Påbjuden längtan till landet

"Vad får man för 3 miljoner kronor? Inte speciellt mycket, åtminstone inte i centrala Stockholm" konstaterar SvD i en av de ofta återkommande artiklarna om bostadspriser i storstäder jämfört med andra orter. Vinkeln är den gamla vanliga: stockholmare måste vara tokiga som betalar så mycket för små lägenheter, när de för samma pris kan få en stor villa i en mindre ort.

Visst, perspektiv är nyttiga. Men varför är vinkeln aldrig den omvända? Vad är det egentligen för tokiga människor som betalar miljoner för stora hus, praktiskt taget ute i skogen? Där det är långt till såväl butiker som restauranger, vårdcentraler och annan service. Där nöjesutbudet inskränker sig till lokala pizzerians karaokekvällar och tv-tablån definierar kulturtillgången. Där sporadiska bussar är en klen ursäkt för "kollektivtrafik" och där bilberoende är en självklarhet. Är det inte konstigt att människor tycker det är värt miljonbelopp för att bo så?

The Swedish dream?

Min poäng är nu inte att raljera över livet på landet. Var och en får ju bo där man trivs bäst. Men det är onekligen en smula fascinerande att det sociokulturella imperativet (i brist på bättre begrepp) i Sverige fortfarande påbjuder ett spatiöst landsortsideal, samtidigt som allt fler svenskar väljer att bosätta sig i städer, nära andra människor. Det anses "normalt" att vilja ha en stor villa med trädgård, och den som gör andra prioriteringar måste förklara sig. Längtan till landet är, tydligen, fortfarande stark i den svenska självbilden. (Eller folksjälen, om det nu finns en sådan.) Frågan är: hur länge till?