Fem år av saknad

Den 2 november 2007 var en vacker höstdag. Solen sken från en molnfri himmel. Kyrktornens kopparplåtar blänkte och bortom dem, bortom husen, glittrade havet men stränderna låg tomma. Luften var kylig och på trädgrenarna klamrade sig några höstlöv fortfarande fast. Utanför var luften hög och kall och på trädgrenarna klamrade de sista höstlöven sig tappert kvar. Deras kamp skulle förstås vara förgäves, på samma sätt som den kamp som samtidigt utspelade sig i en sjukhussal på Halmstads lasarett skulle vara förgäves. Denna vackra höstdag var nämligen också dagen då cancern skulle segra och min pappa skulle dö.

~

Några månader tidigare hade jag varit i Halmstad på besök. Pappa behövde hjälp på kontoret. Han hade aldrig varit särskilt skarp när det gällde datorer; trots att han skaffade sin första dator i mitten av 1990-talet – och trots mina detaljerade instruktioner (”tryck Enter, sedan Esc två gånger”) – så lossnade det aldrig riktigt. Beröringsskräcken för datorer kom han aldrig över. Otaliga gånger sedan jag flyttat hemifrån fick jag agera telefonsupport när pappa hade gått vilse i de vindlande digitala gångarna. Otaliga gånger var jag frustrerad, och irriterad, över att han liksom aldrig riktigt lärde sig. Men pappa var hantverkare, ingen kontorsnisse. På det viset var vi så olika som far och son kan vara.

Far och son.

Trots det förstod jag inte riktigt varför han behövde så mycket hjälp med datorn den här gången. De senaste åren hade han ändå kommit att behärska den rätt väl, men nu verkade det alldeles hopplöst. Allt det jag försökt lära honom var som bortblåst. Ingenting jag sa gick in. Jag försökte behärska mig, men var mycket otålig. Ja, rent av irriterad. Hur trög får man vara, liksom?

Men den här gången var pappa alltså inte trög. Han höll på att förtäras av en dödlig sjukdom.

~

Ca pancreatis stod det med slarvig läkarhandstil i diagnosfältet på ett recept som pappa fick. Cancer i bukspottkörteln. Ett par veckor efter att jag åkt tillbaka till Stockholm hade pappa varit hos doktorn. Hans syster var med honom när han fick beskedet. De grät tillsammans. På kvällen ringde pappa till mig. Jag åt middag med några vänner. Vi spelade musik. ”Jag har en cancer”, sa pappa. ”Men jag ska kämpa, det ska gå bra.” Ja, tänkte jag, det går nog bra. I min värld var inte ett cancerbesked lika med en dödsdom. Nuförtiden finns det ju behandlingar, tänkte jag. Jag sa hejdå till pappa, och fortsatte umgås med mina vänner. Kvällen den 12 oktober blev trots allt ganska trevlig.

När jag kommit hem ville jag veta mer. Jag startade datorn och googlade. På Cancerfondens hemsida läste jag att prognosen vid bukspottskörtelcancer är mycket dålig. Överlevnadschansen är ungefär fem procent. Den informationen hade jag kunnat leva utan.

~

Efter beskedet gick allting fort. Fast jag förstod det inte riktigt. Jag visste att pappa fick behandling på sjukhuset i Halmstad, men samtidigt lunkade mitt liv i Stockholm på som vanligt. Jag gick en kurs om arbetsgivaravgifter. Jag var på föreningsmöten. Jag lunchade och brunchade med vänner. Var ute på mina löprundor. Söndagen den 28 oktober hyrde jag och några kompisar en väldigt liten bil och körde till Häringe slott, där vi promenerade i naturen och åt oss mätta på den generösa kakbuffén. När skymningen föll återvände vi till stan. På vägen hem ringde min morbror.

~

Behandlingarna bet inte på cancern. Det var nu uppenbart för alla. Alla, visade det sig, utom pappa. Han fortsatte att hoppas. Han ville så innerligt gärna fortsätta att leva. Insikten om att han inte skulle få det blev tung att bära för mamma. ”Din mamma är ledsen. Du borde nog komma hem”, sade min morbror i telefonluren. Jag började leta efter dagens andra hyrbil, vilket inte är lätt i Stockholm en söndagkväll. Men tack vare en god vän fick jag skjuts till Arlanda, där hyrbilsfirmorna var öppna. I alltför hög hastighet körde jag sedan söderut, hem till min familj.

~

Ett av de starkaste minnena jag har från den omtumlande vecka som följde är måndagens sjukhusbesök. Pappa satt på sin säng. Han var avmagrad men försökte ändå hålla humöret uppe. Ville vara stark. Sen kom läkaren in i rummet. Sjuksköterskan sköt fram en stol åt honom och satte sig själv strax bakom. På respektavstånd. (Jag minns att sjukhushierarkin störde mig.) Läkaren förklarade att de kunde göra ett försök med ännu en behandlingsomgång, om pappa ville och orkade. Pappa nickade förstås entusiastiskt. Det budskap som läkaren så omtänksamt lindat in undgick emellertid inte oss: Pappa skulle inte orka. Min syster grät. Pappa höll om henne och försäkrade att det skulle gå bra. Så märkligt ändå, att den som ska dö finner styrka att trösta oss som får leva.

~

Torsdagen den 1 november fyllde mamma år. Firandet blev naturligtvis stillsamt, men moster och morbror bjöd omtänksamt nog ut oss på restaurang för att vi skulle få skingra tankarna en smula. Efter den goda maten och drycken åkte vi hem och lade oss. Det blev dock inte mycket sömn den natten. Klockan två ringde telefonen. Vi förstod naturligtvis direkt vad det rörde sig om. För andra gången på en vecka satte jag mig bakom ratten och körde i rasande fart på nattomma gator.

~

Sjukhuset hade ordnat ett enkelrum. Pappa var vaken när vi kom fram, men han hade ont och fick dos efter dos med morfin. Så småningom blev han mindre orolig, och när natten hade blivit dag låg han lugnt i sin säng. Persiennerna var nedvinklade som skydd mot de bleka solstrålarna. Vi satt tysta. Vakade, väntade. Jag höll i pappas hand. Han hade fått en blodutgjutning vid ena ögat. Det såg obehagligt ut, så jag fäste blicken någon annanstans. På hans hals, där jag såg en svagt pulserande rörelse under huden.

Pappa var nu inte längre vid medvetande, men hans hjärta fortsatte att kämpa för att hålla honom vid liv. Jag minns inte vilka tankar som for igenom mitt huvud just då. Kanske inga alls. Finns det några tankar som är meningsfulla att tänka i den stund när en av de människor man älskar allra mest håller på att dö? Eller är det bäst om man låter det vara tomt och tyst därinne? Jag vet alltså inte vad jag tänkte, om jag tänkte. Men en sak minns jag: När klockan var tio minuter i två blev den flämtande pulsen som jag hade fäst blicken på alldeles stilla. Då fanns det inte längre något att hoppas på. Då fanns det bara tårar och saknad.