Även en man kan behöva en kram ibland

Efter en och en halv månad i fångenskap blev de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström släppta från sitt syriska fängelse. Den glada nyheten kom för en dryg vecka sedan, och många tidningsartiklar hade en bild där de frisläppta journalisterna gav varandra en kram.

DN:s förstasida den 9 januari 2014.

Det var något med bilden som fick mig att reagera. Men jag förstod inte vad det var förrän en vän skrev följande på Facebook: "Blir lycklig över bilden på DN:s första sida. Förutom att själva nyheten i sig är fantastisk så är bilden oslagbar. Två män som kramas."

Två män som kramas. Inte något grabbigt ryggdunkande utan en riktigt innerlig kram, full av känslor och tillgivenhet. Ska det vara så märkvärdigt?

Tråkigt nog är det så. Den här typen av känsloyttringar tycks inte riktigt rymmas i den moderna mansrollen. Att krama sina barn går an. Att krama sin flickvän eller sin mor går an. Men att heterosexuella män öppet visar sådan ömsinthet mot varandra som de frigivna journalisterna, det är så ovanligt att man reagerar när man ser det.

Detta illustrerar ganska väl varför normkritik behövs – och varför jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Jag tror inte att män har ett mindre behov av att kramas än kvinnor, men det anses inte "manligt" enligt det normsystem som råder i vårt samhälle. Nedanstående filmklipp belyser förresten ganska väl hur våra könsnormer kan ta sig uttryck.

What if guys and girls changed roles at the gym?

Lyckligtvis är dessa normer inte skrivna i sten. För inte så länge sedan ansågs rosa vara en manlig färg – nu förknippas den lika självklart med kvinnlighet. På samma sätt kan föreställningar om vad som är "manligt" respektive "kvinnligt" förändras – antingen genom tillfälligheter i samhällsutvecklingen eller genom ett medvetet normkritiskt förändringsarbete.

Vi som är politiker kan välja att blunda för de här strukturerna, eller att försöka förändra dem. Som liberal vill jag att alla individer ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och utan att begränsas av till exempel olika könsnormer. Ett litet exempel på hur vi försöker förändra dem i Stockholm är att vi i budgeten skrivit in att kommunens förskolor ska "arbeta aktivt med jämställdhet".

En del fnyser åt genuspedagogik i förskolan. Själv tror jag att om vi redan på ett tidigt stadium låter barn slippa fastna i de begränsningar som könsnormerna innebär, så kanske vi i framtiden har ett samhälle där fler män kan få en kram när det behövs. Ett sådant samhälle tror jag är bättre, för alla. Kram på er!