Pensionera kungligheterna – av medkänsla

For the sake of the country, but also as an act of kindness, pension the royals off. Time for compassionate republicanism: it might be the best wedding present the young couple could have.

The Economists kolumnist Bagehot tycker att monarkin tar fram det sämsta ur klassamhället och föreslår att den ersätts av något bättre – en republik.

Tiden borde vara ute för monarkin.
Och för gräsliga souvenirer.

Det finns många goda skäl att förespråka republik. Först och främst handlar det naturligtvis om att offentliga ämbeten inte ska gå i arv utan tillsättas enligt demokratins principer. Men man kan också, som Bagehot gör, ta upp den humanistiska vinkeln. Är det rätt av samhället att tvinga medlemmar av en viss familj att leva sitt liv på ett visst sätt, att i realiteten inte få göra sina egna livsval? Jag tycker inte det. Principen om individens frihet bör gälla alla – även medlemmarna i kungafamiljen. Compassionate republicanism, alltså.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om republik, monarki, prinsbröllopet, Storbritannien

Välkommen KD-sväng i spelfrågan

Folkpartiet vill avskaffa spelmonopolet genom att sälja Svenska spel och ge koncessioner till seriösa spelföretag. Centerpartiet vill se över regleringen av spelmarknaden i syfte att få in fler aktörer. Moderaterna tycks också vara inne på en liberal linje.

Tärningarna är kastade.

Även Kristdemokraterna verkar nu, enligt Sveriges Radio, vara på väg att svänga i spelmonopolfrågan. Så här skrev KD:s kulturpolitiske talesperson Andreas Carlsson i början av april:

Det är vilseledande att tala om ett spelmonopol när vi i dag vet att sju av tio pokerspelare spelar på sajter som ligger utanför Svenska spels kontroll. Ett argument för att behålla monopolet ... är att det skyddar spelarna och innebär ett socialt ansvartagande. Men hur kan staten och Svenska spel på ett bra sätt upprätthålla det sociala engagemanget om merparten av spelandet sker hos privata spelbolag? ... För att ändra på det måste vi införa ett licenssystem och avreglera spelmonopolet.

I dag uttalar han sig för Sveriges Radio och säger att han vill "att regeringen tar fram förslag om avreglering av spelmarknaden".

Det är ett välkommet besked från KD. Svenska staten ska inte tjäna pengar på spel och dobbel. Om man vill avkräva spelföretagen ett socialt ansvarstagande så går det och lösa, till exempel genom ett koncessionssystem av den typ som Folkpartiet förordar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om spelmonopol, spelmonopolet, monopol, Svenska spel, Andreas Carlsson

Trams med trist baksida

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och hans "kulbo" är på påsksemester i Turkiet. På en restaurang i Istanbul beställde han en dry martini, som han tyckte var för dyr. Sedan sade han något dumt om Fredrik Reinfeldt, och passade på att förolämpa en kvinnlig kollega som tycker att Sverige ska gå med i europakten.

Allt detta snappades upp av en lyhörd medturist och förmedlades till Expressen som raskt förvandlade skvallret till förstasidesstoff.

Det värsta av allt är egentligen att karln

visar sig ute i den där utstyrseln.

Är det på denna nivå som Expressens politiska "journalister" vill placera sig? Själv tycker jag detta är rent trams. Visst, det är klantigt av Juholt att förolämpa en kollega på det där sättet. Men att Socialdemokraternas partiledare ogillar Moderaternas partiledare är väl ingen skräll direkt. Och nog har han rätt att ha synpunkter på prisnivån på dry martinis i Istanbul?

De skriverier som Expressen och andra ägnar sig åt kan dock inte enbart avfärdas som trams (även om det är precis vad det är). Kvällstidningarnas lägstanivå sätter nämligen också ribban för politikernas sociala rörelsefrihet. Hur lockande är det egentligen att bli politiker, när även obetydlig – om än obetänksam – lösmynthet omedelbart fläks upp på förstasidorna?

Jag välkomnar såklart seriös granskning av politiker. Men tramset i Expressen handlar inte om granskning. Däremot visar det att dagens politiker måste förhålla sig till en medieverklighet som i något avseende hindrar dem från att vara – tja, för att använda en klyscha, "vanliga mäniskor".

I förlängningen av detta ser vi en elitiserad och professionaliserad politikerkader, där det viktigaste kriteriet för att nå toppen inte är dina personliga egenskaper, utan förmågan att hålla dem fördolda. Det trams som Expressen ägnar sig åt har, dessvärre, en allvarlig baksida.

Läs även
Ulf Bjereld: Storm i ett dry martini-glas?
Stefan J. Eriksson: Juholt behöver kliva in i rollen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Expressen, skvaller, trams, journalistik

En långfredag utan dåligt samvete

Långfredagen är för många människor en dag med starkt religiös innebörd; då högtidlighålls minnet av Jesu korsfästelse, som ägde rum för snart två tusen år sedan. Långfredagen är en religiös sorgedag, och i länder där kristendomen är den tongivande religionen påverkar detta samhället.

Min mor brukar berätta att när hon var barn var långfredagen en dag då man förväntades sitta inne och vara stillsam. Radion spelade bara sorgsen musik. Nöjen var bannlysta och alla butiker var stängda. Svenska folket idkade påtvingad dysterhet.

Varför skola människor lida?

Jag kom att tänka på dessa barndomsminnen när jag i förmiddags åkte till Elgiganten för att inhandla ett par högtalare till nyss nämnda moders dator. Ett flertal av butikerna i köpkvarteren var öppna (vilket var tacknämligt även senare på dagen då ett behov av skruv med platt huvud plötsligt uppenbarade sig) – en otänkbarhet under större delen av 1900-talet.

Sverige förändras. Allt färre är beredda att låta sina liv förslösas av påtvingat lidande. Det sociala trycket att följa religiösa påbud är mindre. Människor är friare. (Faktiskt, tror jag, även de troende, eftersom Svenska kyrkan är en mer ödmjuk inrättning i dag.)

Jag missunnar förstås ingen att tro och att efterkomma de levnadsregler religionen ställer upp. Men jag gläds åt att vi andra slipper och kan leva livet som vi vill, utan dåligt samvete. Även om det råkar innebära något så trivialt som att handla datorhögtalare på Elgiganten.

Tro eller vetande?

"Det hade kanske varit skönt att kunna tro, men det går inte ... för jag kan inte bara koppla bort mitt förnuft."

Thure Stenström berättar om sitt förhållande till religionen. SvD den 4 april 2011.

Vården viktigare än driftsformen

Min påsk tillbringas i Halmstad, vars landsting faktiskt var först i Sverige med att erbjuda sina invånare att välja vård. År 2007 drogs Vårdval Halland igång, och därefter har andra landsting hakat på (i Stockholm infördes vårdval 2008).

Vårdval innebär i princip att man kan välja vilken vårdgivare man vill. Blir man dåligt bemött på ett ställe kan man ta sin hatt (och sina pengar) och gå. Därigenom sporras de olika aktörerna att ge patienterna bättre service och mer valuta för pengarna.

Halland – en förebild för valfrihet!

För att underlätta patienternas val vore det naturligtvis bra om det fanns bra jämförelser mellan olika vårdgivare. En del parametrar är lätta att mäta - således finns numera sajter som SKL:s Väntetider.se och Svenskt Näringslivs OmVård.se, där man kan se vilka vårdgivare som har kortast väntetider. Andra parametrar kan vara knepigare, men ur patientsynpunkt vore det naturligtvis önskvärt att hitta bra kvalitetsmått.

I dagens SvD publiceras en artikel på detta tema. Britta Wallgren, vd på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm, tycker det är självklart att kvaliteten i vården ska följas upp och mätas - ett påstående som det är lätt att instämma i. Men artikeln tar en besynnerlig vändning. Det berättas att 180 skattemiljarder årligen går till vården, varav 90 procent till offentliga vårdgivare och 10 procent till enskilt drivna. "Men när det gäller vilken vård som är bäst, den privat utförda eller den offentliga, finns ingen kunskap", skriver man sedan.

Det här är rätt tröttsam journalistik. Man ställer offentligt och enskilt driven vård mot varandra, som att det skulle vara driftsformen som är avgörande för "vilken vård som är bäst". Men det som avgör om vården är bra eller dålig är väl i första hand de människor som arbetar i den; deras kompetens, engagemang och patientbemötande? Om man skrapar lite på ytan kommer man nog upptäcka att det finns goda och bra exempel, både på den privata och på den offentliga sidan. I kommande artiklar om vården hoppas jag att SvD:s journalister förmår tänka bortom driftsformerna, och bedriva journalistik utan skygglappar.

Det är saligt att giva, men sannare att taga

Idag presenterade finansminister Anders Borg vårbudgeten. Den kommer väl inte gå till historien som tidernas mest ambitiösa (eller, som SvD skriver, "pengar finns men ingen politik"), men ett femtielfte jobbskatteavdrag är ju alltid trevligt.

Att Anders Borg och Alliansen släpper iväg en halvtrist budget är nu inget som bekymrar kvällstidningarna. Expressen hade idag en löpsedel som verkade komma direkt från Per Schlingmanns propagandaministerium: "Så mycket mer får du av Borg idag", stod det med feta bokstäver.

Med sådana vänner behöver man ingen Schlingmann.

Och hur mycket jag än uppskattar skattesänkningar så kunde jag inte låta bli att höja lite på ögonbrynen. För att sänka skatten är inte att ge mer. Det är att ta mindre. "Så mycket mindre tar Borg av dig idag" hade kanske inte varit en lika klatschig löpsedel. Men det hade åtminstone varit sant.

Media
DN1, DN2, SvD1, SvD2

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, vårbudgeten, Alliansen, jobbskatteavdrag, skatter

Bortom burkaförburdet

När Donald Rumsfeld myntade uttrycket Old Europe för åtta år sedan hade han knappast det franska burkaförbudet i åtanke. Men sällan har väl Europa känts så old som nu, när det gamla kulturlandet Frankrike bestämt sig för att förbjuda burka och niqab.

Jag vill vara tydlig med att jag inte gillar burka. Enligt min uppfattning står den för kvinnoförtryck och ojämlikhet. Jag blir beklämd när jag ser kvinnor i burka (vilket förvisso inte är särskilt ofta).

Men i ett modernt liberalt samhälle ska vi akta oss för att förbjuda vissa klädesplagg bara för att de representerar något majoriteten inte gillar. Först och främst för att ett sådant förbud (i burkafallet något paradoxalt) inskränker människors frihet. Det strider mot mina liberala värderingar; den som vill följa ett kulturellt/religiöst påbud, hur konstigt det än är, måste faktiskt få göra det. Oavsett om jag gillar det eller inte.

Förbjuda eller inte förbjuda?

Man skulle kunna stanna där. Det kan emellertid ändå vara intressant att reflektera lite kring syftet med förbudet och försöka föra ett lite bredare resonemang. Rimligtvis borde de som förespråkar burkaförbud se framför sig att det leder till att förtrycket mot kvinnor minskar. Men kommer förtryckande män att bli mer timida och glatt låta sina kvinnor gå ut på stan i jeans och t-shirt bara för att burka är förbjudet? Eller kommer förbudet bara leda till att kvinnorna blir isolerade? Jag vet ju inte. Men jag tror att ett burkaförbud snarast riskerar att bidra till ökad stigmatisering av individer som redan är utsatta.

Burka innebär inte bara en frihetsinskränkning, det försvårar också deltagande i såväl utbildningar som arbetsliv. Den burkabärande individen blir därmed dubbelt drabbad. Samtidigt är det här utmaningen ligger, eftersom just utbildning och deltagande i samhällslivet sannolikt är det bästa sättet att ge den enskilda individen styrka att kasta av sig oket. För mig framstår detta som ett moment 22 som jag önskar jag hade en klok utväg ur. Det har jag nu inte, men jag tror att långsiktiga insatser för information och stöd är en bättre väg att gå än förbud och straff. Om Europa inte vill vara old så borde vi kunna bättre.

Till sist: Att föra den här typen av resonemang innebär att man utsätter sig för risken att trampa i fallgropar av olika slag: etnocentrism, okunskap, trångsynthet, naivitet, intolerans eller missriktad välvilja. Men man får inte vara rädd att föra resonemang. Mångfalden i samhället ökar, och därmed också de tillfällen då gamla och nya kulturer och traditioner skaver mot varann. Stöter vi på problem – vare sig de egentligen finns inom oss själva eller hos andra – måste vi våga närma oss dem.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om burka, niqab, burkaförbud, slöjförbud, Frankrike, tolerans, intolerans, kvinnoförtryck, patriarikat, mångkultur, mångfald, integration

Högmod går före?

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick i TV4-nyheterna svara på om han räds Håkan Juholt, eftersom han vägrat ställa upp på sjukvårdsdebatt i Västra Götaland. Reinfeldts något kaxiga kommentar var att han nu är inne på sin tredje S-ledare, och således inte tycker sig ha mycket att vara rädd för.

Twittrarna Jonas Morian och Johan Hedberg gör olika bedömningar av Reinfeldts svar. "Arrogant", säger den ene; "iskallt", säger den andre. Bedömningarna bara nog mest av allt uttryck för deras egna politiska värderingar. Själv är jag kluven. Visst gillar jag kaxigheten. Men samtidigt är jag orolig för att Reinfeldt börjat känna sig alltför hemmastadd i maktens boning. Högmod brukar inte tas väl emot av den svenska valmanskåren.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt

Fel att stoppa republikansk fest

Den 19 juni 2010 var Sverige indränkt i en sliskig rojalistisk marinad. För den som ville undslippa de flaggviftande horderna anordnade Republikanska Föreningen lyckligtvis en alternativ fest på temat Love Republic.

En liknande alternativ aktivitet, en gatufest, planeras av Republikanska Föreningens brittiska motsvarighet, Republic, när Storbritannien drabbas av prinsbröllop i slutet av april. Men se, där sätter brittiska myndigheter stopp. Hittills har fler än 4 000 gatufester anmälts, men Republic har alltså fått nobben.

Monarki är inte min kopp te.

Det är svårt att se detta som annat än ett politiskt ställningstagande, menar Republic. Jag är böjd att hålla med. De brittiska republikanerna har dessutom FN-deklarationen om mänskliga rättigheter på sin sida; där stadgas det att "var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar".

Tillståndsmyndigheternas roll är inte att bestämma vad människor ska fira. De måste låta människor uttrycka sin åsikt, även om den inte överensstämmer med deras egen. De måste respektera att även om bröllopspsykos råder så klarar en del av att hålla huvudet kallt och inse att ärvda ämbetshavare inte riktigt hör hemma i en demokrati. Hur söta de än är när de gifter sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om republik, monarki, prinsbröllop, Republikanska Föreningen, Republic

In the loop...

En av förmånerna med att vara kommunalpolitiker är att man slipper bekymra sig så mycket för vad man ska göra på sin fritid. I måndags, till exempel, var det möte med styrelsen för Folkpartiet i Skarpnäck, där jag råkar vara ordförande. Vi hade intressanta diskussioner om lokala politiska frågor såsom trafiksituationen på Skarpnäcksfältet, ett byggprojekt i Björkhagen och den nya idrottshallen som ska byggas. Vi diskuterade kommande kampanjidéer och visioner för Söderort. Och efter mötet fick jag nöjet att renskriva protokollet.

Tisdagkvällen ägnades åt inläsning av handlingarna för nästa veckas sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden. Efter det lite mailande med de övriga folkpartisterna i nämnden för att komma överens om vad vi ska tycka i olika frågor. På torsdagen var det gruppmöte, dvs. ett förmöte med alla Allianspartierna där vi inför nämndsammanträdet diskuterade igenom ärendena och våra ståndpunkter. För det mesta är vi överens, men ibland har vi lite olika prioriteringar.

Ständig följeslagare i tillvaron.

Lördagen blev ett riktigt Folkpartimaraton. På förmiddagen var det länsförbundets (dvs. alla Folkparti-föreningar i Stockholms län) årsmöte. Det började klockan nio på morgonen och jag satt som biträdande sekreterare. Maria Wallhager Neckman avtackades efter åtta år som ordförande och hennes efterträdare Erik Ullenhag välkomnades med vederbörliga applåder. Efter årsmötet var det Stockholmskonferens hela eftermiddagen, med anföranden och seminarier om liberal politik.

Lyhört sekreterarbiträde på Stockholmskonferensen. Maria Wallhager talar.
Tack till FP Järfälla för bilden.

Kvällen avrundades med ett kort besök på Sven-Harrys (konstmuseum) och ett lite längre besök på Tennstopet. På den sjunde dagen fick Gud vila; dock icke lokalpolitikern. (I rättvisans namn får väl sägas att lokalpolitikern inte hade ägnat veckan åt att skapa världen. Bara försökt förbättra den lite.) I stället har söndagen ägnats åt gårdagens årsmötesprotokoll, diverse mailväxling och insändarskrivning. Nu är dock veckans politikslit över och innan läggdags kan jag unna mig att sjunka ner i soffan en stund och läsa en bra bok. Som råkar vara en biografi över Olof Palme...

Kan Finland kan vi?

Nästa söndag är det riksdagsval i Finland och mycket av rapporteringen i Sverige handlar om sannolikheten för att det populistiska partiet Sannfinländarna kommer att skrälla och öka från 4 till uppemot 18 procent av rösterna. En sådan dramatik är naturligtvis alltid intressant, även om Sannfinländarna, som Merit Wager skriver, kanske inte är riktigt så lika Sverigedemokraterna som svenska medier gärna vill göra gällande.

Blåvit förebild?

Det finns en annan intressant aspekt i finsk politik. I den finska riksdagen finns tre dominerande partier: Centerpartiet, Samlingspartiet ("moderaterna") och Socialdemokraterna, med vardera runt 20 procent. Precis som i Sverige är Socialdemokraterna oftast störst, men man är inte alls så dominerande som i Sverige (se siffror från finska Statistikcentralen).

Sedan Alliansen bildades har jag ofta funderat på om svensk politik blivit polariserad, med två dominanter – Moderaterna och Socialdemokraterna – på varsin sida blockgränsen och en hoper småpartier som svansar runt deras fötter. Jag har tänkt att vi kanske går mot en utveckling som i Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller USA – en utveckling som jag, i egenskap av medlem i ett av dessa småpartier, förstås inte är helt förtjust i.

Det finska exemplet fick mig därför på gott humör och jag roade mig med att titta på hur det ser ut i våra närmaste nordiska grannländer.

I Danmark har Socialdemokraterna och Venstre ("folkpartiet") drygt 25 procent var av mandaten i Folketinget. Populistiska Dansk Folkeparti och Socialistisk Folkeparti har 13–14 procent vardera och de konservativa ligger strax därunder. I Norge är ligger Arbeiderpartiet nära sossarnas forna komfortnivå med 38 procent medan Höyre har 18 procent och populisterna i Fremskrittspartiet har 24 procent.

Jag vet inte vilka slutsatser man vågar dra av detta, men en försiktig gissning är att det även i svensk politik borde finnas utrymme för fler jämnstarka partier. Självklart hoppas jag att det inte blir Sverigedemokraterna som, likt DF eller FrP, kliver framåt i svensk politik utan att vi i stället får se ett starkt mittenparti (gissa vilket :-) som kan utmana de båda stora på vänster- och högerkanten. Jag tror det vore bra för dynamiken i politiken, och det finska exemplet visar att det kan vara möjligt.

Hon fattar vad det handlar om

"Om du springer i väg med en valurna stjäl du din egen framtid."

Abang Mercy har engagerat sig för att årets val i Nigeria ska bli mer rättvisa. Förra gången det begav sig stals valurnor mitt framför ögonen på internationella valobservatörer. Genom sitt engagemang i ungdomsorganisationen Enough is Enough hoppas hon och hennes kollegor att det inte ska upprepas i år.

Är det bara kultur som räknas?

Riksbanken har nu presenterat vilka svenska personligheter som ska få pryda våra sedlar. Det är välkända och etablerade namn: Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. Detta är namn som i och för sig kan vara väl värda att uppmärksammas. Men de har (med Hammarskjöld som undantag) en sak gemensamt: De är kulturpersonligheter. Författare, skådespelare, artister.

På väg ut.

Riksbanken har strävat efter en geografisk spridning – från Birgit Nilsson och Skåne till Dag Hammarskjöld och Lappland. Men någon spridning i form av olika samhällssektorer tycks inte ha varit av intresse. Var finns ingenjörerna? Vetenskaparna? Entreprenörerna? Jag har tidigare föreslagit att det är dags för en entreprenör på sedeln – varför inte Lars Magnus Ericsson – eller en demokratisk förkämpe som Kerstin Hesselgren. Ett annat namn som har föreslagits är Johan August Gripenstedt, även det en klok idé – de som bidragit i uppbyggandet av vår välfärd borde uppmärksammas.Riksbanken har valt den lättaste vägen när man valt ut sedelpersonerna. Inget ont om folkliga kulturpersonligheter, men det finns gott om framstående svenskar inom andra samhällssektorer också.

(En ljusglimt bör dock nämnas: Riksbanken har mönstrat ut de gamla kungarna från sedlarna. Vila i frid, Karl XI och Gustav Vasa.)

Media: DN, SvD, SvD2, Aftonbladet, Expressen

Läs även
Lotta Edholm: Vart tog Linné vägen?
Elias Granqvist: Kontroversiell samling sedelmotiv

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson, Dag Hammarskjöld, sedlar, riksbanken

Tjoho! Mer förbud!

När man har ont om idéer kan man alltid förbjuda något, tycks vissa politiker resonera. Således har riksdagsledamöterna nu i stor enighet bestämt sig för att förbjuda sms:ande vid bilkörning.

Nytänkande jämfört med vissa politiker.

På lobbyorganisationen Motormännen jublar man. "Vi välkomnar att man äntligen nu ger upp den här skampositionen som bara Sverige har haft genom att inte reglera", säger deras trafiksäkerhetsansvarige Niklas Stavegård.

Själv är jag inte lika övertygad om att det är "skamligt" att inte reglera allting. Man kan inte lagstifta om allt, skrev jag i ett blogginlägg i ämnet i höstas, och det tycker jag fortfarande gäller. Det är möjligt att den gamla lagen om vårdslöshet i trafik behöver förtydligas.

Men var ska gränsen gå för att regleringsivriga politiker ska bli nöjda? Vad mer ska förbjudas? Som jag skrev i höstas: "om vi reglerar mobilanvändning, hur ska vi då förhålla oss till drickandet av varmt kaffe i bilen? Eller förekomsten av stökiga barn i baksätet? Eller tryckande på gps-navigatorn?" Enligt somliga politiker är nog svaret enkelt. Reglera mera! I beg to differ.

Läs även
Nina Larsson: Måste man förbjuda allt?

Media: DN, SvD, Metro, Sydsvenskan, GP

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mobilförbud, sms-förbud, regleringsiver, klåfingrighet, Motormännen

Smaklös retorik mot sprutbyte

Moderaterna i Stockholm fortsätter med en dåres envishet att motarbeta de planerade försöken med sprututbyte för narkomaner. Moderaterna är nu det enda parti som inte kan acceptera en försöksverksamhet i Stockholm. Jag kan respektera Moderaternas ståndpunkt, även om jag inte delar den. Det jag däremot har svårt för är den nya retorik som socialborgarrådet Anna König Jerlmyr infört. En aspekt på sprututbytesförsöket är var utbytena ska ske. König Jerlmyr försöker dra växlar på detta genom att piska upp orosstämningar bland småbarnsföräldrar: "Lokalen där sprutbytet sker kan bli en central för langning och jag är orolig för det stora antalet sprutor i närheten av barn", säger hon.

Vidare invänder hon mot en alternativ placering vid Sabbatsbergs sjukhus genom att säga att "då har vi tungt missbrukande människor en minut från Vasaparken som är en oas för barnfamiljer". Här spelas alltså den fridfulla oasen Vasaparken, med dess leklystna barn och ängsliga föräldrar, ut mot imaginära horder av missbrukare som sprider farliga sprutor omkring sig. Jag förstår vad Anna König Jerlmyr fiskar efter. Och jag tycker inte det är särskilt smakfullt. Tanken bakom sprututbyte är i grund och botten humanistisk, i sin ambition att minska spridning av farliga smittor och hitta sätt att etablera kontakt med missbrukarna. Vad är, i grund och botten, tanken bakom Anna König Jerlmyrs retorik?

Läs även
Aftonbladet: Spruträdda M förhalar reform
Sanna Rayman: M och sprutbyten – en ständig källa till sorg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sprututbyte, sprutbyte, Anna König Jerlmyr, Moderaterna

Befrielsebryderier

Igår skrev jag ett inlägg (se Ge Jas rätt att attackera) om att de svenska Jasplan som sänts till Libyen borde få ett bredare mandat än att bara flyga omkring lite hotfullt. Efter det har jag fått några kommentarer som ifrågasätter den internationella insatsen i Libyen genom att misstänkliggöra rebellernas avsikter.

Vi människor vill gärna förenkla och måla upp saker i svart och vitt, i ont och gott. I den här konflikten är Gadaffi den onde och rebellerna de goda. Som så ofta annars är verkligheten naturligtvis inte så enkel. Visst är Gadaffi ond: en diktator som terroriserar sitt folk och plundrar landet på tillgångar. (Men uppenbarligen är han inte ondare än att omvärlden kunnat låta honom hållas i 30 år.)

Och visst är den kamp som rebellerna utkämpar rättfärdig. De strävar ju efter att bli befriade från en tyrann, det syftet kan inte vara annat än gott. Men vad händer sedan? Vilken agenda har rebellerna? Har de ens en gemensam agenda?

Den som tror att rebellerna är fullfjädrade liberala demokrater av västligt snitt är alltför naiv, även om detta hade passat väl in i den svartvita verklighetsbeskrivningen. Tvärtom borde vi nog inse att många av rebellerna hyser åsikter som ligger ganska långt ifrån vad som är, så att säga, önskvärt ur ett västligt perspektiv. I så måtto finns det förstås skäl att förhålla sig avvaktande till vad rebellerna har för dagordning.

Som ett brev på posten kommer nu från Egypten rapporter om att militären fortsätter att leva rövare efter Husni Mubaraks fall (risken för en sådan utveckling nuddade jag vid i mitt tidigare inlägg Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid). Vilken väg Libyen väljer efter att Gadaffi är borta kan vi bara spekulera i. Givetvis är det möjligt att det scenario inträffar som The Economist beskriver i sin senaste ledare:

"Muslim countries may well make choices with which the West is not comfortable. But those inclined to worry should remember that no alternative would serve their interests, let alone the Arabs’, in the long run."

Man måste alltså fundera kring vad alternativet är. Att låta diktatorerna sitta kvar i orubbat bo, låta dem kväsa upproren och fortsätta styra tills de får bäras ut på bår? Jag tycker inte det. Jag tycker det finns goda skäl för den fria världen att stödja de kuvade folken i deras befrielsekamp. Det finns även skäl för oss att erbjuda hjälp när de ska återuppbygga sina samhällen. Men hur de använder sin nyvunna frihet måste de till syvende och sist själva avgöra. För att avslutningsvis och återigen (förlåt min lättja såhär på kvällskvisten) låna The Economists ledarskribents penna:

"Islam will never find an accommodation with the modern democratic world until Muslims can take responsibility for their own lives. Millions more have a chance of doing just that. It is a reason more for celebration than for worry."

Läs även
DN: Rätt att stoppa diktatorn

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Gadaffi, Khadaffi, Libyen, islam, islamism, demokrati

Kunskap i skolan borde inte vara kontroversiellt

I början av 1960-talet tog sig Socialdemokraterna för att reformera den svenska skolan. Reformen omfattade såväl skolans organisation som dess innehåll.

Den nya grundskolan skulle, enligt dåvarande utbildningsministern Ragnar Edenman, ha som "primära uppgift att göra barnen till så lyckliga människor som möjligt" och fostra demokratiska medborgare. Först i tredje hand (!), tyckte Edenman, skulle skolan förmedla kunskaper (eller, noga räknat, "vissa färdigheter så att [barnen] lämnar skolan med lust att förkovra sig i fortsättningen").

Till yttermera visso bekräftar Edenman denna inställning i en radiointervju i samband med att han skulle sluta som minister. På frågan om vad som vägt tyngst i hans arbete – strävan efter jämlikhet eller att åstadkomma en skola som ger eleverna kunskaper för att klara arbetslivet – svarar Edenman att "det är utan tvekan demokratiseringstanken" som vägt tyngst.

Dags att låta skolan bli skola igen.

Därmed var, kan man säga, det första grundskotten mot kunskapsskolan avlossade. Edenmans socialdemokratiska efterträdare på utbildningsdepartementet, däribland Olof Palme och Göran Persson, har sedan fortsatt i den stilen med avskaffad studentexamen, 1970-talets flumpedagogik och 1990-talets förödande kommunalisering av skolan (den senare väl beskriven av Maciej Zaremba i dagens DN).

Nu är det 2010-tal och Socialdemokraterna har valt Håkan Juholt till partiledare. I dagens SvD får han chansen att utveckla sina tankar kring skolan. Det första Juholt säger är att han vänder sig mot ”sorteringsskolan” och mot ”katederundervisningen”. Juholt vill ha en skola som inte bara fokuserar på kunskapskrav utan också förbereder unga på "morgondagens arbetsliv". "Det förutsätter ett problemorienterat, kreativt och uppsökande förhållningssätt och fantasi", säger Juholt, och låter därmed förfärande likt en lätt uppdaterad version av Ragnar Edenman, som inledde fälttåget mot kunskaper i skolan.

Folkpartiets partiledare och Sveriges nuvarande utbildningsminister Jan Björklund har envist hävdat vikten av kunskapsförmedling i skolan. Han har fått utstå en del kritik för det och hånats för att förespråka "katederundervisning". Så långt har det alltså gått i Sverige, att det i vissa kretsar anses kontroversiellt och löjeväckande att hävda att lärarens främsta roll i klassrummet är att förmedla kunskaper till eleverna – att vara lärare, helt enkelt.

Försöker man sedan antyda att elevernas inlärning till viss del skulle kunna underlättas om det rådde någon grad av arbetsro i klassrummet, ja då plockar motståndarna genast fram bilder från Bergman-filmen Hets, där Stig Järrel gjorde rollen som sadistisk magister. Ironiskt nog är det ofta samma grupper som gör Hets-parallellerna som säger sig företräda de resurssvaga eleverna. De som har det tufft i skolan och föräldrar som saknar vilja eller förmåga att stötta dem i skolarbetet. Det är de eleverna som är flumskolans verkliga förlorare, det är de som drabbas hårdast när kunskap i skolan sätts på undantag och ersätts av idéer om att skolan ska förmedla "lycka" och "fantasi".

Det är bra att det nu finns tydliga alternativ i svensk politik. Och så länge Håkan Juholt fortsätter att sätta kunskapen på undantag så känns det bra att han är på behörigt avstånd från utbildningsdepartementet.


Läs även
Lotta Edholm: Juholt – knappast i takt med tiden
Rasmus Jonlund: Bredd och spets i kunskapsskolan
Den hälsosamme ekonomisten: Konkurrensen viktigare än huvudmannaskapet
SvD: Spetsklasser införs på högstadiet 2012

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildningspolitik, kunskapsskolan, Jan Björklund, Folkpartiet, flumskolan, Håkan Juholt, Socialdemokraterna

Ge Jas rätt att attackera

De senaste dagarna har Gadaffis styrkor i Libyen varit på frammarsch. En bidragande orsak till detta är att USA dragit tillbaka sitt attackflyg. Utifrån amerikansk utgångspunkt är det rimligt; USA kan inte alltid ta det fulla ansvaret för alla väpnade insatser. Nu får andra Natoländer kliva fram.

Se men inte röra.

Sverige är inte med i Nato (på papperet, kan infogas). Men vi har sänt åtta Jas-plan till Libyen. Jas står för jakt, attack, spaning; det svenska planet har alltså ett brett användningsområde. I överenskommelsen om att stötta rebellerna genom att sända Jas till Libyen drev dock Socialdemokraterna igenom att planen inte får användas i attacksyfte, dvs. att angripa mål på marken ("ett hyckleri på gigantisk nivå", enligt Johanne Hildebrandt). Eftersom Gadaffis flygvapen i princip är utslaget tjänar inte jaktkapaciteten mycket till. Då återstår bara s:et i bokstavskombinationen; Jas får flyga omkring och spana lite ilsket medan Gadaffis blodtörstiga trupper är på återtåg.

Huruvida detta är hedrande för svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan man diskutera. Det är förvisso ett framsteg att vi lyckats ena oss om att över huvud taget stötta rebellerna i den här konflikten. Men nog är det synd att vi inte har kurage nog att även låta Jas-planen göra lite nytta, när de nu ändå är där nere.

Läs även
Jespers blogg: Jas till Libyen. Varför?
Mark Klamberg: Vilka lärdomar finns från Irak avseende Libyeninsatsen?
Kent Persson: Sverige har en viktig roll i världen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jas, Libyen, Gadaffi, Khadaffi

Slussens svanesång

För er som gillar Slussen bjuder jag här på lite ögongodis. Vi andra ser fram emot rivningsarbetena, som börjar om ett par år.



Titta gärna på Stockholms stads film om nya Slussen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Slussen

En fröjdefull vår

Krokusar och snödroppar i all ära, men för mig är Liljevalchs årliga vårsalong det mest efterlängtade vårtecknet, och har så varit ända sedan jag flyttade till Stockholm. Med sin stora variation av konstnärer, stilar, material och tekniker brukar vårsalongen erbjuda hela paletten (hö-hö) av konstupplevelser. Kvaliteten varierar förstås år från år, men det är sällan jag lämnar Liljevalchs utan att ha kastat lystna blickar på åtminstone några verk.

Utställningen brukar öppna i slutet av januari och jag försöker gå dit så snart som möjligt. I år var det dock av olika anledningar på håret att jag missade hela härligheten. Som tur var blev utställningen förlängd och i dag var jag där och njöt. För 2011 års vårsalong var verkligen en fröjd.

Det är väl lika bra att börja med det bästa: Nils Wåhlins monumentala Inne blir ute går inte att värja sig från. En framtidsvision där naturen gjort revolt mot stan och förvandlat Stureplan till ett slags sagovärld i bästa Avatar-stil, och man drabbas av en svårbetvingad lust att liksom kliva in i tavlan.

Nils Wåhlin: Inne blir ute.
Bild: liljevalchs.se.

Bland de övriga konstverk som jag blev särskilt hänförd av finns Niklas Askers diptyk Boys, Anders Magnussons trolska Solitude och Alexander Hults lite mer vardagsrealistiska Lägenheter. (Den senare hade med stor sannolikhet hamnat på min vägg om den inte redan blivit såld till en annan lycklig köpare.)

Niklas Asker: Boys.
Bild: liljevalchs.se.

Anders Magnusson: Solitude.
Bild: liljevalchs.se.

Alexander Hult: Lägenheter.

På tal om vardagsrealism är Krister Rangnes fotopanorama över Farsta helt oemotståndlig i sin gråtristhet, liksom Fredrik Helanders betongskildring Slagfält – Vattugatan, Brunkeberg.

Krister Rangne: Farsta.
Bild: liljevalchs.se.

Fredrik Helander: Slagfält – Vattugatan, Brunkeberg.
Bild: liljevalchs.se.

Bland skulpturerna blev jag särskilt förtjust i humorn i Daniel Andersson Paulssons verk, t.ex. Att döda ett djur. Att inte nämna Karola Messners mästerliga träskulpturer vore nästan att häda; hur hon lyckats karva ut så många figurer ur ett och samma trästycke är helt imponerande.

Daniel Andersson Paulsson: Att döda ett djur.

Årets vårsalong var även den första då jag slog till och köpte ett verk. Lina Löfström har skapat en serie fotografier som hon kallar –18°C; islandskap som är ljussatta och fotograferade i studio. Jag föll särskilt för den bild hon döpt till 51° 29' N/0° 0° W – ett suggestivt fotografi där motivet inte är uppenbart; det kan lika gärna vara ett månlandskap, en nattbild från öknen – eller ren fantasi. Jag gillar bilden skarpt och ser fram emot att få njuta av den varje dag, på en vägg nära mig.

Lina Löfström: 51° 29' N/0° 0° W.
Bild: linastudio.com.

De övriga bilderna i serien finns på Lina Löfströms hemsida, linastudio.com.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Liljevalchs, vårsalongen, konst, Lina Löfström