Liberalismen leder rätt

"Sverige genomgick alltså en radikal förändring, där just tonfallet i den nya debatten väckte djup olust hos konservativa eller mindre radikala kretsar. Orsaken till utfallen mot tidningarna var inte bara deras ibland radikala liberalism och samhällskritik. Det var också en känsla av att det offentliga samtalet hade invaderats av personer utan den bildning, stil och klass som behövdes."

Man ska inte vila på gamla lagrar. Men när jag läser Henrik Höjers text om stämningarna i Sverige i tryckfrihetens barndom, för 200 år sedan, så är det ändå med viss glädje jag konstaterar att liberalismen är den politiska idétradition som envetet och konsekvent stått för en framåtsyftande och frihetsbejakande samhällsutveckling.

Blåklinten togs som symbol av den svenska rösträttsrörelsen.
Den har sedermera blivit Folkpartiets partisymbol.

Bild från Wikipedia.  

När de konservativa har velat bevara och försvara sina privilegier och socialisterna har velat kollektivisera och konfiskera så har liberalerna stått för öppenhet, frihet och modernisering. Liberalismen har haft en sådan kraft att den gett avtryck i de flesta andra politiska åsiktsriktningar. Få ifrågasätter idag den allmänna rösträtten, näringsfriheten, frihandel och att alla människor är lika värda och har lika rättigheter. Annorlunda var det i början av 1800-talet; då fick liberaler kämpa hårt för att få genomslag för sina idéer.

Liberalismen leder rätt, det har historien visat upprepade gånger. Det innebär inte att allt är frid och fröjd för liberalismen, och Sveriges liberala parti. Så här på årets sluttamp tycker jag dock att vi kan glömma bekymren och snedstegen för en stund. Men sen, när nyårsklockan ringt in det nya året, måste vi förstås ta oss an liberalismens utmaningar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, rösträtt, tryckfrihet, Folkpartiet

Pour me another flute...

"Enligt den franska branschorganisationen Comité Interprofessionnel du Vin de Champagne (CVIC) importerade Sverige under den första halvan av 2011 hela 906 568 flaskor champagne, en ökning med nära 5 procent jämfört med föregående år, och passerade därmed Nederländerna som världens tionde största importör från det franska vindistriktet." (SvD, 30/12)

Lilla Sverige, med 9,5 miljoner invånare, är alltså världens tionde största champagnekonsument. Ett faktum som kittlar nästan lika mycket som bubblorna i glasen. Uppgiften vittnar förstås om att Sverige är ett välbeställt land, men kanske också om att vi svenskar blivit lite bättre på att unna oss guldkant på vardagen. Kanske håller det lutherska arvet sakta men säkert på att suddas ut.

När jag var liten dracks det ingen champagne hemmavid. Det var först i vuxen ålder som jag fick bekanta mig med den ädla drycken. Kanske är det därför som det fortfarande känns lika lyxigt varje gång det är dags att öppna en ny butelj. I morgon, till exempel. Då vankas nyårsmiddag, och som välkomstskål har värdparet ordnat Bruno Paillard Première Cuvée. Till tolvslaget, när smaklökarna inte längre är på topp, blir det nästan-champagne i form av Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (som faktiskt är fjärde bäst säljande bubblet på Systembolaget).

Det är naturligtvis inte enbart tack vare champagnen som morgondagens tillställning kommer bli alldeles förträffligt trevlig. Men det där bubblande vinet har en utomordentlig förmåga att skapa god feststämning. En bättre start på en middag – och en bättre avrundning på ett fantastiskt år – är svår att tänka sig. Gott nytt, allesamman!

Dags att pensionera nämndemännen

Debatten om nämndemännens vara eller icke vara i svenska domstolar är åter aktuell. Jag har tidigare skrivit att jag anser att systemet med nämndemän borde avskaffas (se bl.a. Politik fel i rätten). Min uppfattning är att det medborgerliga inflytandet över lagar och regler utövas i lagstiftningsprocessen, det vill säga i det politiska samtalet, genom allmänna val och i riksdagen. När lagar väl är stiftade ska tolkningen av dem inte överlåtas till glada amatörer. Rättskipning är alltför allvarligt för att omfattas av allmänt tyckande. Man ska heller inte glömma att rättssystemet är konstruerat för att undvika "felaktiga" domar, genom möjligheten att överklaga.

Rättvisan ska vara blind. Och kompetent.

Om man ändå vill tillmötesgå dem som hävdar att allmänheten bör ha något slags insyn i rättskipningen så kan nämndemännen med fördel omvandlas till observatörer utan beslutanderätt. En sådan lösning kunde vara en rimlig kompromiss. (Å andra sidan måste häremot genast invändas, att varför ska just domare vara den ämbetskår som inte anförtros att utföra sitt uppdrag utan allmänhetens representanter närvarande? Bör det i så fall inte gälla även poliser, försäkringsläkare, lärare och andra som utövar myndighetsmakt?)

Mina intryck från tiden som nämndeman har jag samlat under rubriken Tingsrätten. Andra som skriver om nämndemannasystemet är Maria Abrahamsson (M) och Johan Ingerö. Lars Lassinantti, ordförande i Nämndemännens riksförbund, försvarar nämndemannainstitutet. Även Gunnar Magnusson försvarar nämndemännen (29/12). Läsvärda tidigare inlägg i debatten finns hos Caroline Szyber (KD) och Mårten Schultz.

Media
DN, DN1, DN2, SvD, SvD1, Expr, AB, SVT, SVT2

Uppdateringar
Mårten Schultz skriver i SvD att nämndemännen spelat ut sin roll. Martin Edgélius (M) skriver om politiserade domstolar. Martin Moberg (S) tycker inte man ska låta proffsen döma. Nämndemän borde inte utses av de politiska partierna, tycker Helena Bargholtz (FP).

Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?

Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Ändå blir de allt mindre relevanta. Det är förstås inte så konstigt; partiets ledarskapshaveri innebär att de inte kan prata politik. För en sån som jag, som växte upp på 80-talet när Socialdemokraterna fortfarande var det självklara maktpartiet i Sverige, är det en märklig förändring av det politiska landskapet. Av det forna maktpartiet återstår nu inte mycket mer än en spillra, alla riksdagsmandat till trots.

Om socialdemokratins kris har det skrivits spaltkilometer. Jag nöjer mig att konstatera att den partiledare man valde i våras var precis så yvig, ostrukturerad och begränsad som ledare för Sveriges största parti som han själv konstaterat i en radiointervju. Håkan Juholts förtroende bland väljarna är bottenlågt och, som Lena Mellin konstaterar i dagens Aftonbladet, hans uppförsbacke "förefaller vara så brant att det är svårt att förstå hur han ska ta sig upp för den".

The Juholt Story – en nagelbitare.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Till sin hjälp att ta sig upp för backen har Juholt Tommy Waidelich. Som i alla fall är entusiastisk. Att Socialdemokraterna fick en ny partiledare "gav en nystart och ny energi i partiet", tycker han. För Socialdemokraternas skull får man hoppas att han inte är ensam om den uppfattningen. Men fan tro't.

Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen. Det är dock tveksamt om det räcker till något bättre än ett svagt valresultat 2014. Då får Håkan Juholt lämna sin post. Med en öppnare valprocess kanske sossarna sedan kan hitta en partiledare som förmår lyfta partiet inför valet 2018. Möjligen vågar då en och annan sympatisör tro att det finns någon substans i Internationalens versrader: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, nystart, kris

Centerpartiet: Annie, get your gun!

"Hoppas att den passar bra / om du ska göra som du sa" – så rimmar DN:s krönikör Maria Crofts när hon ger en ledartröja i julklapp till Centerpartiets ledare Annie Lööf. (Lööf har sagt att hon har ambitionen att ta på sig ledartröjan "för att människor ska få växa".)

Efter tio år med Maud Olofsson valde Centern Annie Lööf till partiledare tidigare i höstas. Förhoppningen var att den unga, liberala stjärnskottspolitikern skulle ge Centerpartiet ett lyft. Eller, som riksdagsledamoten Fredrick Federley skrev på sin blogg: "Min övertygelse är att det randas en ny vår för Centerpartiet med Annie Lööf [...]".

Att efter ett par månader fälla något slags domslut över Annie Lööf känns prematurt. Däremot kan man fundera över det parti hon är satt att leda, och de utmaningar hon har framför sig.

Sprunget ur det som en gång hette Bondeförbundet, med stark förankring på landsbygden, försöker Centerpartiet nu även slå sig in i storstäderna, för att komma åt de värdefulla mittenväljarna. Den s.k. Stureplanscentern – en sammanslutning (ny-)liberala storstadsbor – har fått viss uppmärksamhet, men hittills har ansträngningarna gett klent resultat. Valresultatet 3,98 procent i Stockholms stad gav visserligen partiet ett borgarråd, men 2,30 procent i Göteborg och 1,32 procent i Malmö är onekligen en ordentlig uppförsbacke. Lägg därtill utmaningen i att formulera ett politiskt budskap som tilltalar både partiets traditionella hembygdskonservativa sympatisörer och de urbana väljarna i storstadsområdena.

Centern profilfrågor – näringspolitik och miljö – kan gå hem i båda dessa grupper. Ett problem är emellertid att i båda dessa frågor har de tuffa utmanare (Moderaterna och Miljöpartiet). Ett annat problem är att Centerns resultat efter fem år i regeringsställning är ganska magert. RUT-avdraget blev förvisso en framgång, men restaurangmomssänkningen, som dömts ut av regeringens finanspolitiska råd, och supermiljöbilspremien, som ingen kan använda, är inte mycket att skryta med.

Kommer Centern på grön kvist med Lööf?

Annie Lööf har slagit fast att Centerpartiet ska stå för frihet, trygghet och hållbarhet. Nu pågår ett politikutvecklingsarbete inom partiet som förhoppningsvis ska fylla de vackra orden med innehåll och skarpa förslag. Lööf lär behöva gott om politisk ammunition om hon ska komma åt Alliansens ledartröja. Frågan är om hon, och Centern, får tag i det hemliga vapnet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Annie Lööf, Maud Olofsson, RUT-avdrag, restaurangmoms, supermiljöbilspremie, Alliansen

Sjöstedt vässar Vänstern?

I SCB:s senaste väljarsympatiundersökning fick Vänsterpartiet 5,2 procent. I ett historiskt perspektiv är det en rätt normal nivå för Vänsterpartiet (se Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande), men med de förutsättningar som råder idag i form av en svag och förvirrad socialdemokrati så kan man tycka att Vänsterpartiet borde kunnat kapa åt sig lite fler S-väljare på vänsterkanten.

Att det inte lyckas förklaras nog delvis av att Vänsterpartiet självt är svagt och förvirrat. Man talar ofta om vad man inte vill ha (nej till vinster i välfärden, nej till EU, nej till skattesänkningar), men lyckas inte presentera några attraktiva förslag på vad man vill ha i stället.

När partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt intervjuades i SvD härom veckan vågade han ändå hoppas att V ska etablera sig på "något tvåsiffrigt" – det vill säga att dubblera det nuvarande väljarstödet. Förutsättningarna för att Vänsterpartiet ska kunna kapa åt sig en större del av väljarkakan torde vara hyfsade, åtminstone så länge socialdemokratins ökenvandring pågår. Hittills tycks detta mest ha gynnat Miljöpartiet och Moderaterna, men med en ny partiledare och en vässad och verklighetsanpassad politik så kan förutsättningarna ändras.

Vänsterledare utan hammare och skära?

Bild från Vänsterpartiet.

En del av det Jonas Sjöstedt säger i SvD-intervjun antyder att förändringar är på gång. Han vågar yppa att höga skatter inte är ett självändamål, han vill inte avskaffa betygen i skolan och han verkar ha en resonerande attityd till näringslivet och börsen. När det gäller valfrihet i välfärden säger Sjöstedt att "vi har aldrig bråkat om att det finns en Waldorfskola här och där"; på Valpejl.se anger han att mer konkurrens i offentlig verksamhet bara är "ganska dåligt". Det är en kontrast mot Lars Ohly, som tycker att det är ett "mycket dåligt" förslag och dessutom angett det som hjärtefråga. Sjöstedts stora utmaning blir att hitta ett begripligt och kommunicerbart svar på frågan "om ni inte säger ja till valfrihet, men inte heller nej – vad säger ni då?".

Jonas Sjöstedt är valberedningens förslag till ny partiledare. Det får nog antas att han blir vald. Och kanske kan han, om han lyckas etablera en mer pragmatisk och mindre dogmatisk – men ändå begriplig – vänsterpolitik, ge partiet en skjuts framåt. Samtidigt, med krav på höjd bensinskatt, höjd fastighetsskatt, höjd skatt för höginkomsttagare och avskaffat RUT-avdrag så får man anta att de breda väljargrupperna även fortsättningsvis hålls på behörigt avstånd. Vänsterpartiet kommer fortsätta att vara ett smalt parti. Men kanske lite vassare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, socialism, Jonas Sjöstedt, Lars Ohly

Arkitekt-Bohlin och Abba-Benny på höga hästar

Under rubriken Striden är inte över berättade SvD igår att initiativtagarna till den s.k. Kulturslussen inte ger upp kampen om att stoppa kommunfullmäktiges beslut om att bygga om Slussen.

Eftersom beslutet inte föll dem på läppen ska det överklagas. "[Politikerna] leker arkitekter fast de inte är utbildade för det", säger arkitekten Jonas Bohlin.

Nya Slussen. Ritad av arkitekter.
Bild: Foster + Partners och Berg Arkitektkontor.

Bohlins resonemang tycks bygga på att eftersom politikerna inte är utbildade arkitekter så ska de inte fatta beslut om sådana här komplicerade saker. Uttalandet är högst anmärkningsvärt. För om de folkvalda politikerna inte ska bestämma hur nya Slussen ska utformas, vem ska då göra det? Ska Jonas Bohlin och hans Kulturslussenkompisar bestämma i stället? På vems mandat då?

Lika tramsig som Bohlin är Abba-Benny Andersson. Han tillhör också Kulturslussen-gänget, som inte fick som de ville. Nu vill han att bilden av honom på Arlanda flygplats tas ner. "Jag har ingen lust att vara reklampelare för en stad som inte kan ta reson", säger Benny. Att "ta reson" innebär förstås att göra som Abba-Benny säger. Till skillnad från att, som Stockholms politiker gjorde, utreda frågan i tjugo år och sedan fatta ett beslut i demokratisk ordning

Jonas Bohlins och Benny Anderssons höga tankar om sig själva leder dem till helt fel slutsatser. I ett samhälle som styrs genom att folket utser sina företrädare i demokratiska val så får man ibland finna sig i att inte få som man vill. Särskilt om man tillhör en så liten minoritet som Kulturslussen. Att då börja gnälla på att politiska beslut faktiskt fattas av politiker, det blir bara patetiskt.

Demonstranter – med käpp och attityd

"Är det 40-talisternas sista primalskri vi hör?", frågade sig journalisten Harald Norbelie med anledning av den grånande skaran demonstranter som samlats för att bevara den vittrande Slussen.

"Sista?", funderade en kollega till mig. Hon menade att det här nog bara är början.

En ledarartikel i dagens SvD ger bränsle till det resonemanget. "Pensionärer är inte som förr", skriver Maria Ludvigsson: Fyra av tio 65-plussare, och två av tio 71-åringar, yrkesarbetar fortfarande. Dagens ålderspensionärer lägger sig inte på sofflocket, de håller igång.

Slussendemonstranter 12 december.

Bild från DN/Viktor Barth-Kron

När 40-talisterna nu går i pension kommer de att ställa nya krav, menar Ludvigsson. 40-talisterna "var de 'första tonåringarna' och de kommer sannolikt att ha attityd även som äldre".

Dagens pensionärer har alltså både tid och pengar. De har dessutom demonstrationsvana. Men om de var radikala 1968, så har de nu blivit konservativa. De har demonstrerat mot rivningen av den sönderfallande Slussen, de har demonstrerat mot fällningen av den döende tv-eken. Framöver kommer de alldeles säkert att uppbåda tid, kraft och engagemang för att demonstrera mot än det ena, än det andra som måste bevaras. Pensionärerna har attityd.

Dessutom: Nu får de råg i ryggen av tidskriften Time, som utsett demonstranten till årets person.

Kristdemokraterna: Utan mening, utan mål

I valrörelsen försökte Kristdemokraterna göra sig till talespersoner för "verklighetens folk". Problemet för det familjekonservativa partiet är att deras verklighet utspelade sig på 1950-talet, när familjer bestod av en pappa, en mamma och så ett par äppelkindade lintottar till barn. Men många svenskar känner inte igen den verklighetsbeskrivningen. När kristdemokratiska företrädare pratar om hemmafruidealet, ifrågasätter aborträtten eller talar om äktenskapet som en institution för att "skapa äkta barn" så känns verklighetsförankringen avlägsen. Till yttermera visso tycks partiets paradfråga, vårdnadsbidraget, uppskattas av få; det framstår främst som ett verktyg för att hålla invandrarkvinnor borta från arbetsmarknaden.

Partiet har även misslyckats att profilera sig i frågor där de skulle kunna plocka goodwillpoäng, nu senast i frågan om ersättningar till vanvårdade barnhemsbarn. Familjeminister Maria Larsson tvingades säga nej till ersättning och framstod som kallhjärtad – precis tvärt emot vad KD vill vara. Sedan svängde regeringen i frågan, men utan KD-credd.

Lägg därtill ett visst mått av ideologisk förvirring. När Göran Hägglund för ett par år sedan vägrade delta i partiledarutfrågningen på Stockholm Pride så höjde få på ögonbrynen – 2011 beslutade dock KD i Stockholm att delta med ett informationstält. Dock även detta år utan Göran Hägglund. Vad vilja egentligen Kristdemokraterna?

Framtidslöfte?

Bild från Aktiespararna.

En del av dem vill uppenbarligen byta partiledare. Mot sympatiske Göran Hägglund ställs gråtrista Mats Odell. Få, utöver kärntrupperna i Odells fanclub, tror att ett partiledarbyte kommer hjälpa KD. Det behövs något annat. KD kan inte nöja sig med att prata om> verklighetens folk. Man måste lyssna på dem också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Maria Larsson, Mats Odell, vårdnadsbidrag, hemmafruar, äktenskap, abort

Moderaterna: Hotet kommer inifrån

Svensk politik befinner sig just nu i ett väldigt spännande skede. Socialdemokratin är detroniserad och demoraliserad efter två raka valförluster. Ett flertal partier har bytt, eller kommer att byta, partiledare. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Opinionsmätningar tyder på stora ommöbleringar i riksdagen 2014. Jag tänkte därför ägna några blogginlägg åt att reflektera kring de politiska partierna och hur de har påverkats av de nya förutsättningarna.

Det är väl lika bra att börja med Moderaterna; det är ju ändå kring dem som svensk politik graviterar för närvarande. Sedan Moderaterna blev nya och gammalmoderat ballast kastades över bord har deras formkurva varit stark. SCB:s partisympatiundersökning som presenterades i veckan gav Moderaterna 33,4 procent – inget tycks kunna stoppa det blå segertåget.

Allt går alltså Moderaternas väg just nu. Men detta är också deras stora utmaning. Hur upprätthåller man nytänkande och idéarbete i ett parti som ändå tycks göra allting rätt? Hur undviker man att bli ett pragmatiskt maktparti utan färdplan, styrt av opinionsvindarna? Hur håller man undan för maktens fartblindhet och fler symptomatiska misstag av typen historierevisionism? När tröttnar väljarna på att allt Moderaterna har att erbjuda är ett femtielfte jobbskatteavdrag? Och, framför allt: Vad händer när fixstjärnorna Reinfeldt och Borg, kittet i Nya Moderaterna, bestämmer sig för att dra sig tillbaka?

Att vara eller inte vara statsminister, det är frågan.

Bild: TV4

Dessa farhågor torde inte stå högt på Moderaternas dagordning idag. Såsom det socialdemokratiska exemplet har visat kan emellertid vägen från statsbärande parti till moras kan vara oväntat kort. Så länge oppositionen består av pajasar är det lätt att förstå att väljarna flyr till de moderata politikproffsen. Men den moderat som tittar i framtiden bör fundera på hur rustat partiet står för post-Reinfeldt, post-Juholt-eran.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Nya Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg

Kan en kille vara Lucia?

"Nog måste det finnas några folkpartister som känner sig manade att ta tag i det här och se till att vi granskar de här förlegade traditionerna ur ett genusperspektiv!" skrev en kristdemokratisk landstingspolitiker på Facebook med anledning av en artikel i Sydsvenskan, där en kille i femte klass blivit besviken för att han inte fick vara Lucia.

KD-politikerns inlägg var naturligtvis tänkt som en gliring mot oss folkpartister, eftersom många av oss tycker det är bra – till och med viktigt – att ibland resonera kring könsroller, vilka förväntningar som ställs på killar och tjejer och vad diskriminerande behandlingar kan ge för konsekvenser.

Sankt Lucia?Bild från Linus Fremin.

Och det är klart. Om man lever kvar i föreställningen att familjer enbart består av mamma, pappa, barn och att pojkar är blå och flickor rosa – ja då orkar man väl inte resonera kring om pojkar kan vara Lucia. Antagligen tycker man då inte heller att män kan gestalta kvinnoroller på scen över huvud taget, och håller väl för barnens ögon när vargen tar på sig mormors nattsärk för att lura Rödluvan. Måtte inget rubba de traditionella könsrollerna!

Jag tror inte särskilt många folkpartister tycker det är diskriminerande att en pojke inte får bli Lucia. Men samtidigt tror jag att många skolor skulle göra barnen en tjänst om de vågade föra resonemang kring manligt och kvinnligt och hur killar och tjejer förväntas vara, bete sig och klä sig. Om en kille vill vara Lucia – varför inte? Om en tjej vill vara tomte – varför inte?

För inte så längesedan ansågs det uppseendeväckande när kvinnor klädde sig i byxor. I en del partier verkar man längta tillbaka till den tiden. I Folkpartiet gör vi det inte.

Se även TV4, Jenny Sonesson: Låt även pojkar vara Lucia

Trafikpolitiker förhandstittar på Nobelfesten

På lördag är det dags – borden dukas för årets Nobelfest i Stockholms stadshus. Fast ska man vara petig så börjar borden dukas redan i morgon. Det tar väl sin lilla tid att göra i ordning sisådär tusen kuvert.

Ikväll hade Alliansgruppen i trafik- och renhållningsnämnden förmöte. Vi hade en ganska lång dagordning att gå igenom, men var överens om det mesta så det gick rätt fort. Efter mötet tog oss ordföranden Ulla Hamilton med på en liten bakom kulisserna-titt på Nobelfestförberedelserna.

Bord i Blå hallen.

I Blå hallen var borden utställda och linnedukarna lagda på plats. Uppe vid balustraden stod en samling folkdräktsklädda artister och övade på vad som får antas vara Nobelkvällens divertissemang.

Den praktfylla Gyllene salen gick knappt att känna igen, överfull som den var med väldoftande och färgglada blommor från San Remo. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga vart alla blommorna tar vägen efter festen. Jag såg framför mig horder av stadshusanställda bärandes hem Nobel-blommor till sina kära dagen efter festen. Men icke. Blommorna är så trötta efter den långa resan att de vissnar och dör ungefär samtidigt som Nobelgästerna ger sig ut i dansens virvlar i Gyllene salen.

Blomsterhav i Gyllene salen.

Och nej. Trafik- och renhållningsnämndens ledamöter är inte bjudna till Nobelfesten i år, hur konstigt det än kan låta.

Många lådor blir det...