Släpp helgdagarna fria!

Detta är en återpublicering av en text som ursprungligen publicerades på jespersvensson.se den 17 april 2005.

I förra veckan nåddes vi av det glädjande beskedet att Sverige fått sitt första "mångkulturella" kollektivavtal. Det var Arbetsgivaralliansens branschkommitté Trossamfund och Ekumeniska Organisationer som tillsammans med de fackliga organisationerna Kommunal, SKTF samt Civilingenjörsförbundet meddelade att man kommit överens om ett banbrytande avtal. Det intressanta med det nya avtalet är att det möjliggör för samfunden och de religiösa organisationerna att anpassa arbetstiderna till samfundens helger. Det innebär till exempel att man lokalt kan komma överens om att ha ordinarie arbetsdag på långfredagen och i stället vara ledig eller få ob-ersättning en annan dag som bättre stämmer med samfundets helgdagar. Initiativet är bra, men varför inte gå ett steg längre: varför inte släppa helgdagarna fria?

Att vara ledig eller inte ledig – den frågan behöver vi inte ställa oss.

De svenska helgdagarna regleras i lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Där fastslås att de svenska helgdagarna är söndagar, däribland påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen (nyhet för i år!), midsommardagen samt alla helgons dag. Om man räknar bort de dagar som inte nödvändigtvis infaller på en lördag eller söndag blir det, om jag räknat rätt, nio helgdagar över.

Man kan fundera över poängen med alla dessa helgdagar. Ärligt talat, vem firar egentligen trettondag jul, Kristi himmelsfärd eller, för den delen, nationaldagen? Den som försvarar dem menar förstås att de är en del Sveriges kulturhistoriska arv och därmed måste bevaras. Här måste jag invända. Att behålla en massa helgdagar, vars tillkomst för de flesta svenskar är höljd i dunkel och vars syfte är likaledes okänt, är egentligen ganska meningslöst och, om man drar det till sin spets, ett slags överförmynderi där storebror Staten säger till medborgarna vad de ska vilja fira och när de ska vilja vara lediga. Varför inte i stället stryka alla de här gamla helgdagarna ur almanackan och i stället ge alla svenskar nio extra dagars semester, så att de själva kan avgöra när de vill vara lediga och vilka helger och högtider de faktiskt vill fira?

Första maj till exempel, varför skulle jag, som röstar borgerligt, ha något som helst intresse av att fira den? Nationaldagen sen – varför skulle jag, som tycker att krystad patriotism, påbjudet flaggviftande och på kungen-vinkande är enbart fånigt, ha någon glädje av att vara ledig då? Nej, mycket hellre skulle jag ta alla de där helgdagarna, samla ihop dem under ett par regniga novemberveckor och åka iväg någonstans där solen skiner. Eller kanske lyxa till det med såväl tredje- som fjärdedag jul någon gång?

Det fina i kråksången är att vi knappast har någon anledning att oroa oss för att någon värdefull tradition går förlorad. Väldigt många svenskar kommer fortfarande att vilja vara lediga till jul, påsk och midsommar; våra älskade högtider kommer att leva vidare i högönsklig välmåga. Skulle å andra en tradition någon gång tyna bort – ja, då är det ju för att ingen längre bryr sig. Det kan man knappast kalla en förlust. Låt i stället oss svenskar själva få bestämma vad vi vill fira och när vi vill vara lediga! Släpp helgdagarna fria!

Uppdatering 4/9 2014: Mobiloperatören 3 är först med att införa valfria röda dagar i Sverige