestickning har ägt rum). Icke desto mindre kände jag mig som en skurk när jag vandrade tillbaka till kontoret med blomsterkvasten i handen. Jag funderade på om jag borde anmäla det hela i Skatteverkets incidentrapporteringssystem.

Vad som besvärade mig ytterligare var tanken på vilka signaler jag skickat ut till företagaren. Han hade utländskt påbrå; kanske kom han från en kultur där myndighetspersoner förväntade sig gåvor? Gav jag honom, genom att inte vägra ta emot blommorna, signalen att svenska myndigheter behöver smörjas? Tänk om han talar med sina vänner om detta, blir det då en etablerad sanning i hans kretsar?

Skatteverket, och andra svenska myndigheter, har sina brister. Ibland är vi långsamma, ibland är vi övernitiska och fyrkantiga, ibland ger vi dålig service. Men som statstjänsteman är jag ändå stolt över den okorrumperade kultur som jag upplever råder inom myndigheten. Det är, av ovan anförda skäl, så oerhört viktigt. Har jag medverkat till att nagga den kulturen i kanten? Tanken skaver. Liksom törnen sticks på de rosor som nu pryder Skatteverkets fikarum.

Läs mer om Skatteverket, mutor, bestickning, korruption, Institutet mot mutor, Transparency International

Rätt av Ohly att tacka nej till bröllopet

Lars Ohly har blivit inbjuden till bröllopet mellan Victoria Bernadotte och Daniel Westling. Han har tackat nej. I en debattartikel i Aftonbladet förklarar han varför:

Det här bröllopet handlar inte bara om Victorias och Daniels kärlek. I stället håller det på att växa till en slags nationell hyllningsfest för monarkin. Och det vill inte jag som är republikan och motståndare till monarkin ställa upp på.

Det är inte ofta jag håller med Lars Ohly, men i det här fallet har han helt rätt. Som republikan och politiker på hög nivå så hamnar man ibland i situationer där ens övertygelse prövas, på grund av den konstitutionella situationen.

Tack, men nej tack. Bild: Björn Lindahl/Aftonbladet

Ett sådant exempel är riksmötets öppnande, där de folkvalda ledamöterna förväntas resa sig upp för den framavlade statschefen; en ceremoni som torde upplevas besvärande av varje republikan. Ändå deltar man, av respekt för konstitutionen eller, i andra sammanhang, för protokoll och etikett.

Den respekten har emellertid sina gränser. Det finns tillfällen när man kan låta sin övertygelse styra. Omdömet får avgöra vilka dessa tillfällen är.

Som republikan tycker man antagligen att Victorias och Daniels bröllop är, eller åtminstone borde vara, en privatsak för dem, deras familj och vänner. Bröllopsspektaklet kan heller inte anses ha sådan konstitutionell tyngd att alla partiledare måste närvara. Det är då rätt och rimligt att man markerar detta genom att, som Lars Ohly gjort, tacka nej till att delta.

Läs även
Maria Byström: Tänk att jag och Lars Ohly delar samma tanke!
Fredrik Sneijberg: Holy Ohly

Andra bloggare om Lars Ohly, Victoria Bernadotte, Daniel Westling, monarki, kronprinsessbröllop, Republikanska Föreningen

Plikten framför allt?

"Kungligheter gör helt enkelt inte sådant."

Monarkiskribenten Roger Lundgren kommenterar i Aftonbladet hur osannolikt det vore att Madeleine Bernadotte och Jonas Bergström bryter upp sin förlovning innan sommarens bröllop. Nej, för kungligheter går etiketten uppenbarligen före välbefinnandet. Ännu ett exempel på hur absurt vårt statsskick är.

Legitimation, tack!

Om Sverige ska fortsätta att vara ett konkurrenskraftigt land i en global ekonomi så måste vi ha välutbildad arbetskraft. Grunden för det läggs i skolan. Folkpartiet vill ha en skola i världsklass och den kanske viktigaste pusselbiten är att lärarna är engagerade och kvalificerade. Tyvärr har läraryrket tappat i attraktionskraft under lång tid. Nu genomför Alliansen en satsning för att ändra på detta.

En yrkeslegitimation för lärare ska införas. Endast den som är legitimerad ska få arbeta som lärare eller förskollärare. Det är huvudbudskapet i en debattartikel i dagens DN. Alliansen vill dock även ge möjligheter för de som har en annan akademisk utbildning att genom ett kompletterande pedagogisk utbildning, s.k. KPU, samt praktik kunna få legitimationen. Dessutom återinförs lektoraten som en karriärväg för lärare.

Förslaget är uppskattat. Lärarfacken välkomnar förslaget och anser att lärarlegitimationen stärker skolans kvalitet. Till och med oppositionen är positiv. Det är naturligtvis glädjande att det finns en bred enighet om att det är dags att satsa på skolan. Och det är bra att Alliansen nu gör en rejäl insats för kunskapsskolan.

Läs även
Christoffer Fagerberg: Äntligen legitimerade lärare
Andreas Froby: Lärarlegitimation inte så dumt
Roger Haddad: Lärarlegitmation höjer yrkets status
Runo Johansson: Lärarlegitimation införs - Bravo Jan Björklund!
Rasmus Jonlund: Leg. lärare - kvalitetsstämpel för kunskapsskolan
Mark Klamberg: Målmedvetet arbete leder till resultat
Nina Larsson: Bra med lärarlegitimation!
Seved Monke: Endast legitimerade lärare får undervisa i framtiden
Niklas Odelberg: Lärarlegitimering
Kent Persson: Alliansen flyttar fram positionerna ett steg till
Per Pettersson: Klara besked om skolan från Alliansen
Helen Törnqvist: Lärarleg höjer status för lärare

Läs vad andra tycker om lärarlegitimation, Folkpartiet, Jan Björklund

Uppskattade bloggare?

Tre av Sveriges största mode- och livsstilsbloggare, Isabella Löwengrip ("Blondinbella"), Alexandra Nilsson ("Kissie") och Katrin Zytomierska har fått nys om att Skatteverket kommer att granska även den typen av näringsverksamhet som de bedriver och gråter nu ut i en gemensam debattartikel. I ett försök att framställa sig själva som offer för en sadistisk myndighet kräver de att Skatteverket ska "ställa in häxjakten".

Tre företagare mot en myndighet.

Eftersom Skatteverkets byråkrater "verkar ha en massa tid över" har de nu bestämt sig på att granska landets bloggare, noterar bloggartrion spydigt. Man kan möjligen fråga sig varför Skatteverket skulle avhålla sig från att granska just den typen av näringsverksamhet som just Löwengrip, Nilsson och Zytomierska bedriver när man granskar alla andra typer av näringsverksamhet. Eller föreslår de att flera branscher ska fredas från granskning från Skatteverket?

Alla tre bloggar självständigt, varaktigt och med vinstsyfte. Således är kriterierna för näringsverksamhet uppfyllda och då gäller, hör och häpna, samma regler som för alla andra som bedriver näringsverksamhet.

Det som tycks uppröra bloggartrion mest är att de måste skatta för en massa "fullkomligt ointressant skit" som företag sänder till dem i hopp om att de ska skriva om grejerna på sina bloggar och därmed öka försäljningen.

Här finns förvisso en intressant frågeställning. Att de ska skatta för de prylar de händelsevis tar emot och använder torde inte vara särskilt kontroversiellt (utom möjligen för bloggarna själva). Frågan är hur de ska hantera saker som tillsänds dem men som de inte vill ta emot. Den frågan kanske får svar i samband med Skatteverkets granskningar.

Bloggandet är inget jobb, skriver debattörerna, det är våra liv som vi delar med oss av. Ja, ni skriver om era liv och ni tar betalt för det. (Annonsförsäljningen på era bloggar är väl ett tvång som ni inte kunnat värja er från, antar jag?) De inkomsterna ska ni skatta för, precis som alla andra.

Slutligen noterar jag att SvD:s kulturskribent Elise Karlsson i en kolumn beklagar sig över att hon får en massa böcker skickade till sig. "Någon gång i veckan dimper det ner ett paket på hallmattan", skriver Karlsson. Sedär. 52 böcker om året à, säg, 200 kr = 10 400 kr. Något för deklarationen? Eller vad säger bloggartrion - att vara bokrecensent är kanske inte heller något jobb?

Uppdatering 14 april: Ser nu att Annika Creutzer skrivit rätt bra om detta på E24.se.

Läs mer om Isabella Löwengrip, Blondinbella, Alexandra Nilsson, Kissie, Katrin Zytomierska, häxjakt, Skatteverket

Snabba cash, Skatteverket

"Skatteåterbäring redan till midsommar" kan man få om man deklarerar via internet, meddelar Skatteverket. Och det är ju ett steg framåt jämfört med förr, när skattepengarna dröjde nästan ända till jul. Men ändå är det en onödigt lång väntan.

Foto: Skatteverket.se/Michael Stavbäck

Att få skatteåterbäring innebär att man betalat in för mycket skatt under föregående år. Pengarna tillhör inte staten utan deklaranten, och jag har svårt att se varför Skatteverket ska hålla inne dem ända till midsommar (eller ännu längre, för den som inte kan deklarera via internet). Självklart kan det finnas skäl för Skatteverket att inte vilja betala ut, till exempel om de granskar en deklaration. Detta torde dock tillhöra undantagsfallen.

Som huvudregel borde i stället gälla att skatteåterbäringen betalas ut så snart du godkänt din deklaration. Med dagens teknik borde detta kunna ske i princip samma dag.

Läs andra om Skatteverket, skatteåterbäring, deklaration

Pinsamt, påven

Katolska kyrkan har under rätt lång tid plågats av ett stort antal pedofil-skandaler, där präster förgripit sig på barn. Det har ifrågasatts hur mycket påven själv kände till om detta, och vilka åtgärder han vidtagit när han först fick kännedom om problemen på den tid han var kardinal i Tyskland.

Påven har nu hållit sitt påsktal urbi et orbi, där han inte med ett ord ska ha berört skandalerna, vilket väckt viss uppståndelse. En kardinal sade till och med i ett för-tal att Gud inte "låter sig påverkas av stundens pladder".

Påven pladdrar.

Vad påven säger och inte säger är naturligtvis ingen slump. Urbi et orbi är inget som Benedikt XVI svänger ihop på en kafferast. Det som sägs i talet måste således tillmätas en rätt stor betydelse. Nu valde påven att inte fördöma, kritisera, anmärka på, reflektera över eller ens att nämna de många pedofilavslöjandena. Om det handlar om förnekelse, att han inte tycker problemen är nämnvärda eller om han helt enkelt anser saken utagerad kan man bara spekulera i.

Jag känner inte till omfattningen av pedofilhärvorna. Förhoppningsvis är det bara ett litet fåtal av katolska kyrkans tusentals präster som är inblandade. Men ändå. Prästerna har en stark maktposition i förhållande till barnen och katolska kyrkan är en moralisk auktoritet i många samhällen. Därför är det särskilt viktigt att kyrkan sätter ner foten i den här frågan och är tydlig med att övergreppen inte kan tolereras. Kyrkan måste stå bakom offren, inte förövarna. Det är pinsamt att påven inte tog chansen att klargöra detta.

Uppdatering 10 april: Nya uppgifter (DN, SvD) talar för att påven personligen agerat för att skydda en sexdömd präst. Det förklarar möjligen att påven valde att förbigå skandalerna med tystnad i sitt påsktal, men det gör inte tystnaden mindre pinsam.

Läs andra om påven, katolska kyrkan, pedofilskandaler, Benedikt XVI

Ett mord som väcker oro

Apropå det jag skrev häromdan (Dystra tongångar från Sydafrika) är det en händelse som nästan ser ut som en tanke att Eugene Terre'Blanche, ledare för den vita rasistiska rörelsen AWB, slagits ihjäl på sin gård i Ventersdorp, en bit väster om Johannesburg.

AWB-anhängare har nu utlovat hämnd för Terre'Blanches död och Julius Malema, ordförande i ANC:s ungdomsförbund och ökänd för sitt hets mot vita i Sydafrika, tror sig ha fått ett pris på sitt huvud.

Kommer han ställa till mer elände
som död än som levande?

Uppenbarligen föreligger det en risk för ökade spänningar mellan svarta och vita i Sydafrika. Därmed ligger ansvaret tungt på president Jacob Zuma att göra sitt yttersta för att förhindra extremism och raskonflikter. Framtiden får utvisa om han tar det ansvaret. Få torde sörja Eugene Terre'Blanche, men det vore en bitter ödets ironi om hans död skulle ge bränsle åt den brasa av rashat han ägnat sitt vuxna liv åt att hålla glöd i.

Läs vad andra skrivit om Sydafrika, Jacob Zuma, AWB, Julius Malema, Eugene Terre'Blanche

Dystra tongångar från Sydafrika

I Sydafrika har det blåst upp en konflikt om den gamla kampsången Ayedaba Amagwala, som innehåller textrader om att skjuta vita. Sången har blivit anmäld som hets mot folkgrupp och en domstol har gett anmälaren rätt. Nu väntar batalj i författningsdomstolen.

Domstolsutslaget har retat upp ANC. Företrädare för partiet menar att ett olagligförklarande av sången vore som att försöka utradera historien.

Man kan önska att ANC ville sansa sig lite. Kampsånger som handlar om att ta livet av människor är sällan smakfulla, men kan kanske förstås i den pressade och upphetsade situation som rådde under apartheid-förtrycket. Det innebär inte att textraderna måste leva kvar för alltid.

Det finns exempel på politiska kampsånger som fått anpassas då de blivit otidsenliga eller olämpliga av andra skäl. Sålunda har ANC:s socialistiska vänner i Sverige valt att, när de stämmer in i Internationalen, inte längre sjunga "Båd' stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter digna ner" eller "Om de oss driver dessa kannibaler / mot våra grannar än en gång / vi skjuter våra generaler / och sjunger broderskapets sång".

ANC kan nog också anpassa sin kampsång efter en tid där den politiska konflikten inte handlar om att vilja ta livet av sina motståndare. Men partiet verkar sakna den ambitionen, vilket är ledsamt. För femton år sedan predikade Nelson Mandela försoningsbudskapet och banade därmed vägen för en sydafrikansk framgångssaga. Idag känns hans ord väldigt avlägsna.