Betraktelser från Bayern

"Ich hätte gern
mein Geld zurück!"

Den senaste veckan har jag tillbringat i München, fristaten Bayerns vackra och välmående huvudstad. Det var ett kärt återseende; senast jag var i München var 2003, jag var fattig student och hankade mig fram som montör i en outlet för märkesmöbler (se Münchenäventyret). 

Denna gång var omständigheterna mer angenäma: Münchenvistelsen var en ren semesterresa och mycket av det jag inte kunde unna mig för nio år sedan fanns nu inom räckhåll. Således tillbringade ressällskapet och jag ett par kvällar i trevliga hotellbarer: vi drack riesling på nyöppnade Sofitel och tog en varsin Negrino på traditionstyngda Vier Jahreszeiten Kempinski. Avkopplande och välkomnande miljöer, med en glimt av den stora värld som kanske inte riktigt ryms innanför Stockholms tullar.

Även om vi hade det bra i de fina hotellbarerna så var det förstås uppenbart att många bayrare har det ännu bättre. Bayerns "bnp" per capita är över 48 000 dollar, vilket överträffar Schweiz med nära 5 000 dollar. Mängden vräkiga BMW:ar och Mercedesar på gatorna bär syn för sägen. Bayerns rikedom innebär dock att förbundslandet blivit största bidragsgivare i det system som på tyska heter "Länderfinanzausgleich", och som i praktiken torde motsvara det svenska kommunala utjämningssystemet, där landsting och kommuner med välskött ekonomi får betala miljardbelopp till dem som inte har lika god förmåga att hålla ordning på slantarna.

Precis som i Sverige är utjämningssystemet i Tyskland – särskilt i Bayern – kontroversiellt. Så till den grad att bayrarna nu överväger att dra hela systemet inför domstol. I Tyskland finns nämligen, till skillnad från i Sverige, en författningsdomstol, som kan ogiltigförklara politiska påhitt om de anses strida mot grundlagen.

Den tyska tidningen Welt Kompakt (som jag till min glädje fick ett gratisex av på väg till flygplatsen) ägnar ett par uppslag åt den här konflikten. I skottgluggen finns Berlin, Tysklands huvudstad men också en av de största bidragsmottagarna i utjämningssystemet. Medan Bayern årligen betalar in omkring 3,7 miljarder euro till utjämningssystemet, tar Berlin emot cirka 3 miljarder.

Bayrarna tycker att berlinarna använder pengarna väl lättvindigt. Bygget av Berlins nya flygplats, ett läckande mångmiljardprojekt, ses som ett exempel på detta. Man ifrågasätter varför Berlin måste ha tre operahus, sju proffsorkestrar och fem yrkeskörer, samtidigt som biljettpriserna hålls låga för att tillgängliggöra kulturen även för t.ex. arbetslösa. 

Allt detta framgår av en syrligt underhållande krönika med titeln Die Hauptstadt bedankt sich! Där låter skribenten huvudstaden tacka för bayrarnas generösa håvor, vilka gör det möjligt för Berlin att erbjuda 55 offentliga bad, avgiftsfri förskola – och att, för 650 miljoner euro, köpa tillbaka vattenverket så att alla berlinare kan erbjudas lägre vattenpriser. För detta har huvudstaden inte dåligt samvete, skriver krönikören, och avrundar med följande vassa slutkläm: "Als Dankeschön können bayerische Studenten sich hier ein Begrüßungsgeld abholen, das ihr auch bezahlt."

Rika och fattiga.

Att utjämningssystem väcker upprörda känslor är alltså inte någon svensk företeelse. Som exempel kan nämna Stockholms läns landsting, som i sin budget för 2013 skriver att "[d]et är i längden inte rimligt att Stockholms läns landstings invånare både bidrar med över 40 procent av statens skatteintäkter och dessutom är de enda nettobidragsgivarna till ett orättvist skatteutjämningssystem".

Kritiken överskrider blockgränserna; till exempel skriver Socialdemokraterna i sitt förslag till landstingsbudget att "[d]et rådande skatteutjämningssystemet är konstruerat på ett sätt som hämmar den regionala utvecklingskraften i Stockholmsregionen". I den här frågan går det en djupare spricka mellan bidragsgivare och bidragsmottagare, än mellan de politiska blocken. (I Tyskland kompliceras situationen förstås ytterligare av den öst–västliga aspekten.)

En intressant aspekt på kritiken mot utjämningssystemet är att den kan uppfattas som inkonsekvent. Ett annat utjämningssystem, dvs. den modell vi har för transfereringar mellan medborgare (bidrag och andra välfärdstjänster), möter idag en bred politisk acceptans (även om storleken på skatteuttaget diskuteras). Det tycks alltså vara mer kontroversiellt med bidrag mellan rika och fattiga kommuner och landsting än bidrag mellan rika och fattiga medborgare.

Jag föreställer mig att detta har att göra med att modellerna befinner sig på olika abstraktionsnivåer. Möjligen uppfattas också det kommunala utjämningssystemet mer vara ägnat att göda lokal byråkrati. Ett visst mått av provinsialism går naturligtvis också att skönja i debatten. Argumenten går igen i andra sammanhang – EU:s olika stödåtgärder mellan rika och fattiga länder är ytterligare ett exempel. Utjämningssystem tenderar uppenbarligen att brista i legitimitet och skapa missunsamhet.

En bättre väg att gå torde vara att skapa aktiva incitament. Exempel på detta kan vara sänkta skatter i svaga områden (i Sverige utreds för närvarande frågan om s.k. nystartszoner) eller andra åtgärder, som mer kan kategoriseras som "hjälp till självhjälp". Sannolikt går det lättare att skapa acceptans för sådana åtgärder än för byråkratiska, svårbegripliga och passiviserande bidragsapparater.

Läs även Die Hauptstadt ist für alle da och Mir ham's ja, ge!

En sent samtal om kvinnosyn

Ett blogginlägg av Tomas Gunnarsson, som kallar sig "Genusfotografen", har idag blivit uppmärksammat i sociala medier. Bakgrunden är att Gunnarsson för några veckor sedan skrivit om ett reportage i Xpress, Arlanda Express ombordtidning, där kocken Louise Johansson intervjuades.

Reportaget illustrerades med bilder på Johansson, inte i arbetskläder utan i en tunn sommarklänning, välsminkad och i vissa icke-professionella poser, ibland med sexuell anspelning. På en bild dricker Johansson med viss möda vatten ur en slang. Gunnarssons kommentar: "Så här marknadsför Arlanda Express Sverige. Genom spermadrickande mästerkockar." Bilden finns på fotografens hemsida, för den som vill bilda en egen uppfattning.

Att Gunnarsson publicerade och kommenterade dessa bilder på sin blogg föll dock inte i god jord hos fotografen och dennes agentur. De har krävt skadestånd från Gunnarsson för att han publicerat bilderna utan tillstånd. Så vitt jag förstår har parterna nu nått en förlikning, som kostat Gunnarsson 15 000 kronor.

Jag blir vansinnigt provocerad av det här. Gunnarssons syfte har varit att, som han själv skriver, belysa "att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran". Är man kvinna räcker det inte att vara duktig på det man gör; för att duga ska man helst vara snygg och vilja åma sig framför kameran också. Det är hopplöst att vi år 2012 inte kommit längre än hit.

I sammanhanget kommer jag att tänka på en annons som jag såg på stan härom veckan. Företaget Toppboende bygger vindsvåningar, och marknadsför sig med rubriken "Vi bygger vindsvåningar som du aldrig glömmer" och en bild på en välsminkad, vacker kvinna i tajt, kort klänning och höga klackar. Annonsen fick mig att haja till, eftersom jag inte omedelbart såg kopplingen mellan vindsvåningar och lättklädda kvinnor. Jag skickade därför ett mail till Toppboende (detta var den 20 juni) där jag skrev följande:

Hej,

jag har sett att ni gör reklam för vindsrenoveringar (se bifogad bild).

På vilket vis tycker ni att personen i reklamen har samband med de tjänster ni säljer?

Jag fick inget svar, vilket jag kom att tänka på ikväll när jag läste om Genusfotografen. Skickade därför en liten påminnelse. Döm om min förvåning när jag nästan på studs, klockan 22:37, blev uppringd av vd:n för Toppboende. Han upplyste att annonskampanjen hade kostat 160 000 och verkade inte tycka att mina frågeställningar var relevanta.

A room with a view?

Jag förklarade att jag skulle tycka det var intressant att veta hur han resonerade när han beställde annonserna. Har kvinnan på bilden något samband med vindsvåningarna? Är hon arkitekt? Byggarbetare? Vd:n hävdade då att kvinnan på bilden är hans hustru, som är en duktig inredningsarkitekt. Jag fick också veta att bolaget har fullt med arbete i fyra år framåt.

Vd:n ville förvisso inte avslöja sin hustrus namn, men jag litar naturligtvis på vad han säger. Kvinnan på bilden är alltså en duktig inredningsarkitekt, anställd av Toppboende. Ändå tycker jag det hade varit intressant att veta hur Toppboende resonerade när man valde bild. Det verkade dock inte finnas ett ömsesidigt intresse att fortsätta resonemanget; jag blev uppmanad att "skaffa mig ett jobb" och fick veta att vd:n "blir så förbannad på jävla sossar som er". (Detta trots att jag upplyst honom om att jag är folkpartistisk politiker i Stockholms stad.)

Objektifieringen av kvinnor i olika sammanhang kommer vi nog att få leva med ett tag till. Men om alla vi som tycker illa om detta gör oss besväret att skicka ett litet mail till företag som publicerar sådana här bilder, eller använder dem i sin marknadsföring, så kanske vi på sikt kan bidra till ett samhälle där kvinnor ses lite mer som människor, och lite mindre som objekt.

Avslutningsvis vill jag gärna uppmärksamma att det startat en insamling till Genusfotografen. Jag har gett ett litet bidrag, för jag tycker det är beklagligt när upphovsrättsregler används för att kväva en angelägen samhällsdebatt.

Läs även Ajour: Fotoagentur tvingade ner bildkritik från blogg och Hanna Fridén: "Måste alla kvinnor se ut som att de jobbar för Vogue?" Även DN och AB rapporterar och Patrik Kronqvist skriver på Newsmill (13/7). En icke-censurerad bild av Genusfotografens blogginlägg finns här. Björn Lindgren och Jakob Lundgren (MP) skriver här.


Fler bloggar:
Sanne Aronsson: Konsten att förstöra sitt varumärke
Elin Börjesson: Bilder på kvinnlig kock fick hård kritik på nätet
Hanna Lager (FP): Genusfotografen i blåsväder
Jörgen Lindell (PP): Upphovsrätt som ett medel att tysta kritik
Niklas Starow: Fotostudion "Spectacular studios" censurerar kritiker
Webbfunktion: Spectacular studios versus Genusfotografen

Att våga släppa fram det nya

"Jag tyckte att det var helt fantastiskt att vi skulle få en modern stad. Det fanns inga andra tankar hos vare sig mig eller mina föräldrar än att släppa fram det nya. Det var så här man skulle göra på den tiden"

Holger Joné var med och byggde Hötorgshusen i början av 1960-talet och berättar för SvD om sina tankar kring omdaningen av Stockholms city. Det han säger är tänkvärt, särskilt för alla dem som så här i efterhand kritiserar den modernisering som då bedömdes nödvändig för att få bort slummen och smutsen från Klarakvarteren.

Slutet på la vie en rosé?

Vid sidan av partiledartalen och de många seminarierna är de s.k. roséminglen en av Almedalsveckans mest uppmärksammade företeelser. En del kritiserar roséminglandet, och ibland framställs det som att alla Sveriges toppolitiker och lobbyister åker till Visby enbart för att under en vecka få dricka gratis rosévin ur plastmuggar.

Personligen tycker jag roséminglen är ett trevligt inslag, en möjlighet att under avslappnade former växla några ord med makthavare och branschfolk. Men vem vet, kanske får nu mingelbelackarna till slut sin vilja igenom på grund av den svenska alkohollagstiftningen.

Det mest välbesökta roséminglet anordnas av pr-firman Prime. De har fått besök av tillståndsmyndigheten, som menar att man bryter mot alkohollagstiftningen. Där finns en massa paragrafer som reglerar hur och när man (eventuellt) får bjuda vuxna människor på alkohol. Till exempel får man inte bjuda på vin i samband med att man marknadsför en vara eller tjänst. Och om man ändå bjuder så måste det ske till i förväg bestämda personer. Det är därför alla Almedalsminglare måste anmäla sig i förväg. Spontan alkoholkonsumtion klarar svenska folket uppenbarligen inte av.

För ett antal år sedan fick man i Sverige inte beställa in alkohol på en bar utan att samtidigt beställa något att äta, och för ännu lite längre sedan antecknades alla spritinköp i en motbok. Detta framstår idag som absurt, men även om förmynderiet lindrats avsevärt sedan dess så kvarstår i alkohollagstiftningen en tämligen moraliserande syn på vad svenska folket dricker. Det är detta som Prime nu blivit varse.

Att liberalisera svensk alkohollagstiftning är en seg process. Under Alliansregeringen har ett litet steg i rätt riktning tagits – man kan nu få alkohol även på sushirestauranger (se Snart sake till sushin även i Sverige?). Men ännu har vi inte kommit dithän att den som besöker Brännland cider kan få köpa med sig en flaska av deras delikata dessertvin, eller att whiskyentusiasten får möjlighet att köpa en flaska Mackmyra vid destilleriet. Sådana friheter kan svenskarna uppenbarligen inte hantera.

Razziorna vid rosévinsminglen i Almedalen är förstås ingen stor katastrof. Tillsynsmyndigheten gör bara sitt jobb. Men de ger i alla fall en anledning att diskutera den rigida svenska alkoholpolitiken. Trenden har under senare år gått mot ökad tillgänglighet, ökad konsumtion – men inte ökade alkoholskador. Är det, mot den bakgrunden, för djärvt att våga hoppas på ytterligare liberaliseringar inom en inte alltför avlägsen framtid?

Björkhagen först med blåskyltat hus!

I början av 2007 var jag alldeles nyinflyttad i Hammarbyhöjen. Vid ett besök i Björkhagen fick jag för första gången syn på det höga vita huset, ritat av Georg Varhelyi (1913–2001).

Jag bloggade om mina intryck av huset, se Fantastisk funkis. Så förtjust blev jag att jag beskrev det som en "nästintill religiös funkisupplevelse". Några som också tycks ha blivit förtjusta i huset är Samfundet S:t Erik, som nu förärat Varhelyis hus en blå kulturhusskylt. Enligt Mitt i Söderort är det den första skylten som sätts upp i ytterstaden, och det är naturligtvis roligt att även lyckad arkitektur i ytterstaden uppmärksammas.

Så här skriver Samfundet S:t Erik på sin skylt:

Björkhagens Höghus, Björkhagsplan 9 (Duggregnet 5)ritades av den ungerskfödde arkitekten Georg Varhelyi 1954 för Svenska Bostäder AB och annonserar på långt håll stadsdelens centrum. Fönstrens olika former och placering har gjorts till dekorativa element i den anslående fasaden. När huset byggdes var det Stockholms högsta bostadshus och inrymde alltifrån bostäder för ungdomar, familjer och pensionärer till daghem, medborgarhus, ateljéer, restaurang och bensinstation.

Min uppmaning i det tidigare blogginlägget kvarstår definitivt: "[O]m någon har vägarna förbi Björkhagen, kliv gärna av tunnelbanestationen och stå och beundra höghuset ett par minuter."

En yndig dag för Öresundsregionen

Det er et yndigt land, låter första strofen i Danmarks nationalsång. Yndigt översätts som älskvärt, och just i dag tycker nog många danskar att grannlandet i öster är synnerligen yndigt.

Får sjunga i Skåne.

I dag har nämligen Sveriges Television meddelat att Eurovision Song Contest 2013 kommer att hållas i Malmö. Beskedet är förstås en besvikelse för oss stockholmare, som hade hoppats att Sveriges vackra huvudstadsregion skulle få stå värd för arrangemanget. Nu återstår bara för oss att glädjas med Malmö, och att se fram emot en framgångsrik och väl genomförd Eurovisionsschlagerfinal.

Framgångsrik, vill säga, för Malmö och Köpenhamn. För när man väljer Malmö som schlagerstad, så innebär det förstås att tusentals tillresta turister kommer att landa på Kastrup, i stället för på Arlanda. Och när showen är slut kommer många av dem att besöka Amalienborg, Louisiana och Tivoli i stället för Stockholms slott, Millesgården och Gröna lund. Säg, är det inte yndigt mot våra grannar i väst?

Dessutom kan Malmö arena bara härbärgera omkring 15 000 åskådare. I Friends Arena skulle vi kunna välkomna det dubbla (och mer än så). Bara i biljettintäkter räknat torde det motsvara omkring 10–15 miljoner kronor. Ur ett ekonomiskt perspektiv framstår valet av finalstad som en smula ogenomtänkt.

Men SVT hade säkert sina skäl för beslutet. Kanske ligger önskemål från EBU bakom. Kanske vill statstelevisionen ge Malmö en chans att putsa upp sitt rykte, som kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gjort sitt bästa för att besudla genom antisemitiska uttalanden. I så fall hoppas jag Malmö tar vara på den chansen. Det vore förödande för Malmö, och Sverige, om den israeliska representanten inte vågade uppträda på grund av hotbilden mot judar (jämför med när en tennismatch för ett par år sedan måste spelas utan publik).

Men kanske är detta inte rätt dag att påminna om sådana tråkigheter. I stället vill jag förstås gratulera Malmö till att ha dragit vinstlotten. Det er en yndig dag för Öresundsregionen!

Läs även
Anders Ekegren (FP): Grattis Malmö – men ett underligt beslut
Sten Nordin (M) och Pehr Granfalk (M) gratulerar Malmö
Marcus Rosander (S): Malmö arena – slut på euforin
Martin Åkesson (-): And the winner is... Eeh Denmark all of a sudden!
Tre hotelldirektörer: Grattis Danmark – vinnare i ESC 2013

Media
AB

Min Almedalsvecka 2012

Årets Almedalsvecka var hektisk. Medan solen strålade över Visby studsade jag runt mellan allehanda seminarier. Huvudsakligen sjukvårdsrelaterade, förstås, eftersom jag var där i tjänsten. Men jag fick också möjlighet att lyssna på ett par seminarier om trafik- och stadsbyggnadspolitik. Så här såg mitt Almedalsschema ut:

Måndag
09:00–10:00 Patientjournalen på nätet – en fråga om säkerhet och förtroende. Arr: Sveriges läkareförbund
11:00–12:30 Barnvakt
13:30–15:00 Aktiv hälsostyrning: Hur kan vi tillsammans med patienten skapa en bättre och billigare vård? Arr: Health Navigator AB

Här spanar jag in Renaults nya "elbilsmoppe" Twizy. Häftig!

Tisdag
08:30–09:45 Hur många elbilar kommer vi att se på de svenska vägarna och hur ska de laddas? Arr: Siemens
10:45–11:00 Bättre sjukhus- och äldremat till samma pris – en vision inom räckhåll? Arr: Kost & Näring
12:00–13:45 Bortom för och emot: Hur kan privata alternativ, kundval och upphandling i välfärden fungera bättre? Arr: Entreprenörskapsforum, Fores och Leading Health Care
15:00–16:30 Hur får vi världens bästa patientmåltider? Arr: Sodexo
17:00–18:00 Barnvakt

Borgarrådet Lotta Edholm, min kollega Rasmus Jonlund

och landstingsrådet, tillika chefen, Anna Starbrink.

Onsdag
08:00–10:00 Sjukvård i världsklass – är Sverige redo att satsa? Arr: Dagens Medicin och Telia 
11:00–13:15 Handrullade köttbullar till patienten. Arr: Södersjukhuset
13:15–15:00 Sociala medier i sjukvårdens tjänst. Arr: Södersjukhuset

Torsdag
08:00–10:00 Ska kvalitet få löna sig i vårdvalet? Arr: Dagens Medicin, Miljöpartiet och Praktikertjänst 
15:00–16:30 Dags för en stadsminister? Arr: Sveriges Arkitekter 
19:00–20:00 Partiledartal Jan Björklund (FP)

I väntan på Jan Björklund. Med Anne-Lie Elfvén och Daniel Forslund.

Almedalsveckan är en otroligt spännande tillställning och det dignande utbudet av seminarier och debatter fascinerade mig redan när jag år 2010 besökte Almedalen för första gången. Då hade jag ett friare program och gick på allehanda evenemang allteftersom det föll mig in. Vill också minnas att 2010 års vecka var mer debattinriktad; inte så konstigt kanske, ett valår.

Efter fyra dagar i Visby känner man sig ganska korvstoppad. Nu återstår att gå igenom minnesanteckningarna från seminarierna och reflektera över alla nya intryck och insikter.

Almedals-toppen
+ Bloggplats H12. Almegas digitala skrivarstuga är ett andningshål som jag i år besökte alltför lite.

+ Politikerbloggens bäst klädda-lista, där jag klämde mig in mellan Göran Hägglund och Olof Lavesson. Jan Eliasson var välförtjänt vinnare.

+ Örtstekt kalvrygg med primörer, honungssötad sherryvinägersky och gremolatasmör på Donners brunn.

Hedrad över fjärdeplatsen.

Almedals-botten
– Mobilnätet. Segt som sirap, även i år.

S-kritik mot ex-ministrar som jobbar

Idag rapporterar SvD om att allt fler Socialdemokratiska ex-ministrar börjar jobba för något privat företag efter att de slutat som statsråd. Exempel på detta är Björn Rosengren, som jobbar för MTG, Laila Freivalds, som gått till Öresund och Ines Uusmann, som är styrelseledamot i OKQ8.

Detta att ett avgånget statsråd faktiskt försörjer sig av egen kraft kan för somliga tyckas självklart och värt att uppmuntra. Så icke för S-ideologen Daniel Suhonen. Enligt SvD-artikeln är han kritisk till att f.d. ministrar går över till näringslivet. "Det handlar om pengar, makt och inflytande", säger han, och tycker att detta är "ett stort demokratiskt problem".

Efter politiken: Rosornas frid?

Jag undrar stilla: Hur tycker Daniel Suhonen att detta "stora demokratiska problem" borde lösas? Ska alla avgångna ministrar tvångsförsörjas av statsrådspensionen, resten av livet? Eller ska det vara obligatoriskt för staten att ordna anställning till ministrarna i någon myndighet?

Personligen tycker jag att om något är ett stort demokratiskt problem, så är det just den inställning Daniel Suhonen ger uttryck för. Där gränsen mellan stat och partipolitik suddas ut, där människors möjlighet att gå in och ut ur politiken misstänkliggörs. Det bidrar till att skapa en privilegierad och segregerad politisk klass som står över de regler och förväntningar som gäller för vanliga medborgare.

Jag är inte främmande för att diskutera karantänsbestämmelser för vissa centralt placerade makthavare. Men jag tycker det är betydligt värre med ex-politiker som låter sig försörjas av skattebetalarna, än med sådana som skaffar sig ett jobb.

Läs även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.

Flo(s)kelmaskinen Magdalena Andersson

"Den inre marknaden ger oss fantastiska möjligheter. När vi är ute ur krisen behöver vi utveckla samarbetet"
"[Inför budget 2013] kommer diskussionen om stram eller expansiv finanspolitik i ett annat ljus"
"Socialdemokraterna har en helt annan politik för jobb och tillväxt, utan 'Anders Borgs slösaktiga skattesänkningar'"

Gårdagens ekonomisk-politiska seminarium bjöd tydligen på ett formidabelt floskelbingo från Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson. Återstår att se om Stefan Löfven kan åstadkomma något substantiellt i kvällens partiledartal.

Fler balkonger åt stockholmarna!

Det är ingen tillfällighet att en lägenhet med balkong är mer eftertraktad än en utan. Balkongen är en ventil i en instängd lägenhet, en oas där man kan lapa sol, odla växter, dricka eftermiddagskaffe, vädra skjortor eller bara stå och betrakta den myllrande staden där nedanför. Inte undra på, alltså, att stockholmare älskar sina balkonger. Följaktligen förses nästan varenda nybyggd lägenhet med en balkong.

Många av husen vi bor i är från en annan tid. Dåtidens livsstil, ideal och ekonomiska förutsättningar gjorde att balkonger många gånger aldrig byggdes. Det vill nutidens stadsbor åtgärda. Under 2011 inkom bara i Stockholm nära 400 ansökningar om bygglov för balkong. Självklart borde man tillmötesgå de önskemålen i så stor utsträckning som möjligt. Vill vi ha en levande stad måste vi också skapa förutsättningar för en stad som människor vill leva i.

Dessvärre grusas stockholmarnas balkongdrömmar alltför ofta av hårda byggnadsregler och snäva tolkningar av dem. För att bygglov för nya balkonger ska kunna ges behövs ett mycket väl genomarbetat förslag av hög arkitektonisk kvalitet anpassat till både byggnaden och omgivningen, skriver Stockholms stad på sin hemsida. Den som råkar ha lägenhet som vetter mot gatan måste dessutom kunna prestera ”särskilda skäl” för att väga upp ”allmänintresset”. ”Allmänintresset” antas uppenbarligen vara lika med att bevara staden i befintligt skick och skydda den mot allehanda påfund från dess ”enskilda” invånare.

Vi tror att Stockholm behöver en stadsbyggnadspolitik som bejakar hur människor vill leva och som bättre försvarar den enskildes rätt mot systemet. Som liberalt parti borde Folkpartiet gå i bräschen för denna kursändring. Det är därför beklagligt att en tillåtande attityd när det gäller att bygga balkong ut mot gatan inte tycks rymmas inom ramen för en liberal stadsbyggnadspolitik. Tanken på att ge individens önskemål en chans mot ”allmänintresset” borde annars inte vara alldeles främmande för Folkpartiet Liberalerna.

---

Denna debattartikel har jag skrivit tillsammans med Per Altenberg (FP), Andreas Bergström (FP), Mark Klamberg (FP), Ulf Schyldt (FP), Jenny Sonesson (FP) och Ida Thulin. Artikeln publicerades i tidningen Nu den 4 juli 2012. Se även DN1, DN2

Folkpartiet behöver en bättre politik för integration

Liberal integrationspolitik måste föras med ett grundläggande positivt perspektiv på invandring och ett öppet Sverige, och där lösningarna söks i den generella politiken som till exempel att förbättra skolan och företagsklimatet, se över arbetsmarknadsreglerna och skapa en större rörlighet på bostadsmarknaden.

Partiledare Jan Björklund, integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ger på DN Debatt sin syn på integrationspolitiken. Här lyser tyvärr de generella politiska resonemangen med sin frånvaro. Att Sveriges arbetsmarknad har paralyserande turordningsregler, att hyresregleringen leder till att mindre attraktiva bostadsområden inte kan konkurrera med lägre hyror och att rörligheten över Sveriges gränser bör öka snarare än minska tas över huvud taget inte upp i artikeln. Istället pekar man på åtgärder specifikt riktade mot gruppen invandrare, med ett gammalt förslag från 2002 om ett saliggörande språktest för medborgarskap som ett av flaggskeppen.

Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Jan Björklund.

Bild: Thomas Johansson, Scanpix

Ett av förslagen rör aktivitetskrav för socialbidrag. Detta rör naturligvis inte bara invandrare och att ta med detta i just ett integrationspolitiskt utspel befäster en felaktig bild av att det bara är invandrare som lyfter denna typ av bidrag.

Vi hoppas att Folkpartiets nya partiprogram som ska klubbas hösten 2013 tar ett mycket bredare grepp på integrationspolitiken. Folkpartiet skulle till exempel kunna gå i bräschen för etablerandet av ekonomiska frizoner i eftersatta stadsdelar, en omreglering av bostadsmarknaden, en grundlig reformering av LAS, ett Alexanderhugg som en gång för alla ser till att invandrares meriter blir snabbt och tydligt validerade av statlig myndighet och tillförande av ytterligare resurser till skolor som på grund av sin geografiska placering uppvisar dåliga resultat.

Vi hoppas också att den fjärde folkpartistiska ministerkollegan, Birgitta Ohlsson, med ansvar bland annat för demokratifrågor och EU:s tillväxtstrategi, ges en tydligare roll även i diskussioner om integrationspolitik.

---

Denna debattartikel har jag skrivit tillsammans med folkpartisterna Martin Ängeby, Anna Steele Karlström, Seved Monke Ajneståhl, Jessica Bagge, Richard Bengtsson, Karin K Westerberg, Göran Hellmalm, Anne-Lie Elfvén, Johan Turell, Maria Hagman, Robert Hannah, Hanna Gerdes, Ivar Järnefors, Lennart Adell Nilsson, Andreas Froby, Sergio Flores, Amanda Brihed, Pär Hommerberg, Maria Nilsson, Rasmus Jonlund, Andreas Ribbefjord, André Nilsson, Maria Jern, Daniel Forslund, Fannie Finnved, Jasmin Jaziri-Stenberg, Jonatan Macznik och Peter Kjällkvist. Artikeln publicerades i tidningen Nu den 28 juni 2012. Läs även mitt tidigare blogginlägg, Dags att skrota kravretoriken.

Almedalsplanering

Idag ägnade vi oss på jobbet åt att pussla ihop våra Almedalsscheman. På Almedalsveckans hemsida (som onekligen skulle behöva uppgraderas till 10-talsstandard) presenteras ett smörgåsbord av intressanta seminarier. Det är verkligen inte lätt att välja (och välja bort) men efter ett par gallringsomgångar är nu schemat lagt.

För min del blir det naturligtvis mest seminarier som rör mina arbetsuppgifter och aktuella politiska frågor inom vården. Det kommer att handla om patientjournaler och integritet, aktiv hälsostyrning, bättre vård med kundval och upphandling, sjukvård i världsklass samt, förstås, en hel del om mat och måltider i vården.

Jag har förstås också smugit in en del som har bäring på mitt uppdrag i kommunpolitiken. Särskilt ser jag fram emot seminariet "Dags för en stadsminister?" som anordnas av Sveriges Arkitekter. Jag hoppas få ta del av ett intressant samtal om hur städer kan utvecklas och hur man kan skapa förutsättningar för tillväxt, idéutveckling och kunskapsutbyte. 

En av deltagarna i seminariet är Ola Andersson, vars bok Vykort från Utopia jag med stort intresse läste under midsommarhelgen. Där finns många tänkvärda åsikter, till exempel om hur Stockholms ytterstadsenklaver kan byggas samman för att vidga staden. Andersson ifrågasätter också de människor som tycks förvänta sig att livet i staden ska rätta sig efter deras önskemål. Så här skriver han (något redigerat):

Idag motsvaras privilegiet att bo i staden inte av någon skyldighet att acceptera stadslivet. Den som exempelvis tycker att kyrkklockorna i Hedvig Eleonora stör boendet på Östermalm kan tvinga församlingen att upphöra med klockringningen. De som flyttade in i de nybyggda radhusen ett stenkast från Sergels torg lyckades genom klagomål hos kommunen få den klubb som drevs på Kulturhusets tak att stänga tidigare [...] De som inte kan acceptera livet i staden har ett utmärkt alternativ: flytta därifrån.

Det är ganska hårda ord, men de rymmer en insikt som både stadsbor och politiker måste ta till sig: Den levande staden är inte villkorslös. Om vi inte låter staden vara en föränderlig plats där olika människor kan mötas, där åsikter får brytas mot varandra, där idéer kan födas och där olika levnadsvanor kan samexistera, då uppfyller vi inte stadens villkor. Då somnar staden in och blir bara en tätort.

Min förhoppning är att seminariet i Almedalen kan ge lite nya tankar kring hur man ska se på staden och dess utveckling. För utvecklas och förändras, det måste staden. Det som Tomas Tranströmer skrev om människan, det gäller faktiskt också för staden: "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Ipad i skolan – när Folkpartiet får bestämma

I förra veckan berättade Tidningen Årsta/Enskede om Stockholms stads stora satsning på surfplattor i skolan. Totalt har 2 300 surfplattor delats ut till 13 skolor runtom i staden. (Jag har bloggat om detta tidigare, se Stor Ipadsatsning i Stockholms skolor.) Årstaskolan har fått 360 surfplattor och eleverna i ettan lär sig skriva med hjälp av sina plattor.

- Många 7- och 8-åringar lägger massa tid och kraft på att plita ner fina bokstäver, nu slipper de det. Skrivandet för hand kommer senare, när finmotoriken har blivit bättre, säger skolans it-pedagog Micke Kring, som menar att surfplattorna tar bort en barriär för många barn.

I Stockholm är det Folkpartiet som ansvarar för skolan. Skolborgarrådet Lotta Edholm berättar på sin blogg att Ipadsatsningen bara är början. Totalt satsar Stockholm nu omkring 30 miljoner kronor på it-utvecklingen i skolan. Pengarna ska bl.a. användas till snabbare uppkopplingar, modernare teknik i biblioteken och, förstås, fler surfplattor.

Förutom att surfplattor och annan teknik kan vara till hjälp i undervisningen, så finns det förstås en jämlikhetsaspekt i detta. Barn, vars föräldrar inte har råd med Ipads, ska inte behöva komma på efterkälken redan från början.

Dags att skrota kravretoriken

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, där Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag presenterar ett ”nytt integrationspolitiskt program”, kändes det som ett slag i magen. Jag hade hoppats att Folkpartiets ambition var att ta sig ur det kravpolitiska träsk vi trampat runt i sedan 2002. Men icke.

I stället gräver man ner sig än djupare i sörjan, genom att än en gång återlansera språktestet för medborgarskap, att vilja avskaffa retroaktiv föräldrapenning för invandrare, att kräva motprestation för bidrag och att kräva yrkespraktik med SFI.

Vart och ett för sig är förslagen förstås inte dåliga. Jag har till och med själv gjort mig till nyttig idiot för partiet, när jag i slutspurten av förra valrörelsen skrev positivt om språktestet. Det måste jag naturligtvis stå för. Jag vet ju att alla Folkpartiets förslag har ett gott syfte. Och jag hade kanske kunnat fortsätta försvara politiken, om partiledningen åtminstone försökt att ändra den vrångbild som så starkt etablerat sig – och försökt att reparera vårt varumärke genom att vrida fokus i Folkpartiets integrationspolitik bort från krav och hårda tag mot de mer humanistiska värden som åtminstone jag vill att Folkpartiet ska förknippas med.

Därför blir min besvikelse så djup när artikeln inte visar sig innehålla ett spår av självrannsakan, utan i stället mest verkar vilja cementera den missvisande bilden av mitt parti. För när krav staplas på krav och den ena förmånsförsämringen läggs till den andra i en lång lista, då är det svårt att tolka politiken på annat sätt än att Folkpartiet vill dra åt tumskruvarna för dem som har det tuffast, och vara som mest njugga mot dem som redan har en svag position i samhället. Det är batongpolitikens seger.

Tidningsrubrikerna blev förstås därefter. "Folkpartiet vill skärpa kraven på invandrare", skrev Expressen. "FP vill ställa hårdare krav på invandrare", blev Aftonbladets rubrik. Nyheter24.se menar att "Folkpartiet skärper tonen mot invandrare", och med frågan "Skärpta krav för invandrare?" marknadsförde Aktuellts twittrande programledare gårdagkvällens tv-debatt. Klafs klafs, hördes det från träsket där Folkpartiet sjunker allt djupare ner.

Jag är en nedslagen folkpartist idag. Men jag är inte uppgiven. Jag vet ju att det pågår ett arbete inom partiet för att ta fram en ny integrationspolitik, alldeles bortsett från vad partiföreträdare skriver i debattartiklar i DN. Såvitt jag vet ska denna nya politik antas av landsmötet 2013. Då har Folkpartiet chansen. Chansen att göra sig av med den kravliberala skåpmaten. Chansen att ändra tonläge och presentera en politik som alla liberaler kan vara stolta över. Chansen att visa att Folkpartiet är ett parti som vill skapa möjligheter, inte stänga dörrar.

Avslutningsvis vill jag säga att nej, jag tycker inte det är fel att ställa krav. Som jag skrev tidigare så ryms det goda idéer bland de förslag som presenteras. Men den kravretorik som hade nyhetsvärde och kanske gav oss en liten skjuts år 2002 har nu, efter att ha ältats i tio år, fått alltför många väljare att tro att ställa krav är det enda vi gör. Den bilden måste vi ändra på, och det gör vi inte genom att, ännu en gång, prata krav.

Läs även
Amie Kronblad (FP): FP:s språkkrav – förväntan eller förtvivlan?
Benny Lindholm (FP): Språktest inte lösningen


Media
DN, DN2, SvD, Aftonbladet, Folkbladet

Nationaldagsfirande

Idag är det Sveriges nationaldag. Jag njuter av ledigheten och unnar mig ett besök på Moderna museet. Önskar alla en riktigt trevlig dag!

Domare vill avskaffa nämndemännen

Det är dags att avskaffa nämndemännen i hovrätt och kammarrätt, skrev igår ett antal hovrätts- och kammarrättspresidenter i en debattartikel. Man pekar på att dömandet i högre domstolar är komplicerat och att det kan vara svårt att tillgodogöra sig materialet utan speciell kompetens. Därmed, menar debattörerna, är det svårt att se en naturlig roll för nämndemännen i den kvalitetsgranskande roll som hovrätter och kammarrätter har. Att döma av SvD:s enkät är Folkpartiet det enda parti som tagit ställning för att avskaffa nämndemän i överdomstolarna. Övriga partier säger nej, eller har inte bestämt sig.

Jag har i ett antal inlägg förespråkat att nämndemännen bör avskaffas i svenska domstolar (se t.ex. Partierna missbrukar nämndemannaförtroendet, Dags att pensionera nämndemännen och Politik fel i rätten). Min huvudpoäng är att dömande verksamhet handlar om att tillämpa en inte sällan komplicerad lagstiftning på ett konsekvent, likvärdigt och rättssäkert sätt. Nämndemännen har inte den kompetensen – hela poängen med nämndemännen är ju att de inte kan juridik! En märklig ordning.

Bra att ha läst innan man dömer.

Debattartikeln handlar egentligen mest om hur rättskipningen kan göras mer kostnadseffektiv. Ett gott syfte förstås, även om det inte är ett tungt skäl för att avskaffa nämndemännen. Debattörernas övriga förslag, att begränsa möjligheterna att överklaga tingsrätts- och förvaltningsrättsdomar, kräver för övrigt mer eftertanke (se t.ex. denna och denna debattreplik).

Man kan till exempel fundera på, om det är optimalt att prövningstillstånd meddelas, eller nekas, av samma domstol som sedan ska överpröva målet. Den konspiratoriskt lagde skulle kunna få för sig, att en högt belastad domstol snålar med prövningstillstånden för att minska sin arbetsbelastning. En fristående instans för prövningstillstånd skulle kunna lösa den knuten.

Nu ska stombussarna komma fram

En av de viktigaste åtgärderna för att göra det mer attraktivt att åka kollektivt, det är att se till att bussarna kommer fram. För medan spårtrafik sällan drabbas av hinder i vägen, så måste bussarna stå ut med t.ex. felparkerade bilar i bussfilerna och annat som gör att bussarna inte kommer fram.

För att råda bot på detta har Stockholms stad nu, tillsammans med SL, tagit fram en handlingsplan för att se till så att stombussarna kommer fram. Tanken är att strategin ska antas på trafik- och renhållningsnämndens sammanträde nästa torsdag.

Foto: Ulo Maasing/Bussbranschen.

Först ut är linje 4, eftersom det är den linje som har flest resenärer. Hastigheten är mycket lägre än målet, 20 km/h. Här är en kort sammanfattning av de åtgärder man tänker sig. En del kommer att påbörjas redan 2012, annat måste studeras vidare.

Påstigning i alla dörrar
Dagens system, där alla passagerare måste kliva på framme hos föraren, kan snabbas upp om man låter folk gå på i alla dörrar. Det viktiga här är att säkerställa en effektiv biljettvisering så att plankning förhindras.

Bättre övervakning av kollektivkörfält
Det kommer bli intensivare övervakning av obehörig trafik i kollektivkörfälten.

Bättre prioritering av bussarna
En inventering av gaturummet ska göras för att ta reda på vilka hinder som finns. Kanske behöver man på vissa ställen flytta på p-platser eller vidta andra åtgärder för att busstrafiken ska flyta smidigt. Dessutom behöver bussprioriteringen i trafiksignalerna förbättras, så att bussarna slipper vänta på grönt ljus.

Större bussar?
I Göteborg har man infört s.k. dubbelledbussar. Dessa har plats för omkring 200 passagerare, vilket är nästan dubbelt så många som en vanlig ledbuss. En del studier återstår dock innan dubbelledbussarna eventuellt kan börja trafikera Stockholms gator.

Foto: Volvo/Bussbranschen.

Förslagen som tagits fram är väl i linje med det trafikprogram som Folkpartiet nyligen tagit fram. Där skriver vi bl.a. att det är viktigt att stomtrafiken får egna körfält och prioritet i trafiksignaler. På sikt ser vi dock helst att stombusslinjerna omvandlas till spårväg. Moderna stadsspårvagnar har stor kapacitet och är snabbare, tystare, bekvämare och mer attraktiva än bussar – vilket är nog så viktigt om fler ska välja att åka kollektivt i framtiden.

Media
DN

Även jag har tavlor hemma

"Vi har bronsgrisarna på torget. Det är lite mer landsbygd över dem, så de passar in i omgivningen. Och så har vi Lasse Åbergs ko i Arentorp. Men det här sticker lite för mycket ut, sedan får hon vara hur känd hon vill. Och jag är inte kulturhatare utan det finns massor av kulturformer som jag gillar, som rollspel och teater och även jag har tavlor hemma. Men de föreställer något"

Centerpartisten Henric Dahlin i Vara gillar inte konstnären Katharina Grosses omgestaltning av stationshuset.

Stationshuset i vara/konstverket Blue Orange.

Bild från Vara kommun.

Sally har somnat in

Idag ägnar jag en tanke åt tant Sally. Farmors lillasyster var född 1917, hon var den raraste man kan tänka sig och när hon bjöd på kokt kalv i dill så var det himmelskt. Hon gick bort för två veckor sedan och begravdes idag.

Vi stod varandra inte så nära, men både min syster och jag kände oss alltid välkomna när vi (alltför sällan, förstås) besökte henne och Sixten i småländska Össjöa. Kanske blev vi i någon mån de barnbarn hon själv aldrig fick.

Sally och hennes Sixten.

Sallys bortgång väcker minnen och försänker mig i tankar. Hon var den sista som fanns kvar ur mor- och farföräldragenerationen och när hon nu somnat in är är kedjan till familjehistorien bruten. Det blir en påminnelse om tidens gång och livets obönhörliga förgänglighet. Men mest av allt blir det förstås en påminnelse om att rara små tanter ska man ta hand om.

Låt mig slippa tillhöra en församling

Överst på min deklarationsblankett står det en kod: 018036. Det innebär att jag är folkbokförd i Stockholms län, Stockholms kommun och Skarpnäcks församling. I mitt pass anges att jag är född i (församlingen) Martin Luther, inte i Halmstad, vilket vore mer naturligt. För mig, som lämnade Svenska kyrkan för ett antal år sedan, känns det främmande att mitt hemvist i statens dataregister fortfarande ska styras av hur ett av de religiösa samfunden i Sverige valt att organisera sig.

Församling som förargar.

Jag förstår att det finns historiska skäl bakom detta. Svenska kyrkan hade ju fram till så sent som 1991 ansvaret för att sköta folkbokföringen av alla svenskar – oavsett om de var medlemmar i kyrkan eller ej! När staten tog över ansvaret valde man dock att behålla församlingen som folkbokföringsenhet. Detta innebär också att staten snällt får rätta sig om Svenska kyrkan skulle få för sig att ändra gränserna för sina församlingar – en helt orimlig ordning, naturligtvis.

Förslag har väckts om att ta bort församling som indelningsenhet i folkbokföringen; senast i SOU 2009:75. Där konstaterade man, mycket riktigt, att det "utifrån principiella utgångspunkter får anses olämpligt att bygga upp landets civila befolkningsregistrering utifrån ett trossamfunds interna indelning i organisatoriska enheter". Allt färre svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan. Många har, som jag, valt att gå ur på grund av att vi helt enkelt inte tror på Gud. Andra är medlemmar i andra trossamfund. Ändå får de finna sig i att folkbokföras i en av Svenska kyrkans församlingar.

I dagens SvD går ett antal lärda kvinnor och män till angrepp mot detta självklara förslag. Huvudargumentet tycks vara att indelningen i församlingar måste bibehållas för att säkra en historisk kontinuitet och underlätta för framtida forskning. Det är argument som jag har respekt för men som, menar jag, måste väga lätt när de ställs mot den viktigare principen om varje människas rätt till religionsfrihet. När svenska staten skildes från kyrkan vid millennieskiftet var det ett steg i rätt riktning. En stat ska inte favorisera en viss religion, och för att fullborda skilsmässan bör det offentliga Sverige inte fortsätta att låta sig styras av Svenska kyrkans strukturer i en så grundläggande civil samhällsfunktion som folkbokföringen.

Läs även
Kristendomen ska inte ha företräde
Dags att rensa bland helgdagarna