Bevare oss för maktskifte 2010

I DN rapporterades häromdagen om två norska bloggare som krävde statlig lön på samma villkor som vissa konstnärer får konstnärslön. DN-artikeln kan man lätt avfärda som ett kuriosum, men faktum är att det i den svenska riksdagen finns ett parti som tycker att alla svenskar ska ha ett slags statlig lön - miljöpartiets förslag på medborgarlön är ännu inte begravet. På helgens partikongress slogs de första spikarna i kistan, men mp:s hemsida trumpetar fortfarande ut att "I vår grundsyn på människan som aktiv och skapande har vi en vision om ett samhälle med medborgarlön för alla."

Karin Jansson från partistyrelsen vill dock behålla medborgarlönen. "Medborgarlön kan också ses som ett slags allemansrätt. Att alla har rätt till det som naturen ger", säger hon.

Alltid tyder på att politiken kommer att bli väsentligt mera underhållande om s+v+mp får bilda regering 2010. Underhållande är förresten inte rätt ord. Tragikomisk är bättre.

...efter mitt bästa förstånd och samvete...

I dag var det fullt race i tingsrätten. På fem timmar dömde vi av sex mål och när vi efteråt skulle ha enskild överläggning var det nästan svårt att hålla reda på alla tilltalade ("vänta nu, var det han med Berettan eller cannabisen?").

Dagens mest minnesvärda mål var tvivelsutan det sexuella ofredandet. H var åtalad för att ha ofredat A sexuellt genom att ha skickat kränkande sms och e-post till henne. Eftersom processföringen är muntlig innebär det att i princip allting måste läsas upp i rättssalen. Så även H:s pilska sms. Och e-postmeddelandet. Vilket råkade vara en kort hälsning ("det här vill jag uppleva med dig...") följd av en inklippt, tre-fyra sidor lång, erotisk novell. Som domaren alltså tvingade åklagaren att läsa upp.

Således fick rätten följa med på en fantastiskt spännande resa ut till ett lantställe på Värmdö där det vimlade av damer med generösa urringningar och nytillverkade tuttar, svettiga bastuseanser och varierat umgänge mellan diverse könsorgan i erigerat eller lubricerat tillstånd. (Pulserande också, det är tydligen viktigt.)

Åklagaren läste ganska fort och inte särskilt inlevelsefullt men det var tillräckligt för att en lagom pryd nämndeman som jag skulle tycka att situationen var något obekväm. Då kunde jag i och för sig skingra tankarna genom att fundera på hur underhållande situationen varit om den där högstadieklassen som besökte förra förhandlingen hade suttit kvar. Det vore faktiskt ett sånt där ögonblick som gör livet värt att leva.

En bra helg, helt enkelt

Vilken formidabel helg! Fantastiska aktiviteter och en sol som slösat med värme. Man tackar och tar emot.

I fredags var det Europadagen. Eftersom folkpartiet är Sveriges Europavänligaste parti måste det naturligtvis firas. Vi i Skarpnäck bjöd på kaffe och hade städslat skolborgarrådet Lotta Edholm för att sprida stjärnglans åt evenemanget. Själv spred jag mest småkakor till förbipasserande.

Världens finaste flagga.

Direkt efter vidtog ett annat firande av, vi kan väl säga, väsentligt mindre kafferepskaraktär. Det var den gode Fredrick Federley som firade sin 30-årsdag och det gjorde han med besked. Någon sa att han bjudit in 160 personer och det stämmer säkert; jag räknade dem inte. Dessvärre räknade jag heller inte alla drinkar jag köpte i baren. (Min konkursförvaltare gnuggar händerna.) Nåväl. Federleys kalas fortsatte på stan och slutade utanför McDonalds. Några pommes frites i soluppgången, sen var det bara att vänta på baksmällan.

Här ger jag stöd åt min inneboende. En avvikelse från normen.

Jodå, den kom. Och höll i sig rätt länge. Märks att man börjar bli gammal. Lördagkvällen bjöd lyckligtvis på en god tröst i form av anklever och Sauternes. Och jordgubbar och gräddglass. Och sen en sväng ut i Stockholmsnatten (där naturligtvis även Federley befann sig. Säga vad man vill om Federley, men svensk politik har inte varit så spritmarinerad sen Gudrun Schyman var i farten).

Frukost.

Idag har det varit så varmt att det nästan inte är klokt. Efter den obligatoriska balkongfrukosten var det läge för promenad runt Årstaviken och en påminnelse om hur förunderligt vackert Stockholm kan vara på sommaren. Lunchen åts på Medis och jag känner mig väldigt stolt som lyckades avstå från ett glas vitt till skaldjurstoasten. Men vad hade jag för det - man hinner ju knappt komma hem och installera sig på balkongen förrän ens inneboende kommer ut med en skål oliver och ett glas sval chardonnay på en bricka. Tur man ska vara nämndeman i morgon så man kan slumra lite.

Stockholm eller Skärgården?

Konsumentupplysning

Jag köpte nya solglasögon härförleden. I ett litet informationsblad som skickades med tillhandahåller tillverkaren nödvändiga råd och tips.

Allmän information - Solglasögonens glas är utförda med hög optisk precision och är slagtåliga. De skall dock ej anses fungera som ett okrossbart skydd mot slag.

Varning - Denna produkt är ej lämplig för bilkörning vid dålig belysning.

Rengöring och underhåll - Använd ej smutsiga eller slipande putstukar då dessa kan påverka filternas egenskaper.

Ja, det där är ju fällor man annars lätt hade gått i. Man tackar och bockar för upplysningarna.

And now: Zuma vs. Zimbabwe

Idag noteras att ledare för olika kyrkor i Zimbabwe nu varnar för att de våldsamheter Robert Mugabe iscensatt efter att han förlorade presidentvalet kan leda till folkmord om inte omvärlden ingriper.

"We appeal to the Southern African Development Community [SADC], the African Union and the United Nations to work towards arresting the deteriorating political and security situation in Zimbabwe", säger kyrkoledarna i ett gemensamt uttalande.

SADC är en regional samarbetsorganisation, som antagligen inte lär bidra med särskilt mycket hjälp till Zimbabwes hårt prövade folk. Flera av SADC:s medlemsländer leds, i likhet med Zimbabwe, av före detta befrielserörelser emellan vilka det tycks råda något slags perverterad respektfullhet - man lägger sig inte i varandras affärer.

Thabo Mbeki och SADC utövar påtryckningar mot Mugabe. På sitt sätt.

Det viktigaste medlemslandet är Sydafrika, som styrs av frihetsrörelsen ANC ända sedan demokratin infördes. President Thabo Mbeki har, ända sedan Zimbabwes problem började, tillämpat ett sätt att förhålla sig till sitt grannland som han kallar quiet diplomacy. Mbeki avser väl därmed att antyda att han försöker påverka Mugabe på ett diskret och försiktigt sätt. Det må vara hur det vill med den saken; den tysta diplomatin har visat sig förödande ineffektiv. Priset för det betalas av zimbabwierna.

Mitt upp i denna förlamade situation börjar helt plötsligt Jacob Zuma uttala sig. Zuma är partiledare för ANC och kommer sannolikt att bli Sydafrikas näste president. Om han inte sitter i fängelse förstås; Zuma har nämligen ett korruptionsåtal att se fram emot. (Fast kanske blir han frikänd, så som när han var anklagad för våldtäkt.)

(Zuma är för övrigt en av få nu levande människor som anser att en dusch efter sex är vad som behövs för att skydda sig mot hiv; det torde placera honom i samma knäppgöksdivision som Mbekis hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, som förespråkar vitlök och rödbetor i stället för aidsmedicin.)

Zuma och den berömda duschen.

Hursomhelst. Zuma anser nu att de afrikanska länderna måste skicka in en delegation till Zimbabwe för att se till att valresultaten publiceras (nej, de är fortfarande inte offentliggjorda). Zuma vill uppenbarligen positionera sig gentemot Mbeki. Kanske få cred i västvärlden. Bli lite mer salongsfähig, helt enkelt. Men tål hans kort att synas?

...och döma efter Sveriges lag och laga stadgar...

Gårdagens sittning i Södertörns tingsrätt bjöd på ett misshandelsmål. Den tilltalade skulle vid två tillfällen ha misshandlat sin flickvän och vid ett tillfälle ha knivhotat sin mor. I de båda första åtalspunkterna fanns inga vittnen. I åtalspunkten tre fanns ett vittne - som dock tycktes ha drabbats av svår minnesförlust, för han kunde i stort sett inte komma ihåg någonting av vad som hände den där kvällen för drygt två veckor sedan.

Förklaringen till vittnets plötsliga amnesi kom möjligen när vittnesmålet var avlagt. För när vittnet skulle lämna rättssalen fick han sällskap av två biffiga, bistra karlar som suttit på åhörarbänken.

Vissa sammanträffanden är svåra att bortse ifrån. Visst, det skulle kunna vara så att de biffiga, bistra karlarna var vittnets kompisar från frimärkssamlarklubben. Men mina tankar, som fick extra bränsle av vetskapen att vår tilltalade tidigare varit medlem i ett mc-gäng, gick snarast i riktning mot vad som i juridiken kallas övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § BrB).

- - -

I övrigt tvingades vi genomlida en fånig tuppfäktning mellan advokaten och målsägarbiträdet. Biträdet bad advokaten om en hänvisning till varifrån han hämtat en viss utsaga. Advokaten slog upp passagen i förundersökningen och började läsa högt. Biträdet förklarade sig nöjd med en sidhänvisning men advokaten fortsatte demonstrativt läsa högt. "Tack, jag kan läsa", protesterade biträdet, alltmedan vi i rätten besvärat skruvade på oss åt pinsamheterna.

Två sätt att se på Zimbabwe?

Thabo Mbeki är uppenbarligen döv och blind. Eller dum i huvudet.

En som är betydligt mer alert, och antaligen inte gör samma bedömning som Sydafrikas president, är riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp). Hon har nyss kommit hem från ett besök i Zimbabwe. För den som vill ta del av hennes erfarenheter rekommenderas Liberala Klubben på måndag kl. 18.30.

Kusin Vitamin talar ut

På väg hem från en väldigt lyckad 30-årsfest ställde jag in siktet på 7-Eleven. Och fick erfara att även i fyllematskön klockan kvart i fyra en lördagsnatt kan man lära sig kan man lära sig ett och annat.

Tjejen framför mig överraskade mig genom att fråga om jag varit på Nobelfesten. Jag antar att frågan föranleddes av att jag hade kostym och slips på mig men den var ändå något oväntad eftersom Nobelfesten normalt sett äger rum i december och deltagande herrar bär frack. Jag framförde dock inte denna invändning utan lät mig i stället dras in i konversationen (fyllesnack är ju alltid lika stimulerande).

Det visade sig att tjejen jobbar på något slags företag som tillverkar vitamintabletter och hon är inblandad i själva tillverkningsprocessen (på ett sätt som jag inte riktigt begrep). Jag frågade henne om det är med vitamintabletter som med falukorv, att om man vet hur de tillverkas så vill man inte äta dem. Hon svarade diplomatiskt "jag äter inte vitamintabletter". Min tolkning av det är att vitamintabletter inte är meningsfulla. Som sagt, även i 7-Elevenkön kan man lära sig en del.

För övrigt har jag på mitt högra knä ett stort blåmärke, som jag inte kan härleda till någon i minnet bevarad händelse. Märkligt.

Nu blir det bråk

Beväpnade poliser hindrade på lördagen två advokater som företräder oppositionspartiet MDC när dessa försökta ta sig in i en domstolsbyggnad för att där kräva ett domslut om att resultatet från förre helgens presidentval ska offentliggöras. (SvD, 5 april)

Nu vågar man nog inte längre hoppas på en fredlig upplösning av valdramat i Zimbabwe. Det finns ingen anledning att tro någonting annat än att enda anledningen till att Robert Mugabe ställer upp i en andra valomgång är att han vill köpa sig tid. Tid för att krossa oppositionen.

Mer skola, mindre sprit

I dagens DN kan man läsa att matte blivit det nya taktikvalet på gymnasiet. Den som är van vid ett annat slags (s)kolpolitik kanske funderar på om det är ett aprilskämt. Men det verkar inte så. Det verkar snarare som att den liberala, kunskapsfokuserande utbildningspolitiken börjat få effekt. Snart kanske Sverige kan börja klättra i kunskapsligorna igen?

I en annan del av regeringskansliet har Mats Odell sålt Vin & Sprit för 55 miljarder. Socialdemokraterna må tycka att alkoholproduktion är en angelägen uppgift för staten. Kanske har det att göra med att man vill trygga sprittillgången för konferensande fackbasar, jag vet inte. Men jag är glad att Alliansen tycker annorlunda.

Allt regeringen gör är inte bra. Men en hel del är det faktiskt, och de förtjänar den cred för.

Att tiga är guld?

Henrik Mellström hade ett vikariat hos en offentlig (skattefinansierad) arbetsgivare. Han bloggade om sitt jobb. Han fick inte förlängt vik. Svagt, Umeå lasarett.

Retreat

Så här i efterhand visade det sig att en helg på ett torp in the middle of nowhere var precis vad jag behövde. Promenader i skogen, frisk luft, en skön fåtölj vid kakelugnen, trevligt sällskap, lagom mycket rödvin. Känner mig otroligt utvilad.

Ett hus i skogen.

Jesus ging über den Bach Kidron

Sannerligen gjorde han det. Han gick med sina lärjungar över bäcken Kidron, in i örtagården där han blev förrådd av Judas och sen började den välkända historia som slutade med att Jesus fick sluta sina dagar som krucifix.

Nej, jag har inte blivit religiös. Men jag har varit på konsert, i Engelbrektskyrkan. Johannespassionen stod på programmet och den framfördes förtjänstfullt av Drottningholms barockensemble och Engelbrekts motettkör.

Johannespassionen är ett dramatiskt verk som skildrar Jesus sista tid i livet. Judarna drar honom inför Pontius Pilatus; de vill ta livet av honom. Pilatus tvekar men ger till slut med sig för judarnas övertalningar och bakslughet. Jesus döms till döden och spikas upp på ett kors. Väl däruppe blir han törstig, får suga lite på en svamp som dränkts i ättikvin, tappar trots det livsgnistan och drar till slut sin sista suck med de ödesmättade orden "det är fullbordat".

Precis där gör sig 2000-talet påmint i form av ett välbekant brummande i en handväska någonstans inte långt från mig. När man går på kyrkokonsert och sätter mobilen på "vibration" så tror man kanske att man ska komma undan med det. Men då har man uppenbarligen inte räknat med risken att den ska börja vibrera precis i det ögonblick av kompakt tystnad som bara kan uppstå i en kyrka när Jesus just har dött.

Johannespassionen avslutas med att Jesus läggs i graven till tonerna av kören "Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine". Så här i efterhand vet vi att Jesus heliga ben inte fick vila särdeles länge. Men varför spoliera en bra story; Bach satte punkt just där och det hade han säkert goda skäl för.

Efter slutkören fick jag ett omedelbart och auktoritativt svar på den fråga jag ibland funderat över: Får man applådera i kyrkan?

Ända sedan barnsben har jag fått mig itutat att sådana fasoner inte går för sig. I kyrkan ska ingen människa applåderas, blott Herren och hans enfödde Son (och de är ju sällan kroppsligen närvarande). Men tiderna förändras, tydligen, för i Engelbrektskyrkan fick applådåskorna dåna. Det auktoritativa inslaget i det här sammanhanget utgjordes av biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, som satt i bänken framför mig - och applåderade! Därmed får saken anses vara avgjord. För om en biskop applåderar i kyrkan, då måste det ju vara rätt.

Perspektiv

För ett tag sen skrev jag om Zimbabwe. Precis som en kommentator anmärkte hade jag fel när det gäller inflationstakten. Inflationen i Zimbabwe är nu inte femsiffrig, utan sexsiffrig. En vanlig inköpsrunda med ägg, kött och lite läsk kan gå lös på sisådär 450 miljoner.

Det får mig osökt att tänka på en gång för länge sedan när jag var student vid University of Pretoria i Sydafrika och skulle hålla ett föredrag om svensk utrikespolitik. Vår lärare, Nicola de Jager, lyssnade intresserat och efter presentationen frågade hon mig vilka problem som finns i Sverige. Jag började svettas lite, för alla "problem" som jag kunde komma på verkade så futtiga i jämförelse med de utmaningar som Sydafrika står inför.

Till slut (eftersom detta utspelade sig på den gamla dåliga tiden när Sverige styrdes av Göran Persson) mumlade jag något om "unemployment". Jaså, frågade Ms de Jager, och hur hög är arbetslösheten då? "About 5 percent", svarade jag varpå hon, med ett både häpet och roat uttryck, genast utbrast: "5 percent? Is that a problem?"

Och det är klart. Med tanke på att hennes eget land tampas med en arbetslöshet på mellan 30 och 40 procent kan jag förstå att hon hade lite svårt att ta mig på allvar. Det är nyttigt med lite perspektiv på tillvaron ibland.

En liga man inte gärna vill leda

Nu rapporterar tidningarna att - hör och häpna! - Sveriges skattetryck inte längre är högst i världen! Högskatteligan leds nu i stället av Danmark, som länge varit god tvåa.

Just i den ligan är förlusten av förstaplaceringen inget att sörja över. Det är i stället bara att tacka Alliansregeringen för en god insats.

Alkoholens baksida

Jag röker ju inte. Men efter några glas bubbelvin tycker jag tydligen det är en god idé att puffa lite på en onödigt dyr cigarill. Det är inte bra, men vad gör man inte för att få va med på bild?

Dum men glad.

Say "cheese"

Igår skulle jag fotograferas, med anledning av ett litet extrauppdrag som jag har. Eftersom jag inte är särskilt van att bli fotograferad trodde jag att det hela skulle vara rätt snabbt överstökat. Lite grann som i Sällskapsresan - IN!-klick-UUT!, typ.

Icke så. Det här var en seriös fotografering. Till och med folk från reklambyrån var på plats; en copy, en AD och en ADHD. AD:n hade såklart en iPhone. Dessutom en sminktjej.

Vi modeller (solklar eufemism) skulle alltså bli sminkade. Man fick sitta ner på en stol framför en spegel med en massa glödlampor runtom, sådär som man sett på tv. När sminktjejen fick se mitt ansikte blev hon uppenbarligen inte imponerad, för hennes första åtgärd var att måla över alltihop med nåt slags beige kräm. Breda, rejäla penseldrag. När hon var klar med renoveringen såg jag ut som en vaxdocka. Det var ingen make-up, det var en make-over.

Därefter: posering. (Vilket jag, såvitt jag minns, inte gjort sedan klassfotot på gymnasiet. Och det gick inte bra då heller.) Framåt, bakåt, höger, vänster, upp med näsan, ner med näsan, vrid på huvet nej inte så mycket. Fotoblixtarna gav en skön stroboskopkänsla.

Och så le. Men inte skratta. Och inte se för allvarlig ut. Utan liksom le på ett allvarligt sätt. Jag började längta tillbaka till mitt jobb där man kan le på vilket jävla vis man vill utan att nån har synpunkter. Plötsligt säger fotografen "det där var bra, nu ser du lite kåt ut". Nej, det har jag heller aldrig fått höra på Skatteverket.

Efter tre timmar var alltihopa över. Jag tryckte i mig två kanelbullar som fotografen köpt på Pressbyrån, sände Vår Herre en tacksamhetens tanke att min modellkarriär var över och klev ut i solen som en fri och lycklig byråkrat. En ovanligt välsminkad byråkrat.

En diktator på väg ut?

Det stundande presidentvalet i Zimbabwe kanske inte blir så förutsägbart trots allt. För nu har Robert Mugabe, som genom svårslagen vanskötsel slagit sitt land i spillror och drivit upp inflationen till femsiffriga tal, fått konkurrens.

Det är inte längre bara ihärdige, men chanslöse, oppositionsledaren Morgan Tsvangirai som vill ge den 84-årige despoten en match; ur Mugabes egna led reser sig nu även utmanaren Simba Makoni, som tidigare varit Mugabes finansminister.

Makonis kandidatur verkar ha satt en snöboll i rullning i den zimbabweska politiken. Tunga namn ur Zanu-PF:s politbyrå, samt Zimbabwes vicepresident, har offentligt ställt sig bakom Makoni. Och The Economist rapporterar att den plågade allmänheten i Zimbabwe nu tycks vädra morgonluft:

[Makoni's] surprise candidacy has breathed life into a poll that most observers presumed would be a shoo-in for Mr Mugabe. Immediately after Mr Makoni's declaration, thousands of people rushed to register.

Den 29 mars går Zimbabwe till val. Det kan bli riktigt spännande.

Sommaren är räddad

Få saker gör mig så lycklig som en trave nya böcker. (Det skulle möjligen vara att nån gång ha tid att läsa dem.) Eftersom årets bokreafynd levererades idag så är jag följaktligen rätt uppåt för närvarande. (Jo, det är korrekt uppfattat. Jag föll i hädelseträsket i år och beställde reaböckerna på internet.) Sommaren är räddad, oavsett om den blir regnig eller solig. Allt tack vare 393 kronor och Buddenbrooks, Centraleuropas historia, Snö, Spelaren Christian Günther, Stundande natten och Svinalängorna.

Skarpt läge

För första gången på typ hundra år har en livvakt till ett svenskt statsråd tvingats skjuta skarpt. Den dramatiska händelsen inträffade någonstans i de norrländska skogarna. Statsrådet var Maud Olofsson och i skottlinjen befann sig - en ren.

Only in Sweden.

Inifrån Skatteverket, del CI

Är det okej för en handläggare på Skatteverket att skvallra om man får in ett ärende som skulle få det att vattnas i munnen på pressen?

Frågan ställdes i ett tidigare inlägg (del XCII) och svaret kom idag, på Skatteverkets intranät.

Vi ska inte ta initiativ till att beslut om enskilda personer eller företag offentliggörs i media. Vi ska behandla alla lika. Att aktivt försöka få publicitet om enskilda beslut kan skada vår trovärdighet. Därför ska vi inte tipsa media om beslut om enskilda personer eller företag.

Så var det med den saken. Det känns onekligen skönt att även den svenska absurda offentligheten har sina gränser.

...aldrig lag vränga eller orätt främja...

Dagens sejour i Södertörns tingsrätt bjöd på två mål: En misshandel och ett försök till dråp.

I misshandelsmålet påstod sig en kvinna ha blivit nerdragen i marken med skador i ansiktet som följd, efter ett hon gått emellan i en dispyt mellan hennes sambo och en annan man (kvinnor är från Venus och män bråkar).

Kvinnan yrkade skadestånd för den ärrbildning hon fått. Åklagandet motiverade yrkandet på följande sätt:

Hon är kvinna och då är det inte roligt att ha ett ärr mitt i ansiktet.

Nej, det förstår man ju. Ett ärr går ju inte riktigt ihop med kvinnans roll som prydnadsföremål.

- - -

Vid eftermiddagens dråpförsök stod det att Leif Silbersky skulle vara försvarsadvokat och det verkade ju lite spännande. Det visade sig dock snart att han skickat en kollega i stället. Även tingsnotarien verkade besviken; hon intygade dock att hon sett Den Store Advokaten i tingsrättens korridorer vid något tillfälle. Rent fysiskt är han tydligen en Ganska Liten Advokat. Men prata kan han.

I målet hördes en stackars rättsmedicinare, som av försvarsadvokaten ansattes med frågor om på vilka olika sätt offrets skador hypotetiskt sett kunde ha åsamkats (eftersom de naturligtvis inte åsamkats av hans klient). Således tvangs rättsläkaren börja varje mening med "detta är ju bara en spekulation...", varför hans vittnesmål inte kunde tillföra något alldeles avgörande i målet. För det är klart, rent hypotetiskt kan man ju till exempel ramla baklänges på en kniv. Eller bli bortrövad av ett ufo.

- - -

När den tilltalade skulle berätta sin version av vad som hände blev det lite omständligt och långdraget. Jag kom på mig själv med att sitta och rita geometriska figurer i mitt anteckningsblock, så som jag alltid gör när jag håller på att tappa koncentrationen. Fick förstås omedelbart dåligt samvete över min ouppmärksamhet - tills jag kastade ett öga på de andra i rättssalen. Åklagaren satt också och ritade i sitt block. Stora, uttråkade, bläckblåa blommor. En av de medföljande biffiga häktesvakterna satt och halvsov. Den andre sms:ade ivrigt. Tingsnotarien kollade sina mail. Endast domaren var vaken.

Citatet

Jag tror han kommer att bli ihågkommen som en av de riktigt stora ledarna under 1900-talet. Och jag tänkte redan när han blev sjuk att han kunde dra sig tillbaka, och dö, nöjd.

Eva Björklund, redaktör för Tidskriften Kuba och suppleant i vänsterpartiets partistyrelse, apropå Fidel Castros avgång i TV4:s Nyheterna den 19 februari 2008.

Vad får man om man blandar en punkt med ett komma?

Semikolonet är ett rätt trevligt skiljetecken, som tyvärr hamnat lite på undantag. Jag får ibland känslan att det är lite mobbat. Vilket är synd, för det är en användbar krumelur.

New York Times uppmärksammade igår semikolonet med anledning av att skyltar med texten "Please put [the newspaper] in a trash can; that's good news for everyone" satts upp i stadens tunnelbana. Så här skriver NYT:

Semicolon sightings in the city are unusual, period, much less in exhortations drafted by committees of civil servants. In literature and journalism, not to mention in advertising, the semicolon has been largely jettisoned as a pretentious anachronism.

Pretentious anachronism? Det var det fräckaste. De som säger så vet nog bara inte hur semikolonet ska användas. Vilket osökt leder mig dit egentligen jag ville komma: I artikeln nämns den förtjusande boken Eats, Shoots & Leaves, skriven av Lynne Truss. Boken, som jag gärna vill göra reklam för, bär undertiteln "the Zero Tolerance Approach to Punctuation", vilket indikerar att för Truss är det inte direkt mjukisattityden som gäller; i stället pekar hon med hela handen ut var, när och hur olika skiljetecken ska användas och inte användas. Boken är förstås inte direkt tillämplig på svensk grammatik, men dess underhållningsvärde väger mer än väl upp för sådana futiliteter. Eats, Shoots & Leaves finns i en internetbokhandel nära dig.

Två sorters tysk film. Del 2.

Några har frågat om Kukhäxans trollerikonster var sevärda. Jag måste erkänna att jag fortfarande svävar i lycklig ovisshet därom. Jag skrev ett mail till Cdon:s kundtjänst där jag vänligt förklarade att en och en halv timme tysk lågbudgetporr inte riktigt var vad jag sett fram emot när jag beställde Undergången. Kundtjänsten visade viss sympati för mina synpunkter och skickade Hitlerfilmen till mig i stället. Den har jag förvisso heller ännu inte sett men den pryder sin plats i dvd-hyllan, där jag helt randomly placerat den mellan Zozo och en brasvideo.

Detta är egentligen ganska olikt mig. Böckerna i bokhyllan är sorterade i strikt bokstavsordning, från Hans Alfredson till Torsten Örn (ingen Östergren, således. Är det en brist?). Fotoalbumen är uppradade prydligt i årtalsordning. Men i cd- och dvd-hyllan råder kaos. Försökte häromdagen ordna cd-skivorna i nåt slags genreordning men det blev sådär. Dvd:erna står fullständigt hipp som happ. Därför hamnade Hitler jämte Fish & Flames. Kanske är oredan undermedvetet avsiktlig. Så att jag också kan få känna mig lite sådär crazy och bohemisk ibland.

Offentliga vinstsyften?

Hallandsposten rapporterade i veckan att Hallands läns landsting gjort ett plusresultat 2008. Det blev ingen dålig vinst - 230 miljoner, närmare bestämt.

"Den stabila grundekonomin kan behövas", skriver HP:s skjutjärn. Och det kan hon nog ha rätt i. Men låt oss göra ett litet tankeexperiment. Säg att det i stället var en privat vårdgivare, friskola eller dylikt som gjorde ett plusresultat. Skulle det rendera i hyllningsartiklar i lokaltidningen?

Jag är tveksam. Enligt den socialistiska doktrin som vi svenskar fostrats i sedan Per-Albin Hanssons dagar är det offentliga gott och gudi behagligt, medan det privata är syndigt och tabu.

Min gissning är att HP:s artikel skulle gå mer i Janne Josefsson-stil. För att inte tala om reaktionen på insändarsidorna, som skulle bombarderas av ilskna SAP- och LO-fabricerade inlägg om kapitalistisk rovdrift och giriga entreprenörer.

Film à la Surprise

För en del av den lilla julbonus som fackförbundet ST i all sin outgrundliga vishet och stora nåd förhandlat fram till oss oorganiserade arbetstagare tänkte jag unna mig lite påfyllning i filmhyllan. Alltså surfade jag in på Cdon.com och beställde fyra riktigt bra filmer - Zozo, La vie en rose, Capote och Undergången. I dag damp beställningen ner i postlådan. Lycklig som ett barn på julafton plockade jag fram den ena filmen efter den andra - Zozo, La vie en rose, Capote och, eh, Kukhäxan.

Vilken ska bort?

Den sistnämnda är, av omslaget att döma, en s.k. vuxenfilm. Den är producerad i Tyskland och handlar (enligt baksidestexten) om "Sylvana, en kvinna som låter begären styra hennes handlingar. Hon kan konsten att manipulera en man och hans trollstav till att utföra underverk i sängen". Sylvana avporträtteras också i en inte tekniskt högklassig men påfallande figurativ bildsvit.

Jodåsåatt. Till helgen blir det filmmaraton med lite knorr på slutet.

... i alla domar rätt göra

Min första dag som nämndeman i Södertörns tingsrätt fick ett lite snöpligt slut; eftermiddagens intressanta misshandelsmål blev nämligen inställt. Men vi fick å andra sidan gå hem tidigt vilket ju är trevligt på sitt sätt.

I dag hann vi med att döma av tre mål. Ett som rörde rattfylla, ett som rörde rattfylla och vållande till kroppsskada och ett som rörde olovlig körning och smitning från olycksplats. Förutom rådmannen, som var synnerligen sympatisk, så bestod nämnden av två pensionärer och så jag.

Att döma (hihi) av de nämndemän jag såg i uppehållsrummet så är nämndemannakåren ganska homogent gråhårig. Enligt Domstolsverket ska nämndemannakåren spegla befolkningen men... well, jag kan väl säga som såhär att som 28-åring kände jag mig ganska underrepresenterad. Ja, frågan är om det inte är en klar minoritet av nämndemännen som inte har egna minnen från andra världskriget. Så mycket för den speglingen.

Om de domar vi beslutade i dag får jag inte säga så mycket. Jag kan bara konstatera att det var intressant att få sitta på andra sidan skranket (för en gångs skull, höll jag på att säga) och det är rätt spännande att lyssna på och jämföra de olika utsagorna, bedöma olika människors trovärdighet och så vidare. Man märker att det krävs en garvad lögnare för att åstadkomma koherens och konsekvens i en uppdiktad historia.

Till randanmärkningarna kan läggas en subtil tuppfäktning mellan åklagaren och försvarsadvokaten rörande vilka egenskaper som bör tillskrivas en bonus pater familias. Lite småkul att iaktta en tillrättavisning lätt kamouflerad i välformulerad juristprosa.

Citatet

"Depressingly ordinary."

Arkitektgruppen Archigrams förgrundsfigur Peter Cook om samtida svensk arkitektur (SvD 27 januari).

Man önskar ju man hade något att slå honom i huvudet med - några fräcka, nyskapande, hoppingivande arkitektoniska skapelser med svensk stämpel - men jag kommer inte på något. Depressing, var ordet.

Släkten är värst?

I en DN-artikel om det svenska personvalssystemet fäller socialdemokraten Morgan Johansson följande häpnadsväckande kommentar (apropå att det i en liten valkrets inte krävs särskilt många röster för att "kryssa fram" en personvalskandidat):

"Det är släkten, plus några till."

Vad menar Morgan Johansson egentligen? Borde en röst från någon som är släkt med kandidaten inte räknas kanske? Eller är han helt enkelt bara rädd för att personvalssystemet på sikt riskerar att slå ut okarismatiska betonghäckar som han själv?

Gurkburk

Vill ni höra hur en bilförsäljare från Halmstad låter, klicka här. Otroligt kul.
(Men strunta i chefen, han är utböling.)

I-landsproblem

Om man köper ett nytt paket müsli, dessutom med en ny smak som man gärna vill testa, måste man då tvinga i sig det där sista mjöliga spannmålet som finns i botten av det gamla müslipaketet? Eller är det okej att slänga det där sista, trots att det egentligen skulle räcka till typ en portion till?

Etymologi

Inför sommarens (än så länge endast diffust planerade) Italienresa försöker jag komma i rätt stämning genom att läsa lite böcker med anknytning till Italien och romarriket. Som tur var hade jag en del oläst i bokhyllan - Conn Igguldens Roms portar, Steven Saylors Romarblod (rekommenderas!), Hans Furuhagens Rom. Marmor och människor, Andrea Camilleris Telefonkoncessonen och Umberto Ecos Drottning Loanas mystiska eld passar alla väl in på temat.

En av dagens slösurfsessioner på jobbet ägnade jag åt antikens Rom och snubblade då över följande otroligt värdefulla vetande.

It was the custom in Ancient Rome for the men to place their right hand on their testicles when taking an oath. The modern term 'testimony' is derived from this tradition.

Och eftersom jag läste det på internet så är det naturligtvis sant.

Citatet

Skulle tro att antalet genuint kulturintresserade i Göteborg uppgår till cirka 800 personer.

Henrik Wallgren i G-P den 11 januari.

Som man sår får man skörda

Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna. Flest okunniga väljare har socialdemokraterna och det rör sig då om vilka partier som finns, hur Sverige styrs politiskt, enkla personfrågor och vad olika sakfrågor handlar om. Av de kunnigare väljarna röstar flest på folkpartiet och sedan moderaterna. (SvD den 20 januari)

Pålästa och välinformerade väljare röstar borgerligt, alltså. Plötsligt förstår man varför vänstern tycker så illa om att Jan Björklund vill avskaffa deras omhuldade flumskola.

Hitta Nemo

Den senaste veckan har präglats av ett instabilt hälsotillstånd. Min gode vän Petter har lanserat diagnosen PTSD-relaterad dyspepsi. (Petter är entusiastisk hobby-medicinare och grämer sig i hemlighet över att han måste utveckla tråkiga online-databaser i stället för att vara läkare eller bilmekaniker.) Oavsett vilket kände jag att jag behövde en extremt lugn och händelsefattig helg.
Således har den mest dramatiska händelsen varit ett besök på City Gross i Kungens kurva. Skulle lika gärna kunnat handla på Sabis Gullmarsplan, men det var en bra ursäkt för att få provåka Petters nya bil (en miljöbil med 200 hk; låter som en självmotsägelse men han slipper trängselskatt i alla fall).

Extremt asocialt alltså, men samtidigt skönt. Skönt att ha tid att läsa igenom allt som inte hinns med under veckorna (ni som prenumererar på Economist förstår vad jag menar). Skönt att kunna ägna sig åt en bok för en gångs skull (f.n. halvtråkiga Roms portar av Conn Iggulden). Och ikväll ska jag titta på Hitta Nemo.

Clamour for glamour

Grammisgalans efterfest hade besök från Skatteverket. Jo det är sant, jag var en av de lyckliga (nåja) innehavarna av ett sånt där glittrigt guldarmband som gjorde att man fick komma och mingla lite med kändisarna efter galan. Vad det nu skulle vara bra för. Att placera mig bland en massa kändisar är litegrann som att sätta en neanderthalare i en datorsal. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig bland alla dessa märkvärdiga människor. Är inte direkt typen som går fram till Carola och säger hejsan tjosan. (För övrigt: Säga vad man vill om Carola, men hon har star quality - hon bytte faktiskt outfit mellan själva prisutdelningen och efterfesten!)

Jag fick i alla fall hälsa på några Idol-människor; en superblonderad Idol-Danny, en rar, och likaledes blond, Idol-Amanda, en Idol-Ola och en Idol-nånting-på-M (Martin? Marcus? Mattias?). Alla var verkligen pyttesmå. Det var Orup också, förresten.

Carl Bildt var rolig att titta på, i sin gräsliga kavaj med råttmönster (sic!). Pratade lite Italien med hans fru.

Kunde också nöjt konstatera att varken Eric Gadd, Petter eller Sarah Dawn Finer ser särskilt glamorösa ut när de är halvpackade. Men de gör ju det när de är nyktra åtminstone, så de drar väl längsta strået i alla fall.

Färgäkta

Glöm allt positivt jag skrivit om Domaine du Vieux Lazaret. Ett jävla skitvin är det. Åtminstone när det hamnat på mormors linneduk. (Eventuellt får jag skylla mig själv som lät duken ligga och torka in ordentligt i en vecka innan jag stoppade den i tvättmaskinen.)

Söndagkvällens humör bättrades dock på av Woody Allens Scoop, en av de bästa komedier jag sätt på länge (jo, faktiskt bättre än Göta Kanal 2...).

Varde ljus!

Efter ett par dagar i civilisatoriskt mörker (dit räknar jag nu inte julvistelsen på Västkusten) har Com Hem nu sett till att min tillvaro återigen illumineras av åtkomst till internet. Vilket gör att jag äntligen kan få lite utlopp för mitt behov att kontaminera cyberrymden med förflugna ord och vilsna tankar.

Julen var bra; nyår var dock bäst. Trots att jag, som ovan kock, var ett nervvrak ungefär två veckor innan nyårsmiddagen (drömde nästan mardrömmar om hummersoppa, örtagårdsstek och vinkokta päron) så gick allting som smort. Möjligen bidrog Spruceups nyårschampagnelåda till detta - med några glas Jean-Paul Morel cuvée speciale till fördrink så kunde det bara bli bra.

Vi fortsatte på champagnetemat till förrätten; hummersoppan ackompanjerades av Michel Cousinat brut tradition, vilket visade sig vara ett utmärkt val. Den örtagårdskryddade rostbiffen blev lyckligtvis alldeles lagom rosa i köttet och vinet, Domaine du Vieux Lazaret 2005 (Châteauneuf-du-Pape) var det godaste jag druckit sen en vällagrad Montes Alpha i höstas. De vinkokta päronen, som serverades med råkräm och Château Menota 2005 var en ren njutning. Nånstans efter kaffet med avec började det bli lite dimmigt, det måste erkännas. Men det blev bubbel på balkongen vid tolvslaget och sen alldeles för hög musik i några timmar.

Hummersoppa serveras.

Hedda.

Hedda och Thomas.

Jag, Erika och Måns.

Så här galen kan en skattejurist bli.

Bildens suddighet är betecknande.

Dagen efter ägnades åt omhändertagande av disk.

En liten julsaga

"Inga Lantz, tidigare riksdagsledamot för vänsterpartiet, verkar ha en harmonisk tillvaro. Tiden går åt till att måla färgglada tavlor, skriva och fotografera. Och kommunicera telepatiskt med djur. 'Jag sitter på golvet i ett rum tillsammans med djuret och läser djurets tankar i form av just tankar eller ord eller känslor' berättar hon på sin hemsida. 'Lättast är att kommunicera med hästar, därefter hundar och sedan kommer katter, som ibland håller på sin integritet och vägrar att deltaga.' Inga Lantz har 33 792 kronor i månaden i inkomstgaranti sedan hon slutade sitt riksdagsuppdrag 1988"

(SvD 16 december 2007)

Bundis med Inga Lantz.

Tja, vad ska man säga? Till somliga kommer tomten året om. Och räkningen betalar väl vi andra, som vanligt.

Citatet

Ledande statistiker i Zimbabwe sa nyligen att det inte längre går att mäta inflationen för att det inte finns tillräckligt med varor i butikerna.

Carin Jämtin, oppositionsborgarråd (s) i Stockholm, om läget i landet där Robert Mugabe nyligen nominerats till kandidat i nästa års presidentval. SvD den 18 december 2007.

Påfyllning i ordförrådet, del XII

Ett sånt här sms kan man ju inte annat än glädjas åt. Elitism i sin prydno.


Vollidiot har för övrigt blivit ett av mina favorituttryck. Begriper bara inte hur min tysklärare, som annars var duktig på att lära ut svordomar och okvädinsord, kunde missa detta användbara tyska bidrag till den gemensamma ordskatten.

Sändningstillstånd utan sans

Nu har ett antal kommersiella radiokanaler fällts i Granskningsnämnden för att de inte sänt tillräckligt mycket "egenproducerat" material. Så har än en gång den svenska förmyndarsamhället gjort sig tillkänna.

Om nu Mix Megapol vill sända skvalmusik och reklam dygnet runt, varför kan de inte få göra det? Varför måste socialtanterna på Granskningsnämnden ha åsikter om att kanalen måste innehålla material med lokal förankring? Kan inte svenska medborgare få välja att lyssna på en skvalradiokanal om de nu vill de, och byta kanal om Mix Megapols enformiga blandning av gamla och nya låtar inte längre passar?

Den praktiska konsekvensen av folkbildningsfascismen i svensk radiolagstiftning blir ju bara att Mix Megapols, och andra kommersiella radiokanalers, lyssnare tvingas utstå en massa hjärndött utfyllnadsbabbel mellan låtarna. Om reglerna för sändningstillstånd vore lite mer liberala skulle många flugor slås i en smäll - skattebetalarna skulle spara pengar för Granskningsnämnden skulle kunna säga upp personal, yttrandefriheten skulle stärkas, valfriheten skulle ökas och som grädde på moset skulle lyssnarnas öron skonas från radiopratarpuckonas meningslösa kacklande.

Samtidens mysterier

Vad är det som gör att apparater som är trasiga hemma alltid fungerar i butiken när man ska lämna tillbaka dem?

Nyhetsvärdering?

Hittat på hitta.se i dag. Plötsligt fick dom som tycker att medierna är Stockholmscentrerade vatten på sin kvarn...

Thente tvålar till

DN:s Jonas Thente tvålar i dag till vänstergalningen Jan Myrdal i sin blogg, och passar dessutom på att sparka kyrkan på smalbenet. Ett blogginlägg helt i min smak alltså. Thentes avslutning är tänkvärd.

Jag hade en poäng också.
Någonting i stil med att det är mycket enkelt att bli profet i sin egen tid, men att följande generationer kommer att se betydligt mer krasst på föregångarnas göranden och låtanden.
Ungefär så som man kanske borde se på en samling mer eller mindre besynnerliga dokument sammanfogade under en tid vi annars inte brukar tillmäta någon större betydelse för våra 2000-talsliv.

Freak-teknik?

Efter två veckor i ett gnistrande höstsoligt Halmstad möts man av ett grått duggregnigt Stockholm på morgonpromenaden. Då får iPoden plötsligt för sig att spela Winnerbäcks Solen i ögonen.

Alltså ursäkta mig, men har det inte gått lite väl långt när till och med teknikprylarna är ironiska?

...and one flew over the cuckoo's nest

Nu har Carola sagt sitt: Änglar finns. Jaha. Då får det väl anses vetenskapligt bevisat. För Carola är ju inte det minsta galen.

Vänstern vänder om skolan

Dagens politiska landskap är förvirrande. Moderaterna kramar facket och fokuserar på skattesänkningar för låginkomsttagarna. Och nu vill helt plötsligt vänstern förändra skolan.

I en debattartikel i DN idag erkänner Lars Ohly (v) att vänsterns skolpolitik lett till att eleverna inte lärt sig det de borde:

Vi måste kunna erkänna att dagens skola misslyckas med att ge alla elever den kunskap de behöver. Skulden för det ska inte läggas på de enskilda skolorna och lärarna. I stället är det politiker som misslyckats med att skapa förutsättningar för en skola som ger alla den kunskap de behöver.

Samma tidning rapporterar att Mona Sahlin (s) nu vill ha ett carte blanche att förhandla med regeringen om skolpolitiken. "Jag vill att vi visar att vi har en skolpolitik", säger Sahlin. Ja, den skolpolitiken är vi många som är intresserade av att se.

För framtidens skull är det naturligtvis glädjande att även vänsterpartierna äntligen insett att det finns en poäng i att elever lär sig nånting när de nu ändå går i skolan. Att det sen förmodligen leder till att en och annan vänsterväljare känner sig vilsen går nog att hantera. Moderaternas väljare har ju lyckats vänja sig vid att arbetsmarknadsministern diggar maktfullkomliga fackföreningar.

Personlighetsanalys

Jaha. Och hur kul var det här då? Jävla Facebook...

Livet går vidare...

...även utan pappa. Men det blir inte lika roligt.

Lju(ng)vligt

Idag har tant Jesper varit och köpt ljung. Det blev väldigt trevligt på balkongen och jag tror faktiskt att blomlådan uppskattar att äntligen få lite uppmärksamhet efter att ha tillbringat det senaste året upp och ner på balkonggolvet.

Det är på Västkusten det händer

Därför är det i Hallandsposten som alla viktiga nyheter finns.

The moose is loose.

Uppdatering: Älgen i Johansfors är numera en riksnyhet.

Objection?

Jaja. Man får väl hoppas att kommunfullmäktige vet vad dom gör.

Människans bästa vän

På väg till jobbet idag fick jag syn på en man som lekte med en hund. Mannen kastade en pinne. Hunden rusade efter pinnen, plockade upp den och sprang tillbaka till mannen. Proceduren upprepades om och om igen. Hunden viftade ivrigt på svansen; den tyckte det var jättekul att springa efter en pinne. Hundar är korkade, tänkte jag.

Schweiziskt schweinerei

Klockan halv två på natten ringde det på personalingången till McDonald‘s i förorten Dielsdorf utanför Zürich. Antonio da Costa höll just på att avsluta kvällspasset som städare.

–Jag öppnade dörren och två maskerade killar med motorsågar trängde sig in. Den ena körde igång sin motorsåg och skrek ”vi behöver inte afrikaner i vårt land, vi ska döda dig”.

Schweizare. Man tror att dom ystar ost och skruvar ihop gökur och alldeles för dyra klockor. Men nu verkar dom ha fått en ny hobby. Att hata invandrare.

Citatet

Sådana här ärenden måste ända upp i kammarrätten. Det är endast där man begriper sig på sånt här.

Per Gessles affärspartner Björn Nordstrand dissar länsrätten efter att han och Gessle åkt på en skattesmäll på 10 miljoner efter ett tvivelaktigt skatteupplägg. Hallandsposten, 16/10

Välförpackad dynga

Fick ett mail idag från min syster. "Några du känner?" skrev hon, och skickade med en bild på de tre "Stureplansprofilerna" (varav två nu dömts för våldtäkt).

Nej, jag känner dem tack och lov inte. Men de verkar onekligen äga viss notoritet på innekrogarna i city. De smälter säkert väl in där, välförpackade som de är i salongsfähiga kotlettfrisyrer och påkostade plagg.

Likväl: Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor. Bakom de här pojkarnas välpolerade fasader tycks dölja sig ett emotionellt ökenlandskap där ord som respekt och empati inte vinner minsta genklang. Hur skulle de annars klarat av att göra vad de gjort?

"Han har svårt att begripa att domstolen kommit fram till detta", säger 25-åringens advokat efter att våldtäktsdomen fallit. Det säger förmodligen mer om 25-åringen än om domen. Det är nånting som inte står rätt till i hans huvud. Med lätt förvåning noterar jag dock att 25-åringens kompis, 21-åringen, uppvisar vaga tecken på att ha nått åtminstone ett visst mått av sjukdomsinsikt.

Nog är han galen alltid.

Vem var det som sov egentligen?

Hovrätten för nedre Norrland anser att det är bevisat att den 38-årige mannen haft analt och oralt samlag med sin åttaårige son. Ändå ogillas åtalet om grov våldtäkt mot barn, eftersom domstolen inte kan utesluta att mannen sov.

SvD den 13 oktober 2007. Skulle onekligen vara intressant att läsa domskälen...

Citatet

Att Stockholm för en månad sedan utsågs till världens bästa stad att leva i var naturligtvis roligt. Den nyheten toppar också stadens webbplats för internationell marknadsföring, Stockholm Business Region. Men ska man vara krass så måste man också nämna att utmärkelsen delades ut av Reader's Digest (Det Bästa), en tidskrift som säljer sammanfattningar till människor som inte orkar läsa hela böcker.

Ledarskribenten Per Gudmundson i SvD den 10 oktober

Lite valfrihet i vården kanske?

Som lantis blir jag alltid lite stolt när det rapporteras om glada nyheter hemifrån provinsen (och dit räknar jag inte kobingo i Göstorp eller snusprovning på Sjönevads marknad).

Den senaste glada nyheten är att Halland är det län där invånarna får snabbast vård. 97 procent får träffa läkare inom en vecka; det är nio procentenheter bättre än rikssnittet och åtta procentenheter bättre än i Stockholm.

Varför är det så då? Tja, en delförklaring tycks vara att man infört Vårdval Halland, en modell som bygger på att patienterna själva får lista sig hos den vårdcentral de önskar - oavsett om den drivs privat eller i offentlig regi. Resurserna följer med patienterna. Socialistisk planekonomi har bytts mot liberalt marknadstänk. Och alla är glada och nöjda. Men hav förtröstan stockholmare - snart kommer lantisarnas påfund även hit till oss!

Han dödar kvinnor

Nicaragua är det land som har världens hårdaste abortlagstiftning. Tidigare var abort visserligen förbjudet, men vissa undantag kunde göras när kvinnans liv var i fara eller om graviditeten var en följd av incest eller våldtäkt. Alla sådana undantag har nu tagits bort. Abort är totalförbjudet.

Enligt organisationen Movimiento Autónomo de Mujeres de Nicaragua har 82 kvinnor hittills dött på grund av abortförbudet, en majoritet av dem var mellan 14 och 18 år.

Påven är en ivrig påhejare av abortförbudet. Han gratulerar Nicaragua till den nya abortlagstiftningen.

Det verkar, tråkigt nog, som att en miljard katoliker leds av en man som är alldeles dum i huvudet.

Citatet

"Det finns en kundgrupp som vi mister genom att bara vara kvinnor på kontoret. Här på landet finns det de som tycker att affärer, det ska man göra med en karl."

Ludvikamäklaren Margareta Olsson i SvD 30/9. Och plötsligt undrar jag om inte Anna Kinberg hade rätt.

Jante i ett kör

Vad man kan lära sig genom att läsa bloggar. Till exempel fick jag via Papperspalatset svaret på varför vi svenskar är så förtjusta i att sjunga i kör. Det beror på att vi gillar att vara i en grupp och göra exakt detsamma som de andra i gruppen. (Allt enligt Tove Lifvendahl, f.d. Muf-ordförande.) Tänk, jag tror hon har rätt. Det är jantebeteendet som gör sig påmint igen! Överallt denna jante.

Försöker Tele2Comviq lura mig?

Följande telefonkonversation utspelade sig i fredags mellan mig (JS) och Tele2Comviqs kundservice (IQ)

[Bakgrundsinfo: Jag bytte till Tele2Comviq i augusti efter åtta dyra år med Europolitan/Vodafone/Telenor.]

JS: Hej, jag har fått en telefonräkning från er. På den står det att jag har ett Kompis-abonnemang. Vilket förvånar mig eftersom jag beställde ett Smart-abonnemang. Nu blev ju räkningen dyrare än vad den borde ha blivit...
IQ: Ojdå, det får vi undersöka. Då ska jag ta och lyssna på ljudbandet från när ni slöt avtalet. Jag återkommer om en stund.

[Några minuter senare]

IQ: Hej. Nu har jag lyssnat på ljudinspelningen och du sa faktiskt att du ville beställa ett Kompis-abonnemang. Så tyvärr... Men jag kan ju ändra abonnemang till Smart nu om du vill?
JS: Jo det får du väl göra i så fall. Men jag skulle gärna vilja lyssna på inspelningen först. Kan du skicka den till mig?
IQ: Eh... Jag vet inte om vi kan skicka ut de filerna. Vänta ska jag kolla upp det. Jag återkommer!
JS: Okej.

[Några minuter senare]

IQ: Hej igen. Öh, jo nu har vi lyssnat på inspelningen igen och det verkar som att vi hörde fel första gången. Du sa ju faktiskt Smart.
JS: Ja det var väl det jag tänkte.

Så vad tror ni? Hörde de fel första gången eller försökte han bara lura mig?

Skilda världar?

Eskil Erlandsson. Carl Bildt. Båda två är ministrar i Fredrik Reinfeldts regering.

Men verkar inte den enes tillvaro lite mer glamourös än den andres?

Alla är inte så proffessionella som dom säjer

När någon skriver fel kan man reagera på (åtminstone) två sätt: Man kan rycka på axlarna och låta det hela bero. Eller så kan man bli störd och upprörd och känna ett obetvingligt behov att blogga om saken. Ingen är väl förvånad att jag tillhör den andra kategorin.

Särskrivningar är ju, som de flesta vet, ett skrivfel som fått närmast epidemisk utbredning bland svenska språkmissbrukare. Jag föreställer mig att det inte dröjer länge innan Språknämnden ger upp kampen och säger okej till sjuka sköterskor och frysta levande kycklingar, precis som den tidigare gett upp hoppet om att få folk att skilja mellan de och dem genom att godkänna dom eller att slappt låta säjer passera språkkontrollen.

En särskrivningskapitulation skulle förmodligen glädja Bröderna Nilssons slakteri. Tills vidare låter jag mig emellertid roas av att deras skinka inte tycks ha uppskattat att bli rökt.

Ilsken grisröv säljes.

Att engelskan under 1900-talet fick stort inflytande över vårt språk beklagar sig många över. Jag har svårt att se att problemet skulle vara större än medeltidens latinska och tyska influenser eller upplysningstidens frankofoni. Men ibland går det lite för långt. När Selma Spa bad mig utvärdera min vistelse där fick jag intrycket att de bara kört enkäten genom Babelfish, med dåligt resultat.

Hur professionellt är det på en skala?

Evaluering? I förbindelse med aktiviteter? Kan man vara enig i ett påstående? Sedan är ju personal ett kollektivt substantiv som möjligen kan vara engagerad och professionell. Den senare egenskapen tycks dock lysa med sin frånvaro.

På tal om engelska. Hur nöjd tror ni marknadsavdelningen på Nokia var när den betalade ett antal miljoner (gissar jag) till en flashig reklambyrå för att åstadkomma en kampanj för Nokias nya mobil-dator-mp3-whatever-pryl, och det visar sig att byrån inte ens behärskar så rudimentära saker som att skilja mellan a och an?

It's a disaster.

Klippt för censuren?

Gunnel Arrbäck är något så unikt som en myndighetschef som vill avskaffa sig själv. Hon är byrådirektör på Statens biografbyrå, dvs. den skattefinansierade myndighet som ägnar sig åt att tala om vilka filmer som är farliga att se, och eventuellt censurerar dem. Förutom att Biografbyrån i det närmaste personifierar det (s)venska storebrorssamhället och är tvivelaktig ur yttrandefrihetsperspektiv, så är den också tämligen meningslös eftersom den film som byrån eventuellt skulle klippa i nuförtiden enkelt kan laddas ner i oklippt version via internet eller beställas på dvd från något mindre överbeskyddande land.

Gunnel Arrbäck har insett detta. Arrbäck, som är folkpartist, har länge kämpat för att den svenska filmcensuren ska avskaffas. När hon i slutet av augusti insåg att inte ens den borgerliga regeringen skulle avskaffa censuren (kd satte sig på tvären), sade hon upp sig i protest.

Statens biografbyrå har inte klippt i en film sedan 1996. Myndighetschefen vill lägga ner. Varför envisas då politikerna med att ha censuren kvar?

Gunnel Arrbäck säger så här:

"Oro uppstår så lätt i vissa delar av allmänheten och då kan politikerna säga 'vi har ett organ som tar hand om det här'. Att vi sedan inte tar hand om det, det är en annan sak."

Alltså: När svenska moraltanter får panik tycker politikerna att det är behändigt att kunna hänvisa till Gunnel Arrbäcks hibernerande censurbyrå.

Det säger en del om hur patetiska våra politiker kan vara. De låter hellre skattebetalarna pröjsa tio miljoner för en icke-myndighet än att ta en diskussion med upprörda moralister. Jag börjar fanimej tycka att alla partier förtjänar att förlora nästa val.

Sudda, sudda, sudda, sudda bort... Belgien?

A recent glance at the Low Countries revealed that, nearly three months after its latest general election, Belgium was still without a new government. It may have acquired one by now. But, if so, will anyone notice? And, if not, will anyone mind? Even the Belgians appear indifferent. And what they think of the government they may well think of the country. If Belgium did not already exist, would anyone nowadays take the trouble to invent it?

Jo, det är faktiskt på allvar som The Economist (6 sept), under rubriken Time to call it a day, föreslår att Belgien lägger ner. Och man kan ju ibland undra vad landet har för existensberättigande, förutom att vara neutralt värdland för den europeiska unionens centrala administration. Flamländare och valloner känner tydligen inte särskilt stor gemenskap, och skulle sannolikt inte bry sig nämnvärt om landet splittrades. Faktum är, att inte ens belgarnas kung skulle behöva bry sig särskilt mycket:

Since he has never had a country—he has always just been king of the Belgians—he will not miss Belgium.

(För min del skulle jag förstås inte gråta över en monarki mindre i europa.) Hursomhelst, tanken är intressant. Om belgarna skulle vilja lägga ner sitt land - vad skulle då hända? Inkorporation i Frankrike och Nederländerna? Eller två nya pyttestater? Tanken är onekligen lite kittlande.

Citatet

It sounds awful to say that 36.5m Americans are living in poverty. But "poverty" in America, as defined by the Census Bureau, does not mean destitution. A typical poor American lives in a three-bedroom house with a car, air-conditioning and two televisions.

Världens rikaste land är inte så fattigt som man tror. The Economist, 1 september 2007

Reklamhumor när den är som bäst

Björklunds linjetal

Folkpartiets nyvalde partiledare Jan Björklund har hållit sitt linjetal för deltagarna vid landsmötet i Västerås. En av de första punkter han tog upp var glädjande nog den rika världens vedervärdiga jordbrukssubventioner och tullmurar mot den fattiga världen. "U-ländernas största fiende är inte globalisering, det är protektionism och brist på frihandel", sa Björklund och det har han helt rätt i. De globaliseringsmotståndare som (i globala nätverk!) protesterar mot frihandel är ute och cyklar.

Foto: SvD

Sen talade Björklund om skatterna. Han förmedlade det glädjande budskapet att skattetrycket i Sverige nu är på väg ner mot 47 procent, det lägsta på decennier. Samtidigt konstaterade han att de höga skatterna fortfarande är ett problem, liksom attityden mot företagare; en egenföretagare har berättat att samhällets attityd tycks vara skadeglädje gentemot den som misslyckas och avundsjuka mot dem som är framgångsrika. "Att staten tillåter människor att bli rika är en förutsättning för att staten ska kunna stödja dem som blir fattiga", menade Björklund och avslutade med en välbekant catchphrase: "Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom."

Alliansregeringen är positiv till att människor ska kunna äga sitt eget boende. Denna möjlighet för vanliga människor att skapa en trygg tillvaro för sig själva motarbetas förstås av socialdemokratin. Jan Björklund noterade syrligt att Mona Sahlin äger sitt radhus i Nacka, Marita Ulvskog äger sin bostadsrätt och Göran Persson äger sin herrgård, något som fick folkpartiledaren att leverera ännu en one-liner, som säkert återkommer i valrörelsen: "Moral är bra men dubbel moral är inte dubbelt så bra."

Sen kom ett nyktert erkännande att folkpartiet kommit på efterkälken i miljöpolitiken. Björklund lovade bättring, men konstaterade glädjande nog att bakåtsträvande inte är modellen. I debatten under kärnkraftsomröstning skanderade motståndare "vad ska väck? - Barsebäck!; vad ska in? - sol och vind!". Resultatet, konstaterade Björklund, blev att Barsebäck är väck - men in kom i stället dansk kolkraft och rysk gas. Bättre? Knappast. En borgerlig miljöpolitik kan bara blir bättre - men det är dags att börja tala högre om det.

Ja, så pratade Björklund förstås om skolan. Men vad han sa missade jag för just då ringde min moster för ett försenat grattis på födelsedagen. Fast å andra sidan - om det är nåt man vet om Björklund så är det vad han tycker om skolan. När det gäller den högre utbildningen så lyckades jag uppfatta ett beskt konstaterande att socialdemokratin betraktat högskolan som ett mellanting mellan en regionalpolitisk åtgärd och ett besparingsoffer. Jan Björklund vill nog annorlunda, men jag missade vad.

Det var Björklund, det. Jag håller med om det mesta han säger - det är god liberal politik. Sen kan man diskutera om det var särskilt mycket nytt. Förhoppningen är nog att Björklunds person, snarare än hans politik, ska blåsa nytt liv i folkpartiet.

Profeter är inte heliga

Nu samlas representanter för muslimska länder till möte med statsminister Reinfeldt. De muslimska representanterna kräver att lagen ändras.
- Vi måste söka en förändring av lagen. Muslimerna behöver lagligt skydd mot att profeten Muhammed skändas, ungefär som det judar och homosexuella har, säger Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi.

Nej, det är inte den svenska lagen som behöver ändras. Det enda som behöver ändras är vissa muslimers inställning till yttrandefriheten.

Påfyllning i ordförrådet, del XI

Dagens understreckare i SvD var en dubbel jackpot; två obegripliga, men säkert mycket användbara, ord att fylla på ordförrådet med: usurpera och exeges. Här är sammanhanget:

Han menar att Kreml flagrant bryter mot konstitutionens 3:e artikel som uttryckligen förbjuder usurpering av makten.
(...)
Innebörden i detta högst aktuella begrepp tolkas emellertid på ett högst märkligt sätt av de styrande i Kreml och därmed också av landets lyhörda åklagarmyndigheter och domstolar. Enligt denna exeges är extremister alla sådana som opponerar sig mot den styrande regimen och uppmanar allmänheten att ersätta denna på fullt laglig väg, i fria och demokratiska val.

Att usurpera är att olovligt tillskansa sig något, har jag nu tagit reda på. Och en exeges är en uttolkning, vilket ju vid närmare eftertanke framgår av sammanhanget.

När nu dessa språkliga snubbeltrådar är avklippta så vill jag passa på att rekommendera att man klickar på den här länken. Den leder nämligen till ovan nämnda, mycket intressanta, artikel som bär titeln "Det ryska politiska spelet en parodi".

Små marginaler

Slussen vid Skanstull. Onsdag kväll kl. 21.46.

Mor är rar

Lycka kan vara så många olika saker. Idag var lycka en hembakad kanelbulle till kvällskaffet. Tack mamma!