I söndags valde fransmännen Nicolas Sarkozy till sin nye president. Det hade de säkert många goda skäl till.
Dock måste jag erkänna att jag smyghoppades lite att Ségolène Royal skulle vinna. Jo, jag vet att hon är en vänsterkandidat och att jag nog skulle sova lite oroligt om natten om hon vann. Men det skulle kännas så befriande med ännu en knäck mot slipsmaffian (skulle till exempel vara spännande att se vad presidenttrion Merkel-Royal-Clinton skulle kunna åstadkomma tillsammans).
Samtidigt har monsieur Sarkozy en hel del lik i garderoben. Han vill till exempel att EU:s gemensamma jordbrukspolitik ska syfta till europeisk självförsörjning av livsmedelsprodukter, en uppfattning som känns mer än lovligt protektionistisk och förmodligen mest är en ursäkt för att inte avskaffa EU:s perversa jordbrukssubventioner.
Han vill också förstärka de politiska ledarnas inflytande i EU, på bekostnad av ECB:s och kommissionens självständighet. Det tror jag inte vore bra för EU:s fortsatta utveckling - i praktiken är det ju till stor del institutionerna, inte minst kommissionen och EGD, som driver på
i arbetet för harmonisering och integration i EU.
Slutligen tycks Sarkozy drömma om ett slags "Fästning Europa" (där Turkiet hålls utanför). Jag ser inte poängen med detta. Förmodligen måste EU:s yttre gräns dras nånstans, annars riskerar unionen att kollapsa på grund av alltför stora inre skillnader. (På vilken sida om Turkiet den sidan ska dras beror mycket på Turkiet självt; för min del ser jag i dagsläget alltför många tecken på att de demokratiska reflexerna i Turkiet inte är tillräckligt väl utvecklade.) Men oaktat detta så ska EU naturligtvis ha goda handelsförbindelser (och noll tullmurar) mot andra länder (i synnerhet de fattiga). Sarkozys "Fästning Europa" är en dystopi som måste motarbetas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar