Skatteverket slutar leka affär

De senaste åren har Skatteverket genomgått en intern omorganisation i riktning mot en beställar- och utförarmodell. Detta innebär att om verksamheten behöver något - en ny skrivare, en skattekurs, mer it-stöd eller vad det nu kan vara - så ska detta avropas av det som kallas VE (Verksamhetsstöd). VE, som till och med försetts med egen, gräslig, logotyp, ska sedan offerera tjänsten och så betalar skattekontoren till VE.

Snart ett minne blott.

Om jag uppfattat saken rätt så har det här varit ett av förre generaldirektören Stor-Mats prestigeprojekt. Tanken har väl varit att verksamheten ska bli mer affärsmässig. En annan Skatteverks-emeritus, förre informationschefen Björn Thärnström, har kallat modellen för "leka affär" och det är väl en rätt träffande beskrivning. Thärnström är numera pensionär och bloggar frispråkigt om sin före detta arbetsgivare (i detta ämne bl.a. här och här).

Slutlekt på Skatteverket.

Nu är Stor-Mats saga all, och så tycks även vara fallet för hans beställar-modell. Häromveckan meddelades nämligen att VE ska bli en del av huvudkontoret och att interna betalningar ska avskaffas. Skatteverket ska alltså inte längre leka affär. Jag gissar att det var fler än jag som satte kaffet i halsen av denna helomvändning.

I den artikel som publicerades på intranätet säger nye generaldirektören Ingemar Hansson bland annat att uppdelningen skapat en "vi och dom"-känsla på verket och att det "ibland tar längre tid att göra en beställning än vad det tar att utföra arbetet". En mer brutal sågning av beställar-modellen har jag svårt att föreställa mig, med tanke på de ytterst försiktiga ordval som tenderar att prägla högdjurens uttalanden i sådana här frågor. (Nyss nämnde Thärnström, som bloggat även om detta, kallar Hanssons helomvändning för "kraftig smäll på kinden" till Stor-Mats.)

Jag tror många på Skatteverket drar en lättnadens suck av att den här leken nu är över. I en krönika på intranätet skriver Christina Gellerbrant Hagberg, regionskattechef i Stockholm, att den nya verksledningen skapat en positiv stämning under årets strategidagar. Den positiva stämningen är uppenbarligen direkt hänförlig till detta. "Rent konkret innebär det att vi slutar interndebitera", skriver Gellerbrant Hagberg, "jag välkomnar verkligen den här utvecklingen. Det kommer att minska administration och onödigt arbete".

Sen vore det ju intressant att veta hur mycket synpunkter av det här slaget som framfördes till huvudkontoret när beställarmodellen ännu var à la mode. För inte kan det väl vara så att höga förvaltningschefer, av omtanke om sina egna karriärer, tiger och lider när skattebetalarnas resurser läggs på onödig administration och drömmar om att leka affär?

Läs andra om Skatteverket, prestigeprojekt, tuppfäktning

Jobbet för tufft för en tjej?

Dagens skämskudde vill jag plocka fram när jag läser om Söders Kött och Fläsk AB i Johanneshov som sökte en styckmästarlärling. En kvinnlig kandidat som sökte fick svaret att "jobbet är inget för tjejer". Det handlade om tidiga morgnar, jobbet var tungt och miljön kylig.

Nu är det 2010-talet och man hade hoppats att den här typen av fördomar skulle vara på väg ut. Uppenbarligen lever de och frodas, vilket Söders Kött och Fläsk visat. Unket.

Förresten läste jag någonstans upprörda rader över att den diskriminerade kvinnan fick 70 000 kr av arbetsgivaren. Detta sattes i relation till domen rörande dödsmisshandeln på en p-plats i Landskrona, där den döda kvinnans make tilldömdes drygt 60 000 kr i skadestånd. Man kan ha synpunkter på skadestånden i svenska domstolar. Men här kan noteras att de 70 000 kronorna till den diskriminerade kvinnan var resultatet av en förlikning, dvs. en överenskommelse mellan kvinnan och Söders Kött och Fläsk. Det är alltså inte en domstol som dömt ut pengarna.

Läs mer om diskriminering, könsdiskriminering, 10-talet, skadestånd, förlikning

Angelägen satsning mot hedersförtryck

Häromveckan avslöjades det att den Socialdemokratiske politikern Abdo Goriya blivit häktad, anklagad för inblandning i planerna på att kidnappa dottern till en syrisk diplomat. Motivet till kidnappningen ska ha varit hedersrelaterat.

Fallet Goriya kan naturligtvis inte läggas Socialdemokraterna till last, men att en väletablerad politiker är beredd att hjälpa till att kidnappa en ung kvinna visar ändå hur starkt rotade hedersstrukturerna är inom vissa kulturer. Och det visar hur angelägen Alliansregeringens stora satsning mot bl.a. hedersvåld är.

Bild: NordicPhotos/regeringen.se

I dagens SvD berättar integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) om regeringens åtgärder för att få stopp på tvångsäktenskap och ge stöd åt personer som utsatts för hedersvåld. Kampen mot hedersförtryck sker emellertid på bred front; så har t.ex. Sabuni och utbildningsminister Jan Björklund tidigare meddelat att i den nya skollagen så ska alla elever ha rätt till sex och samlevnads- och simundervisning. Förutom hedersförtryck innefattar handlingsplanen ambitionen att bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer.

Ett kvitto på att Alliansens miljardsatsning är ett steg i rätt riktning kom från Brottsförebyggande rådet, som i en rapport konstaterade att regeringens handlingsplan "inneburit ett betydelsefullt startskott för utvecklingen av ett bättre arbete för att förebygga våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck och stödja dem som utsatts."

Hedersrelaterat våld och våld i relationer är svåra men viktiga frågor. Därför är regeringens kraftsamling så viktig. I ett liberalt och öppet samhälle måste människors egna val respekteras. Och den som blir utsatt för våld ska få skydd.

Läs andra om hedersvåld, våld i nära relationer, Nyamko Sabuni

Galenskaper vi kan leva utan

I mitten av februari lämnade de rödgröna besked om sin uppfattning om Sveriges relationer till andra länder. I måndags blev det en nyhet. Om det beror på att ingen brytt sig om att läsa dokumentet förrän nu ska väl vara osagt, men det är alldeles uppenbart att det gör sig bäst i ett dammigt arkiv.

De rödgröna vill att Sverige ska verka för att USA drar tillbaka sin militära närvaro runt om i världen.

Förslaget sågas av experterna. Mike Winnerstig vid Totalförsvarets forskningsinstitut betonar att USA:s baser och kärnvapenparaply avhållit Japan och Sydkorea från att rusta upp och skaffa egna kärnvapen. Fredsövervakaren Sture Theolin anser att de rödgrönas krav är "ett grundrecept för den som vill destabilisera Ostasien".

Förslaget sågas av Alliansen. Utrikesminister Carl Bildt (M) kallar det "oseriöst vänsterpartistiskt flum" och Jan Björklund och Fredrik Malm (FP) noterar lakoniskt att Mona Sahlin säkert kan få stöd för förslaget "hos ledarna i Caracas, Pyongyang, Tehran och Moskva. ... Men priset för sådan ansvarslös politisk skulle bli skyhögt för världen."

Förslaget sågas av sossarnas utrikesministerkandidat. Ja, intressant nog tycks även Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin ogilla förslaget. Han konstaterar insiktsfullt att det nog är svårt att "kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar." Och försöker sedan backa på Newsmill.

Men när det gäller utrikespolitik är det uppenbarligen inte Urban Ahlin som håller i taktpinnen. Snarare verkar det (som Sanna Rayman konstaterar) vara Vänsterns Hans Linde som dikterar villkoren. Så bedrivs rödgrön utrikespolitik. Och den sortens galenskaper kan Sverige gott klara sig utan.

Läs även
Amanda Brihed: Spännande att vara yr i huvudet?
Martin Hall: Yankees go home!
Carl B. Hamilton: Ett utrikespolitiskt stolleprov av vänsterpartierna
Rasmus Jonlund: (V)ärldssamvetets comeback i löjets (s)kimmer
Mark Klamberg: Rödgröna ansluter sig till förslag om att värna Arktis
Niklas Odelberg: USA ut ur allt!?
Fredrik Sneijberg: Hur är det fatt egentligen med de rödgrönas utrikespolitik?
Victor Zetterman: Rödgrönt världskrig

Läs andra om utrikespolitik, säkerhetspolitik, de rödgröna

Den nya Atlantpakten?

"Jag älskar att ta ut skatt."

Den colombianske presidentkandidaten Antanas Mockus visar sig ha en del gemensamt med den svenska vänsteroppositionen. Vågar man gissa på en atlantisk högskattepakt om de rödgröna skulle vinna valet? Det vore väl häftigt. Eller hur, Mona Sahlin?

Pr för Sverige!

Hade lovat mig själv att inte skriva mer om vårt statsskick på ett tag, men kunde inte låta bli. För säga vad man vill om kungahuset, men nog har det en förmåga att skapa uppmärksamhet för Sverige i utlandet:
I den internationella pressen får vi bl.a. veta att

"[t]he Swedes have become used to colourful episodes in the lives of the younger Royals.

Princess Victoria's younger sister, Princess Madeleine, called off her wedding to Jonas Bergstrom last month after a Bournemouth university student told a gossip magazine that she had a fling with him during a ski trip.

Her brother, Prince Carl Philip, is dating a model and reality television star notable for posing topless with only a python to protect her modesty."

Undrar hur svensk exportindustri skulle klara sig utan sådana pr-insatser från familjen Bernadotte?

Vad gäller diskussionen om att Victoria ska föras fram i kyrkan av sin far, s.k. brudöverlämning, så har Hanna Lager sagt det mesta som behöver sägas på sin blogg. Symboliken i en brudöverlämning är riktigt, riktigt trist.

Läs mer om brudöverlämning, republik, monarki

Sverige mer konkurrenskraftigt med Alliansen vid rodret

Varje år publicerar den schweiziska handelshögskolan IMD sin World Competitiveness Yearbook, där man rankar konkurrenskraften i 58 länder. Länderna mäts på över 300 kriterier som handlar om bl.a. ekonomisk prestation, förvaltningens effektivitet och infrastruktur.

Flaggan i topp för Sverige!
Bild från Skatans tankar

I år hamnar Sverige på sjätte plats i IMD:s ranking. Sverige är bästa EU-land och enbart Schweiz är bättre i hela Europa. Strax efter kommer Norge (plats 9), Luxemburg (plats 11) och Nederländerna (plats 12). Det kan också noteras att Sveriges trend är positiv. 2006, när Alliansregeringen tog över, låg vi på plats 14. I dag har vi alltså klättrat till sjätteplatsen.

Det känns också bra att Sverige hanterar sin statsskuld på ett betryggande sätt. Från att ha legat på som mest 76 procent av BNP till följd av krisen i mitten av 1990-talet har den nu arbetats ner till 39 procent (enligt Riksgälden, IMD redovisar 42 procent). Detta ska jämföras med snittet i G20-länderna som beräknas till 106 procent är 2010.

Borg och Odell gör ett bra jobb! Bilder från regeringen.se.

"Den som är satt i skuld är icke fri", sade f.d. statsministern Göran Persson. Det hade han onekligen en poäng i. En låg statsskuld skapar rörelsefrihet och ger förutsättningar för kraftfulla åtgärder när krisen slår till. Alliansregeringen har betalat av på statsskulden, bl.a. genom att sälja av en spritfabrik och ett fastighetsbolag(58 respektive 41 miljarder). Förnuftiga prioriteringar tycker jag.

Att Anders Borg och Mats Odell gör ett bra jobb på Finansdepartementet är förvisso ingen nyhet, men IMD:s undersökning är ett kvitto på att regeringen sköter sig bra överlag. Eller, som Södermanlands nyheter uttrycker det:

Vad undersökningen visar är att regeringen lyckats väl med det som är ­grunden i dess politik, att skapa förutsättningar för jobb och välfärd genom att ge företag ­möjlighet att utvecklas.

Den 19 september har vi möjlighet att låta Alliansen göra ett bra jobb i fyra år till.

Monarki är inte en fin tradition

"Det är ju en så fin tradition", hävdas ofta från personer som vill bevara den svenska monarkin. Jag antar att man då syftar på monarkins yttre attribut; guld och juveler, frasiga sidenklänningar, ordenskraschaner och epåletter, hedersvakter och sjuglasvagnar. Det är lätt att förstå att grannlåten tjusar och förför.

Men monarkin är inte bara dess yttre attribut. Med monarkin följer ett system som bygger på en människosyn som är helt främmande för 2000-talet. Monarkin bygger på utvaldhet och blodsband; vem som helst har inte tillträde till den exklusiva familj inom vilken tronen ärvs.

För inte särskilt länge sedan tog sig detta bisarra uttryck. SvD berättar idag om prinsessan Lilian, vars relation till prins Bertil under lång tid var en offentlig hemlighet. Hon var av fel börd och ett äktenskap med prinsen skulle äventyra hans rätt till tronen, vilket man inte vågade riskera i en situation där arvprinsen hade dött i en flygolycka och lillprinsen ännu inte var myndig. Således fick de smyga med sin kärlek tills kungen behagade ge dem tillstånd att gifta sig.

Prinsessan Lilian hovniger djupt inför kungaparet. Foto: Jan Collsiöö/SvD

I SvD-artikeln berättas att Lilian länge var illa sedd i kungahuset.

"När kungen kom på middag hemma hos Bertil i Villa Solbacken fick Lilian inte vara hemma och porträtt på henne togs ner. Först till Gustaf VI Adolfs 90-årsdag 1972 fick hon vara med officiellt vid födelsedagsfirande. Efter år av tårar, isolering och utfrysning. Men något äktenskap med prinsen var det inte tal om."

Det prinsessan Lilian och prins Bertil fått uppleva är ingen "fin tradition". Det är den brutala kraften i en djupt inhuman institution som inte skäms för att kränka människors rätt att fritt välja sin livspartner. Än idag upprätthålls detta i svensk grundlag. Sverige behöver ett värdigare, och mänskligare, statsskick.

Läs mer om prinsessan Lilian, prins Bertil, monarki, republik

Snart sake till sushin även i Sverige?

Det var inte så länge sedan som man inte fick beställa en öl på restaurang i Sverige utan att samtidigt beställa in en bit mat. Vilket ledde till att många barer under disken hade en färdigbredd ostsmörgås som ställdes fram när gästen beställde. Gästen var naturligtvis inte intresserad av smörgåsen, så när ölen var urdrucken tog bartendern tillbaka smörgåsen och serverade den till nästa ölbeställare. En absurd konsekvens av ett absurt förmynderi.

Lite bättre har det blivit sen dess, men fortfarande är alkoholservering förknippat med ett strängt regelverk. Glädjande nog har nu regeringen lagt fram en proposition som ska göra det något lättare att få alkoholtillstånd. Bland annat ändras kravet så att serveringsstället inte behöver ha utrustning för att "laga" mat utan enbart för att "tillreda" mat, vilket öppnar för att man ska kunna beställa öl eller sake till sin sushi. De nya reglerna har fått kritik för att vara otydliga, men jämför man lagtexterna tycker jag att skillnaden mellan den nya och den gamla, mer rigida, lagen är rätt tydlig.

7 kap. 8 § alkohollagen (1994:1738)
Tillstånd för servering till allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperiod får meddelas endast om serveringsstället har ett kök för allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat.

8 kap. 15 § nya alkohollagen
Stadigvarande tillstånd för servering till allmänheten får medges endast om serveringsstället har ett eget kök i anslutning till serveringslokalen samt tillhandahåller lagad eller på annat sätt tillredd mat.

Snart med sake?

Den nya alkohollagen innehåller även en del andra förändringar, t.ex. ska det bli enklare för cateringföretag med alkoholtillstånd och det ska bli tillåtet med mässor med provsmakning riktade till allmänheten. I frågan om gårdsförsäljning (se Vad vill Folkpartiet? Del 2.), dvs. att en lokal producent av t.ex. öl eller vin ska kunna få sälja sina produkter i en egen gårdsbutik, så väljer regeringen att avvakta den utredning som ska titta på om detta är förenligt med EU:s regler. Jag hoppas att utredningen kommer fram till att gårdsförsäljning ska tillåtas.

Läs andra om alkoholpolitik, gårdsförsäljning

Lämmeltåget från Skatteverket har börjat...

På Skatteverket i Stockholm finns det tolv kontor. Varje kontor har ca 120 medarbetare. Från ett av kontoren meddelas nu att man tappat tolv medarbetare - sedan årsskiftet! Dessutom har fem av sju chefer slutat det senaste året.

Kontorsledningen säger sig vara överraskad av det stora personaltappet. Nu måste verksamheten omvärderas och omprioriteringar göras.

- Service har alltid högsta prioritet, säger kontorschefen. Sedan kommer de externt initierade ärendena. Först därefter kommer kontrollerna.

Och någonstans där tror jag att kontorschefen - antagligen omedvetet - ringat in åtminstone ett av skälen till den senaste tidens personalomsättning. Jag tror nämligen att de allra flesta medarbetare på Skatteverket skulle önska att prioriteringen var precis den omvända.

Under åren 2006-2007 anställdes hundratals akademiker på Skatteverket. De flesta av oss hade nog förväntat oss en arbetsplats som erbjuder goda möjligheter till materiell förkovran, dvs. att lära sig lagreglerna och bli en bättre skattejurist. En inte helt ogrundad förhoppning; på Skatteverkets hemsida marknadsför man sig ännu som en arbetsgivare för den som "är intresserad av skatterätt ... och vill ha ett meningsfullt arbete".

Men något har hänt. Vi har fått vänja oss vid att vår arbetsgivare prioriterar det som kallas "service", dvs. att stå på en expedition och dela ut blanketter, att stå på ett servicekontor och dela ut blanketter eller att sitta i en telefonjour och svara på allmänhetens frågor om när skatten ska vara betald eller vilken blankett som ska fyllas i. (Arbetsuppgifter som behöver utföras i och för sig. Frågan är av vem.)

Ur ett medborgarperspektiv - naturligtvis det viktigaste perspektivet - framstår denna prioritering kanske som rimlig. Men ur ett mitt perspektiv, som anställd, leder den intensiva fokuseringen på service till att mitt arbete dräneras på sådant som är intressant och utvecklande. När man nedprioriterar de arbetsuppgifter, dvs. i princip kontrollverksamheten, som är skälet till att jag en gång sökte mig till Skatteverket så tappar Skatteverket en av få konkurrensfördelar gentemot andra arbetsgivare.

Detta kanske framstår som pretentiöst akademikergnäll. Må så vara. Men är det klok hushållning med skattebetalarnas pengar att först av princip endast anställa akademiker, som ju trots allt kostar en gnutta mer än icke-akademiker, och sedan låta dem utföra arbetsuppgifter som i en del fall (blankettutdelning) lika gärna kunde utförts av praoelever?

Jag tycker inte det. Jag tycker det är slöseri med resurser. Och det är riktigt, riktigt dålig personalpolitik.

I framtiden kan Kuba vara fritt

Under helgens vistelse i underbara Vibberbo läste jag en artikel i lokaltidningen om Atlantseglarna Diana Eichelkraut och Rolf Halvarsson som berättar om sitt senaste seglingsäventyr, där de haft idel positiva upplevelser - Kap Verde, Brasilien, Karibien - tills de nådde Kuba, Fidel Castros kommunistdiktatur.

- Där tog det positiva slut, berättar Diana Eichelkraut. Jag är uppväxt i Östtyskland och det var inga roliga minnen som kom upp av det vi såg i Kuba, det var militärer överallt som höll kontroll på oss och så fort vi försökte ta oss i land kom de direkt med hundar och jagade ut oss.

Diktator. Förtryckare. Och Svensk-Kubanska Föreningens idol.

Överallt där kommunismen etablerat sig har våld och förtryck blivit följden. Det har Diana Eichelkraut, och många andra som växt upp under den röda fanan, fått erfara. Ändå finns det fortfarande människor som försvarar såväl detta omänskliga samhällssystem som Fidel Castros diktatur. Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet, kallade sig kommunist åtminstone så sent som 2003. Svensk-Kubanska Föreningen bedriver oförtrutet Castro-propaganda under parollen "solidaritet med Kuba" (en "solidaritet" som naturligtvis enbart gynnar diktaturen).

Tack och lov finns det motkrafter. Silc är en liberal stiftelse som arbetar med demokratibistånd. Silcs projekt har som mål att stärka organisationer och personer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett av de länder Silc prioriterar är just Kuba.

Tillsammans med organisationen KIC driver Silc fonden Kubas politiska fångar, som ger ekonomiskt och moraliskt stöd till de oppositionella som Castro-regimen arresterat. Ett sätt att visa verklig solidaritet med Kuba och Kubas folk är att ge ett bidrag till fonden. Med stöd från demokrater runt om i världen kan Kubas opposition segra, och kubanerna befrias från det kommunistförtryck som Diana Eichelkraut och många andra blev av med i slutet av 1980-talet.

Läs även
Martin Ängeby: Stöd Kubas politiska fångar

Läs mer om Silc, Kuba, Diana Eichelkraut, Lars Ohly, Svensk-Kubanska Föreningen, Fidel Castro, kommunism

Vänsterns systemförsvar visionslöst

Friskolor är populära och många nya skolor etableras i Stockholm. För många, tycker vänstern, som nu vill ha stopp för nya friskolor.

- Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan, säger Inger Stark, vänsterpartist i utbildningsnämnden.

Jag tycker att Inger Starks uttalande är intressant för det visar på den ideologiska skillnad som finns mellan vänster och höger. Vänstern tenderar att ta parti för systemet medan liberala partier försvarar individen och valfriheten.

Friskolor "hotar" ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Det är naturligtvis en enkel utväg för den som inte har några visioner med skolan och som tycker att elevernas främsta uppgift är att passivt fylla upp skolbänkarna. Vi liberaler har högre ambitioner än så.

Läs även
Friskolorna "för" populära?
Folkpartiets skol- och utbildningspolitik

Läs mer om friskolor, Inger Stark, liberalism, skolpolitik

Större öppenhet med myndighetsbloggande

Det är okej att blogga som statsanställd. Detta framgår av en artikel i Jusektidningen, där jag medverkar eftersom jag under tre år skrev inlägg under rubriken Inifrån Skatteverket på den här bloggen. Nu har bloggen skiftat fokus; förutom att jag är skattehandläggare är jag också lokalpolitiker för Folkpartiet och eftersom det är valår känns det rimligt att prioritera politiken framför Skatteverks-bloggandet.

Omslagspojke.

Artikeln har i papperstidningen fått rubriken "Bloggen kommer före min karriär". Det kan möjligen låta lite pretentiöst - eller naivt - men jag står för det. Har för övrigt bloggat om detta tidigare (se Inifrån Skatteverket, del 225). Det var alltså inte av karriärskäl som jag avslutade Skatteverks-bloggandet. Jag tyckte jag hade sagt vad jag ville säga, helt enkelt; en lite mer utförlig förklaring finns i Inifrån Skatteverket, del 244.

Jag har noterat att jag inte är ensam bland myndighetsbloggare. Under aliaset Skattmasen skriver en Skatteverks-kollega om myndighetstillvaron. Uppmärksammade Gullan skriver inifrån Socialstyrelsen (eller "Totalstyrelsen" som Gullan kallar sin myndighet). En bekant till mig är kommunbyråkrat och skriver på Papperspalatset. Det finns säkert flera - och jag hoppas skaran utökas. I myndigheterna bedrivs verksamhet som så att säga är gemensam. De ska inte vara skyddade verkstäder. Förhoppningsvis kan bloggarna bidra något till ökad transparens och öppenhet.

Inte kungsord. Men nästan.

Läs mer om Jusek, Jusektidningen, Skatteverket

Ljuva 10-tal

Helgen tillbringades på Kinnekulle, där en av mina allrakäraste vänner skulle gifta sig. Jag hade fått äran att vara toastmaster på bröllopsmiddagen och hade således en del att stå i. Dock hade jag inte räknat med att behöva rycka in och rädda "brudvalsen".

En discjockey var engagerad för att spela musik efter middagen. Ungefär vid soundchecket uppstod en smått panikartad situation - den låt som brudparet skulle dansa till fanns inte i dj:ns skivsamling!

Vilken himla tur då, att jag fanns till hands med min Iphone i högsta hugg. Några tryck på skärmen, tio minuters seg väntan (3G finns inte på Kinnekulle) - och sen var det bara att koppla in luren till förstärkaren och köra. Är inte 10-talet härligt, så säg?



Apropå denna teknikutvecklingsrelaterade solskenshistoria så berättade en kompis om ett aprilskämt i lokaltidningen någon gång i början av 1990-talet: Det handlade om en ny, fantastisk mobiltelefon som man till och med kunde titta på tv i. Dumma sill, liksom.

Det där kan man tänka på när man öppnar SVT Play i mobilen. Vad som för bara femton år sedan framstod som rena fantasierna är i dag högst påtaglig verklighet; utvecklingshastigheten är rasande. Och så kan man tänka på vad som skapar förutsättningar för det. Det behövs idéer; innovativa ingenjörer och kreativa produktutvecklare. Det behövs pengar; kapitalister som kan investera i nya företag. Det behövs efterfrågan; konsumenter som vill och har råd att köpa nya produkter.

Jag gillar 10-talet. Jag gillar att kunna lyssna på musik och kolla på tv i min mobil. Och jag gillar, såklart, en politik som skapar förutsättningar för det, till exempel genom att satsa på en skola i världsklass, göra det enklare att driva företag och göra det mer lönsamt att arbeta.

Läs mer om Iphone, 10-talet, Folkpartiet

En jaktklubb i tiden?

I senaste numret av tidningen Fokus berättar Anders Billing om hur kungahuset systematiskt bygger upp ett informellt nätverk med samhällets främsta makthavare. Hovets nära umgänge med makten beskrivs som "en del i ett väloljat system, där det främsta syftet för hovet är att bevara sin egen existens". 1974 års grundlag berövade monarkin det mesta av den formella makten, och då måste kungen bygga sin egen maktbas för att spela någon roll i samhället.

Organisationen runt kungen, de s.k. Hovstaterna, är löst, om än alls, reglerat. Forskare talar om den som "en egen sfär som kungen har för sig själv"; en egen sfär som svenskarna betalar 50 miljoner för, kan tilläggas.

Genom utdelande av medaljer och inbjudningar till middagar och andra tillställningar så knyter kungahuset starka band med näringslivspotentater och andra samhällshöjdare. Därigenom får den kungliga sfären stort informellt inflytande. Makt, alltså.
Ett exempel på ett sådant nätverk är kungens jaktklubb. Fokus, som tagit del av medlemslistan, noterar att drygt 200 personer är medlemmar. Samtliga är män.

Kungen bondar och dödar.

Carl-Gustaf Bernadotte har tagit "för Sverige - i tiden" som sitt valspråk. Exakt vad han menar med det kan väl bara han själv svara på, men en rimlig tolkning torde vara att hovets ska inta något slags följsamhet i förhållande till det omgivande samhället. Något som förvisso inte hindrade kungen från att så sent som 2007 svara "Ingen i vår familj mejlar. Inte drottningen heller" när en journalist frågat om hans internetvanor. (Måhända kan detta skyllas på regeringen, som inte i konselj informerat Konungen om att internet inte är en fluga.)

Nåväl. Varje år ger sig alltså vår kung, tillsammans med några av samhällets manliga högdjur, ut i skogen för att jaga älg. Det må vara honom väl unt. Men ändå undrar jag om kungen, som ju vill vara "i tiden", någon gång reflekterat över vilka signaler han och hans alltigenom manliga jaktklubb skickar ut. Vad tror kungen det betyder för, låt säga, kvinnors etablering på höga positioner i näringslivet när han och ett gäng näringslivstoppar nätverkar och bekräftar varandra under granarnas sus? Hur "i tiden" är egentligen dessa manliga maktklubbar, där du och bror rekryterar varandra till olika styrelser och andra uppdrag?

Kungen är naturligtvis fri att som privatperson umgås med vilka han vill och i de sammanhang han önskar. Men han borde också vara medveten om sin informella makt i samhället, och därmed om symbolvärdet i det han företar sig. Om han menade allvar med sitt valspråk kunde han gott sagt ifrån: "Det här duger inte! Min jaktklubb ska bannemej inte portförbjuda kvinnor, den typen av manliga maktstrukturer hör faktiskt hemma på historiens sophög!"

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att kungens valspråk är en självmotsägelse. Kungahuset är, så att säga, ur tiden per definition. En arvsmonarki hör inte hemma i ett modernt demokratiskt samhälle. Men nu har vi det system vi har och det är förstås glädjande att kungen säger sig vilja anpassa det till samtiden. Men om kungen inte vill att "för Sverige - i tiden" ska bli till en tom kliché så måste han börja ta sitt valspråk på allvar.

Bladholms kurragömma-lek

Ordföranden i Stockholms kommunfullmäktige heter Bo Bladholm och bor i Gamla stan. Eller, gör han det? ABC-nyheternas reporter Christoffer Wendick har fått nys om att Bladholm i själva verket residerar någon annanstans och i god grävarandra skuggat honom på väg hem från kommunfullmäktiges möte. Det verkar som att Bo Bladholm bor på Värmdö.



Varför tilldrar sig Bo Bladholms hemvist nu mediernas intresse, kan man fråga sig? Jo, som politiker och förtroendevald i Stockholms kommun förväntas han också bo i kommunen. Jag är osäker på om det är ett lagkrav eller bara en etablerad princip inom politiken, men ur förtroendesynpunkt torde det ha underordnad betydelse. Bladholm har en övernattningslägenhet i Stockholm där han är skriven, men tycks alltså i själva verket regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i Värmdö kommun. Han borde därmed inte inneha uppdraget som lord mayor i Stockholm

Man kan ha synpunkter på den här principen. I grund och botten tycker jag att väljarna borde få förtroendet att bestämma vem de vill bli företrädda av, oavsett om han eller hon är bosatt i kommunen eller inte. Detta med att kommunpolitiker bor utombys torde inte vara ett särskilt utbrett problem ute i landet, men i Stockholm kan ju en flytt på ett par hundra meter leda till att man vips hamnar i Solna eller Huddinge. Är det rimligt att en kompetent och erfaren kommunpolitiker ska behöva avsäga sig alla uppdrag i en kommun bara för att hon, av ett eller annat skäl, köper ett hus ett par kvarter bort? (Förutsatt, förstås, att man är öppen med detta mot väljarna.) Det är, tycker jag, inte alldeles självklart.

Dock: Om ABC-nyheternas tes stämmer och Bo Bladholm myglar med var han egentligen bor - ja, då har han inte varit särskild öppen. Och bör väl i rimlighetens namn ta konsekvenserna av det.

Läs mer om Bo Bladholm, hyckleri, politikerförakt

Det finns skäl att lyssna på Lars Ohly

En av baksidorna med 2010 års valrörelse är att man måste börja lyssna på Lars Ohly. Tidigare har man kunnat låta honom stå i den politiska arenans mest mörkröda ringhörna och basunera ut sin kostsamma och arbetslöshetsskapande politik, förhållandevis trygg i förvissningen att få politiska medspelare hörde på.

Nu är läget annorlunda. Mona Sahlins ambition att hålla Lars Ohly borta från det rödgröna samarbetet misslyckades, vänsterkrafterna i den s.k. arbetarrörelsen tvingade med honom på den svajiga rödgröna jollen. Och det har redan gett dystra resultat. Ohlys blindhet inför vad som skapar jobb i samhället har tvingat de rödgröna gå med på att avskaffa RUT-avdraget, att återinföra den kontraproduktiva förmögenhetsskatten (som ger måttliga intäkter till statskassan men svidande förluster av tillväxtkapital) samt att sjabbla bort en så viktig infrastrukturfråga som Förbifart Stockholm.

Tala, Lars. Mona lyssnar.

I valrörelsen 2010 lyssnar Mona Sahlin på Lars Ohly. Om de rödgröna vinner valet kan hans idéer bli regeringspolitik. Detta vet förstås även Lars Ohly; i sitt förstamajtal konstaterar han att "det blir allt svårare att hävda att Vänsterpartiet inte får genomslag för vår politik i samarbetet".

Det finns således skäl att titta lite på vad Lars Ohly vill. Jag har därför tvingat mig att läsa hans tal från igår. Som gammal tågmästare gläds Lars Ohly åt att de rödgröna vill satsa 120 miljarder på järnvägsnätet. Han vill införa ett investeringsstöd för nya bostäder om ca 1,4 miljarder de närmaste åren. Därefter ska det ökas ytterligare. Allmännyttan ska "försvaras", ombildningar till bostadsrätter ska försvåras, hyrorna ska "hållas nere". (Det ska med andra ord bli ännu mer olönsamt att driva hyresverksamhet. Planen är väl att branschen ska göras beroende av skattefinansierade bidrag även på längre sikt.) ROT-avdraget är bra och ska utökas med 2 miljarder. (Satsningar på manliga sektorn, alltså. RUT-företagarna får väl återgå till svartjobb eller arbetslöshet.)

Vad gäller skolorna så framhärdar han i sin kritik mot friskolor, som ger elever ökade möjligheter att välja skola med en profil som passar deras intressen och ambitioner. Inget nytt under solen, men värt att framhållas. "Sveriges gymnasieelever förtjänar världens bästa skola", konstaterar vänsterledaren. Det har han rätt i. Samtidigt verkar han ogilla reformer som gör skolan bättre.

För att kunna anställa fler i den offentliga sektorn ska kommunerna få 12 miljarder i förstärkningar under 2011 och 2012. (Detta trots att kommunerna själva beräknat med ett miljardöverskott under de åren.)

Lars Ohly har talat.

Lars Ohly vill höja A-kassan. "Lägre ersättning ger inte lägre arbetslöshet, bara större fattigdom", säger Ohly. Om nu inte A-kassans storlek påverkar motivationen att skaffa nytt jobb så kan man förvisso undra varför Ohly har som mål att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin tidigare lön i A-kassa. Varför inte 100 procent?

Orwellskt nyspråk verkar Lars Ohly (och, ska väl erkännas, politiker i allmänhet) förtjusta i. Således kallas de skattesänkningar för pensionärer som Alliansregeringen genomfört för "pensionärsskatt", enbart för att vanligare löntagare fått ännu större skattesänkningar. Det här är inte rimligt, tycker Ohly, den självutnämnda Rättvisans apostel, och vill sänka skatterna för pensionärerna med 2,5 miljarder.

Gemensamt för alla de här "satsningarna" är att Ohly inte med ett ord nämner hur de ska finansieras. Kanske för att det i hans värld är självklart. Men jag är ändå nyfiken - hur mycket vill Lars Ohly höja skatterna för vanliga löntagare? Hur mycket mindre ska vi få i plånboken när vänsterkoalitionen höjt bidragen och byggt klart sina hyreshus?

Andra hållpunkter i Lars Ohlys tal är rätt till heltid, upp till kamp mot bemanningsföretagen och "rättviseperspektiv" i klimatpolitiken (Förbifart Stockholm är alltså djupt orättvis, om nu någon undrar).

1 maj, 2010. Lars Ohly har talat. Den 19 september kan vi se till att han åter förpassas in i den mörkröda ringhörna där ingen lyssnar.

Läs även
Per Altenberg: Inga åtgärder mot arbetslösheten på 1 maj
Dick Erixon: Kraftigt höjda skatter blev tal om sänkta skatter
Fredrik Sneijberg: 1:sta Maj
SvD: Första maj allt mer extremvänsterns dag
Christer Sörliden: Alla ska med

Läs andra om Lars Ohly, Mona Sahlin, rödgröna, första maj, 1 maj