Att köra bil och sms:a samtidigt är inte särskilt lämpligt, det kan nog de flesta vara överens om. En bilförares främsta uppgift är inte att hålla telefonkontakt med vänner och bekanta utan att hålla ögonen på vägen så att bilfärden blir så säker som möjligt. Det finns förstås ett antal lagparagrafer som reglerar detta. T.ex. sägs i 3 kap. 1 § trafikförordningen att fordon inte får "föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol ... eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt". I 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott kan man läsa att om en vägtrafikant brister "i väsentlig mån i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna" så kan han eller hon dömas till böter - eller fängelse om oaktsamheten kan betecknas som grov.
En förare som sitter och skickar sms under bilfärd får rimligen anses ha brustit i de skyldigheter som åligger honom eller henne. Nu meddelas att en sms-skickande bilförare från Halland har åtalats, misstänkt för vårdslöshet i trafik.
Trots att vår rättsordning alltså tillhandahåller redskap för att klämma åt ovarsamma bilförare, så ropas det efter förbud mot mobilandvändning under bilfärd. En överreaktion, tycker jag.
Självklart försvarar jag inte att man använder mobiltelefoner under bilfärd på ett sätt som äventyrar trafiksäkerheten. Men om vi reglerar mobilanvändning, hur ska vi då förhålla oss till drickandet av varmt kaffe i bilen? Eller förekomsten av stökiga barn i baksätet? Eller tryckande på gps-navigatorn? Det finns hur många dåliga bilförarbeteenden som helst. Och man kan inte lagstifta om allt.
2010-10-30
2010-10-25
En budget att glömma och en att minnas
Idag presenterade de rödgröna partierna sitt förslag till skuggbudget. Enligt kommentarsflödet i olika media tycks den inte ha inneburit några större förändringar jämfört med den plattform som de rödgröna förlorade valet på. Detta, i kombination med att det rödgröna samarbetet uppenbarligen redan knakar i fogarna (på nätet är det stendött), gör att vänsterskribenten Göran Greider antagligen kommer att få rätt när han säger att "[d]en här skuggbudgeten kommer inte att gå till historien. Den är ju glömd redan nu."
Vi kan alltså med gott samvete lämna den rödgröna budgeten utan avseende och i stället intressera oss för en annan budget som presenterats i dagarna, nämligen Alliansens Stockholmsbudget för 2011.
Här hittar vi Folkpartiets vallöfte om parboendegaranti inom äldreomsorgen (se Ett varmare Folkparti), fortsatt utbyggnad av Spårväg city (se 47:an är död. Leve 7:an!) och, förstås, fortsatt satsning på kunskap i skolan. Ett särskilt "Stockholmsprov" i matematik kommer att införas för gymnasieeleverna, som en del i en stor mattesatsning. För att öka valfriheten för gymnasieeleverna kommer man göra det möjligt för dem att välja skola över kommungränserna. Lotta Edholm (FP) skriver mer om det på sin blogg.
Alliansen fortsätter satsa på trygghet.
Själv passerar jag ofta Nynäsvägen och gläds med de boende att det äntligen ska bli ett bullerplank - i väntan på att de långsiktiga planerna om nedgrävning och överdäckning sätts i verket, får man förmoda. För dem som ännu inte har någonstans att bo utlovas 15 000 nya bostäder under mandatperioden. En insats görs även för att möta det skriande behovet av studentbostäder (se Bygg studentskrapa i Kärrtorp!) genom en satsning på 4 000 studentlyor. Satsningarna på trygghet fördjupas, dels genom förbättrad belysning och bortröjda snår på otrygga platser, dels genom s.k. trygghetsanalyser vid alla ny- och ombyggnationer.
Att lägga en budget innebär att göra val och att prioritera. Självklart skulle man vilja presentera ett förslag som ger mer åt allt och alla. Men det kan ingen seriös politiker unna sig. Jag tycker att Alliansen fått plats med många angelägna satsningar och gläds åt att man inte fallit för frestelsen att gräva djupare i stockholmarnas fickor genom att höja kommunalskatten. Huruvida Stockholmsalliansens budget kommer att gå till historien kan diskuteras, men den förtjänar definitivt att läggas på minnet. Under de kommande åren kommer den nämligen att göra stockholmarnas vardag lite bättre!
Hela budgeten (plus en sammanfattning) finns att läsa på www.stockholm.se.
Vi kan alltså med gott samvete lämna den rödgröna budgeten utan avseende och i stället intressera oss för en annan budget som presenterats i dagarna, nämligen Alliansens Stockholmsbudget för 2011.
Här hittar vi Folkpartiets vallöfte om parboendegaranti inom äldreomsorgen (se Ett varmare Folkparti), fortsatt utbyggnad av Spårväg city (se 47:an är död. Leve 7:an!) och, förstås, fortsatt satsning på kunskap i skolan. Ett särskilt "Stockholmsprov" i matematik kommer att införas för gymnasieeleverna, som en del i en stor mattesatsning. För att öka valfriheten för gymnasieeleverna kommer man göra det möjligt för dem att välja skola över kommungränserna. Lotta Edholm (FP) skriver mer om det på sin blogg.
Alliansen fortsätter satsa på trygghet.Själv passerar jag ofta Nynäsvägen och gläds med de boende att det äntligen ska bli ett bullerplank - i väntan på att de långsiktiga planerna om nedgrävning och överdäckning sätts i verket, får man förmoda. För dem som ännu inte har någonstans att bo utlovas 15 000 nya bostäder under mandatperioden. En insats görs även för att möta det skriande behovet av studentbostäder (se Bygg studentskrapa i Kärrtorp!) genom en satsning på 4 000 studentlyor. Satsningarna på trygghet fördjupas, dels genom förbättrad belysning och bortröjda snår på otrygga platser, dels genom s.k. trygghetsanalyser vid alla ny- och ombyggnationer.
Att lägga en budget innebär att göra val och att prioritera. Självklart skulle man vilja presentera ett förslag som ger mer åt allt och alla. Men det kan ingen seriös politiker unna sig. Jag tycker att Alliansen fått plats med många angelägna satsningar och gläds åt att man inte fallit för frestelsen att gräva djupare i stockholmarnas fickor genom att höja kommunalskatten. Huruvida Stockholmsalliansens budget kommer att gå till historien kan diskuteras, men den förtjänar definitivt att läggas på minnet. Under de kommande åren kommer den nämligen att göra stockholmarnas vardag lite bättre!
Hela budgeten (plus en sammanfattning) finns att läsa på www.stockholm.se.
2010-10-19
Bygg studentskrapa i Kärrtorp!
Inför terminsstarten brukar reportagen om bristen på studentbostäder dugga tätt, och så har det varit även i år (se t.ex. SR P4 och SvD samt mitt tidigare inlägg Hög tid för fler studentbostäder). I dag står drygt 50 000 studenter i kö till de 8 000 studentbostäder som finns i Stockholm. Kötiden för ett korridorsrum kan vara uppemot två år. Detta är inte hållbart. För att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad även i framtiden måste vi se till att studenterna har någonstans att bo!
Jag tycker därför att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret ska få i uppdrag att titta på möjligheterna att bygga studentbostäder i Kärrtorps centrum. Där finns en förskola, på vars tomt ny bebyggelse är planerad. Där skulle det passa utmärkt med ett nytt landmärke - Kärrtorps studentskrapa. De höghus som redan finns i området gör att en studentskrapa skulle passa väl in.
Plats för nya studentbostäder?Bild från hitta.se.
Fördelarna med studentbostäder i Kärrtorp är många. Förutom de långsiktiga fördelarna, att Stockholm fortsätter vara en populär studentstad, kommer studenterna i Kärrtorp att bidra till ökat kundunderlag för de lokala butikerna. Fler kunder gör att Ica och Coop har ökade chanser att överleva på sikt, vilket bidrar till att göra Kärrtorps centrum mer levande. Förhoppningsvis kan även det lokala kulturlivet få ett uppsving. Mer människor som rör sig ute kommer göra att torget känns tryggare. Jag tror helt enkelt att en satsning på studenter i Kärrtorp skulle innebära ett lyft för stadsdelen.
Läs andra om Kärrtorp, studentbostäder
Jag tycker därför att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret ska få i uppdrag att titta på möjligheterna att bygga studentbostäder i Kärrtorps centrum. Där finns en förskola, på vars tomt ny bebyggelse är planerad. Där skulle det passa utmärkt med ett nytt landmärke - Kärrtorps studentskrapa. De höghus som redan finns i området gör att en studentskrapa skulle passa väl in.
Plats för nya studentbostäder?Bild från hitta.se.Fördelarna med studentbostäder i Kärrtorp är många. Förutom de långsiktiga fördelarna, att Stockholm fortsätter vara en populär studentstad, kommer studenterna i Kärrtorp att bidra till ökat kundunderlag för de lokala butikerna. Fler kunder gör att Ica och Coop har ökade chanser att överleva på sikt, vilket bidrar till att göra Kärrtorps centrum mer levande. Förhoppningsvis kan även det lokala kulturlivet få ett uppsving. Mer människor som rör sig ute kommer göra att torget känns tryggare. Jag tror helt enkelt att en satsning på studenter i Kärrtorp skulle innebära ett lyft för stadsdelen.
Läs andra om Kärrtorp, studentbostäder
2010-10-15
Partierna missbrukar nämndemannaförtroendet
Jag var under ett par år nämndeman i Södertörns tingsrätt, och deltog därmed i dömandet av personer som blivit åtalade för olika slags brott. (Några iakttagelser från den tiden finns samlade under kategorin Tingsrätten.) Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag delade med tusentals andra nämndemän i Sveriges domstolar. Om systemet med nämndemän kan man ha åsikter (läs t.ex. Maria Abrahamsson och Merit Wager) och själv är jag ingen större anhängare av det. Men jag lämnar ändå diskussionen om nämndemännens vara eller icke vara därhän för nu, och fokuserar i stället på hur de utses.
Nämndemännen väljs av kommunfullmäktige. Det framgår av 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Det är alltså kommunens politiker som bestämmer vilka som ska vara nämndemän. I samma paragraf anges följande.
Brevet från Barbro.
I dag är det bara 16 procent av nämndemännen som är under 45 år. I Södertörns tingsrätt, som jag tillhörde, är den äldsta nämndemannen 83 år och medelåldern är 58. Andelen under 45 är 23 procent (bättre än snittet, alltså) och andelen över 65 år är 48 procent (mot 46 procent i riket).
De politiska partierna måste skärpa till sig! Hela poängen med nämndemän är att de ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Att ge nämndemannauppdrag som tack för lång och trogen partitjänst är att missbruka utnämningsförtroendet. Partierna måste börja söka kandidater utanför medlemsregistren - annars måste vi hitta ett bättre sätt att nominera nämndemän.
Nämndemännen väljs av kommunfullmäktige. Det framgår av 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Det är alltså kommunens politiker som bestämmer vilka som ska vara nämndemän. I samma paragraf anges följande.
Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som tjänstgjort kortast tid.Förtroendet att utse nämndemän har kommunpolitiker landet över förvaltat väldigt illa, i vart fall med avseende på åldersfördelningen. Om detta upplystes jag i ett brev som damp ner häromdan. Brevet var från Domstolsverkets generaldirektör Barbro Thorblad, och hon berättade att Domstolsverket fått regeringens uppdrag att se till att den skeva åldersfördelningen rättas till.
Brevet från Barbro.I dag är det bara 16 procent av nämndemännen som är under 45 år. I Södertörns tingsrätt, som jag tillhörde, är den äldsta nämndemannen 83 år och medelåldern är 58. Andelen under 45 är 23 procent (bättre än snittet, alltså) och andelen över 65 år är 48 procent (mot 46 procent i riket).
De politiska partierna måste skärpa till sig! Hela poängen med nämndemän är att de ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Att ge nämndemannauppdrag som tack för lång och trogen partitjänst är att missbruka utnämningsförtroendet. Partierna måste börja söka kandidater utanför medlemsregistren - annars måste vi hitta ett bättre sätt att nominera nämndemän.
2010-10-14
Att bevara eller inte bevara...
Vad är snyggt och vad är fult? Och spelar det någon roll? Sådana frågor aktualiseras i den pågående debatten kring Trygg-Hansas kontorskomplex på Kungsholmen. Anläggningen består av tre byggnader, som ritats av Anders Tengbom. Nu finns planer på att riva en av de tre byggnaderna, den s.k. paviljongen, och ersätta den med en större kontorsbyggnad.
Förespråkarna hävdar bl.a. att den låga paviljongen skapar en glugg i gatubilden, en glugg som ska "läkas" med det planerade nybygget. Stockholms stadsmuseum protesterar och har K-märkt fastigheten och länsstyrelsen tycker rivningsplanerna är olyckliga. Andra debattörer menar att kontorsanläggningens arkitektoniska och kulturhistoriska värde skulle förstöras om helheten bröts upp genom en rivning av paviljongen.
Om detta kan man förstås ha olika åsikter. Själv tillhör jag inte dem som i varje läge försvarar bevarande av gamla hus. Men debatten manar ändå till reflektion.
Vi är nog många som tycker att Trygg-Hansa-huset vid första anblick är ett ganska brutalt betongkomplex utan större estetiska värden. Går det verkligen att försvara en byggnad som inte lever upp till de behov som staden och dess invånare ställer, när det gäller såväl funktion som estetik? Å andra sidan: Kan vi redan nu, bara 30 år efter att den byggdes, avgöra att den där paviljongen inte är något som kommer att saknas i framtiden? Hur vet vi att framtidens stockholmare inte kommer betrakta oss som hjärtlösa slaktare av kvalitativ 70-talsarkitektur om vi river den?
Rivningskåk?
Det vet vi förstås inte, men det är sådana här frågor som politikerna i stadsbyggnadsnämnden måste fundera på. Beslutssituationen underlättas förstås inte av den låga status 70-talshusen har hos de flesta medborgare idag. Vilken politiker vågar dra en lans för betongbunkrarna? Om inte, lämnar det då fältet fritt för diverse populistiska idéer baserade på vad som för tillfället anses snyggt eller fult? Och vad får det för konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen av Stockholms arkitektoniska värden?
Det här inlägget har inte någon avsikt att ge svar på dessa frågor. Jag vill bara belysa hur knivigt det måste vara att ha ansvar för stadsbyggnadsfrågor i en stad som är så omtyckt som Stockholm.
Läs även
Yimby.se: Kill your darlings?
Uppdatering 20/10:
Folkpartiet tar strid för Trygg Hansa-paviljongen
Förespråkarna hävdar bl.a. att den låga paviljongen skapar en glugg i gatubilden, en glugg som ska "läkas" med det planerade nybygget. Stockholms stadsmuseum protesterar och har K-märkt fastigheten och länsstyrelsen tycker rivningsplanerna är olyckliga. Andra debattörer menar att kontorsanläggningens arkitektoniska och kulturhistoriska värde skulle förstöras om helheten bröts upp genom en rivning av paviljongen.
Om detta kan man förstås ha olika åsikter. Själv tillhör jag inte dem som i varje läge försvarar bevarande av gamla hus. Men debatten manar ändå till reflektion.
Vi är nog många som tycker att Trygg-Hansa-huset vid första anblick är ett ganska brutalt betongkomplex utan större estetiska värden. Går det verkligen att försvara en byggnad som inte lever upp till de behov som staden och dess invånare ställer, när det gäller såväl funktion som estetik? Å andra sidan: Kan vi redan nu, bara 30 år efter att den byggdes, avgöra att den där paviljongen inte är något som kommer att saknas i framtiden? Hur vet vi att framtidens stockholmare inte kommer betrakta oss som hjärtlösa slaktare av kvalitativ 70-talsarkitektur om vi river den?
Rivningskåk?Det vet vi förstås inte, men det är sådana här frågor som politikerna i stadsbyggnadsnämnden måste fundera på. Beslutssituationen underlättas förstås inte av den låga status 70-talshusen har hos de flesta medborgare idag. Vilken politiker vågar dra en lans för betongbunkrarna? Om inte, lämnar det då fältet fritt för diverse populistiska idéer baserade på vad som för tillfället anses snyggt eller fult? Och vad får det för konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen av Stockholms arkitektoniska värden?
Det här inlägget har inte någon avsikt att ge svar på dessa frågor. Jag vill bara belysa hur knivigt det måste vara att ha ansvar för stadsbyggnadsfrågor i en stad som är så omtyckt som Stockholm.
Läs även
Yimby.se: Kill your darlings?
Uppdatering 20/10:
Folkpartiet tar strid för Trygg Hansa-paviljongen
2010-10-05
Ett avslöjande uttåg?
Dagens snackis var väl onekligen Sverigedemokraternas uttåg ur kyrkan när biskop Eva Brunne predikade för de nyvalda riksdagsledamöterna. Mycket har sagts och skrivits om det, och här kommer ytterligare ett bidrag till åsiktskakafonin.
Att riksdagen samlas i kyrkan tycker jag är helt anakronistiskt. Svenska kyrkan ska vara skild från staten och inte ha en särställning gentemot andra trossamfund. Riksdagens verksamhet bör vara religiöst neutral.
På väg ut.
Foto: Scanpix.
När vi nu ändå har den ordning som vi har så borde det vara självklart att de kyrkliga företrädare som talar till riksdagen gör det med tillbörlig respekt och inte ägnar sig åt att bedriva politik i talarstolen, på samma sätt som kungen inte förväntas göra det i plenisalens talarstol.
Det finns ingen anledning för enskilda ledamöter att finna sig i att bli kränkta av biskopen; ur det perspektivet tycker jag de sverigedemokratiska ledamöterna principiellt hade fog för sin markering.
Återstår då frågan om det verkligen fanns skäl för SD:arna att bli upprörda. Det är förstås en bedömning som är svår att göra rent objektivt, eftersom olika individer upplever saker på olika sätt. Men vi kan ju titta lite på vad Eva Brunne faktiskt sa:
Eller var det kanske så att impulsen att tåga ut ur Storkyrkan inte kom från Sverigedemokraternas polerade fasad utan från den mer oborstade ryggmärgen?
Läs även
Fredrik Antonsson: Lättkränkta och överkänsliga i kyrkan - Sverigedemokraternas erkännande
Rasmus Jonlund: Biskopsord och folkdräkter
Anders Pihlblad: "Snacka om prinsessan på ärten"
Göran Skytte: Bara viss politik anses vara okej
Länkar
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB
Att riksdagen samlas i kyrkan tycker jag är helt anakronistiskt. Svenska kyrkan ska vara skild från staten och inte ha en särställning gentemot andra trossamfund. Riksdagens verksamhet bör vara religiöst neutral.
På väg ut. Foto: Scanpix.
När vi nu ändå har den ordning som vi har så borde det vara självklart att de kyrkliga företrädare som talar till riksdagen gör det med tillbörlig respekt och inte ägnar sig åt att bedriva politik i talarstolen, på samma sätt som kungen inte förväntas göra det i plenisalens talarstol.
Det finns ingen anledning för enskilda ledamöter att finna sig i att bli kränkta av biskopen; ur det perspektivet tycker jag de sverigedemokratiska ledamöterna principiellt hade fog för sin markering.
Återstår då frågan om det verkligen fanns skäl för SD:arna att bli upprörda. Det är förstås en bedömning som är svår att göra rent objektivt, eftersom olika individer upplever saker på olika sätt. Men vi kan ju titta lite på vad Eva Brunne faktiskt sa:
"Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor."Biskopen hänvisade alltså till en demonstration mot rasism, som nyligen ägt rum i Stockholm. "Mot Sverigedemokraternas rasism", enligt demonstrationens arrangör. Biskopen torde inte ha varit okunnig om detta, och mot den bakgrunden får hennes uttalande - åtminstone läst mellan raderna - betraktas som politiserat. Ändå måste det framhävas att Eva Brunne talade mot rasism i allmänhet. Och Sverigedemokraterna har ju gjort en poäng av att ta avstånd från rasism (se t.ex. deras invandringspolitiska program). Om de nu är så måna om att upprätthålla bilden av sig själva som icke-rasister måste man därför ställa frågan varför de tog så illa vid sig när biskopen talade om rasism.
Eller var det kanske så att impulsen att tåga ut ur Storkyrkan inte kom från Sverigedemokraternas polerade fasad utan från den mer oborstade ryggmärgen?
Läs även
Fredrik Antonsson: Lättkränkta och överkänsliga i kyrkan - Sverigedemokraternas erkännande
Rasmus Jonlund: Biskopsord och folkdräkter
Anders Pihlblad: "Snacka om prinsessan på ärten"
Göran Skytte: Bara viss politik anses vara okej
Länkar
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB
2010-10-04
Låt spelbutiken hålla öppet
I somras (se Game over för spelmonopolet?) skrev jag om den svenska spelmarknaden och en domstolsprocess rörande spelautomater som nått upp till Högsta domstolen.
Nu har en annan domstol, Regeringsrätten, nekat prövningstillstånd och därmed fastställt en dom från lägre instans som tvingar spelföretaget Betsson att stänga sin spelbutik på Götgatan i Stockholm, hälsar Betssons områdeschef Magnus Hugemark i ett mail till mig.
Betsson stänger butiken.
Det kan därför vara på plats att upprepa det jag skrev i somras: Det finns inget skäl för svenska staten att hålla sig med ett spelmonopol. Spelmarknaden borde öppnas upp för flera aktörer.
Borgerliga regeringar har ett bra track record när det gäller att bryta upp gamla monopol. Flygmonopol och radiomonopol är historia tack vare liberal politik. Järnvägsmonopolet och apoteksmonopolet likaså. Nu är det hög tid att även låta spelmonopolet ta plats på förmynderiets sophög.
Uppdatering 12/10
"Spelmarknaden är ett stort bekymmer nu när man fått in konkurrens från utländska spelbolag som verkar i Sverige", säger Sven-Erik Österberg (S) i en SvD-artikel. Och han får medhåll från Anders Borg (M): "Det är problematiskt", tycker finansministern om att utländska spelföretag marknadsför sina tjänster i Sverige. Självklart ska lagstiftningen följas. Men i stället för att stångas mot spelföretagen borde herrar Österberg och Borg ta tillfället i akt att öppna för en lagändring som tillåter fler spelbolag att verka lagligt i Sverige.
Läs även
Betsson tvingas stänga spelbutiken på Götgatan - IGEN (pressmeddelande från Betsson, 1 oktober)
Betsson tvingas stänga omtvistad spelbutik (E24, 1 oktober)
Spel och dobbel är ingenting för staten (SvD, 22 augusti)
Högt spel med statens pengar (SvD, 12 oktober)
Staten som spelmissbrukare (SvD, 16 oktober)
Läs andra om spelmonopolet, spelmonopol, lotterilagen, Lotteriinspektionen, Svenska spel, Betsson
Nu har en annan domstol, Regeringsrätten, nekat prövningstillstånd och därmed fastställt en dom från lägre instans som tvingar spelföretaget Betsson att stänga sin spelbutik på Götgatan i Stockholm, hälsar Betssons områdeschef Magnus Hugemark i ett mail till mig.
Betsson stänger butiken.Det kan därför vara på plats att upprepa det jag skrev i somras: Det finns inget skäl för svenska staten att hålla sig med ett spelmonopol. Spelmarknaden borde öppnas upp för flera aktörer.
Borgerliga regeringar har ett bra track record när det gäller att bryta upp gamla monopol. Flygmonopol och radiomonopol är historia tack vare liberal politik. Järnvägsmonopolet och apoteksmonopolet likaså. Nu är det hög tid att även låta spelmonopolet ta plats på förmynderiets sophög.
Uppdatering 12/10
"Spelmarknaden är ett stort bekymmer nu när man fått in konkurrens från utländska spelbolag som verkar i Sverige", säger Sven-Erik Österberg (S) i en SvD-artikel. Och han får medhåll från Anders Borg (M): "Det är problematiskt", tycker finansministern om att utländska spelföretag marknadsför sina tjänster i Sverige. Självklart ska lagstiftningen följas. Men i stället för att stångas mot spelföretagen borde herrar Österberg och Borg ta tillfället i akt att öppna för en lagändring som tillåter fler spelbolag att verka lagligt i Sverige.
Läs även
Betsson tvingas stänga spelbutiken på Götgatan - IGEN (pressmeddelande från Betsson, 1 oktober)
Betsson tvingas stänga omtvistad spelbutik (E24, 1 oktober)
Spel och dobbel är ingenting för staten (SvD, 22 augusti)
Högt spel med statens pengar (SvD, 12 oktober)
Staten som spelmissbrukare (SvD, 16 oktober)
Läs andra om spelmonopolet, spelmonopol, lotterilagen, Lotteriinspektionen, Svenska spel, Betsson
Barnsliga insinuationer om SD-stöd
Jag borde ha fokuserat på vad som sades under mötet med besökarna från skattemyndigheter i andra EU-länder. Men det gick ju inte, när talmansvalet var i full gång. Tack och lov för Twitter, med vars hjälp jag kunde följa spänningen i plenisalen. (Jag hoppas jag gjorde det något sånär diskret.)
Att Per Westerberg (M) blev återvald var väl ingen högoddsare. Röstsiffrorna blev 194 för Per Westerberg mot 153 för motkandidaten Kent Härstedt (S). Eftersom två riksdagsledamöter var frånvarande (Thomas Bodström [S], letade hus i USA och Christina Höj Larsen [V] var på toa) och en rödgrön ledamot (man vet inte vem eftersom omröstningen var hemlig) röstade på Westerberg så fanns det en majoritet för Alliansens kandidat även utan Sverigedemokraternas röster, vilka alltså i princip var betydelselösa i dagens talmansval.
Svingar klubban fyra år till.
Foto: Melker Dahlstrand.
Det hindrar nu inte en del S-politiker från att börja insinuera att regeringen tar stöd av SD. Först ut var riksdagsledamoten Monica Green, som raskt twittrade "Sverigedemokraterna stödparti till regeringen". Därefter kom riksdagskollegan Carina Hägg ut på banan: "och så fick högeralliansen som de ville, SD stöd, va va det jag sa i valrörelsen" var hennes budskap.
Därmed spinner de vidare på den tramsiga idén om att det block vars förslag SD väljer att rösta på skulle kunna klandras för detta. Eller, rättare sagt, om SD röstar på regeringens förslag så kan regeringen klandras. För ingen tror väl att Carina Häggs och Monica Greens barnsliga kritik skulle riktats mot De rödgröna om SD i stället valt att lägga sina röster på Kent Härstedt?
Att Per Westerberg (M) blev återvald var väl ingen högoddsare. Röstsiffrorna blev 194 för Per Westerberg mot 153 för motkandidaten Kent Härstedt (S). Eftersom två riksdagsledamöter var frånvarande (Thomas Bodström [S], letade hus i USA och Christina Höj Larsen [V] var på toa) och en rödgrön ledamot (man vet inte vem eftersom omröstningen var hemlig) röstade på Westerberg så fanns det en majoritet för Alliansens kandidat även utan Sverigedemokraternas röster, vilka alltså i princip var betydelselösa i dagens talmansval.
Svingar klubban fyra år till.Foto: Melker Dahlstrand.
Det hindrar nu inte en del S-politiker från att börja insinuera att regeringen tar stöd av SD. Först ut var riksdagsledamoten Monica Green, som raskt twittrade "Sverigedemokraterna stödparti till regeringen". Därefter kom riksdagskollegan Carina Hägg ut på banan: "och så fick högeralliansen som de ville, SD stöd, va va det jag sa i valrörelsen" var hennes budskap.
Därmed spinner de vidare på den tramsiga idén om att det block vars förslag SD väljer att rösta på skulle kunna klandras för detta. Eller, rättare sagt, om SD röstar på regeringens förslag så kan regeringen klandras. För ingen tror väl att Carina Häggs och Monica Greens barnsliga kritik skulle riktats mot De rödgröna om SD i stället valt att lägga sina röster på Kent Härstedt?
2010-10-03
Politikerarvoden rätt lagom
"Så mycket tjänar politikerna i Stockholm", basunerar Expressen ut idag. Tidningen spär därmed på den till synes utbredda missuppfattning som finns att svenska politiker är väldigt välbetalda.
Expressens granskning tycks bygga på de deklarerade inkomsterna, och i de beloppen kan ju rymmas både arvoden från politiska uppdrag, löner från "vanliga" jobb samt en del annat. Men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att säga något om vad politiker "tjänar" i Stockholm.
Stockholmspolitiken är organiserad så att i toppen finns kommunfullmäktige med 101 ledamöter. En ledamot i kommunfullmäktige har ett årsarvode på 15 200 kr. Därutöver får han eller hon 940 kr i ersättning varje gång kommunfullmäktige sammanträder, (ungefär var tredje vecka).
Mindre än du tror?
Sen finns det ungefär tio facknämnder, allt från exploateringsnämnden till äldrenämnden, som man kan bli invald i. Här varierar ersättningarna, men en ledamot får vanligen 26 500 kr om året och en ordförande 66 300. Även här tillkommer sammanträdesarvode på 490 kr.
Låt säga att du är kommunfullmäktigeledamot och även ledamot i någon facknämnd. Då har du en ersättning på 41 700 kr plus sammanträdesarvoden (på en höft 17 000 kr) dvs. omkring 60 000 kr om året - motsvarande 5 000 kr i månaden - i ersättning.
Förutom kommunfullmäktige så finns det politiker i stadsdelsnämnderna. Stockholm har 14 stadsdelsnämnder med tretton ledamöter i varje, plus ersättare. En ordförande i en stadsdelsnämnd har ett bra årsarvode, 153 800 kr. En ledamot har 39 600 och en sån som jag, en ersättare, får 19 700 kr om året. Sammanträdesarvode på 490 kr tillkommer.
Det finns de i Stockholmspolitiken som tjänar väldigt bra. Borgarråden (tolv stycken, Stockholms "regering") har, såvitt jag vet, 85 procent av ministrarnas löner (som är ca 110 000 kr). Men borgarråden är också de enda i Stockholm som så att säga jobbar heltid som politiker och kan leva på det. Alla övriga - dvs. de allra flesta politiker - är personer som har vanliga jobb på dagarna och som ägnar sig åt politiken på kvällar och helger.
Mot bakgrund av den tid som de flesta politiker lägger ner på sina uppdrag så tycker jag inte att arvodena är uppseendeväckande höga. Jag påstår inte heller att de är för låga; i själva verket tror jag de ligger på en rätt rimlig nivå. Den uppfattningen vill jag gärna förmedla, som kontrast till de lite mer champagnebubblande antydningar som kvällstidningarna gärna framför.
På Stockholms stads hemsida finns en komplett redogörelse för alla politikerarvoden.
Expressens granskning tycks bygga på de deklarerade inkomsterna, och i de beloppen kan ju rymmas både arvoden från politiska uppdrag, löner från "vanliga" jobb samt en del annat. Men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att säga något om vad politiker "tjänar" i Stockholm.
Stockholmspolitiken är organiserad så att i toppen finns kommunfullmäktige med 101 ledamöter. En ledamot i kommunfullmäktige har ett årsarvode på 15 200 kr. Därutöver får han eller hon 940 kr i ersättning varje gång kommunfullmäktige sammanträder, (ungefär var tredje vecka).
Mindre än du tror?Sen finns det ungefär tio facknämnder, allt från exploateringsnämnden till äldrenämnden, som man kan bli invald i. Här varierar ersättningarna, men en ledamot får vanligen 26 500 kr om året och en ordförande 66 300. Även här tillkommer sammanträdesarvode på 490 kr.
Låt säga att du är kommunfullmäktigeledamot och även ledamot i någon facknämnd. Då har du en ersättning på 41 700 kr plus sammanträdesarvoden (på en höft 17 000 kr) dvs. omkring 60 000 kr om året - motsvarande 5 000 kr i månaden - i ersättning.
Förutom kommunfullmäktige så finns det politiker i stadsdelsnämnderna. Stockholm har 14 stadsdelsnämnder med tretton ledamöter i varje, plus ersättare. En ordförande i en stadsdelsnämnd har ett bra årsarvode, 153 800 kr. En ledamot har 39 600 och en sån som jag, en ersättare, får 19 700 kr om året. Sammanträdesarvode på 490 kr tillkommer.
Det finns de i Stockholmspolitiken som tjänar väldigt bra. Borgarråden (tolv stycken, Stockholms "regering") har, såvitt jag vet, 85 procent av ministrarnas löner (som är ca 110 000 kr). Men borgarråden är också de enda i Stockholm som så att säga jobbar heltid som politiker och kan leva på det. Alla övriga - dvs. de allra flesta politiker - är personer som har vanliga jobb på dagarna och som ägnar sig åt politiken på kvällar och helger.
Mot bakgrund av den tid som de flesta politiker lägger ner på sina uppdrag så tycker jag inte att arvodena är uppseendeväckande höga. Jag påstår inte heller att de är för låga; i själva verket tror jag de ligger på en rätt rimlig nivå. Den uppfattningen vill jag gärna förmedla, som kontrast till de lite mer champagnebubblande antydningar som kvällstidningarna gärna framför.
På Stockholms stads hemsida finns en komplett redogörelse för alla politikerarvoden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)