Ett tungt minne för mänskligheten

Sommaren 2006 bilade jag och en kompis genom södra Polen. Inne i  kupén var det luftkonditionerat och svalt men utanför plågade en het högsommarsol det vackert böljande jordbrukslandskapet. Vi stannade i Krakow. Vandrade runt i den vackra och välbevarade stadskärnan och satte oss ner för att njuta av varsin stor, kall öl. Jag minns det väl, för det var första gången jag njutit av en öl.

Från det pittoreska Krakow är det en bilresa på knappt sju mil till byn Oswiecim, som de flesta känner genom dess tyska namn: Auschwitz. Att gå in i koncentrationslägret, och passera under den välbekanta skylten med det lögnaktiga budskapet "Arbeit macht frei", var en mycket besynnerlig känsla.

Jag minns att jag hade svårt att få ihop bilden av det obarmhärtiga mördande och lidande som ägt rum här med det jag själv hade för ögonen: ett antal fina gamla tegelbyggnader med valmade tak, inbäddade i somrig grönska.

Men ju längre besöket fortskred, desto mer sjönk den bistra verkligheten in. Vakttornen med sina kusligt spejande strålkastare. Tortyrkamrarna i tegelhusens källare, med celler så små att fångarna knappt kunde sitta ner. Högarna med kvarlämnade tillhörigheter – glasögon, skor, resväskor. Avklippt människohår. Avrättningsväggen. Gaskammaren med sina krematorieugnar och sin höga skorsten. Och då hade vi ändå ännu inte sett förintelselägret Birkenau.

Idag uppmärksammas förintelsens minnesdag. Datumet är valt för att det var den 27 januari 1945 som Auschwitz befriades. Mitt i den mörka, iskalla vintern tändes ett ljus. Det besinningslösa och mördandet av judar, romer, homosexuella och handikappade tog äntligen slut.

Man skulle kunna tro att en minnesdag inte behövs. Att de bevis som finns i form av byggnader, dokument, fotografier och – ännu – levande vittnesmål skulle räcka för att få varje tänkande människa att sky nazistiska och främlingsfientliga ideologier som pesten. Men så är inte fallet. Över hela Europa breder främlingsfientliga partier ut sig. De finns representerade i snart sagt varje nationellt parlament, och i vårt gemensamma Europaparlament. Det bruna hatet finns ibland oss, det kryper in på skinnet. I min egen stadsdel blev en fredlig manifestation för bara drygt en månad sedan attackerad av en grupp svenska nazister.

Även efter det där besöket i Auschwitz och Birkenau för åtta år sedan, hade jag svårt att ta in vad som försiggått. Trots att jag såg järnvägsspåren och perrongerna där friska skildes från sjuka, kvinnor från män och barn från sina föräldrar, vandrade runt bland barackerna där fångarna vistades i väntan på att dödas och betraktade de i panik söndersprängda gaskamrarna – trots detta var det svårt att begripa att människor kan begå sådana ohyggligheter mot varandra. 

Men det har hänt – under nazismen men även under kommunismen, i Rwanda och på Balkan – och det kan hända igen. Minnet av förintelsen är en tung börda för mänskligheten, men det får inte förträngas. Det är viktigt att vi hjälps åt att aldrig glömma vad som kan bli den yttersta konsekvensen av att sortera, värdera och döma människor utifrån någon av de egenskaper som helt slumpmässigt tilldelats var och en av oss, eller var i världen vi råkar ha blivit födda.

Läs även
Sverige bidrar med ytterligare 1 miljon kronor till bevarandet av Auschwitz-Birkenau
Forum för levande historia om minnesdagen 2014
Lotta Edholm (FP): Glöm inte förintelsen
Fredrik Malm (FP): Bosnien-Hercegovina, Trnopolje och förnekelsen