Vi står enade mot rasismen

I onsdags förmiddag var Kärrtorpsplan precis som vanligt. Ett lugnt stadsdelscentrum med Ica-handlare, biograf och några småbutiker. Det enda som påminde om söndagens obehagliga händelser var polisens husbil, som stod parkerad mitt på torget.

Jag var i Kärrtorp för att Tidningen Årsta/Enskede ville prata med en av de stadsdelspolitiker som var närvarande i söndags (artikeln finns här). Jag berättade om hur jag upplevde nazisternas attack. Jag sade också att jag tycker att de medier som beskrivit händelserna som en "urartad" demonstration inte fattat vad det handlade om.

Det var inget som urartade; det var en attack, ett våldsamt angrepp på en lugn och fredlig manifestation mot rasism, för öppenhet, trygghet och tolerans. Det var en attack med knogjärn och knallskott mot vanliga vuxna och små barn. En av de smällare nazisterna kastade in i folkmassan exploderade precis bredvid en barnvagn. Att den inte landade i vagnen var bara ren tur.

Vi vill ha ett samhälle där alla är alla välkomna.

Polisnärvaron skänker trygghet i Kärrtorp. Det gjorde den i söndags också, även om de var kraftigt underbemannade. De poliser som ändå var på plats gjorde en heroisk insats, inte minst med tanke på att de – enligt uppgift – även var tvungna att stävja en del deltagare i manifestationen som gått till motangrepp mot nazisterna. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om polisen inte varit där, och bad en av närpoliserna att framföra ett tack till sina kollegor.

Det är december 2013. Jag bor i Sverige, i Stockholm. Därför känns det nästan overkligt att sitta och skriva en text som handlar om nazister, här och nu. Men det är på riktigt, och därför ska det hållas en ny manifestation i morgon söndag. Tusentals människor väntas delta och visa att stadsdelens, ja hela stadens, invånare står enade – mot nazism och rasism, för tolerans och öppenhet.

Om jag får önska något, så vore det att den stora uppslutningen får åtminstone några av de svartklädda män som deltog i attacken i söndags att fundera över sina ställningstaganden. Och kanske, kanske komma fram till att den gemenskap och samhörighet de alldeles säkert söker finns i det öppna, varma och toleranta samhället – inte i den svarta kylan därutanför.