En mediestrategi att ha förtroende för?

Med anledning av att Skatteverkets kommunikationsavdelning sent omsider vaknade till liv och skickade ut ett pressmeddelande om det uppmärksammade 120-miljonersbedrägeriet (se Varför håller Skatteverket tyst?) så har det nu publicerats en artikel på myndighetens intranät där en medarbetare på presstjänsten intervjuas. Han får bl.a. svara på frågan om varför det skickades ut ett pressmeddelande på tisdagen (närmare bestämt på tisdagkvällen, efter det att nyheten publicerats i TV 4 och andra medier).

- Vi ville absolut att alla medarbetare skulle få information på jobbet innan den hamnade i tidningarna. Vi informerade kollegorna på sektionen och kontoret muntligt på måndag morgon. Någon timme senare la vi ut en notis på intranätet.

- Vi valde (sic!) att skicka ett pressmeddelande på tisdag kväll när media hade börjat rapportera. Det är bättre att vara så öppen och ärlig som det går, men i det här fallet begränsas vi av förundersökningssekretessen. Det också normalt att det är åklagaren som besvarar frågor från media efter en häktning.

Ja, med de svaren låter sig intranätreportern nöja. Vederbörandes roll är uppenbarligen att i reportageform basunera ut myndighetsledningens officiella budskap. Självklara följdfrågor får följaktligen ge vika.

Där försvinner 120 miljoner. Ska vi låtsas som ingenting?

För mig kvarstår emellertid ett antal frågetecken att räta ut: Med tanke på att Skatteverket har 10 000 medarbetare och att en intranätnotis med sådan sprängkraft självklart kommer att läcka, varför skickade man inte ut pressmeddelandet redan på måndagen? Varför "valde" man att gå ut med pressinfo först efter att nyheten spridits i media? Är det någon policy Skatteverket har att enbart skicka ut pressmeddelanden kvällstid? Är portot billigare då?

I mina ögon framstår Skatteverkets hantering av kommunikationen i det här ärendet som tafflig. Genom att skicka ut ett pressmeddelandet först efter att media publicerat nyheten signalerar man överrumpling och onödiga frågor väcks. Hade Skatteverket i själva verket förhoppningar om att den här historien skulle självdö innan den ens vaknat till liv? Det här handlar faktiskt om myndighetens trovärdighet. Vad är viktigast: Att skydda den eller de som är ansvariga för att Skatteverkets kontrollsystem är så ihåligt att det tar fem år att upptäcka att 120 miljoner försvunnit - eller att i möjligaste mån lägga korten på bordet för dem som ytterst är myndighetens uppdragsgivare, dvs. medborgarna?

I Skatteverkets interna kommunikation talas det mycket om förtroende. Det är viktigt att företag och medborgare har förtroende för Skatteverket. Ett högt förtroende leder till hög benägenhet att betala in rätt skatt, är hypotesen. Så synd då, att man i en sådan här situation inte tar chansen att agera på ett förtroendeingivande sätt.

Läs andras åsikter om Skatteverket

Läsvärt om religionsfriheten

Varje utnyttjande av den positiva religionsfriheten måste vägas mot andras intresse av att slippa utsättas för religiösa manifestationer, det vill säga utnyttjandet av den negativa religionsfriheten.

Reinhold Fahlbeck skriver en läsvärd understreckare (SvD, 24 februari) apropå det uppmärksammade diskrimineringsärendet där en man av religiösa skäl vägrat ta en kvinna i hand (se även Okej att vägra skaka hand?)

Läs andras åsikter om religionsfrihet, kulturkrockar, diskriminering

Koncentrerad ateism

Ateism är ett förhållningssätt som inte utlovar någon lycka i denna världen, inte heller någon värld efter döden, där straff eller belöning utdelas för vårt leverne på jorden, den varken förklarar eller bortförklarar som "mirakel" det vetenskapen ännu inte upptäckt. Hela ansvaret är människans - både för sig själv och för andra.

Jackie Jakubowski i understreckaren En rasande vidräkning med religionen (SvD, 20 februari), om Christopher Hitchens nya bok The Portable Atheist: Essential Reading för the Nonbeleiver (138 kr på Adlibris).

Läs andras åsikter om ateism, Christopher Hitchens, Humanisterna

Onödiga skandalrubriker om sjukförsäkringen

Media har gjort stora rubriker av att många som utförsäkrats från sjukförsäkringen vid årsskiftet fått lägre ersättning än tidigare, trots att regeringen hävdat motsatsen.

Att skriva skandalrubriker om den kritiserade sjukförsäkringsreformen är nog tacksamt ur ett medieperspektiv, men om man lyssnar på vad den ansvariga myndigheten, Försäkringskassan, har att säga så inser man snart att rubrikerna är en aning överdimensionerade.

Bertil Thorslund, analytiker på Försäkringskassan, konstaterar att det som hänt i januari - den månad siffrorna är hämtade från - är att nästan alla fått den lägsta ersättningsnivån eftersom Försäkringskassan inte hunnit räkna fram den, ofta högre, individuella dagpenningen ännu. Detta kommer justeras nästa månad.

Beskedet är förvisso en klen tröst för dem som tvingas leva på minimibeloppet under februari. Jag hoppas verkligen Försäkringskassan snabbt kan få ordning på sina beräkningsmodeller. Men att kritisera reformen på grund av att bestämmelserna inte tillämpats på rätt sätt känns inte riktigt seriöst.

Läs mer
Mark Klamberg: Alliansens socialförsäkringspolitik främjar både återgång till arbete och trygghet
Rasmus Jonlund: Rädslans politik som slog fel
SvD: Konstigt på gränsen till osannolikt

Läs andras åsikter om socialförsäkring, Försäkringskassan.

Pengar in, pengar ut

Å ena sidan: Handläggare förskingrar 120 miljoner från Skatteverket.
Å andra sidan: Skatteverket kräver in 104 miljoner från kinesisk artist.

Finns det något slags gudomlig rättvisa i det här?

120 miljoner!

Det har nu visat sig att de belopp som förskingrats av den brottsmisstänkte skattehandläggaren (se Varför håller Skatteverket tyst?) är fullständigt svindlande - upp till 120 miljoner kronor! Enligt TV4-Nyheterna har momsbedrägerierna pågått sedan 2004. Jag kan inte bedöma vad det säger om Skatteverkets kontrollrutiner att det tagit sex år att upptäcka det hela, men kanske är det läge att åtminstone fundera över om något behöver skärpas upp.

Att en kollega misstänks för så allvarliga brott är mycket obehagligt. Man litar ju på människor och vill inte tro att det sitter fifflare i korridorerna. För dem som jobbat ännu närmare den misstänkte handläggaren är känslan av svek förstås än mer påtaglig.

I tv-intervjuerna är Skatteverkets säkerhetschef Anders Kylesten och åklagaren Ove Lundgren av förklarliga skäl ganska förtegna om det som hänt. Enligt SVT rör det sig om en härva med internationella kopplingar. Mystiken tätnar. Fortsättning lär följa.

Läs mer i SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

Dags att flytta fokus från fasaden

Dagens andra snackis var att regeringen har utsett Ingemar Hansson till ny generaldirektör för Skatteverket. Hansson är professor i nationalekonomi, statssekreterare i Finansdepartementet och har tidigare bl.a. varit gd för Konjunkturinstitutet. Han är således väl meriterad för jobbet.

Den yngre gubben. Foto: Pawel Flato.

Men ändå. Min spontana reaktion är att valet är trist. En grå gubbe ersätts med en annan grå gubbe. I mina ögon skickar det signalerna att Skatteverket ska rulla på i samma hjulspår. På ett sätt är det förståeligt. Skatteverket lyckas väl med det som är en av myndighetens viktigaste uppgifter, dvs. att ge god service till medborgare och företag. Jag antar att vi än så länge är rätt hyfsade på att håva in skattepengar.

Dessvärre är mitt intryck att Skatteverket alltmer påminner om en Potemkinkuliss. Fasaden ger ett bra intryck, men stomvirket börjar murkna. It-systemen lider av eftersatt underhåll och personalen ska vi inte tala om. De horder av unga akademiker som anställdes för några år sedan, och såg fram emot stimulerande materiella arbetsuppgifter, får nu i stället ägna sig åt att svara på telefonfrågor eller skriva ut personbevis på de förkättrade servicekontoren.

När intressanta arbetsuppgifterna försvinner och lönegapet till studiekamrater blir allt mer plågsamt så ställer sig allt fler frågande inför en framtid på Skatteverket.

Det är bland annat mot den bakgrunden jag hade uppskattat om regeringen hade utsett en generaldirektör som kunde blåsa liv i organisationen, som kunde symbolisera nytt blod och ny energi (det saknades ju inte bra kandidater :-). Jag är förstås orättvis som dömer Ingemar Hansson på förhand. Kanske är det något slags självbevarelsedrift. Om förväntningarna är låga är utrymmet för besvikelse litet. Å andra sidan är utrymmet för positiva överraskningar desto större.

Varför håller Skatteverket tyst?

Idag har vi på Skatteverket haft mycket att surra om, må ni tro. Först kom nyheten (via intranätet) att en medarbetare på Skatteverket i Stockholm sitter häktad, misstänkt för skattebrott i samband med tjänsteutövning. Sekretess råder under tiden som Ekobrottsmyndighetens förundersökning pågår, men Skatteverkets interna skvaller är otroligt effektivt och det dröjde förstås inte lång tid innan handläggarens identitet var röjd.

Skatteverkets vision är ett samhälle där alla vill göra rätt för sig, och en viktig förutsättning för detta är att medborgarna har förtroende för att vi sköter vårt arbete korrekt och effektivt. Om det förekommer interna oegentligheter ska vi inte hymla med detta utan vara öppna och tydliga med vad som hänt, vilka åtgärder som vidtagits etc. Jag hade därför hoppats att man skulle ha gått ut med ett pressmeddelande om detta, men såvitt jag kan se håller Skatteverket tyst. Och riskerar därmed att missa chansen att ta kommandot över informationen.

Kanske tänker jag fel. Kanske finns det någon mediestrategi bakom detta. Någon som har kloka reflektioner kring detta?

Uppdatering:
Sent omsider kom det ett pressmeddelande i tisdags kväll. Bättre sent än aldrig, kan tyckas, men jag tycker det skulle kännas bättre om Skatteverket var proaktivt snarare än reaktivt i såna här situationer.

Arbetslöshet bättre än RUT-avdrag?

Av nyfikenhet följer jag ett par vänsterpolitiker på Twitter, däribland västgöta-sossen Monica Green. Häromdan skrev hon följande:

"Nyamko Sabuni gillar inte att bli påmind om att det är invandrar kvinnorna som utför de hushålls nära tjänsterna"

Nej, det här blogginlägget ska inte handla om särskrivningar. Det ska handla om den skattereduktion för hushålls- och reparationsarbeten, s.k. RUT- och ROT-avdrag, som Alliansen infört.

Enligt en undersökning som organisationen Företagarna publicerade nyligen har avdragen skapat minst 12 000 nya jobb. Detta innebär att för varje krona som betalats ut i skattereduktion så får staten tillbaka mellan 1:50 och 2 kr, tack vare att nya företag startat och svarta jobb har blivit vita.

Vad gäller hushållsarbete, dvs. städning, klädvård, barnpassning m.m., är detta uppgifter som ofta har ganska låga kvalifikationskrav. Tack vare skattereduktionen har nya möjligheter öppnats upp för personer som, t.ex. på grund av begränsade språkkunskaper eller avsaknad av yrkesutbildning, tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Många utav dessa personer, som tidigare varit tvungna att jobba svart, kan nu få ett "riktigt" jobb med alla de förmåner som en vit anställning medför. Och därutöver den trygghetskänsla det måste innebära att inte längre vara anställd illegalt.

Så frågan är vad Monica Green menar med sitt Twitter-inlägg. Är det dåligt att invandrarkvinnor får jobb? Eller är det dåligt att de utför hushållsnära tjänster? Borde de hellre vara arbetslösa? Jag ställde frågan till Monica Green på Twitter men har inte fått något svar.

Läs mer
Rasmus Jonlund: Reducerat försprång och reducerade skatter
Seved Monke: Avdraget för hushållsnära tjänster har skapat tusentals jobb
Odelberg: RUT-avdraget och lite om rättvisa
Christer Sörliden: RUT igen

Läs andras åsikter om hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, skattereduktion, ROT-avdrag, Monica Green.

Okej att vägra skaka hand?

Historien om den muslimske mannen som vägrade att skaka hand med en kvinnlig potentiell arbetsgivare har nu avgjorts i tingsrätten. Mannen fick ingen praktikplats på företaget, och Arbetsförmedlingen menade att det var hans handskakningsvägran som var orsaken*. Därför vägrade Arbetsförmedlingen att betala ut ersättning.

Tingsrätten finner att Arbetsförmedlingen gjort sig skyldig till religiös diskriminering.

Det är en intressant problematik tingsrätten har haft att reda ut. Kan man, under åberopande av religionsfriheten, bete sig hur man vill? Om inte, finns det någon gräns och var går den? Uppenbarligen tyckte tingsrätten att mannen genom sin religion hade en väl grundad anledning att vägra skaka hand.

Vad hade hänt om mannen bara vägrat skaka hand "av princip"? Hade han då fått 60 000 kronor i skadestånd?

Självklart har varje individ rätt att göra som man vill. Det finns ett antal sociala koder i varje samhälle, och dessa kan man bryta mot efter eget gottfinnande. Man kan vägra att hälsa, man kan släppa dörrar i ansiktet på folk, man kan gå baklänges och prata högt för sig själv. Men man får räkna med att det kan få konsekvenser.

Den bordsgranne vars vinglas du nyss halsat eller vars bebis du deklarerat din avsmak för kanske inte vill anställa dig. Det får du räkna med, oavsett om det är religiösa, kulturella eller andra skäl som ligger bakom ditt beteende. "Social kompetens" är en egenskap som ofta efterfrågas av arbetsgivare. Att den som brister i det avseendet inte är aktuell för en anställning borde inte vara konstigare än att den som saknar rätt högskoleutbildning inte får jobbet.

Uppdatering:
Sofia Nerbrand skriver om diskrimineringsfallet i SvD den 22 februari: "Vem diskriminerade egentligen vem?"

Läs mer
Erik Cornell: "DO sårar vårt rättsmedvetande"
Mikael Ståldal: Handskakning och diskriminering igen
Odelberg: Stockholms tingsrätt dömer redan efter särlagstiftning
Johan Pehrson: Att skaka tass
Mathias Sundin: Lite mer handskak
Mathias Sundin: Framgång för medeltiden att män kan vägra ta kvinnor i hand


* = Det kan nämnas att enligt det aktuella företaget så var det inte vägran att skaka hand som gjorde att mannen inte fick jobbet. Men diskussionen är ändå intressant.

Sätt upp SAS på säljlistan

Flygbolaget SAS, som bl.a. ägs av svenska, danska och norska staten, har länge haft en kärv ekonomi och begär nu ägarna, dvs. i förlängningen skattebetalarna, om mer pengar i form av en nyemission.

Maud Olofsson har nu sagt att hon är beredd att gå in med pengar, under vissa förutsättningar. Detta kan förstås tyckas märkligt mot bakgrund av att regeringen vägrade ge några pengar till Saab, men är förstås resultatet av en affärsmässig bedömning. Man har helt enkelt förhoppningar om att SAS ska kunna hämta sig.

Jag tycker inte att staten borde äga ett flygbolag. Det finns privata aktörer som kan sköta flygtrafiken alldeles utmärkt. Därför är det glädjande att Maud Olofsson är tydlig med att regeringen inte ser något egenvärde i att äga SAS. Det måste tolkas som en öppning för att på sikt avveckla det statliga ägandet, vilket är positivt.

Just nu är marknadsläget för en försäljning inte särskilt bra. "Men det kommer och då är det bra om SAS är i en bra finansiell situation", säger Maud Olofsson. Vilket förstås är en klok inställning. Jag hoppas förstås att marknaden snart svänger så det blir säljläge, och att regeringen då gör sig av med SAS-aktierna så fort tillfälle ges. Låt tjänstemännen på Näringsdepartementet få fokusera på annat än att förvalta flygbolag!

Uppdatering 19 februari
Maud Olofsson har nu gett tydligt besked: SAS ska säljas när tidpunkten är lämplig.

Läs mer
Runos blogg: Sälj SAS!
Linnéa Darells blogg: Lite lokalt, lite SAS
Andreas Froby: Varken SAS eller SAAB
Seved Monke: Lite mer populism från Miljöpartiet...
Andersson på Kungsholmen: Kan Norges villkor hindra Maud sälja SAS?
Anna König Jerlmyr: Riksdagen bör applådera förfrågan från regeringen
Albin Ring Broman: Maud vill sälja SAS - kommer Miljöpartiet att stödja förslaget?

Momsförslag med mersmak

Nu föreslår Centerpartiet momssänkningar inom vissa tjänstebranscher, däribland restaurangbranschen. Att sänka momsen från 25 till 12 procent skulle innebära att en restaurangmiddag som idag går på 300 kr i stället skulle kosta 269 kr. Dagens lunch skulle gå från 80 till 72 kr. Dessutom skulle restaurangerna slippa ta olika momssatser beroende på om de säljer take away- eller äta inne-mat.

Det kan alltid diskuteras om politiker genom differentierade momssatser ska styra människors konsumtionsmönster. Det blir lite Folkhälsoinstitutet över det hela. Men utifrån den ordning vi nu har tycker jag att Centerns restaurangmomsförslag är ganska vettigt.

Restaurangbranschen har låga ingångströsklar och vänder sig till stor del mot priskänsliga privatpersoner. Sänkta priser torde ge ett ökat kundunderlag och därmed skapa förutsättningar för fler jobb, särskilt bland ungdomar. Dessutom är branschen rätt hårt drabbad av statens regleringsiver; förutom kraven på närvaroliggare och certifierade kassaregister så ska företagen leva upp till ett stort antal krav från miljö- och hälsoskydds- och alkoholtillsynsmyndigheter. Med sänkt moms kan staten ge något tillbaka.

Vad gäller restaurangbranschen delar jag alltså inte den oro för nya gränsdragningsproblem som DN:s Malin Siwe framfört. Den problematiken torde bli mer påtaglig för frisörer och bilreparatörer, två andra branscher där Centerpartiet vill sänka momsen. Varför frisörer men inte fotvårdare? Varför bilmekaniker men inte cykelreparatörer? Kanske borde restaurangmomsförslaget i stället åtföljas av en mer genomgripande översyn över momsen på tjänster?

Facebook vore bra för JK:s trovärdighet

Häromveckan damp senaste numret av magasinet Neo ner på hallmattan. Där intervjuas nyutnämnda justistiekanslern Anna Skarhed.

Justitiekanslerns roll är bland annat att vara åklagare i tryckfrihetsmål. Att ha god kännedom om olika medier torde därför vara en viktig egenskap för innehavaren av ämbetet. Något oroande är det då när Anna Skarhed, apropå det moderna medielandskapet, säger att "jag tycker bara det är absurt. Jag är inte med på Facebook och jag kan i dag inte se vad det skulle kunna tillföra mig. "Den uppmärksammade mikrobloggen Twitter vet hon "nästan inte vad det är".

Backa bandet 80 år och byt ut "Facebook" mot "radio" eller "telefon" så framstår klavertrampspotentialen i justitiekanslerns uttalanden kanske något tydligare.

Jag har full respekt för Anna Skarheds val att som privatperson stå utanför Facebook och Twitter. Men som justitiekansler borde hon vara lite mer ödmjuk inför teknikutvecklingen. Även om hon själv inte gillar Facebook så är det ett socialt medium som används av hundratusentals svenskar och som kan komma att figurera i något av de mål hon förväntas driva. Det är inte bra för JK:s trovärdighet att hon framstår som så okunnig om moderna medier.

Anna Skarheds uttalanden i Neo-intervjun har lett till att hon blivit vederbörligen nedsablad av SvD:s Sanna Rayman. Något lite vill jag dock ta justitiekanslern i försvar. Det gäller hennes reflekterande kommentar över syftet med yttrandefrihetslagstiftning m.m:

Jag tror att många vill ha en diskussion som tar sig tid att komma i mål, där vi pratar i hela meningar ... Då kan det finnas skäl att ta ett steg tillbaka från det hysteriskt mångfacetterade, plötsliga och snabba.

Här tycker jag nämligen att Anna Skarhed sätter fingret på något. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort snabb spridning av nyheter och åsikter (helst kondenserade till 140 tecken). Detta är i sig inte något problem; lite problematiskt blir det däremot när det snabba och korta blir det enda som räknas och det långa och genomarbetade anses hopplöst gammaldags. "Eftertanke kräver långsamhet", säger författaren Lena Andersson (SvD 6 februari) och hon har en poäng.

Snabbheten och långsamheten måste kunna samsas i medielandskapet utan att den ena ska mobba den andra. De fyller olika funktioner och funkar i olika sammanhang. Justitiekanslern utövar tillsyn över myndigheter och tjänstemän och vakar över tryck- och yttrandefriheten. Att ta sig an sociala medier med reflektion och eftertanke borde vara en självklarhet i hennes arbete. Där är långsamheten inget problem. Men då krävs det förstås att hon fattar vad det handlar om.

Birgitta - ett bra och modigt val

Dagen före valet 2006 satt jag, tillsammans med ett gäng andra kampanjarbetare, i Birgitta Ohlssons lägenhet i Vasastan och klistrade kuvert. Det var slutspurten i valrörelsen, Birgittas man Mark hade fixat pastasallad och när 1 500 kuvert var klara gav vi oss ut på Södermalms gator och delade ut Birgitta-material i trappuppgångarna. Någon i kampanjgänget hade fixat listor med portkoder så vi tog oss in lite här och var.

Nu rapporteras det att Birgitta tar över som EU-minister efter Cecilia Malmström. Man ska kanske inte dra för stora växlar på rykten (även om de återges i de stora tidningarna) men om de stämmer så tycker jag att Jan Björklund har gjort ett djärvt och bra val.

Birgitta Ohlsson är inte okontroversiell, inom partiet såväl som utanför. Hon är en stark person som driver sina frågor, även om de ibland går stick i stäv med partilinjen. Och, ibland, mina egna ställningstaganden.

Men ändå: Birgitta är en politisk arbetshäst med imponerande kapacitet och en formidabel kampanjmaskin. Jag uppskattar hennes genuina internationella engagemang, som t.ex. resulterat i ett antal resor till Afrika och stöd för demokratirörelsen i Zimbabwe. Hon är en politiker som berör och väcker känslor, och sådana politiker behövs, även i regeringen. Jag vet att den uppfattningen delas av fler än vi som satt och fixade valmaterial hemma hos Birgitta en septemberlördag 2006.

Om ryktena stämmer och Jan Björklund vågar nominera Birgitta Ohlsson som ny EU-minister så instämmer jag glatt i gratulationskören. Den som vågar vinner!

Uppdatering:
Ryktena stämde: Birgitta Ohlsson är Sveriges nya EU-minister.

Fler åsikter:
Liberati: Birgitta, we love you!!!
Per pladdrar på: Birgitta Ohlsson ny EU-minister?
Runos blogg: Grattis Birgitta!
Linnéa Darells blogg: Visst behöver Sverige en EU-minister
Sebastian Hallén: Grattis Birgitta, Gulan och Karin!
Adam Cewjman: Hoppas Birgitta uppvärderar det europeiska perspektivet!
Seved Monke: Rätt person på rätt plats!
Amanda Brihed: Birgitta Ohlsson ny EU-minister!
Rasmus Jonlund: Birgitta Ohlsson - med EU som vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg
Let Me Tell You About Sweden: Birgitta Ohlsson minister!
Carina Bobergs blogg: Birgitta, vår nya EU-minister
Maria Byström: Å, vad jag hoppas Birgitta ska bli EU-minister

Inga siffror att skämmas för

Tidningarna berättar nu att Fredrik Reinfeldt hade fel om arbetslöshetssiffrorna i söndagens debatt. Det är inte 100 000 fler sysselsatta nu än 2006, som han sa. Statistiken han fått från Finansdepartementet var missvisande.

I själva verket ligger sysselsättningen i slutet av 2009 på ungefär samma nivå som i slutet av 2006.

Att Reinfeldt sjabblade med siffrorna är naturligtvis inte bra. Men även om han haft rätt siffror så hade han kunnat vara rätt nöjd med regeringens politik. Att arbetslösheten under den allvarliga lågkonjunktur som drabbat landet är ungefär lika hög som den var när Socialdemokraterna hade makten - i en högkonjunktur - är faktiskt inget att skämmas för.