Dags att skrota kravretoriken

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, där Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag presenterar ett ”nytt integrationspolitiskt program”, kändes det som ett slag i magen. Jag hade hoppats att Folkpartiets ambition var att ta sig ur det kravpolitiska träsk vi trampat runt i sedan 2002. Men icke.

I stället gräver man ner sig än djupare i sörjan, genom att än en gång återlansera språktestet för medborgarskap, att vilja avskaffa retroaktiv föräldrapenning för invandrare, att kräva motprestation för bidrag och att kräva yrkespraktik med SFI.

Vart och ett för sig är förslagen förstås inte dåliga. Jag har till och med själv gjort mig till nyttig idiot för partiet, när jag i slutspurten av förra valrörelsen skrev positivt om språktestet. Det måste jag naturligtvis stå för. Jag vet ju att alla Folkpartiets förslag har ett gott syfte. Och jag hade kanske kunnat fortsätta försvara politiken, om partiledningen åtminstone försökt att ändra den vrångbild som så starkt etablerat sig – och försökt att reparera vårt varumärke genom att vrida fokus i Folkpartiets integrationspolitik bort från krav och hårda tag mot de mer humanistiska värden som åtminstone jag vill att Folkpartiet ska förknippas med.

Därför blir min besvikelse så djup när artikeln inte visar sig innehålla ett spår av självrannsakan, utan i stället mest verkar vilja cementera den missvisande bilden av mitt parti. För när krav staplas på krav och den ena förmånsförsämringen läggs till den andra i en lång lista, då är det svårt att tolka politiken på annat sätt än att Folkpartiet vill dra åt tumskruvarna för dem som har det tuffast, och vara som mest njugga mot dem som redan har en svag position i samhället. Det är batongpolitikens seger.

Tidningsrubrikerna blev förstås därefter. "Folkpartiet vill skärpa kraven på invandrare", skrev Expressen. "FP vill ställa hårdare krav på invandrare", blev Aftonbladets rubrik. Nyheter24.se menar att "Folkpartiet skärper tonen mot invandrare", och med frågan "Skärpta krav för invandrare?" marknadsförde Aktuellts twittrande programledare gårdagkvällens tv-debatt. Klafs klafs, hördes det från träsket där Folkpartiet sjunker allt djupare ner.

Jag är en nedslagen folkpartist idag. Men jag är inte uppgiven. Jag vet ju att det pågår ett arbete inom partiet för att ta fram en ny integrationspolitik, alldeles bortsett från vad partiföreträdare skriver i debattartiklar i DN. Såvitt jag vet ska denna nya politik antas av landsmötet 2013. Då har Folkpartiet chansen. Chansen att göra sig av med den kravliberala skåpmaten. Chansen att ändra tonläge och presentera en politik som alla liberaler kan vara stolta över. Chansen att visa att Folkpartiet är ett parti som vill skapa möjligheter, inte stänga dörrar.

Avslutningsvis vill jag säga att nej, jag tycker inte det är fel att ställa krav. Som jag skrev tidigare så ryms det goda idéer bland de förslag som presenteras. Men den kravretorik som hade nyhetsvärde och kanske gav oss en liten skjuts år 2002 har nu, efter att ha ältats i tio år, fått alltför många väljare att tro att ställa krav är det enda vi gör. Den bilden måste vi ändra på, och det gör vi inte genom att, ännu en gång, prata krav.

Läs även
Amie Kronblad (FP): FP:s språkkrav – förväntan eller förtvivlan?
Benny Lindholm (FP): Språktest inte lösningen


Media
DN, DN2, SvD, Aftonbladet, Folkbladet