Ge fan i Stefan Löfvens mamma

"Min 17-åriga dotter blev uppringd mitt i natten av en kvällstidningsjournalist. Frågan som ställdes var: 'Vad tycker du om att din pappa har ett förhållande med en annan kvinna?'"

Orden är Lars Danielssons. Han var Göran Perssons närmaste man 2004, när flodvågen rullade in över Thailands stränder. I Anders Pihlblads läsvärda bok Drevet går berättar Danielsson om det hejdlösa mediedrev han utsattes för efter tsunamikatastrofen.

Drevet går mot makthavare – och deras familjer.
Bild från Adlibris.se.

Precis som Danielssons berättelse antyder så väcker boken många tankar om mediernas logik och journalisternas etik. Efter det stora antalet uppmärksammade mediedrev som utspelat sig de senaste tio–femton åren, och de därpå följande rannsakningsdebatterna, kan man tycka att något skulle ha hänt. Det verkar inte finnas mycket som talar för det.

En liten påminnelse om detta kom i torsdags. Iris Melander är 82 år gammal och mamma till Socialdemokraternas nyvalde partiledare Stefan Löfven. Hon blev rikskänd när hon råkat avslöja för en lokaltidningsreporter att hennes som skulle bli ny S-ledare. "Han ringde i går och berättade det, men sade samtidigt att det skulle vara hemligt till och med på fredag", slank det ur henne. Eller, för att citera tidningen Allehanda: "Men när trycket från medierna ökade var det svårt för henne att hålla hemligheten för sig själv."

Med facit i hand kan den här historien framstå som harmlös. Men ändå: Vad är det för dumt jävla journalistspån som ringer upp en 82-årig kvinna och utsätter henne för "tryck från medierna" för att få ur henne hemligheter? Jag känner förstås inte Stefan Löfvens mamma, men jag föreställer mig att hon är som många andra 82-åringar: medieovan och lite godtrogen. Detta har lokaltidningsreportern mage att utnyttja. Var säger journalistetiken om det? I mina ögon är den där reportern ungefär häftig som en telefonförsäljare som lurar på gamla människor saker de inte behöver.

Skandaler inträffar, och det är journalisternas jobb att nosa upp dem. Ett efterföljande drev mot den skandaliserade makthavaren är nog i många fall oundvikligt. Men man ringer inte en 17-årig tjej och frågar vad hon tycker om sin pappas påstådda utomäktenskapliga förbindelser. Och man ger fan i Stefan Löfvens mamma.

99 skäl att gilla Saab

När jag var liten hade min morfar en ljusblå Saab 99. Den var förstås gravt begagnad, det brukade hans bilar vara (min mor kan berätta många skräckhistorier där hennes barndoms antikverade Ford Prefect har huvudrollen). Men den där ljusblå Saaben gjorde i alla fall en heroisk insats en gång när jag gick på dagis och blev brutalt överfallen med en snöskyffel. Med blodet forsande från min lilla näsa placerades jag på den rutiga filten i Saabens baksäte. Morfar gav full gas (det gjorde han i och för sig alltid) och Saaben satte kurs mot Halmstad lasarett. Min näsa klarade sig, den gången.

Räddare i nöden.
Bild från Saab Automobile AB.

Långt senare var jag faktiskt själv spekulant på en Saab. Det var när jag som student fick för mig att jag behövde bil. Behovet var naturligtvis väldigt konstruerat, men jag fastnade i alla fall för en metallicgrön Saab 900 hos Holmgrens bil i Jönköping. Vid provkörningen uppdagades emellertid ett suspekt ljud från växellådan, vilket fick mig att hesitera. När jag diskuterade saken med en bilkunnig bekant fick jag veta att det sannolikt var växellådans pinjonglager som höll på att duka under. Det hade tagit min privatekonomi med sig i fallet.

Även om jag aldrig varit någon hängiven Saabfantast har jag förstås, som många andra svenskar, minnen kopplade till Saabbilar. Jag tycker därför det är en glädjande nyhet att Trollhättans kommun, Saab AB och Wallenbergstiftelsen nu har räddat Saabmuseet i Trollhättan från nedläggning, och bilsamlingen från förskingring.

Men Saabmuseet, precis som Volvomuseet i Göteborg (och andra tekniska museer), är inte bara lekstugor för nostalgiker och biltokar – utan även viktiga dokument över svensk näringslivshistoria. Att vandra runt bland museiföremålen är att konstant bli påmind om de många duktiga innovatörer, entreprenörer, finansiärer, ingenjörer, tekniker och montörer som möjliggjort framväxten av en helt ny industrigren i Sverige. En industrigren som växte sig framgångsrik och under 1900-talet sysselsatte tiotusentals personer, och bidrog till att skapa förutsättningar för det svenska välfärdssamhället.

För min personliga del kan jag alltså även konstatera att just en Saab, en ljusblå av modell 99, i allra högsta grad bidragit till min lilla näsas fortsatta välfärd.

Ny medlem i EU-familjen

Även om mediernas rapportering antyder något annat så fortsätter faktiskt jorden att snurra även om inte Socialdemokraterna har någon partiordförande. Det händer till och med ett och annat glädjande i vår omvärld. I Kroatien, som en gång var en del av Jugoslavien, har man idag folkomröstat om medlemskap i EU. Enligt uppgift så har ungefär 67 procent av de röstande valt ja-sedeln.

Kroatien är inte ett land som saknar utmaningar (t.ex. är den förre premiärministern åtalad för korruption) och jag hoppas förstås att man arbetar för att komma till rätta med brottslighet och mutkultur. I juli 2013 kan Kroatien välkomnas in i EU-familjen som det 28:e medlemslandet.

Mer info på Landguiden: Kroatien och EU:s hemsida.

Miljöpartiet: Slut på räkmackor?

Att en dag som denna ägna några bloggrader åt ett annat parti än Socialdemokraterna kan tyckas vara osedvanligt dåligt tajmat. Ändå tycker jag det är relevant – Miljöpartiet är ju ett av de partier som har störst anledning att fundera över sin roll i det politiska landskapet post-Juholt.

Miljöpartiet grundades 1981 och lyckades ta sig in i riksdagen 1988. 1991 åkte man ut men kom sedan in igen 1994, och har hållit sig kvar sedan dess. 2002 tog Maria Wetterstrand och Peter Eriksson över som partiledare, efter ett antal år med ganska bleka företrädare. Paret Wetterstrand/Eriksson lyckades sakta men säkert tvätta bort skogsmullestämpeln och göra Miljöpartiet till ett tänkbart alternativ för liberala storstadsbor – en ambition som på ett nästan övertydligt sätt fullföljdes i höstas när partiet öppnade en lokalavdelning i New York. En del tokstolleförslag slank förstås igenom även under Wetterstands/Erikssons tid – till exempel idén att förbjuda externa köpcentrum (se Visset förslag från Miljöpartiet) – men på det hela taget lyckades man väl med att appellera till de s.k. latteliberalerna i storstäderna.

Miljöpartiet gick följaktligen bra i valet 2010. Med 7,34 procent blev man riksdagens tredje största parti. De starkaste fästena fanns i stora städer och universitetsstäder. Det är klassisk Folkparti-mark och hotet från Miljöpartiet är förstås en av de stora bekymren inom det liberala partiet. Sedan valet har Miljöpartiet glidit fram på en räkmacka i opinionsmätningarna, medan Folkpartiet stått och stampat mellan 6 och 7 procent.

Miljöpartiet gynnas av flera faktorer, såväl interna som externa. Partiet har lyckats etablera en tilltalande och lite naiv snällistprofil; man vill alla väl och så rädda jorden därtill. Eftersom man inte behöver ta något regeringsansvar kan man alltid lova lite mer, lite bättre. (Att avveckla kärnkraften är ju som bekant lättare i polemiken än i praktiken.) Miljöpartiets interna struktur kan också uppfattas som modern: regeler om maxtider för förtroendeuppdrag och öppenheten i språkrörsvalet är exempel på detta.

De partier som rör sig i Miljöpartiets omland – Folkpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet – har alla befunnit sig i varierande grad av kris. Folkpartiets socialliberala hjärta klappar fortfarande starkt, men är instängt i en fyrkantig plåtlåda. Vänsterpartiet har företrätts av en ilsken och aggressiv ex-kommunist. Socialdemokraternas förfall är väl känt. Centerpartiet famlar efter en identitet, någonstans mellan stad och landsbygd. Kort sagt: Den svenska politiska myllan har på senaste tiden erbjudit en särdeles god jordmån för maskrosor.

Detta må nu vara på väg att förändras. Vänsterpartiet installerade nyligen Jonas Sjöstedt som partiledare. Han har en långt mer sympatisk framtoning än sin företrädare, och tycks dessutom ha amtibionen att göra en stor miljöoffensiv. Efter dagens besked från ett köpcentrum i Oskarshamn kommer även Socialdemokraterna snart att få en ny ledare. Vem det blir, och vilken politik som han eller hon stakar ut, kan ha direkt påverkan på Miljöpartiets opinionssiffror. Om Folkpartiet lyckas dyrka upp låset till plåtlådan, och etablera oss som det socialliberala hjärtat i Alliansen, bör vi kunna locka över en del väljare som inte är bekväma med den miljöpartistiska blandingen av flum, förmynderi, socialism och vetenskaps- och utvecklingsskepsis. Kanske kommer de nyvalda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin snart upptäcka, att det är slut på räkmackor i det gröna skafferiet?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Miljöpartiet de gröna, Åsa Romson, Gustav Fridolin

Rekviem över en fallen ledare

Håkan Juholt fick sluta för att han inte höll måttet. Det är inte svårare än så. I en roll som kräver seriositet och politisk tyngd ägnade sig Juholt i alltför stor utsträckning åt höftskott, påhitt – och ibland rena lögner. Inte ens när han blev ertappad med fingrarna i syltburken kunde han be om ursäkt utan försökte ofta slingra sig på ett osnyggt sätt.

Detta hindrar förstås inte Bagdad Bob-figurer på vänsterkanten att antyda att Juholt fallit offer för en konspiration. I eftermiddags twittrade till exempel Vänsterpartiets Kalle Larsson: "Fy fan vilken skandal. Mediadrev och partihöger avsätter Juholt." Efter Ylva Johanssons uppmärksammade blogginlägg efter nyår skrev Malmö-sossen Daniel Wolski att Juholt var utsatt för organiserat krypskytte från partiets högerfalang (om ex-kommunisten Johansson numera tillhör partihögern har hon onekligen rört sig en bit i det politiska spelfältet). Socialdemokraten Susanne Ringskog Vagnhammar skyller på den "borgerliga dominansen" i pressen. Vänsterspöket Göran Greider påstår att Juholts avgång var en konsekvens av mediernas drev. Faktum är att även Håkan Juholt själv verkar vara på samma linje. I avskedsintervjun med tidningen Östran, som refereras i SvD och DN, säger han:

"Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt ... Jag var Åsa-Nisse. Jag skulle hålla mig till det." 

Konspirationsteoretikerna har väl rätt i så måtto att om ingen tidning någonsin skrivit om Juholts fadäser, och om ingen tv-kanal, bloggare eller radioreporter någonsin förmedlat hans klavertramp, så hade inte trycket på honom blivit lika starkt. Men då hade vi också levt i Nordkorea.

Tio månader på tronen.
Bild: Magnus Selander.

I själva verket har Håkan Juholt bundit väldigt mycket ris åt egen rygg. Jag ska här försöka sammanställa hans misstag. Eller i alla fall en del av dem. (DN publicerade nyligen en mer utförlig lista.)

Pensionerna. I sitt installationstal på S-kongressen lovade Juholt att se över pensionsöverenskommelsen med facken. Facken slår bakut, någon sådan översyn var de inte beredda att ställa upp på. Ett par dagar senare tvingas Juholt backa.

Jas-sjabbel. Ett av den nyvalde S-ledarens första beslut var att sätta käppar i hjulet för den svenska Libyen-insatsen. Det ursprungliga tremånadersmandatet, som man varit med och beslutat om, skulle inte förlängas, sade han. Senare förnekade han att partiet svängt i Libyen-frågan.

Istanbul-hån. Under påsk åkte Juholt till Istanbul. Ett restaurangsamtal med flickvännen snappades upp av svenska turister. I samtalet hånade Juholt kollegor och klagade på drinkpriserna. Att diskutera politiska frågor på offentlig plats är omdömeslöst, menade en S-märkt statsvetare.

Glasögonen. I sitt sommartal i Almedalen pratade Juholt om barnfattigdom. Han påstod bland annat att 26 000 barn i Sverige inte ser tavlan i klassrummet, för att de inte har råd med glasögon. Problemet är att siffran är högst diskutabel. Fokus flyttades från det Juholt ville diskutera till hans slarv med siffror.

Budgetblundern. När det var dags för Socialdemokraterna att lägga fram sin skuggbudget – årets kanske viktigaste politiska dokument – lyckades Håkan Juholt sjabbla bort en höjning av a-kassan, en av sossarnas profilfrågor. Gruppledaren i riksdagen, Carina Moberg, blev så ilsk att hon krävde att budgeten skrevs om. Möjligen var det partiets högerkonspiration som läckte mejlet, men konsekvensen blev i alla fall att Juholt än en gång tvingades backa. (Sent omsider fick ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich ta på sig skulden för fadäsen.)

Hyresbidraget. Den värsta skandal som drabbade Juholt var onekligen hans slarviga hantering av riksdagens hyresbidrag. Bomben briserade i början av oktober, när Aftonbladet avslöjade att Juholt låtit riksdagen betala hans lägenhet i Västertorp, trots att han delar den med sin sambo. Ett hejdlöst drev satte igång, Juholt betalade tillbaka 160 000 kronor och avgångskrav framfördes. Juhult fick sitta kvar, men tvingades åka ut på en förlåt mig-turné.

Och det första han gör när han kommer tillbaka från förlåt mig-turné och julsemester är alltså att hitta på att regeringen och Sverigedemokraterna gjort upp om försvaret (se Med förhoppning om bättre lycka nästa gång).

Så nej, Göran Greider och Kalle Larsson. Det var inte medier och partihöger som åstadkom Håkan Juholts avgång. Det var han själv, genom att gång efter annan begå misstag som skadade hans trovärdighet. Nog försökte medierna koka honom levande – men han lade själv hela tiden bränsle på brasan. Juholt föll huvudsakligen på eget grepp, som socialdemokraten Widar Andersson skriver. För skilda perspektiv, läs gärna SvD:s redaktionschef Martin Jönsson: "Den här gången var det inget drev", och pr-rådgivaren Paul Ronge: Medierna mobbade ut Juholt.

Slutligen: Visst kan en del av Juholts fadäser tyckas triviala. Och försöken att svärta ner honom genom att ta upp hans sambos gamla bedrägeridom tycker jag är tarvliga. Men i politiken fungerar det inte som i svenska domstolar. Där får man rabatt på det sammanlagda straffet när man döms för många brott på en gång. För en trängd politiker kan minsta futtighet bli droppen som får bägaren att rinna över – och straffet blir hårdast tänkbara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, drev

Med förhoppning om bättre lycka nästa gång

"Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen" skrev jag i slutet av december (se Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?). Då var Håkan Juholt på julsemester, kanske i Mexiko.

I mitten av januari återvände han till rampljuset: utvilad, påläst och, enligt honom själv, "en bättre människa". Platsen för hans återkomst kunde knappast vara bättre vald: Folk och Försvars konferens i Sälen. Håkan Juholt har varit ledamot i riksdagens försvarsutskott sedan 1994 och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot och ordförande för Försvarsberedningen och rådgivare i Försvarsdepartementet. Detta borde vara hans hemmaplan.

Håkan Juholt avgår.
Bild från TV4.

Ändå tog det inte lång tid innan Håkans Juholts yviga tunga än en gång slant. Regeringen har gjort upp med Sverigedemokraterna, påstod Juholt. Eftersom uppgörelsen gjordes innan valet 2010, dvs. innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, var Juholt påstående uppenbart befängt. "Trams och inkorrekt", som Folkpartiets Jan Björklund konstaterade.

Efter en lång rad av fadäser fick Socialdemokraterna uppenbarligen nog till slut. Det går inte att ha en partiledare vars tal folk inte lyssnar på för dess politiska innehåll utan för att de väntar sig ännu en blunder. Ett parti kan hanka sig fram med en partiledare som folk är arga på, provoceras av, tråkas ut av – men det kan inte ha en partiledare som folk skrattar åt.

Juholts avskedstal var kort och känslosamt. Han var påtagligt berörd och rösten darrade. I den situationen är det svårt att inte känna sympati med Håkan från Oskarshamn. Men hans beslut (eller vems beslut det nu var) var ofrånkomligt.

Behovet av en ny ledare för Socialdemokraterna är inte enbart en angelägenhet för det socialdemokratiska partiet. Svensk politik lider för närvarande av en påtaglig brist på effektiv opposition. Konsekvensen av det kan möjligen jämföras med bristen på konkurrens på en marknad: Mono- eller oligopolisterna förslappas, tappar skärpa och resultatet blir ett sämre utfall.

En sådan håglöshet tycker jag kan skönjas inom Alliansen. Detta kan naturligtvis delvis förklaras med att regeringen inte har majoritet i riksdagen. Men Socialdemokraternas haveri och det regeringsbärande partiets fenomenala opinionssiffror är en olycklig kombination. Moderaterna vill inte driva politik, och Socialdemokraterna kan inte. Därför finns det anledning för alla, oavsett politisk färg, att hoppas att Socialdemokraternas nästa partiledarval blir mer lyckat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, politik, Moderaterna, Alliansen

Mindre klåfingrig klotterpolicy?

I somras lyssnade jag på en debatt om Stockholms stads nolltolerans mot klotter. Debatten hölls i Södra teatern i samband med graffitikonventet Art of the streets.

I ett blogginlägg (Nolltoleransen inte oproblematisk) skrev jag då bland annat så här:

"Jag ställer mig helt bakom att Stockholm har en strikt policy gentemot klotter, olaglig graffiti och annan skadegörelse ... Samtidigt är det naturligtvis problematiskt att ta förekomsten av felaktiga beteenden inom en viss kulturyttring [graffitikonsten] som intäkt för att helt fördöma och ta avstånd från kulturyttringen i fråga. Graffiti som utförs lagligt är ju en konstform som vilken som helst, och sådana bör Stockholms stad inte ha några synpunkter på. Staden borde snarare vara öppen för olika slags konst- och kulturyttringar ... staden bör [inte] motarbeta varje form av verksamhet som har samband med graffitikonsten."

Stockholms stads klotterpolicy, och/eller tillämpningen av den, är onödigt fyrkantig. Jag har tagit upp den frågan under informella samtal i Folkpartiet, och uppskattar att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) nu öppnar för en uppmjukning.

"Tolkningen av klotterpolicyn har då och då varit väl rigid. Och jag tycker att man ska vara liberal och generös med tillstånd för gatukonst", säger Sjöstedt till DN.

Jag tycker det är ett bra tydliggörande från kulturborgarrådet. Klotterpolicyn ska fylla sitt syfte – att motverka klotter och skadegörelse. Den ska däremot inte kunna användas för att strypa en viss konstform.

Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Graffiti är också konst
Madeleine Sjöstedt (FP): Oppositionen vilse i den offentliga konsten

Uppdatering 31/1: Kulturhuset gör egen graffitiutställning

Mer kollektivtrafik – en global utmaning

Det är inte bara i Stockholm som utbyggd kollektivtrafik är en aktuell fråga. The Economist berättar om Perus huvudstad Lima, där man nu invigt Lima Metros första snabbspårvägslinje. Metron började byggas i mitten av 1980-talet men har, på grund av diverse bakslag, inte kunnat färdigställas förrän nu.

I artikeln anges att den genomsnittliga pendlingsresan i Lima tar över en timme och leder till kostnader om en miljard dollar om året i förlorad produktivitet och utsläppsrelaterade hälsoproblem. Den nya spårvägen kommer förstås att göra sitt till för att förbättra Limabornas kommunikationsmöjligheter.

Tåget går – äntligen!

Summan en miljard dollar ligger faktiskt ganska nära den kostnad som årligen drabbar Stockholmsregionen till följd av trängel och förseningar. Enligt SvD rör det sig om 6,32 miljarder kronor. Man kan naturligtvis inte jämföra Stockholm och Lima rakt av, men man kan konstatera att oavsett var i världen som bilköer uppstår så kostar de – både i form av pengar, hälsa och miljö. Att utveckla kollektivtrafiken är onekligen en global utmaning.

I Lima planerar man för ännu fler spårvägslinjer för att komma till rätta med trafik- och utsläppskaoset. Det är förvisso också en likhet med Stockholmsregionen. Här ska vi förlänga Spårväg City till Ropsten och koppla samman den med Lidingöbanan. Tvärbanan förlängs från Alvik till Solna. Investeringar i befintliga anläggningar möjliggör tätare trafik och minskad trängsel.

Ytterligare utbyggnader kommer att behövas. Från Folkpartiets sida vill vi bl.a. förstärka kapaciteten i innerstan genom att konvertera stombusslinjer till spårvagn. Dessutom bör den planerade tunnelbanan till Nacka byggas så fort som möjligt. I praktiken innebär detta trafikstart om sisådär 15–20 år; långa ledtider i byggandet av ny infrastruktur är, dessvärre, ytterligare något som drabbar prövade pendlare i såväl Stockholm som Lima.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, tunnelbana, spårväg, metro, Lima, Stockholm, Folkpartiet

En granlaga uppsamlingsfråga

Att bli av med granen efter jul är inte alldeles enkelt. Har man tur bor man i ett hus med grovsoprum, eller har en återvinningscentral i närheten. Så är dock inte fallet för många av oss. Då är det bra om det kommunen ordnar uppsamlingsplatser för uttjänta julgranar.

Grön och grann. Men sen?

Stockholms stad tillhandahåller den servicen. På stadens hemsida finns en karta över de platser där man kan lämna sin gran. Kartan fick mig att hicka till. Stadens omsorger om julgranarna sträcker sig alldeles uppenbart inte utanför tullarna.

Jag inser att innerstan är mer tätbefolkad. Men det motiverar knappast att 90 procent av uppsamlingsplatserna placeras där. Det verkar snarare som att man inte orkat bry sig om ytterstaden.

För att få en förklaring till varför det ser ut så här så kontaktade jag Trafikkontoret, och fick följande svar (något nedkortat):

Det åligger fastighetsägaren att se till det finns grovsoprum eller annat utrymme där de boende kan lämna sitt grovavfall, som den uttjänade granen klassas som. Men då detta inte fungerar utan folk slänger sina granar på trottoarer, särskilt i innerstaden, så blir det en gaturenhållningsfråga. Motivet till att insamlingsplatserna finns i innerstaden är att det i ytterstaden finns mer allmännytta som har grovsoprum och för att det finns tillgång till återvinningscentraler.

Det stämmer förvisso att allmännyttan är större i ytterstan. Det finns dock exempel på små skillnader: På Södermalm har allmännyttan 11 procent av lägenheterna, i Hägersten-Liljeholmen 17 procent. Antalet uppsamlingsplatser i Södermalm: 5, i Hägersten-Liljeholmen: 0. Vad gäller tillgången på återvinningscentraler så tycker jag att man, till exempel, kan fundera på om avståndet från, säg, Vintertullstorget och Lumatorget är så mycket längre till ÅVC Östberga än från, säg, Finn Malmgrens plan, att det motiverar två graninsamlingar på södra Södermalm, men inte en enda i hela Skarpnäck?

Jag skrev ytterligare ett mail till Trafikkontoret och framförde ett par invändningar. Jag fick då till svar att man "håller med om din poäng ... Om servicen med uppsamlingsplatser ska fortgå bör vi definitivt ha platser även i ytterstad". Det tycker jag är en rimlig bedömning från Trafikkontorets sida. Dock lade kontoret in en brasklapp att man sannolikt inte kommer att anordna uppsamlingsplatser alls kommande år. Detta innebär inte att uppsamlingsplatser inte kommer att finnas – det kan ju ordnas genom stadsdelsförvaltningarnas försorg.

Avslutningsvis: Behövs uppsamlingsplatser för julgranar över huvud taget? Är det inte vars och ens ansvar att se till att granen återvinns på ett korrekt sätt? Jo, så är det förstås. Samtidigt tror jag (detta är dock en spekulation från min sida) att kostnaden för denna service är rätt måttlig. Det torde dessutom finnas stora miljövinster att göra, med tanke på att alternativet kanske är att granarna körs i bil till någon av återvinningscentralerna.

Bra med fler bostäder i Söderort

Härom veckan publicerades en insändare i Mitt i Söderort. Insändarskribenten föreslog att Söderort borde frigöra sig från Stockholm och bilda en egen kommun. Skälet till detta var bl.a. då skulle vi kunna sätta stopp för fler bostäder m.m. i Söderort. I dagens tidning får insändarskribenten stöd av signaturen Beric, som skriver: "Låt oss slippa innerstadens tillväxtvansinne med ständig utbyggnad och förträngning."

Tvärtemot insändarskribenterna tycker jag det är bra att fler vill flytta till Söderort och att vår del av staden förtätas. Det bidrar till fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen samt skapar förutsättningar för mer kollektivtrafik, fler butiker och mer närservice. Det framför jag i ett insändarsvar, som Mitt i glädjande nog publicerade idag:

Rätten till skola – en bra start i livet

Vad händer om föräldrarna håller sitt barn hemma från skolan? Ibland ingenting, dessvärre. Konsekvensen av det kan bli att vissa ungdomar måste möta vuxenlivet utan att ha fått en fullgod skolundervisning. Att dessa barn kan få det tufft torde vara uppenbart. Barnet måste få komma till skolan även om föräldrarna, av t.ex. filosofiska eller religiösa skäl, sätter sig på tvären.

Det är innebörden i en debattartikel som folkpartisterna Lotta Edholm och Ann-Katrin Åslund skrivit. I första hand handlar det om att utöka socialtjänstens verktygslåda, genom möjlighet till s.k. mellantvång. Idag finns möjligheten att med hjälp av polis hämta barn som inte får komma till skolan. Det är en väldigt dramatiskt åtgärd och socialtjänsten bör i en sådan situation få bättre förutsättningar att ge barnen stöd och hjälp så att de kan gå i skolan. I de fåtal fall där föräldrarna systematiskt och under lång tid bryter mot skolplikten bör detta, som en sista utväg, kunna betraktas som en sådan omsorgsbrist som kan leda till omhändertagande av barnet.

En rättighet för alla barn.

Att få en grundutbildning är en av de saker som alla barn har rätt till, enligt FN:s barnkonvention. Alla länder som skrivit på förväntas uppmuntra regelbunden närvaro i skolan. Det finns ingen ursäkt för att se mellan fingrarna när föräldrar vägrar låta sina barn gå i skola. Edholms och Åslunds förslag handlar om att ge alla barn chans till en lika bra start i livet.

Läs även Lotta Edholms blogg.

Det är saligare att taga, än att giva

Idén om tiondet, att man ska skänka bort en del av sin inkomst, har bibliska anor och omtalas redan i Gamla testamentet. Principen tillämpas ännu av bl.a. mormonerna – och nu även av Vänsterpartiet. Enligt ett kongressbeslut ska alla som har uppdrag för partiet betala allt arvode som överstiger 27 500 kr efter skatt till partikassan – en partiskatt, helt enkelt. För en riksdagsledamot, som får ut ca 37 000 kr efter skatt, innebär detta att ca 10 000 ska levereras in till partiet, varje månad. Vänstern sviker inte sin tradition att vara generösa med andra människors pengar.

Läs även:
Thomas Böhlmark (M): Det är dags att köra nu
HBT-sossen (S): Partiskatt

Tio bra och dåliga jämställdhetsförslag

I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, ordförande för Liberala kvinnor, tillsammans med C:s och KD:s kvinnoförbundsordförande (M ville inte vara med), tio förslag för ökad jämställdhet i näringslivet. Initiativet är bra, eftersom näringslivet i många avseenden är hopplöst efterblivet när det gäller jämställdhet. För knappt ett år sedan visade en genomgång av SvD att antalet kvinnliga börs-vd:ar de senaste hundra åren varit 32 stycken – jämfört med 1 860 män under samma period!

En glädjande utgångspunkt i debattörernas artikel är att de inte föreslår kvotering som lösning. Jag tror i och för sig att en kvoteringslagstiftning skulle kunna vara effektiv. Det vore dock inte särskilt liberalt; aktieägarna borde vara suveräna i fråga om vilka de vill placera i styrelsen i det bolag de äger. Den suveräniteten har redan inskränkts genom den påtvingade fackrepresentationen – ytterligare steg i den riktningen bör inte tas.

Jag tänkte här kort kommentera de 10 punkter som presenteras i debattartikeln. Det blir snabba tankar snarare än genomtänkta analyser, så jag kanske hamnar fel i någon bedömning. I så fall är jag inte sämre än att jag kan ändra mig.

1. Inför öppna jämförelser gällande könsfördelningen inom både offentligt och privat ägda bolagsstyrelser.
Ett i mina ögon ganska okontroversiellt förslag. Styrelsernas sammansättning är ju redan offentlig, och att sammanställa jämförelser av könsfördelningen inom styrelserna kan ju vem som helst som har resurser göra. Att stat, kommuner och landsting går före i strävan mot jämställda styrelser tycker jag också är bra.

2. Valberedningsutbildning.
Kompetensutveckling av valberedningar skadar nog inte; dagens beredningar tycks alltför fastlåsta i att varje nyvald ledamot måste vara exakt likadan som de andra – vit, medelålders man. Valberedningarna skulle behöva vässa sig, inte bara vad gäller könsaspekten utan även med tanke på mångfald i ett bredare perspektiv.

3. Utbildning på högskolan och i gymnasiet.
"Styrelsearbete och gruppdynamik bör vara obligatoriskt på relevanta program på högskolor och universitet, till exempel på ekonomprogram och civilingenjörsprogram", skriver debattörerna. Detta tycker jag är en olycklig formulering. Vad är en relevant högskoleutbildning om man vill bli styrelseledamot? Riskerar inte en sådan här relevansbedömning att bara cementera föreställningen att styrelseledamöter måste vara stöpta i likartad form? Gärna mer kunskaper om styrelsearbete och gruppdynamik – men de kunskaperna borde i så fall även t.ex. humanister få ta del av.

4. Jämställda företagsstöd.
Här föreslås att statliga Almi företagspartner endast ska ge stöd till företag som har en jämställdhetsplan. Detta är jag skeptisk till. Företag i uppstartsskedet bör få fokusera på att få snurr på sin verksamhet, inte att tyngas av onödiga administrativa pålagor.

5. Innovationer inom tjänstesektorn.
En större del av stödet för innovationer borde gå till tjänstesektorn i stället för till tillverkningssektorn, menar debattörerna. Jag är försiktigt positiv till att man på något sätt försöker öka medvetenheten bland dem som fördelar stödpengarna, så att de får upp ögonen för tjänstesektorn och inte bara travar på i invanda hjulspår.

6. Uppdatera vd-avtalen.
Att pronomenet "han" borde ersättas av "han eller hon" i de förtryckta vd-avtalsmallarna kan tyckas självklart. Att näringslivet inte lyckats med ens denna symboliska föränding säger väl en del om dess efterblivenhet i jämställdhetsfrågor. Huruvida vd:n ska erbjudas tjänstebil eller hushållshjälp borde väl emellertid vara en fråga för vd:n och styrelseordföranden att förhandla om, utan politisk inblandning.

7. Inrätta en jämställdhetsfond.
Bolag med jämn könsfördelning borde belönas med 100 000 kr vardera, menar debattörerna. Trams, menar jag. Det kan inte vara statens uppgift att dela ut pengar till välartade företag. Svenskt Näringsliv skulle, om intresse fanns, kunna tilldela välförtjänta företag något slags hedersomnämnande på sin hemsida. Men näringsdepartementet ska ägna sig åt mer meningsfulla uppgifter.

8. Se över skattereglerna för periodisering.
Att se över periodiseringsreglerna så att "hårda" och "mjuka" investeringar behandlas likartat är en intressant synpunkt, som bör kunna utredas vidare.

9. Utred orsaker till och konsekvenser av det ojämställda ägandet.
Är inte orsakerna till detta redan ganska välkända? Behöver de utredas mer? Bättre, tror jag, att lägga energin på att få kvinnor att starta och driva företag. Då löser sig nog frågan om kapitalägandet på sikt.

10. Gör LOV obligatoriskt.
Mer företagsamhet inom vård- och omsorgssektorn = fler kvinnliga företagare. En rimlig hypotes, men frågan är om den tål en dust mot verkligheten? Vilka äger och driver de stora vård- och omsorgsföretagen idag? Jag har inte svar på frågan, kastar bara ut den.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bonnie Bernström & co i sina tio punkter har tänkt ut en hel del som tål att funderas på och debatteras kring. Allting förtjänar inte att bli föremål för statens och lagstiftarens omsorger, men å andra sidan kan det vara nog så effektivt att frågor kommer upp på dagordningen och tar plats i den offentliga debatten.

Frisinnade språkbrukare

Ett av dagens mest intressanta debattinlägg står författaren Bengt Ohlsson för. I en DN-artikel frågar han sig, om det går att vara kulturarbetare och samtidigt ha politiska sympatier åt höger.

Bengt Ohlsson ifrågasätter kulturarbetares slentrianmässiga avoghet gentemot borgerlighet, kapitalism och så vidare. "Jag blir irriterad", skriver Ohlsson, "när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är ... Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna ... hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp". Eftersom afrikanerna dessutom snart är lika feta som amerikanerna så får vänstern börja se upp med vilka invektiv de använder. Ohlssons inlägg är en nyttig påminnelse till oss alla om att vi ibland borde stanna upp och ifrågasätta vår världsbild.

För vidare spekulationer om varför vänstern dominerar i kultursfären hänvisar jag gärna till Adam Cwejmans blogg. Själv tänkte jag lämna just den frågan och i stället ägna mig åt ett metaresonemang kring ett ordval i Bengt Ohlssons artikel. Så här skriver han:

"Konstnären ska ... ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt."

För en folkpartist så påminner ordet frisinnad om Folkpartiets frikyrko- och nykterhetsfalang, som bildade eget parti på 1920-talet efter intern splittring mellan förespråkare och motståndare till alkoholförbudet. Sedermera slogs falangerna ihop till Folkpartiet, men benämningen frisinnad lever kvar och för inte direkt tankarna till någon som knullar runt och tar sig ett glas. Gjorde Bengt Ohlsson ett dåligt ordval? Borde han inte ha skrivit frigjord i stället? Det ordet används ju traditionellt som beskrivning av någon som är (sexuellt) normbrytande.

Folkpartist? Eller frigjord?

Nå, nu består ju inte världen enbart av frisinnade folkpartister. Enligt ordboken kan frisinnad också, mer allmänt, betyda "fri från fördomar". Den tolkningen ligger onekligen närmare ordets semantiska innebörd ("någon som har ett fritt sinne"). Med den innebörd som nog de flesta av 2010-talets läsare lägger i ordet frisinnad, så får man nog säga att Ohlssons användning är acceptabel. Även om frigjord vore ännu bättre.

Poängen med detta osammanhängande inlägg var nu inte att recensera Bengt Ohlssons kvaliteter som skribent, det vore förmätet. Däremot är det alltid intressant att fundera på ord och deras betydelse. Och att denna faktiskt titt som tätt förändras över tid. I min ordbok från 1991 står att suga betyder "dra in med hjälp av luft". En samtida ordbrukare skulle å andra sidan kunna påstå att en dammsugare suger, och därvid avse att den faktiskt inte alls gör det. Ett exempel bland många på att vårt förhållande till språket och orden onekligen är en smula frigjort.

Rear allmännyttan ut våra gemensamma tillgångar?

I debatten om ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter brukar det från sina håll uttryckas upprördhet över att allmännyttan avyttrar sina fastigheter till marknadspris. Logiken bakom kritiken är inte glasklar, men torde bottna i upprördhet över att medlemmar i bostadsrättsföreningen vid senare försäljning kan få bättre betalt för enstaka bostadsrätter än den insats man betalade när föreningen köpte hela huset. Argumenten brukar då vara att allmännyttan "rear ut" våra gemensamma tillgångar, och så vidare. Detta alltså trots marknadsmässiga försäljningspriser.

Här är ett annat exempel på att allmännyttan rear ut våra gemensamma tillgångar: I dagens DN berättas att allmännyttan har de lägsta hyrorna i Stockholm. I snitt ligger hyresnivåerna 5,6 procent lägre än motsvarande privata hyresvärdar. Det innebär alltså i princip att boende i allmännyttiga lägenheter får ungefär 5 procent rabatt!

Reafynd?
Bild från Svenska Bostäder.

Ta Svenska Bostäder som exempel. Det är Stockholms största allmännyttiga bolag, och de hade under 2010 1,9 miljarder i bostadshyresintäkter. Ponera att man anpassade hyrorna till marknadsläget (vilket inte torde vara omöjligt i Stockholm). Då skulle man kunna få in 5 procent ytterligare, dvs. 95 miljoner om året – pengar som med fördel kunde användas för att bygga nya hyresrätter runt om i stan, eller till att upprusta befintligt bestånd och göra boendemiljöerna trevligare. Det vore väl bättre än att rea ut våra gemensamma tillgångar?