Förra söndagen skrev jag att jag skulle gå på fredagens premiär av La Môme, filmen om Edith Piaf. Nu blev det inte så. I stället var jag på en förhandsvisning igår :-)
Och ja, filmen var underbar. Men samtidigt oerhört plågsam, precis som Piafs liv måste ha varit. En scen visar en boxningsmatch där Piafs älskade Marcel efter många hårda smällar erövrade en mästerskapstitel. Jag kan inte låta bli att se den matchen som något annat än en metafor över Edith Piafs eget liv, som utsatte henne för den ena smällen efter den andra men där hon ändå, på något vis, alltid lyckades triumfera över lidandet, resa sig upp mot slutet, kliva upp på scenen och ge publiken vad den ville ha - La vie en rose, Mon Dieux, Milord, L'hymne à l'amour, Comme moi och förstås Non, je ne regrette rien, paradnumret som också fick avsluta filmen.
Nu ska det sägas att Piaf fick hjälp upp på scenen av försvarliga mängder narkotika. Men ändå; hon gav allt för publiken och fick plikta med sitt liv. Den 11 oktober 1963 dog den lilla sparven, 47 år gammal.
Jag antar att det framgått att jag tycker att man ska gå och se filmen?
1 kommentar:
Filmen var bra! Samtidigt visade den inte hela bilden - eller så missade jag en del... Enligt Wikipedia(http://sv.wikipedia.org/wiki/Edith_Piaf) var hon kvar i Paris under kriget och avled inte av drogmissbruk utan av cancer.
/Magnus
Skicka en kommentar