Störningsmoment ombord

Tåg kan vara ett förträffligt sätt att resa. Miljövänligt och bekvämt, man slipper trista transporter till flygplatser, man slipper checka in och bli terroriströntgad, man slipper bortslarvat bagage. Jag brukar boka tyst vagn när jag reser, i from förhoppning att undvika skrikande ungar och taniga tonåringar som tror dom äger hela vagnen.

Senaste tågresan blev dock precis raka motsatsen till den idealbild SJ försöker skapa i sina reklamfilmer ("den inre resan"; my ass). Nånstans på västgötaslätten klev det på ett medelålders par. Kvinnan, lätt efterbliven och gravt överviktig, skulle naturligtvis slå sig ner jämte mig.

Normalt sett kan två personer dela på mittarmstödet. Men när denna feta människa hällt ut sig i stolen bredvid fanns det inte längre någon fysisk möjlighet för mig att få vila min vänsterarm. Detta var störningsmoment ett (ackompanjerat av illasinnade tankar om att tjockisar borde få betala för två sittplatser).

Trots att jag satt med en gedigen trave tidningar framför mig envisades hon med att försöka konversera. Störningsmoment två var ett faktum. Medelst fullkomligt ointressanta inlägg som "hur går det, grabben?" och "du är ungefär lika lång som min man" störde den tjocka tanten effektivt min inre frid. Jag försökte svara så kortfattat, mumlande och ointresserat som jag bara kunde, men det tog inte skruv om man säger så.

En stund senare hade den överviktiga damen informerat mig om att bussarna i Västerås är gula, precis som bussarna på Värmdö där hon växte upp på 50-talet, att hon har tre katter, vad de heter och hur gamla de är, samt att hennes pappa en gång hade en flakmoppe.

När hon, min totala ignorans till trots, övergick till att kommentera mina strumpor såg jag ingen annan utväg än att fly till restaurangvagnen. Bortsett från den kitschiga inredningen, som nog vill ge lite Orientexpressen-vibbar, var restaurangvagnen ett himmelrike. Kaffe, luftkonditionering, inga pratsjuka tanter. Då inträffade störningsmoment tre. En liten unge började gallskrika fullständigt hämningslöst, utan minsta omtanke om oss medpassagerare. Jag var vid det laget så mentalt bräcklig att jag för ett ögonblick övervägde att hoppa ut genom fönstret. Blott SJ:s förbudsskyltar hindrade mig.

Jag har gnällt på SJ tidigare inser jag nu. Det är förstås rätt fantasilöst att gnälla om samma sak två gånger. Men det är å andra sidan exceptionellt trist att nästan varenda tågresa ska behöva ge upphov till så mycket irritation. Antingen är jag väldigt lättstörd eller så har folk helt enkelt svårt att anpassa sig till ett sammahang där man delar ett rum med andra som inte nödvändigtvis delar ens brinnande intresse för meningslösa konversationer eller genomlyssning av mobilsignalarkiv.