Nej, bilen är här för att rulla

I framtidens Stockholm måste fler ha bra alternativ till bilen. Då kan också parkeringstalen sänkas.

"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.

Hur löser vi det här?

Debattörerna menar att parkeringsnormen, som är det minimikrav på antal parkeringsplatser som måste anläggas vid nybyggen, borde minskas. Fel, tycker Erik Slottner (KD), ledamot i stadsbyggnadsnämnden. I en debatt-replik hävdar han att det är "oansvarigt" att säga att p-talen måste minska. "Bilen har kommit för att stanna", menar Slottner.

Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage. 

Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.

Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.

För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.

Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.

I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.

Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader