Och vad är det nu då?
2009-10-12
2009-10-06
2009-10-05
Folkpartistisk berg-och-dalbana
För en folkpartist har den här dagen bjudit på både högt och lågt. Det började i morse, när förre partiledaren Bengt Westerbergs debattartikel i SvD nästan fick mig att sätta morgongröten i halsen.
Kaffet i vrångstrupen 1.
Bakgrunden till Westerbergs artikel är att det i samband med den aktuella statliga alkoholutredningen framförts synpunkter från bl.a. lantbrukarhåll att gårdsförsäljning av alkohol borde tillåtas i Sverige. Precis som att man i Italien eller Frankrike kan besöka lokala vinbonden och köpa med sig några flaskor skulle man i Sverige kunna göra detsamma hos den lokala öl- eller vin-(jo, faktiskt!)producenten.
Detta går inte för sig, menar Westerberg. Att slå vakt om detaljhandelsmonopolet är oerhört angeläget. Risken är annars att folk skulle börja dricka förskräckligt mycket.
För mig är liberalismen den ideologi som tar utgångspunkt i individen och tror på hennes förmåga att fatta självständiga beslut rörande sina egna livsval. Statlig klåfingrighet i personliga angelägenheter bör undvikas i det längsta. Därför är det ledsamt att Bengt Westerberg, en ikon för många i Folkpartiet, inte kan bejaka ens denna försiktiga uppluckring i statens grepp om människors liv.
Kaffet i vrångstrupen 2.
Nästa nyhet når mig via Facebook: Eva Flyborg, riksdagsledamot för FP, har motionerat om att det borde införas en åldersgräns för energidrycker. Barn i tio-elvaårsåldern borde inte dricka den här typen av drycker eftersom de innehåller koffein och taurin och de ämnena kan påverka olika kroppsfunktioner negativt. Etcetera.
Man baxnar. Varenda Icabutik är väl full av produkter som kan åstadkomma obehag och skada vid överdriven konsumtion (det vet inte minst alla som fått uppleva de laxerande effekterna av ett omfattande tuggummituggande). Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att ungarna inte bälgar i sig Red Bull från morgon till kväll? Själv kan jag tycka att föräldrar och andra vuxna har ett ansvar här. Men det kanske är för kontroversiellt?
Riksdagen bör omgående förpassa Eva Flyborgs motion dit den hör hemma: i papperskorgen (eller för all del i den mer politiskt korrekta pappersåtervinningen).
Klok liberal 1.
Mitt behov av liberal uppmuntran tillfredsställdes av Rasmus Källberg Jonlund, tjänsteman för FP i Stockholms landsting. Efter sitt giftermål härförleden drabbades han av den statliga byråkratin i form av namnlagen (som ju nyligen varit i ropet i samband med en regeringsrättsdom som medger att män tar kvinnonamn och vice versa). Så här skriver Källberg Jonlund:
Klok liberal 2.
Sedan måste nämnas liberale debattören Johan Ingerös kloka ord med anledning av gårdagens SVT-dokumentär om unga homosexuella i hederskulturer. Jag ska inte försöka referera Ingerös inlägg, men citerar gärna en av många kloka passager.
Värsta galenpannan.
Som avslutning på detta olidligt långa blogginlägg vill jag gärna utse dagens värsta politiska galenpanna, alla kategorier: Moderaten Annicka Engblom, som tycker att Sverige ska ta ett par steg tillbaka i demokratiseringsprocessen genom att låta kungen utse statsminister. Jag vet inte vad jag ska säga. Men för Moderaternas skull hoppas jag att det finns åtminstone något annat i Engbloms politiska gärning som gör att hon är värd sitt riksdagsarvode.
Kaffet i vrångstrupen 1.Bakgrunden till Westerbergs artikel är att det i samband med den aktuella statliga alkoholutredningen framförts synpunkter från bl.a. lantbrukarhåll att gårdsförsäljning av alkohol borde tillåtas i Sverige. Precis som att man i Italien eller Frankrike kan besöka lokala vinbonden och köpa med sig några flaskor skulle man i Sverige kunna göra detsamma hos den lokala öl- eller vin-(jo, faktiskt!)producenten.
Detta går inte för sig, menar Westerberg. Att slå vakt om detaljhandelsmonopolet är oerhört angeläget. Risken är annars att folk skulle börja dricka förskräckligt mycket.
För mig är liberalismen den ideologi som tar utgångspunkt i individen och tror på hennes förmåga att fatta självständiga beslut rörande sina egna livsval. Statlig klåfingrighet i personliga angelägenheter bör undvikas i det längsta. Därför är det ledsamt att Bengt Westerberg, en ikon för många i Folkpartiet, inte kan bejaka ens denna försiktiga uppluckring i statens grepp om människors liv.
Kaffet i vrångstrupen 2.Nästa nyhet når mig via Facebook: Eva Flyborg, riksdagsledamot för FP, har motionerat om att det borde införas en åldersgräns för energidrycker. Barn i tio-elvaårsåldern borde inte dricka den här typen av drycker eftersom de innehåller koffein och taurin och de ämnena kan påverka olika kroppsfunktioner negativt. Etcetera.
Man baxnar. Varenda Icabutik är väl full av produkter som kan åstadkomma obehag och skada vid överdriven konsumtion (det vet inte minst alla som fått uppleva de laxerande effekterna av ett omfattande tuggummituggande). Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att ungarna inte bälgar i sig Red Bull från morgon till kväll? Själv kan jag tycka att föräldrar och andra vuxna har ett ansvar här. Men det kanske är för kontroversiellt?
Riksdagen bör omgående förpassa Eva Flyborgs motion dit den hör hemma: i papperskorgen (eller för all del i den mer politiskt korrekta pappersåtervinningen).
Klok liberal 1.Mitt behov av liberal uppmuntran tillfredsställdes av Rasmus Källberg Jonlund, tjänsteman för FP i Stockholms landsting. Efter sitt giftermål härförleden drabbades han av den statliga byråkratin i form av namnlagen (som ju nyligen varit i ropet i samband med en regeringsrättsdom som medger att män tar kvinnonamn och vice versa). Så här skriver Källberg Jonlund:
Den svenska staten förbehåller sig nämligen rätten att bestämma vilka efternamn myndiga vuxna med samtycke av berörda medmänniskor får bära. En obskyr namnlag som vi nästan inte kunde tro var allvar, gjorde det omöjligt att ta ett av våra efternamn gemensamt och behålla det andra som mellannamn. Den ene makens mellannamn måste vara den andres efternamn.Tänk! Äntligen en liberal med liberalismen som utgångspunkt. Precis som Källberg Jonlund själv konstaterar är namnlagen förvisso inte det mest akuta problemet att lösa i samhället. Men lagens inskränkningar är samtidigt "helt onödiga och därmed helt oacceptabla för en liberal som bara kan tolerera väl motiverade regleringar av människors frihet".
Klok liberal 2.Sedan måste nämnas liberale debattören Johan Ingerös kloka ord med anledning av gårdagens SVT-dokumentär om unga homosexuella i hederskulturer. Jag ska inte försöka referera Ingerös inlägg, men citerar gärna en av många kloka passager.
När Muhammad, den unge man som tvingats begära skyddat boende för att undkomma sin familj, satt hos polisen sa han något viktigt som svenska myndigheter borde ta till sig. Han sa att vi är så toleranta att vi inte klarar av att upprätthålla våra egna lagar. [...] Det är detta som spökar när våra landsting börjar "rekonstruera" icke-existerande mödomshinnor, när kommunpolitiker sällar sig till skanderande judehatare i anslutning till tennismatcher eller när journalister kritiserar kollegor som publicerar "blasfemiska" bilder istället för att stå upp för den pressfrihet som de själva rimligen borde vara redo att strida och dö för.
Värsta galenpannan.Som avslutning på detta olidligt långa blogginlägg vill jag gärna utse dagens värsta politiska galenpanna, alla kategorier: Moderaten Annicka Engblom, som tycker att Sverige ska ta ett par steg tillbaka i demokratiseringsprocessen genom att låta kungen utse statsminister. Jag vet inte vad jag ska säga. Men för Moderaternas skull hoppas jag att det finns åtminstone något annat i Engbloms politiska gärning som gör att hon är värd sitt riksdagsarvode.
Skrapanskylten 5 oktober
Jamenvisst! Efter att ha fungerat som den ska i några dagar var det i morse hög tid för en blackout igen.
2009-10-04
En seriekrock och en tankevurpa
Min älskade gamla lokaltidning Hallandsposten rapporterar om en dramatisk händelse: en seriekrock på Slottsbron! Så här skriver HP:
Tre bilar krockade mitt på Slottsbron i rusningstid på fredagseftermiddagen. Möjligen orsakades kollisionen av att bilarna legat för nära varandra. Följden blev långa köer för trafiken som körde västerut över bron.Ja, seriekrockarna i Halmstad har tydligen den egenheten att de möjligen orsakas av att bilarna ligger för nära varandra. Till skillnad från övriga seriekrockar, som ofta orsakas av att bilarna håller för långt avstånd. Heja heja!
Sverige är fantastiskt
Hittills i år har Ronny Persson haft 900 besökare på sin vingård. Tack vare ett tillfälligt utskänkningstillstånd från kommunen får han låta besökarna prova gårdens vin. Men för att kunna servera sitt eget vin måste han köpa in det på Systembolaget.Tro det eller ej, men även här uppe i kalla Norden försöker några tappra entreprenörer på att etablera vinodlingar. I SvD den 4 oktober rapporteras om de absurda konsekvenser som den svenska alkohollagstiftningen leder till. Stelbentheten måste ha sina gränser - självklart borde gårdsförsäljning vara tillåtet. I en debattartikel i våras argumenterade bl.a. FP:s europaparlamentariker Olle Schmidt för detta; Alliansregeringen borde lyssna.
2009-10-02
Skrapanskylten 2 oktober
Nu har skylten funkat i några dar. Och för att fira det (?) så låter man reklamen för modehelgen 24-27 september (!) hänga kvar ett tag till.
2009-09-29
Skrapanskylten 29 september
Så var det dags för utryckning igen... Skrapan måste ju vara Focus Neons mest trogna kund...
2009-09-26
Citatet
Det ”gemensamma ägandet” är lösningen på det mesta. Med viss häpnad läser man – 20 år efter kommunismens och ”det gemensamma ägandets” internationella sammanbrott – att ”ökat gemensamt ägande är ett sätt att minska risken för framtida kriser”.
Göran Skytte skriver en kolumn i dagens SvD om Lars Ohly - mannen som blir minister vänstern vinner valet. Skytte har gått igenom Ohlys anföranden och slutsaten är, föga förvånande, att Ohly står för precis samma socialiseringspolitik som han alltid gjort. Den politiken har åtminstone en starkt karaktäriserande egenskap: I längden leder den alltid till försämringar för alla.
I fråga om att leva sitt liv med skygglappar och öronproppar överträffas nog Ohly nuförtiden endast av Jan Myrdal. Undrar vilket departement Sahlin tänkt ut för sin kära kollega.
2009-09-25
2009-09-23
2009-09-21
Skrapanskylten 21 september
Det tog ett par dagar, sen var oordningen återställd. Punkten var först att fallera. Dags för Focus Neon att rycka ut igen?
2009-09-18
2009-09-17
2009-09-14
2009-09-12
2009-09-10
2009-09-09
2009-09-08
2009-08-26
2009-08-25
2009-08-24
Galen kvinna lös i Järfälla
En kvinna i Järfälla har dragit sin bostadsrättsförening inför domstol eftersom hon störs av en flaggvimpel på gården.
I första instans, miljö- och bygglovsnämnden i Järfälla kommun, fick hon (märkligt nog) delvis rätt; nämden förbjöd bostadsrättsföreningen att flagga annat än på allmänna flaggdagar och familjehögtidsdagar (dock max fem per månad).
Kvinnan överklagade dock till länsstyrelsen. Hon hävdade bland annat att bostadsrättsföreningen måste vara lojal mot sina medlemmar, behandla alla lika och inte fatta beslut som är till nackdel för någon särskild medlem. Eftersom flaggstången placerats så att den stör hennes utsikt har den orsakat stress för henne, påstår hon; hon åberopar även WHO:s och EU:s bestämmelser om människors rätt till sin hälsa.
Att kvinnans resonemang är en smula förvirrande framgår inte minst av att länsstyrelsen skrivit att kvinnan har "yrkat, såvitt får tolkas, att flaggstången med anordningar ska flyttas". Det där lilla "såvitt får tolkas" använder vi byråkrater alltid när vi vill markera att vi har att göra med osammanhängande tokstollar.
I sitt svaromål anför för övrigt bostadsrättsföreningen, en smula spydigt, att "flertalet boende i fastigheten har utsikt mot flaggstången och dess vimpel, men ingen av de övriga 293 bostadsrättshavarna, förutom den klagande, har ansett sig vara störd".
Länsstyrelsen avslog förstås överklagandet med buller och bång. Den lättstörda bostadsrättsinnehavaren gav dock inte upp utan vände sig till Miljödomstolen. Som självklart konstaterar att ifrågavarande flaggning inte kan "anses ge upphov till olägenhet för människor hälsa i den omfattning som avses i miljöbalken. Störning från en hissad flagga får, enligt miljödomstolen, anses vara en sådan störning som normalt måste tålas av omgivningen".
Man kan naturligtvis tycka att det här är lite pustligt. Men leendet stelnar när man börjar tänka på hur mycket skattepengar som gått åt för att tillfredsställa den här vilsna människans hunger efter rättvisa. I tre instanser - kommunen, länsstyrelsen och miljödomstolen - har jurister och andra suttit och funderat på hur de ska hantera den här människans prilliga skrivelser. Vad kostnaden har blivit för skattebetalarna vågar jag inte tänka på. Kostnaden för kverulanten är lättare att beräkna - den torde landa på någonsans kring 0 kr plus porto. Är det rimligt?
I första instans, miljö- och bygglovsnämnden i Järfälla kommun, fick hon (märkligt nog) delvis rätt; nämden förbjöd bostadsrättsföreningen att flagga annat än på allmänna flaggdagar och familjehögtidsdagar (dock max fem per månad).
Kvinnan överklagade dock till länsstyrelsen. Hon hävdade bland annat att bostadsrättsföreningen måste vara lojal mot sina medlemmar, behandla alla lika och inte fatta beslut som är till nackdel för någon särskild medlem. Eftersom flaggstången placerats så att den stör hennes utsikt har den orsakat stress för henne, påstår hon; hon åberopar även WHO:s och EU:s bestämmelser om människors rätt till sin hälsa.
Att kvinnans resonemang är en smula förvirrande framgår inte minst av att länsstyrelsen skrivit att kvinnan har "yrkat, såvitt får tolkas, att flaggstången med anordningar ska flyttas". Det där lilla "såvitt får tolkas" använder vi byråkrater alltid när vi vill markera att vi har att göra med osammanhängande tokstollar.
I sitt svaromål anför för övrigt bostadsrättsföreningen, en smula spydigt, att "flertalet boende i fastigheten har utsikt mot flaggstången och dess vimpel, men ingen av de övriga 293 bostadsrättshavarna, förutom den klagande, har ansett sig vara störd".
Länsstyrelsen avslog förstås överklagandet med buller och bång. Den lättstörda bostadsrättsinnehavaren gav dock inte upp utan vände sig till Miljödomstolen. Som självklart konstaterar att ifrågavarande flaggning inte kan "anses ge upphov till olägenhet för människor hälsa i den omfattning som avses i miljöbalken. Störning från en hissad flagga får, enligt miljödomstolen, anses vara en sådan störning som normalt måste tålas av omgivningen".
Man kan naturligtvis tycka att det här är lite pustligt. Men leendet stelnar när man börjar tänka på hur mycket skattepengar som gått åt för att tillfredsställa den här vilsna människans hunger efter rättvisa. I tre instanser - kommunen, länsstyrelsen och miljödomstolen - har jurister och andra suttit och funderat på hur de ska hantera den här människans prilliga skrivelser. Vad kostnaden har blivit för skattebetalarna vågar jag inte tänka på. Kostnaden för kverulanten är lättare att beräkna - den torde landa på någonsans kring 0 kr plus porto. Är det rimligt?
Skrapanskylten 24 augusti
Fyra månader till julafton. Kanske har Skrapanskyltens ljus tänts till dess?
2009-08-22
Skattesänkningar är rätt. Men är det en valvinnare?
I sitt sommartal annonserar Fredrik Reinfeldt fortsatta skattesänkningar. Det är rätt politik och dessutom starkt av moderaterna att fortsätta driva på i denna fråga trots de bistra tiderna. Men frågan är om det är strategiskt smart? Ska bli spännande att följa hur moderaterna argumenterar för skattesänkningen.
Dags för Folkpartiet att bota höghusfobin
I media har rapporterats att Allianspartierna har olika syn i frågan om höga hus i Stockholm. Folkpartiet är tyvärr ett parti som säger nej.
Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag inte tycker att den inställningen stämmer överens med min bild av Folkpartiet som ett framstegsvänligt parti. Höga hus borde vara ett självklart alternativ i modernt storstadsbyggande, även i vår stad. Så länge stadssilhuetten domineras av medeltida kyrktorn ger Stockholm snarare intryck av loj provinshuvudstad än dynamisk metropol. Det är blandningen mellan gammalt och nytt som ger staden liv och karatär. Jag menar inte att skyskrapor ska byggas på varje ledig markplätt. Men att utropa city till fredad zon tyder på förändringsrädsla. Höga hus en självklar byggsten när en storstad växer fram, och borde så vara även i Stockholm.
Det finns ingen anledning för oss att vara rädda för höga hus. Inte har väl Stockholm tagit skada av Skatteskrapan och Kungstornen? Har stadens charm och karaktär ödelagts av Folksamskrapan, Södertorn eller Bonnierhuset? (Nej, vi behöver inte ens skämmas för Hötorgsskraporna.)
Mitt förslag till Folkpartiet: Ge snarast upp det kategoriska motståndet mot nya höghus i city. En mer liberal inställning vore att i stället låta varje höghusprojekt prövas utifrån sina egna speciella förutsättningar. På så vis kan vi bygga en stad som tar hänsyn till historiska värden samtidigt som den möter framtiden med öppna ögon.
Andra inlägg i skyskrapedebatten:
Lotta Edholm (FP) om höga hus i Stockholm
Madeleine Sjöstedt (FP) om höga hus där det passar
Per Ankersjö (C) vill bygga skyskrapor i Stockholms innerstad
Trifolium - grön skyskrapa norr om Kungsbron
Klarabergs torn
Nytt skyskrapeförslag i Stockholm (Ropsten)
Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag inte tycker att den inställningen stämmer överens med min bild av Folkpartiet som ett framstegsvänligt parti. Höga hus borde vara ett självklart alternativ i modernt storstadsbyggande, även i vår stad. Så länge stadssilhuetten domineras av medeltida kyrktorn ger Stockholm snarare intryck av loj provinshuvudstad än dynamisk metropol. Det är blandningen mellan gammalt och nytt som ger staden liv och karatär. Jag menar inte att skyskrapor ska byggas på varje ledig markplätt. Men att utropa city till fredad zon tyder på förändringsrädsla. Höga hus en självklar byggsten när en storstad växer fram, och borde så vara även i Stockholm.
Det finns ingen anledning för oss att vara rädda för höga hus. Inte har väl Stockholm tagit skada av Skatteskrapan och Kungstornen? Har stadens charm och karaktär ödelagts av Folksamskrapan, Södertorn eller Bonnierhuset? (Nej, vi behöver inte ens skämmas för Hötorgsskraporna.)
Mitt förslag till Folkpartiet: Ge snarast upp det kategoriska motståndet mot nya höghus i city. En mer liberal inställning vore att i stället låta varje höghusprojekt prövas utifrån sina egna speciella förutsättningar. På så vis kan vi bygga en stad som tar hänsyn till historiska värden samtidigt som den möter framtiden med öppna ögon.
Andra inlägg i skyskrapedebatten:
Lotta Edholm (FP) om höga hus i Stockholm
Madeleine Sjöstedt (FP) om höga hus där det passar
Per Ankersjö (C) vill bygga skyskrapor i Stockholms innerstad
Trifolium - grön skyskrapa norr om Kungsbron
Klarabergs torn
Nytt skyskrapeförslag i Stockholm (Ropsten)
Fred (och krig?)
När jag gick igenom lite gammal bråte hemma hos min kära mor hittade jag denna fantastiska lilla skrift. Det är en "vägledning för Sveriges medborgare" som heter Om kriget kommer.
Vägledningen är från 1961 och inleds med en uppmaning från kungen och statsministern. "Sverige vill fred", skriver de, och fortsätter "Vårt försvar syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet. Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet. Varje väpnat angrepp mot vår frihet skall mötas med beslutsamt motstånd."
"Det är din plikt att åtlyda den lagliga regeringen
och följa dess direktiv."
Syftet med skriften var att ge svenskarna information om hur de skulle agera i händelse av krig. Således finns här information om hur flyglarmet låter, om hur totalförsvaret fungerar, om vad man ska packa om man måste evakueras, hur man skyddar sig mot stridsgaser, biologisk krigföring med mera.
Skriften ger en kuslig inblick i den latenta krigsfara som antagligen var ständigt närvarande under det kalla kriget.
För kung och fosterland.
Men läget kan förändras snabbt. Minns att hela Sovjetimperiet - och därmed hotet från kommunismen - imploderade i stort sett över en natt. Mot den bakgrunden kan man fundera på hur klokt det är att Sveriges försvar under det senaste decenniet monterats ner bit för bit. Sverige vill säkert, men kan Sverige försvara sig?
Folkpartiet är ett av få partier som vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Det vore en klok åtgärd för framtiden.
Vägledningen är från 1961 och inleds med en uppmaning från kungen och statsministern. "Sverige vill fred", skriver de, och fortsätter "Vårt försvar syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet. Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet. Varje väpnat angrepp mot vår frihet skall mötas med beslutsamt motstånd."
"Det är din plikt att åtlyda den lagliga regeringenoch följa dess direktiv."
Syftet med skriften var att ge svenskarna information om hur de skulle agera i händelse av krig. Således finns här information om hur flyglarmet låter, om hur totalförsvaret fungerar, om vad man ska packa om man måste evakueras, hur man skyddar sig mot stridsgaser, biologisk krigföring med mera.
Skriften ger en kuslig inblick i den latenta krigsfara som antagligen var ständigt närvarande under det kalla kriget.
Samtidigt känns de bombastiska imperativen ("Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt") och uppmaningarna till gerillakrigföring för den händelse att fienden lyckas sätta sig i besittning av svensk jord ("Fienden får aldrig lämnas i fred utan skall ständigt oroas genom överfall mot staber, fordonskolonner, förläggningar, förråd m.m.") påtagligt daterade, särskilt i relation till dagens säkerhetspolitiska situation.
För kung och fosterland.Men läget kan förändras snabbt. Minns att hela Sovjetimperiet - och därmed hotet från kommunismen - imploderade i stort sett över en natt. Mot den bakgrunden kan man fundera på hur klokt det är att Sveriges försvar under det senaste decenniet monterats ner bit för bit. Sverige vill säkert, men kan Sverige försvara sig?
Folkpartiet är ett av få partier som vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Det vore en klok åtgärd för framtiden.
2009-08-21
Tanks tänkvärda tankar
I Malmö har bibliotekschefen Elsebeth Tank fattat beslut om att gallra ut en rätt stor mängd gamla böcker som ingen frågar efter och annan obehövligt; instruktionsböcker till datorer som inte längre finns, dubbletter och sådant som finns bättre tillgängligt i digital form. Dessutom har hon haft mage att ägna sig åt lite nytänkande i form av en scen för författarbesök och en öppning för sponsring från bokförlag.
Detta har upprört ett antal författare. I en debattartikel i Sydsvenskan, med rubriken Kunskapens äppelskrutt, driver de tesen att Tank ställer boken i skymundan. "Vill vi författare in på ett bibliotek där eftertanke, läsande och bildning på ett förklenande sätt ställs mot upplevelser och information?" frågar de sig.
Självfallet får Elsebeth Tank även kritik för att "arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark".
Jag upphör aldrig att förvånas över vissa kulturarbetares arrogans. Jag har all respekt för deras arbete, och är tacksam för att få ta del av deras alster. Men varför anser de så ofta att det är självklart att kulturell verksamhet ska betalas av skattemedel? I stället för att gapa efter mer pengar från kommunen försöker nu Elsebeth Tank att generera intäkter till biblioteket genom att engagera näringslivet. Hon försöker göra biblioteket mer attraktivt genom att bereda plats för en författarscen.
Författarna till debattartikeln borde inspireras av Tanks idéer, snarare än att bespotta dem. De borde inte vara så förskräckligt motvalls så fort privata finansiärer kommer på tal. Det skulle skapa förutsättningar för ett ännu rikare kulturliv.
Detta har upprört ett antal författare. I en debattartikel i Sydsvenskan, med rubriken Kunskapens äppelskrutt, driver de tesen att Tank ställer boken i skymundan. "Vill vi författare in på ett bibliotek där eftertanke, läsande och bildning på ett förklenande sätt ställs mot upplevelser och information?" frågar de sig.
Självfallet får Elsebeth Tank även kritik för att "arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark".
Jag upphör aldrig att förvånas över vissa kulturarbetares arrogans. Jag har all respekt för deras arbete, och är tacksam för att få ta del av deras alster. Men varför anser de så ofta att det är självklart att kulturell verksamhet ska betalas av skattemedel? I stället för att gapa efter mer pengar från kommunen försöker nu Elsebeth Tank att generera intäkter till biblioteket genom att engagera näringslivet. Hon försöker göra biblioteket mer attraktivt genom att bereda plats för en författarscen.
Författarna till debattartikeln borde inspireras av Tanks idéer, snarare än att bespotta dem. De borde inte vara så förskräckligt motvalls så fort privata finansiärer kommer på tal. Det skulle skapa förutsättningar för ett ännu rikare kulturliv.
Ska ISAF stanna i Afghanistan?
– Han slog mig i ansiktet och skrek att jag inte var en riktig muslim. Därefter rev han sönder röstkortet.Sanobar, en 45-årig sömmerska från Herat, berättar för SvD att hennes son blev rasande när han såg hennes röstkort.
Afghanistan har en lång väg att vandra innan landet blir en demokrati. Hotet från talibanerna är ständigt närvarande; därmed också risken att landet kastas ner i en fundamentalistisk avgrund. Den utländska militära närvaron är inte oproblematisk. Men å andra sidan, vad är alternativet? Finns det en statsmakt i Afghanistan som är tillräckligt stark för att hålla talibanerna i schack? Om svaret är ja så kan ISAF-styrkorna åka hem. Om svaret är nej så finns det fog för dem att stanna kvar. Att Sverige bidrar till insatsen finns ingen anledning att ifrågasätta.
Skrapanskylten 20 augusti
Den tragikomiska Skrapanskylten har fått vara i fred från mig ett tag nu. Det beror inte på att jag gett upp min maniska förföljelse utan bara på att jag inte kan blogga med min nygamla mobil. Men igår var jag i alla fall tvungen att ta en bild, för efter flera dagars totalt mörker så fick Skrapanskylten besök av reparatörerna på Focus Neon. Återstår att se om de lyckades skaka liv i skylteländet.
2009-08-15
Räddningen är nära?
I SvD idag presenteras nya Saab 9-5 som "bilen som ska rädda Saab". Rätta mig om jag har fel, men har inte detta sagts om varje ny modellansering som Saab gjort, åtminstone sedan nya 900:an släpptes 1993? (Då Saab f.ö. hade köpt all reklamtid i TV 4 en hel kväll!) Inte för att antalet lanseringar varit så många, men ändå...
Och bortsett från att klyschan känns sliten: Är inte problemet att det inte är en modell som kan "rädda" Saab? Trollhättan måste kunna erbjuda sina kunder en palett av bilar; en liten mellanklassare och en stor mellanklassare räcker inte.
Räddare?
Och bortsett från att klyschan känns sliten: Är inte problemet att det inte är en modell som kan "rädda" Saab? Trollhättan måste kunna erbjuda sina kunder en palett av bilar; en liten mellanklassare och en stor mellanklassare räcker inte.
Bortsett från det så ansluter jag mig till dem som håller tummarna för Saab. Inte av emotionella eller patriotiska skäl, utan för att jag tycker nya 9-5:an är jäkligt snygg och vill gärna se den på vägarna.
Räddare?2009-08-12
Proportionalitetsprincipen?
Idag kom min nya lilla iPod med posten. Beställde den via Sibas nätbutik igår, så leveranstiden kan man knappast klaga på.
Däremot blev jag lite fundersam på hur Siba tänkte när de valde kartong. Var det verkligen nödvändigt med en sådan här jättelåda?
Liten iPod, stor kartong.
Däremot blev jag lite fundersam på hur Siba tänkte när de valde kartong. Var det verkligen nödvändigt med en sådan här jättelåda?
Liten iPod, stor kartong.Otidsenlig ofrihet
Ännu ett bröllop stundar i familjen Bernadotte och tydligen är detta en riksangelägenhet. Jag kan förstå att de unga tu är glada och lyckliga, men tycker all uppståndelse kring förlovningen är rätt fjantig.
Dock tillåter jag mig att reflektera en smula över den situation som barnen Bernadotte lever i. Uppenbarligen var Madeleine och Jonas tvungna att vänta med sin förlovning till dess att storasyster Victoria fått sin tilltänkte godkänd hos pappsen. I vilken normal svensk familj skulle det gå till på det sättet?
Men kungafamiljen är ingen normal familj, kan då invändas. Nej, helt riktigt. Och det är det som är problemet. I Sverige har vi ett statsskick som, förutom att det låter rikets främsta ämbete gå i arv inom en familj på ett högst odemokratiskt sätt, tvingar in ett antal unga människor i en levnadsmall som möjligen skulle passa in på 1800-talet.
Ingen ung kvinna - eller man - i Sverige idag ska behöva fråga pappa om lov för att få gifta sig med den hon vill. Ingen ung kvinna ska behöva vänta på att storasyrran gjort slag i saken. Men detta blir konsekvensen av det starkt konserverande system som monarkin är. För Sverige i tiden? Pyttsan!
Dock tillåter jag mig att reflektera en smula över den situation som barnen Bernadotte lever i. Uppenbarligen var Madeleine och Jonas tvungna att vänta med sin förlovning till dess att storasyster Victoria fått sin tilltänkte godkänd hos pappsen. I vilken normal svensk familj skulle det gå till på det sättet?
Men kungafamiljen är ingen normal familj, kan då invändas. Nej, helt riktigt. Och det är det som är problemet. I Sverige har vi ett statsskick som, förutom att det låter rikets främsta ämbete gå i arv inom en familj på ett högst odemokratiskt sätt, tvingar in ett antal unga människor i en levnadsmall som möjligen skulle passa in på 1800-talet.
Ingen ung kvinna - eller man - i Sverige idag ska behöva fråga pappa om lov för att få gifta sig med den hon vill. Ingen ung kvinna ska behöva vänta på att storasyrran gjort slag i saken. Men detta blir konsekvensen av det starkt konserverande system som monarkin är. För Sverige i tiden? Pyttsan!
2009-07-15
Pang-pang
Herrejösses, vad är det som händer i Halmstad egentligen? Vågar jag över huvud taget åka dit på måndag? Kan man köpa skyddsvästar på Blocket?
2009-07-14
Hantvärk
Dagens telefonsamtal med hantverkare:
Kvinnoröst: Hallå?
Jag: Ja hej, jag heter Jesper Svensson och undrar om ni håller på med platsbyggda garderober?
Kvinnoröst: Jaha, vad gäller det?
Jag: Är inte detta Snickeriföretaget X?
Kvinnoröst: Försöker du sälja något? För i så fall är vi inte intresserade!
Jag: Nej, jag försöker köpa något. En garderob...
Kvinnoröst: Jaha. Då ska du få tala med min man.
---
Mansröst: Ja hallå?
Jag: Hej, är detta Snickeriföretaget X?
Mansröst: Ja. Hur har du fått tag i det här numret?
Jag: Via telefonkatalogen.
Och så fick jag äntligen förklarat mitt ärende. Men den svårflörtade hantverkaren visade sig förvånande nog vara uppbokad året ut. Jakten går vidare.
Kvinnoröst: Hallå?
Jag: Ja hej, jag heter Jesper Svensson och undrar om ni håller på med platsbyggda garderober?
Kvinnoröst: Jaha, vad gäller det?
Jag: Är inte detta Snickeriföretaget X?
Kvinnoröst: Försöker du sälja något? För i så fall är vi inte intresserade!
Jag: Nej, jag försöker köpa något. En garderob...
Kvinnoröst: Jaha. Då ska du få tala med min man.
---
Mansröst: Ja hallå?
Jag: Hej, är detta Snickeriföretaget X?
Mansröst: Ja. Hur har du fått tag i det här numret?
Jag: Via telefonkatalogen.
Och så fick jag äntligen förklarat mitt ärende. Men den svårflörtade hantverkaren visade sig förvånande nog vara uppbokad året ut. Jakten går vidare.
En modig sommarvikarie
Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel om bröllopet mellan Victoria Bernadotte och Daniel Westling. Temat var att bröllopet genererat stark medlemstillströmning både åt Rojalistiska Föreningen och åt Republikanska Föreningen.
I anslutning till artikeln intervjuades Lars Ohly, som tycker det är märkligt att staten tillhandahåller en bostad åt de nygifta. De har ju rimligen ganska goda möjligheter att fixa en lya själva.
I dag anknyter SvD:s sommarvikarierande ledarskribent Paulina Neuding till detta. Hennes poäng är att Lars Ohly borde fokusera på andra orättvisor i samhället - turordningsreglerna i LAS, till exempel.
Det mest intressanta med Neudings ledarartikel tycker jag emellertid är att hon tillåter sig att inta en åtminstone försiktigt problematiserande hållning till monarkin:
Kronprinsessan får visserligen ett eget slott att bo i. Men det är faktiskt en detalj i jämförelse med den orättvisan, avslutar Neuding. Och det har hon förvisso rätt i (även om vi nog inte tänker på samma slags orättvisa). Kronprinsessans bostadsbestyr är trots allt en liten detalj i förhållande till den orättvisa det innebär att svenska folkets företrädare inte utses av folket, utan i den Kgl. Sängkammaren.
I anslutning till artikeln intervjuades Lars Ohly, som tycker det är märkligt att staten tillhandahåller en bostad åt de nygifta. De har ju rimligen ganska goda möjligheter att fixa en lya själva.
I dag anknyter SvD:s sommarvikarierande ledarskribent Paulina Neuding till detta. Hennes poäng är att Lars Ohly borde fokusera på andra orättvisor i samhället - turordningsreglerna i LAS, till exempel.
Det mest intressanta med Neudings ledarartikel tycker jag emellertid är att hon tillåter sig att inta en åtminstone försiktigt problematiserande hållning till monarkin:
Republikanerna har haft rätt i ett avseende [...] Monarkin är ett märkligt inslag i en demokrati. Fördelarna överväger, men visst är det problematiskt att Sveriges högsta ämbete är förbehållet prinsar och prinsessor, oavsett om någon annan skulle göra jobbet bättre.Wow. För att komma från en ledarsida som normalt sett brukar falla ner på knä av underdånighet så fort de Kungliga Högheterna kommer på tal så får en sådan formulering betraktas som otroligt djärv.
Meritokratins ideal sätts åt sidan när blodsband får gå före begåvning och hårt arbete.
Kronprinsessan får visserligen ett eget slott att bo i. Men det är faktiskt en detalj i jämförelse med den orättvisan, avslutar Neuding. Och det har hon förvisso rätt i (även om vi nog inte tänker på samma slags orättvisa). Kronprinsessans bostadsbestyr är trots allt en liten detalj i förhållande till den orättvisa det innebär att svenska folkets företrädare inte utses av folket, utan i den Kgl. Sängkammaren.
Britney-bojkott eller inte, det är frågan
Men Expressen... Blir det inte lite konstigt om man först säger att man vägrar publicera bilder från en show, men sen anordnar en läsartävling om bästa bilden?
2009-07-13
Eller hämnas de för vikingatågen?
I söndags skrev SvD:s kvalitetsredaktör Hans Ottosson om vad som irriterar tidningens läsare mest när det gäller språk. På förstaplatsen hamnade anglicismer. Detta var väl inte helt oväntat och jag skulle nog inte reflekterat över det om jag inte strax därefter hade läst den här meningen i Dick Harrisons intressanta understreckare Öga mot öga med döden.
Och varför skulle de, egentligen? Vårt språk är ju i själva verket en salig röra av grekiska, latin, tyska, franska, engelska - ja, och så en och annan urnordisk leftover som mjöd, sten och dräpa. Själv är jag rätt glad för att svenskan under århundradena berikats med allehanda utrikiska ord, och förstår således inte heller varför denna ständigt pågående process upprör så många människor.
Anglicismer kan förvisso bli fåniga (som jag skrivit förut). Den som säger du är välkommen i stället för varsågod riskerar att bli fnissad åt i mjugg. Men å andra sidan så har jag inte något problem med att människor nu mera är bekväma med ditten och datten, eller att man startar upp i stället för att starta. Ibland passar låneuttrycken helt enkelt in i svenskan, ibland passar de inte.
Det är svårt att veta i förväg vilka uttryck som kommer att etablera sig, men vi kan känna oss ganska säkra på att de som inte passar in kommer att självdö. Risken att anglicismerna kommer att störta vårt språk i fördärvet torde därmed vara ganska liten.
För att inte tala om alla katakomber och kyrkogårdar som ingår på mången vanlig chartersvenssons itinerarium under resor på kontinenten.Katakomb? Charter? Itinerarium? Kontinent? Det här är inga ord som klingar svensk urskog direkt. Men jag tror heller inte att särskilt många av Svenskans läsare ringer kvalitetsredaktören i ren ilska.
Och varför skulle de, egentligen? Vårt språk är ju i själva verket en salig röra av grekiska, latin, tyska, franska, engelska - ja, och så en och annan urnordisk leftover som mjöd, sten och dräpa. Själv är jag rätt glad för att svenskan under århundradena berikats med allehanda utrikiska ord, och förstår således inte heller varför denna ständigt pågående process upprör så många människor.
Anglicismer kan förvisso bli fåniga (som jag skrivit förut). Den som säger du är välkommen i stället för varsågod riskerar att bli fnissad åt i mjugg. Men å andra sidan så har jag inte något problem med att människor nu mera är bekväma med ditten och datten, eller att man startar upp i stället för att starta. Ibland passar låneuttrycken helt enkelt in i svenskan, ibland passar de inte.
Det är svårt att veta i förväg vilka uttryck som kommer att etablera sig, men vi kan känna oss ganska säkra på att de som inte passar in kommer att självdö. Risken att anglicismerna kommer att störta vårt språk i fördärvet torde därmed vara ganska liten.
It's Britney bitch
Inför hennes konserter i Stockholm har det framkommit att Aftonbladet, Expressen, DN och SvD bojkottar Britney Spears. Det var tydligen något tjafs om ett avtal som tidningarna inte ville skriva på.
Nåväl. Jag bojkottar inte, och eftersom jag lyckades ta en fantastisk bild med min mobilkamera så vill jag naturligtvis publicera den här.
All eyes on me in the centre of the ring just like a circus
Som ni tydligt kan se är det Britney själv som hissas ner från taket i öppningsnumret. Enligt SvD blev Globen till ett kokande cirkustält men jag vet inte så noga. Fjortonåringarna skrek såklart halsen av sig men det gör de väl alltid? Hursomhelst var showen bra och akrobaterna imponerande. Till publikens jubel körde hon ...baby one more time (och jag blev 19 år igen) och till publikens nästan lika stora jubel blev det Toxic och Womanizer. Och oanständiga Ooh ooh baby. Därmed var jag nöjd och glad.
Sjöng tror jag nu inte hon gjorde så mycket, det mesta verkade inspelat i förväg. Det är väl inte så lätt att både sjunga och studsa runt som en guttaperkaboll på scen kan tänka. Men lite mer engagemang i mellansnacket vore trevligt. Fast man kanske ska vara glad att hon i alla fall kom ihåg att hon befann sig i Stockholm, Britney-människan.
Nåväl. Jag bojkottar inte, och eftersom jag lyckades ta en fantastisk bild med min mobilkamera så vill jag naturligtvis publicera den här.
All eyes on me in the centre of the ring just like a circusSom ni tydligt kan se är det Britney själv som hissas ner från taket i öppningsnumret. Enligt SvD blev Globen till ett kokande cirkustält men jag vet inte så noga. Fjortonåringarna skrek såklart halsen av sig men det gör de väl alltid? Hursomhelst var showen bra och akrobaterna imponerande. Till publikens jubel körde hon ...baby one more time (och jag blev 19 år igen) och till publikens nästan lika stora jubel blev det Toxic och Womanizer. Och oanständiga Ooh ooh baby. Därmed var jag nöjd och glad.
Sjöng tror jag nu inte hon gjorde så mycket, det mesta verkade inspelat i förväg. Det är väl inte så lätt att både sjunga och studsa runt som en guttaperkaboll på scen kan tänka. Men lite mer engagemang i mellansnacket vore trevligt. Fast man kanske ska vara glad att hon i alla fall kom ihåg att hon befann sig i Stockholm, Britney-människan.
2009-07-12
2009-07-10
2009-07-08
2009-07-07
Finöl
Elaka människor sprider illvilliga rykten om mig att jag är en snåljåp som bara dricker Harboe, eftersom Harboe är det billigaste ölet på Systembolaget.
Detta vill jag bestämt dementera! I fredags, t.ex., drack jag fyra olika sorters öl. Inget av dem
var Harboe, se själva:
Så. Nu borde de ryktena vara ur världen.
Detta vill jag bestämt dementera! I fredags, t.ex., drack jag fyra olika sorters öl. Inget av dem
var Harboe, se själva:
Så. Nu borde de ryktena vara ur världen.
2009-07-06
2009-07-03
2009-06-30
2009-06-29
Rättshaveristen fiser i rymden
Det finns stunder då jag, som vanligtvis är en rätt beskedlig människa, får något galet i ögonen och utvecklas till värsta tjurskalliga rättshaveristen. Nu senast drabbade detta Tele2Comviqs kundtjänst.
Bakgrunden var att jag via sajten telepriskollen.se upptäckt att jag betalar ungefär 300 kr för mycket för mitt mobilabonnemang varje månad. Skrev direkt ett mail till kundtjänsten och sade upp mitt abonnemang.
Sex dagar senare fick jag svar. "Gällande uppsägning av ditt abonnemang, ber vi dig kontakta vår kundservice på telefonnummer 0200-25 25 25 med samtliga abonnemangsuppgifter tillgängliga vid samtalet."
Irritation. Vadå "samtliga abonnemangsuppgifter"? Precis som att de behöver veta något mer än mitt nummer. Jävla puckon. Men jag ringde. Tio minuters telefonkö. Lade på. Nytt mail till kundservice: "Jag har inte för avsikt att sitta 10 min i telefonkö för att säga upp mitt abonnemang. [..] Vänligen återkom omgående med en bekräftelse på att mitt abonnemang avslutats."
Svar dagen efter: "Det går inte att säga upp sitt abonnemang i ett e-mail. Du måste kontakta vår kundtjänst på telefonnummer 0200-25 25 25 för uppsägning av ditt abonnemang."
Dumma jävlar. Nu hade rättshaveristen i mig helt tagit kontroll och han läste det finstilta. Nytt mail: "Det finns inget i abonnemangsvillkoren som säger att uppsägning måste ske per telefon [...] Vänligen bekräfta att mitt abonnemang är avslutat."
Då lossnade det plötsligt. Svar dagen efter: "Om du inte har möjlighet till att kontakta vår kundservice via telefon så kan du även avsluta abonnemanget skriftligen via vanlig post eller fax."
Rättshaveristen var nöjd, men kunde ändå inte låta bli ett sista barnsligt fax:
Jag vet inte varför men jag blir alltid lika provocerad av företag som behandlar mig som en hög med skit. Jag vet att de vill att jag ska ringa in för att de ska kunna övertala mig att stanna kvar som kund. Men då kunde de väl för fan ha ringt upp mig i stället för att skicka ett näsvist mail och bitchat om "samtliga abonnemangsuppgifter" och annat strunt. Vem vet, jag kanske till och med hade kunnat övertalas att stanna kvar som kund.
Sen vet jag också att min bångstyrighet bara är en fis i rymden på Tele2Comviq. De kommer ju knappast att bättra sig. Men rättshaveristen i mig mår lite bättre nu. Och bekräftelsen att mitt abonnemang är uppsagt kom idag. Via sms.
Bakgrunden var att jag via sajten telepriskollen.se upptäckt att jag betalar ungefär 300 kr för mycket för mitt mobilabonnemang varje månad. Skrev direkt ett mail till kundtjänsten och sade upp mitt abonnemang.
Sex dagar senare fick jag svar. "Gällande uppsägning av ditt abonnemang, ber vi dig kontakta vår kundservice på telefonnummer 0200-25 25 25 med samtliga abonnemangsuppgifter tillgängliga vid samtalet."
Irritation. Vadå "samtliga abonnemangsuppgifter"? Precis som att de behöver veta något mer än mitt nummer. Jävla puckon. Men jag ringde. Tio minuters telefonkö. Lade på. Nytt mail till kundservice: "Jag har inte för avsikt att sitta 10 min i telefonkö för att säga upp mitt abonnemang. [..] Vänligen återkom omgående med en bekräftelse på att mitt abonnemang avslutats."
Svar dagen efter: "Det går inte att säga upp sitt abonnemang i ett e-mail. Du måste kontakta vår kundtjänst på telefonnummer 0200-25 25 25 för uppsägning av ditt abonnemang."
Dumma jävlar. Nu hade rättshaveristen i mig helt tagit kontroll och han läste det finstilta. Nytt mail: "Det finns inget i abonnemangsvillkoren som säger att uppsägning måste ske per telefon [...] Vänligen bekräfta att mitt abonnemang är avslutat."
Då lossnade det plötsligt. Svar dagen efter: "Om du inte har möjlighet till att kontakta vår kundservice via telefon så kan du även avsluta abonnemanget skriftligen via vanlig post eller fax."
Rättshaveristen var nöjd, men kunde ändå inte låta bli ett sista barnsligt fax:
Jag vet inte varför men jag blir alltid lika provocerad av företag som behandlar mig som en hög med skit. Jag vet att de vill att jag ska ringa in för att de ska kunna övertala mig att stanna kvar som kund. Men då kunde de väl för fan ha ringt upp mig i stället för att skicka ett näsvist mail och bitchat om "samtliga abonnemangsuppgifter" och annat strunt. Vem vet, jag kanske till och med hade kunnat övertalas att stanna kvar som kund.
Sen vet jag också att min bångstyrighet bara är en fis i rymden på Tele2Comviq. De kommer ju knappast att bättra sig. Men rättshaveristen i mig mår lite bättre nu. Och bekräftelsen att mitt abonnemang är uppsagt kom idag. Via sms.
Broar berättar
I Vibberbo finns det två broar över den lilla å som förbinder Issen med Hemsjön. Det är bara några meter mellan broarna; den gamla stenvalvsbron som byggdes strax efter första världskriget togs ur bruk i mitten av 1990-talet när landsvägen breddades och en ny betongbro kom till.
Eftersom broarna ligger så nära varandra kan man roa sig med att begrunda kontrasten mellan gammalt och nytt. Den gamla bron med sina mossbevuxna, knaggligt uthuggna byggstenar tycks alltid ha funnits där. Skillnaden är stor mot den nya bron, vars skarpa linjer och gjutna, ljusgrå betong är modernitetens tydliga avtryck i landskapet.
Det som är riktigt intressant är att den nya bron utrustats med ett slags fasad av huggen sten. Nu är det förstås ingen huggen sten; det är bara betong som formats för att se ut så, med fogskarvar och allt. Men hur kommer det sig att den moderna bron på ett artificiellt sätt tillförts stenbrons estetik?
Jag tror inte det har att göra med att broarna ska harmoniera. Snarare handlar det nog om ett sökande efter autenticitet och trygghet. Av någon anledning tilltalas vi människor av det vi uppfattar som beprövat, naturligt och genuint. Sten som huggits ur svenska urberg och lyfts på plats av grova byggarbetarnävar - det slår an en sträng inom oss. Betong som hällts ner i gjutformar från en betongblandarlastbil gör det inte.
Det trygga är det som alltid funnits där. Det nya räds vi. Därför låter vi oss beredvilligt förföras av de konstgjorda huggstensfasaderna. Och därför kan två broar i Dalarna ha en hel del att berätta om oss människor.
Eftersom broarna ligger så nära varandra kan man roa sig med att begrunda kontrasten mellan gammalt och nytt. Den gamla bron med sina mossbevuxna, knaggligt uthuggna byggstenar tycks alltid ha funnits där. Skillnaden är stor mot den nya bron, vars skarpa linjer och gjutna, ljusgrå betong är modernitetens tydliga avtryck i landskapet.
Det som är riktigt intressant är att den nya bron utrustats med ett slags fasad av huggen sten. Nu är det förstås ingen huggen sten; det är bara betong som formats för att se ut så, med fogskarvar och allt. Men hur kommer det sig att den moderna bron på ett artificiellt sätt tillförts stenbrons estetik?
Jag tror inte det har att göra med att broarna ska harmoniera. Snarare handlar det nog om ett sökande efter autenticitet och trygghet. Av någon anledning tilltalas vi människor av det vi uppfattar som beprövat, naturligt och genuint. Sten som huggits ur svenska urberg och lyfts på plats av grova byggarbetarnävar - det slår an en sträng inom oss. Betong som hällts ner i gjutformar från en betongblandarlastbil gör det inte.
Det trygga är det som alltid funnits där. Det nya räds vi. Därför låter vi oss beredvilligt förföras av de konstgjorda huggstensfasaderna. Och därför kan två broar i Dalarna ha en hel del att berätta om oss människor.
2009-06-25
Förnuft och känsla
Igår när jag gick hem från jobbet upptäckte jag att någon målat en "puss-ruta" på trottoarplattorna. Tanken är väl att man ska stanna till där och ge den man tycker om en puss. Jag tyckte puss-rutan var en söt idé och kunde inte låta bli att le för mig själv.
Sen gick jag några steg till och fick se att någon klottrat på en vägg. Jag blev mycket upprörd och irriterad över vandaliseringen.
Därefter drabbades jag av en kris.
Vandalisering?
För faktum är ju att den som målade puss-rutan på trottoaren gjort sig skyldig till i princip samma vandalisering som klottraren. Han/hon har utan tillåtelse bemålat egendom som tillhör någon annan. Ändå blev jag inte upprörd av puss-rutan, utan snarare upprymd. Vilket är ett tecken på att jag inte lyckas förhålla mig objektiv ens till min egen rättsuppfattning. I stället värderar jag olika typer av vandalism olika, utifrån en subjektiva uppfattning - i det här fallet av dess estetiska uttryck. Jag är helt enkelt inte en rationell varelse.
Gulligt?
Och det är klart att när man ertappat sig själv med att ha den här typen av intellektuella brister, då krisar man. Således var jag tvungen att ha terapisamtal med mina kollegor om detta under lunchrasten.
Efter en lång diskussion, som bland annat kom att handla om naturrätten, John Rawls och gömda flyktingbarn, så slog en kollega fast: "Du är inkonsekvent. Det beror på att du är människa och har känslor." Vilket är en något svårsmält slutsats. Men jag ska försöka vänja mig vid tanken.
Sen gick jag några steg till och fick se att någon klottrat på en vägg. Jag blev mycket upprörd och irriterad över vandaliseringen.
Därefter drabbades jag av en kris.
Vandalisering?För faktum är ju att den som målade puss-rutan på trottoaren gjort sig skyldig till i princip samma vandalisering som klottraren. Han/hon har utan tillåtelse bemålat egendom som tillhör någon annan. Ändå blev jag inte upprörd av puss-rutan, utan snarare upprymd. Vilket är ett tecken på att jag inte lyckas förhålla mig objektiv ens till min egen rättsuppfattning. I stället värderar jag olika typer av vandalism olika, utifrån en subjektiva uppfattning - i det här fallet av dess estetiska uttryck. Jag är helt enkelt inte en rationell varelse.
Gulligt?Och det är klart att när man ertappat sig själv med att ha den här typen av intellektuella brister, då krisar man. Således var jag tvungen att ha terapisamtal med mina kollegor om detta under lunchrasten.
Efter en lång diskussion, som bland annat kom att handla om naturrätten, John Rawls och gömda flyktingbarn, så slog en kollega fast: "Du är inkonsekvent. Det beror på att du är människa och har känslor." Vilket är en något svårsmält slutsats. Men jag ska försöka vänja mig vid tanken.
Ska skadeståndet svida?
Skolinspektionen har stämt Vimmerby kommun på 285 000 kr för att den inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra mobbningen av en 15-årig pojke.
Det begärnda skadeståndet är väldigt högt, med svenska mått mätt. Som jämförelse kan nämnas att Anna Lindhs båda söner av Högsta domstolen tilldömdes 100 000 kr var i skadestånd från Mijailo Mijailovic.
Som förklaring till det höga skadeståndskravet säger Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen, så här:
Vad ska en bruten näsa kosta? Ett knivhugg i armen? Mordet på en anhörig? Genom årtionden har domstolarna arbetat fram ett system för den här typen av skadestånd, och det finns numera färdiga tabeller som domstolarna tillämpar för olika typer av skador.
Men: Skadeståndets storlek påverkas inte av vem som orsakat skadan. Det innebär att om Kalle Banan ger dig en smäll på käften så får du lika stort (eller litet) skadestånd som om Peter Wallenberg gör det.
I den anglosaxiska rätten finns en annan princip, som kallas punitive damages. Den principen går ut på att skadestånd inte bara ska ges ut för att kompensera den skadelidande, utan även för att avskräcka våldsverkaren från fortsatt brottslighet. Det är bl.a. därför som vi hör talas om galet höga skadestånd i USA. En person som bränt sig på McDonalds kaffe kan t.ex. tilldömas tiotals miljoner i skadestånd. Anledningen till de är då inte att man anser att kaffeskadan är så allvarlig, men det ska svida för McDonalds när de gjort fel. Och för att det ska svida för ett så stort företag så måste skadeståndsbeloppet vara skyhögt.
Nu vill alltså Skolinspektionen tillämpa punitive damages-principen mot kommuner som inte agerar mot mobbning. Det ska svida. Den inställningen kan man sympatisera med, men det intressanta tycker jag är att resonemanget - om domstolarna köper det - kan leda in den svenska skadeståndsrätten på ett nytt spår. Bäva månde, McDonalds!
Det begärnda skadeståndet är väldigt högt, med svenska mått mätt. Som jämförelse kan nämnas att Anna Lindhs båda söner av Högsta domstolen tilldömdes 100 000 kr var i skadestånd från Mijailo Mijailovic.
Som förklaring till det höga skadeståndskravet säger Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen, så här:
Skadestånden ska svida alltså, enligt Skolinspektionen. Och det här är lite intressant. Den svenska skadeståndsrätten vilar ju traditionellt på principen att den som orsakat en skada ska ersätta skadan. I fråga om förmögenhetsskador (om någon t.ex. slår sönder din dyra kristallvas) är skadeståndets storlek ganska lätt att bestämma (värdet på vasen), men när det gäller personskador är det förstås svårare.
"Varför är det då nödvändigt med höga skadeståndsbelopp?
[...]
Det ska kosta skolorna, och då ytterst huvudmännen, om de inte hindrar och arbetar förebyggande mot mobbning. Kommunerna eller den fristående skolan har ett absolut ansvar för att skapa en trygg miljö i skolan så att ingen kränks eller mobbas. De som brister i det arbetet kan ställas till ansvar. Min uppfattning är att skadeståndet ska vara priset för att inte satsa pengar och kraft på det förebyggande arbetet. Och då krävs det att skadeståndsbeloppen svider."
Vad ska en bruten näsa kosta? Ett knivhugg i armen? Mordet på en anhörig? Genom årtionden har domstolarna arbetat fram ett system för den här typen av skadestånd, och det finns numera färdiga tabeller som domstolarna tillämpar för olika typer av skador.
Men: Skadeståndets storlek påverkas inte av vem som orsakat skadan. Det innebär att om Kalle Banan ger dig en smäll på käften så får du lika stort (eller litet) skadestånd som om Peter Wallenberg gör det.
I den anglosaxiska rätten finns en annan princip, som kallas punitive damages. Den principen går ut på att skadestånd inte bara ska ges ut för att kompensera den skadelidande, utan även för att avskräcka våldsverkaren från fortsatt brottslighet. Det är bl.a. därför som vi hör talas om galet höga skadestånd i USA. En person som bränt sig på McDonalds kaffe kan t.ex. tilldömas tiotals miljoner i skadestånd. Anledningen till de är då inte att man anser att kaffeskadan är så allvarlig, men det ska svida för McDonalds när de gjort fel. Och för att det ska svida för ett så stort företag så måste skadeståndsbeloppet vara skyhögt.
Nu vill alltså Skolinspektionen tillämpa punitive damages-principen mot kommuner som inte agerar mot mobbning. Det ska svida. Den inställningen kan man sympatisera med, men det intressanta tycker jag är att resonemanget - om domstolarna köper det - kan leda in den svenska skadeståndsrätten på ett nytt spår. Bäva månde, McDonalds!
2009-06-19
Sovjetstaten Sverige
Följande reseinformation hittade jag i en Reader's Digest från 1970-talet. Tack och lov för att folkhemssocialisterna inte längre har monopol på makten.
2009-06-17
Magplask i Halmstad
I min kära gamla hemstad Halmstad finns ett simstadion som kallas Brottet. Där finns en stor 50-metersbassäng och en mindre barnbassäng med vattenrutschkana. Brottet är en institution i Halmstad - i stort sett varenda halmstadunge sen typ 50-talet har lärt sig simma där - och tillträde till simanläggningen har, såvitt jag vet, alltid varit gratis.
Nåja. Helt "gratis" är det förstås inte. Halmstadborna betalar ju för kalaset med sina skattepengar. Men det tas i vart fall inte ut några entréavgifter. Och varje försök från politiskt håll att införa avgifter möts av en s.k. folkstorm.
Simstadion i Halmstad. Vem drog ur proppen? Foto: Eniro.se
Brottet brukar hålla öppet mellan juni och augusti. Nu skriver vi 2009 och även en välmående kommun som Halmstad har drabbats av den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet. Kommunen har föreslagit att Brottet ska stängas två veckor tidigare för att spara pengar.
Och då tar det hus i helvete i Halmstad. Ett gäng morgonsimmande pensionärer ser sina motionsrutiner hotas och ger sig ut på Halmstads gator med protestlistor i högsta hugg. Två veckors simturer måste räddas!
Men för jävelen, skärp er! Ni har fri tillgång till ett fantastiskt simstadion under nästan hela sommaren. Kan ni inte glädja er över det i stället för att gnälla för att det måste stänga lite tidigare på grund av att världsekonomin säckat ihop?
Och varför är det inte en enda av pensionärsaktivisterna som föreslår att kommunen börjar ta ut entréavgifter på Brottet - är det kanske en mänsklig rättighet att skattebetalarkollektivet subventionerar era morgonplask?
Nåja. Helt "gratis" är det förstås inte. Halmstadborna betalar ju för kalaset med sina skattepengar. Men det tas i vart fall inte ut några entréavgifter. Och varje försök från politiskt håll att införa avgifter möts av en s.k. folkstorm.
Simstadion i Halmstad. Vem drog ur proppen? Foto: Eniro.seBrottet brukar hålla öppet mellan juni och augusti. Nu skriver vi 2009 och även en välmående kommun som Halmstad har drabbats av den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet. Kommunen har föreslagit att Brottet ska stängas två veckor tidigare för att spara pengar.
Och då tar det hus i helvete i Halmstad. Ett gäng morgonsimmande pensionärer ser sina motionsrutiner hotas och ger sig ut på Halmstads gator med protestlistor i högsta hugg. Två veckors simturer måste räddas!
Men för jävelen, skärp er! Ni har fri tillgång till ett fantastiskt simstadion under nästan hela sommaren. Kan ni inte glädja er över det i stället för att gnälla för att det måste stänga lite tidigare på grund av att världsekonomin säckat ihop?
Och varför är det inte en enda av pensionärsaktivisterna som föreslår att kommunen börjar ta ut entréavgifter på Brottet - är det kanske en mänsklig rättighet att skattebetalarkollektivet subventionerar era morgonplask?
2009-06-08
Så går bistånd och korruption hand i hand...
Som en bjärt kontrast till den väl etablerade svenska demokratin står den stapplande kenyanska. Vid det senaste presidentvalet 2007, då det uppdagats att Mwai Kibaki fuskat till sig segern, utbröt kravaller som kostade 1 500 människor livet.
Kenya är genomkorrumperat och beräkningar visar att en genomsnittlig familj måste betala nästan en tredjedel av sina inkomster i mutor för att klara vardagen.
Västvärlden har trots det bestämt sig för att betrakta Kenya som en gullegris. Kenya får närmare 800 miljoner dollar i bistånd varje år. Intressant nog har ungefär lika mycket förts över till ett brevlådeföretag i Storbritannien. Att biståndet korrumperar bekymrar dock inte västvärldens ledare, som satsat politisk prestige i Kenya.
Vi lever allt i en underlig värld. Bengt Nilssons understreckare om dramat i Kenya (SvD den 8 juni) är intressant läsning för den som är nyfiken på underligheterna.
Kenya är genomkorrumperat och beräkningar visar att en genomsnittlig familj måste betala nästan en tredjedel av sina inkomster i mutor för att klara vardagen.
Västvärlden har trots det bestämt sig för att betrakta Kenya som en gullegris. Kenya får närmare 800 miljoner dollar i bistånd varje år. Intressant nog har ungefär lika mycket förts över till ett brevlådeföretag i Storbritannien. Att biståndet korrumperar bekymrar dock inte västvärldens ledare, som satsat politisk prestige i Kenya.
Vi lever allt i en underlig värld. Bengt Nilssons understreckare om dramat i Kenya (SvD den 8 juni) är intressant läsning för den som är nyfiken på underligheterna.
En dag i demokratins tjänst
I dag tog jag av mig FP-kepsen och ägnade mig i stället åt att ta emot röster i Fridhemsskolans matsal. Vi var ett gäng på sex personer som tog hand om väljarna och deras röstkuvert i distriktet S:t Göran 16.
Som röstmottagare är man helt opolitisk och har som uppdrag att se till att väljarna förstår hur de ska rösta och sedan bidra till att valet och rösträkningen genomförs på ett rättvist och demokratiskt sätt.
Att få vara del av denna process, en liten arbetsmyra i den demokratiska myrstacken, gjorde mig nästan lite rörd. Det är stort att få hälsa en nittonårig förstagångsväljare välkommen till vallokalen, och lika stort är att hjälpa en medelålders invandrare, som aldrig kunnat rösta förut, att "knäcka röstningskoden".
Demokratin är fantastisk, och därför var det glädjande att röstdeltagandet på Kungsholmen ändå var hyfsat; strax under 60 procent vid en överslagsberäkning. Av de röstande valde ungefär 40 procent att förtidsrösta.
Valresultatet i "mitt" distrikt var nu inte särskilt representativt. Moderaterna var klart största parti med 33,7 procent. Därefter kom glädjande nog FP med 23,9! Sen kom inte S utan MP! Partierna fick 8,8 respektive 13,7 procent. Vänstern nådde inte ens fyra procent. Ett valresultat att drömma om...
För övrigt: Det kan stundtals bli lite dött i vallokalen. Då kan man roa sig med t.ex. följande.
Som röstmottagare är man helt opolitisk och har som uppdrag att se till att väljarna förstår hur de ska rösta och sedan bidra till att valet och rösträkningen genomförs på ett rättvist och demokratiskt sätt.
Att få vara del av denna process, en liten arbetsmyra i den demokratiska myrstacken, gjorde mig nästan lite rörd. Det är stort att få hälsa en nittonårig förstagångsväljare välkommen till vallokalen, och lika stort är att hjälpa en medelålders invandrare, som aldrig kunnat rösta förut, att "knäcka röstningskoden".
Demokratin är fantastisk, och därför var det glädjande att röstdeltagandet på Kungsholmen ändå var hyfsat; strax under 60 procent vid en överslagsberäkning. Av de röstande valde ungefär 40 procent att förtidsrösta.
Valresultatet i "mitt" distrikt var nu inte särskilt representativt. Moderaterna var klart största parti med 33,7 procent. Därefter kom glädjande nog FP med 23,9! Sen kom inte S utan MP! Partierna fick 8,8 respektive 13,7 procent. Vänstern nådde inte ens fyra procent. Ett valresultat att drömma om...
För övrigt: Det kan stundtals bli lite dött i vallokalen. Då kan man roa sig med t.ex. följande.- Leta efter lustiga/udda namn i röstlängden.
- Leta efter kändisar i röstlängden.
- Leta efter kompisar i röstlängden.
- Kolla vem som är äldst i röstlängden (101 år).
- Kolla vem som är den äldsta som kommit och röstat (91 år).
- Skratta lite åt hur små förstagångsväljarna är (födda -91!).
- Kolla om kändisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.
- Kolla om kompisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.
2009-06-05
Dubbel moral är inte dubbelt så bra
Jag har skrivit om det här innan, men jag kan inte låta bli att ta upp det igen.
För inte så länge sen gick tre partisekreterare på vänsterkanten ut och beklagade sig över att Allianspartierna satsat på tv-reklam. Man oroade sig bl.a. för att tv-reklam tenderar att bli negativ, s.k. bad campaigning, dvs. att man smutskastar motståndaren snarare än att framhäva sin egen politik.
Det är därför så oändligt underhållande att än en gång notera att de som har bad campaigning som paradgren är just vänsterkartellen. I dagens Metro gick LO ut med en stor annons där man försöker svartmåla Fredrik Reinfeldt p.g.a. ett uttalande han gjort om det låga valdeltagandet i EP-valet.
Ännu mer underhållande blir det eftersom sossarnas partisekreterare Ibrahim Baylan gett uttryck för ungefär samma uppfattning. "Det är ju inte ett vanligt val. I ett vanligt val har vi högre ambitioner."
Ointresset för EP-valet har sossarna intressant nog gemensamt med - LO! Landsorganisationen bryter nämligen med sin tradition att bidra ekonomiskt till sossarnas valrörelser. Förra valet fick (S) drygt en halv miljard, detta valet har LO inte öronmärkt en enda extra krona.
Man undrar varför. Kan det bero på att LO-ledningen tror att väljarna insett att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden?
För inte så länge sen gick tre partisekreterare på vänsterkanten ut och beklagade sig över att Allianspartierna satsat på tv-reklam. Man oroade sig bl.a. för att tv-reklam tenderar att bli negativ, s.k. bad campaigning, dvs. att man smutskastar motståndaren snarare än att framhäva sin egen politik.
Det är därför så oändligt underhållande att än en gång notera att de som har bad campaigning som paradgren är just vänsterkartellen. I dagens Metro gick LO ut med en stor annons där man försöker svartmåla Fredrik Reinfeldt p.g.a. ett uttalande han gjort om det låga valdeltagandet i EP-valet.
Ännu mer underhållande blir det eftersom sossarnas partisekreterare Ibrahim Baylan gett uttryck för ungefär samma uppfattning. "Det är ju inte ett vanligt val. I ett vanligt val har vi högre ambitioner."Ointresset för EP-valet har sossarna intressant nog gemensamt med - LO! Landsorganisationen bryter nämligen med sin tradition att bidra ekonomiskt till sossarnas valrörelser. Förra valet fick (S) drygt en halv miljard, detta valet har LO inte öronmärkt en enda extra krona.
Man undrar varför. Kan det bero på att LO-ledningen tror att väljarna insett att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)