I regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, stadfästs vissa grundläggande rättigheter i 2 kap 1 §. Varje svensk medborgare har t.ex. frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften: föreningsfrihet.
Lika viktig som rätten att få tillhöra den förening man vill är emellertid rätten att slippa tillhöra någon förening, s.k. negativ föreningsfrihet. På grundlagssvenska uttrycks detta som att
"varje medborgare är [...] skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning [i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende]". (2 kap. 2 § RF)Den 1 juli tas ett stort steg för den negativa föreningsfriheten. Då avskaffas nämligen kårobligatoriet, som funnits länge och som tvingat studenter vid svenska universitet och högskolor att vara medlemmar i studentkåren.
Lite mer frihet.- Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var, sade dåvarande högskoleministern Lars Leijonborg (FP) när han lade fram förslaget om avskaffande. Självklart har han rätt. Att kårobligatoriet avskaffas är en viktig liberal reform.
För Sveriges Radio tycks dock studentkårernas välbefinnande vara viktigare än studenternas föreningsfrihet. "Tuff framtid väntar Sveriges studentkårer" är rubriken på Ekots inslag, och man understryker att studentkårernas personal sägs upp och verksamheten krymper.
Det kanske blir så. I så fall beror det på att ett antal studenter valt att inte vara medlemmar i studentkåren. Kanske tycker man inte att studentkåren sysslar med saker som är angelägna. Kanske ställer man inte upp på studentkårens politiska agenda. Oavsett vilket skäl man har för att stå utanför så ska man vara i sin fulla rätt att göra det. Den 1 juli blir det möjligt, tack vare liberalerna på utbildningsdepartementet.
Läs andra om kårobligatoriet, föreningsfrihet, negativ föreningsfrihet, SFS, Lars Leijonborg, Folkpartiet, liberalism
4 kommentarer:
Tjena Jesper.
Som aktiv i en studentkår i Lund så får jag visserligen hålla med om delar av Ekots inslag. Men i grund och botten är det naturligtvis viktigare att inte behöva vara med i en organisation mot sin vilja.
Just min kår (Medicinska föreningen) kommer nog vara en utav de kårer som klarar sig bäst då vi utöver utbildningsbevakning även har en gedigen studiesocial grund. Dock har vi problem med att hitta externa finansiärer då läkemedelsföretag mm sällan vågar sponsra vår verksamhet för att inte hamna i problem med rättvisan.
Som jag ser det har dock de flesta studentkårer misslyckats med att faktiskt föra ut vad de åstadkommer, speciellt på den utbildningsbevakande sidan. Utbildningsbevakning är oftast inte speciellt populärt i studentvärlden och det är svårt att föra ut de förändringar och förbättringar som ens arbete medför. I grund och botten tror jag liksom olika universitetsledningar att studentkårerna fyller ett viktigt arbete som många skulle kunna tänka sig att stödja, bara det framgick att kårerna faktiskt inte festar upp ens pengar.
Detta blev nån form av konstig blandning av beröm till studentkårerna, i alla fall den jag är aktiv i. Nu väntar fortsatt arbete för att nå ut med vad vi gör och kunna behålla våra medlemmar.
Hej Hellström,
Mitt inlägg var inte menat som en kritik mot studentkårerna. En del, kanske de flesta, gör naturligtvis väldigt många bra saker. Men det innebär inte att det är okej med tvångsmedlemskap.
Nej, jag uppfattade det inte så heller, och jag är naturligtvis positiv till avskaffandet av obligatoriet. Samtidigt känns det skönt att stat och universitet till en början kan tänka sig att stödja kårernas verksamhet. Som vanligt med organisationer som fått pengar oavsett vad de gör så är studentkårerna väldigt dåliga på att berätta vad de gör. Detta måste vi bli bättre på under kommande år, speciellt inom utbildningsbevakningen som inte syns lika mycket som studiesociala evenemang.
När jag talar om utbildningsbevakningen så är det lite av en hjärtefråga för mig då jag under det gångna läsåret fungerat som ordförande för utbildningsbevakningen på läkarprogrammet i Lund. Med en heltidsutbildning och kåruppdrag vid sidan av det så är det svårt att orka nå ut till medlemmarna. Jag vet att vi under året har genomfört betydande förbättringar för studenterna och dessutom hållit på med planer på utvidgning av utbildningen till Helsingborg. Nånstans vid 200% arbetsbörda börjar orken ta slut :P
Dock tror jag att jag min kår är en utav de som kommer att klara sig bäst i Lund, vid sidan av Juridiska föreningen och Teknologkåren. Andra kårer får nog räkna med betydligt färre medlemmar.
Men men, nu är det upp till bevis vad vi faktiskt går för, något som kommer bli spännande det med!
Precis som du säger tror jag att kårerna måste bli bättre på att berätta vad du gör, för att studenterna ska tycka det känns meningsfullt att vara medlemmar. Självklart hoppas jag de lyckas - jag var själv kåraktiv under min studietid och vet att det görs mycket bra saker.
Skicka en kommentar