Höstdepressioner har man ju hört talas om. Vädret blir grått och folk blir gråa i sinnet. Själv brukar jag dock inte drabbas - jag gillar hösten; först ett par veckor med oemotståndlig färgprakt, sedan regniga gråa dagar, som gjorda för soffa, filt och bokläsning.
Däremot kände jag ett sting av ångest igår när jag satt på bussen på väg hem. Tittade ut över den nyfallna snön och minusgraderna. Fy fan. Nu ska vi ha det så här i fem månader. Kallt, halt, slaskigt, svårforcerat. Halsduk och mössa. Isande vindar som känns ända in i märgen. Insikten var nästintill outhärdlig.
För att i någon mån klimatkompensera så shoppade jag igår ett par rejäla vinterkängor. Ska inte frysa om fötterna i år i alla fall. Å andra sidan: hur deprimerande är det inte att behöva bränna tolvhundra spänn på ett par fula, präktiga vinterdojor? Bara för att vi bor så ohyggligt nära polcirkeln... Suck. Suck. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar