Vänstern och valfriheten

Landstingsfullmäktige i Stockholm kommer snart att få ta ställning till en konstig motion (nr 2011:11). Den är författad av vänsterpartisterna Anna Sehlin och Bekir Uzunel, och handlar om vegetarisk mat.

Motionärerna anser att enbart vegetarisk kost ska serveras under landstingsfullmäktiges möten. En uppfattning som jag kan förstå, även om jag inte delar den. Det märkliga är dock, att motionärerna försöker motivera sitt förslag med ett skruvat valfrihetsresonemang.

De vill bestämma vad du ska äta.

Eftersom landstingsfullmäktige bestämt att Stockholms bussar ska gå på miljövänliga bränslen, borde också landstingsfullmäktige kunna besluta att fullmäktigeledamöterna bara ska äta vegetariskt, menar motionärerna. Roligast av allt är slutklämmen:

"Redan idag är valmöjligheterna ... begränsade. Utbudet inskränker sig till 3 rätter ... varav bara ett alternativ är vegetariskt. Om menyn i stället skulle bestå av 3 vegetariska rätter ... [skulle den] personliga valfriheten bibehållas på dagens nivå."

Det här säger en del om vänsterns syn på valfrihet. Efter att motvilligt ha accepterat att en del medborgare nog uppskattar annat än socialistiska standardlösningar har man kommit fram till en kompromiss: Att låta folk välja mellan olika standardlösningar.

Tanken på att låta människor göra egna val på riktigt, utan pekpinnar och politisk styrning, tycks emellertid ännu inte ha föresvävat våra vänner i Vänsterpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Anna Sehlin, Bekir Uzunel, valfrihet, ofrihet, socialism

Sevärt i Sevilla

"Let's finish this bottle!" sa servitrisen leende och fyllde på ännu lite mera vino tinto i våra glas. Platsen var Sevilla, restaurangen hette La Azotea och det utmärkta rödvinet var Barbazul, producerat av Huerte de Albalá strax utanför Cádiz.

Besöket på La Azotea var en fröjd. Inte bara tack vare det goda vinet, den fantastiska maten och den trevliga personalen (där åtminstone någon kunde engelska), utan också för de humana priserna. Vi åt sex rätter av typen tapas gastronómico – däribland laxtartar, gåslever och griskind – beställde in två efterrätter och drack till det fyra glas vitt vin, två glas rött och två glas sött och friskt dessertvin. La Azotea är definitivt ingen budgetkrog, snarare tvärtom. Och trots det blev notan inte mer än 65,50 euro, dvs. ungefär 300 kr per person! Som svensk tappar man hakan. Ett besök på Calle Jesús del Gran Poder 31 rekommenderas!

Besöket på La Azotea var egentligen avrundningen på några dagar i Andalusien, som bjudit på såväl lekamlig som andlig njutning. Mitt intresse för regionen väcktes i somras, när jag läste Thomas Gustafssons bok Spanien. En färd genom historien (se även En blekfet befrielserörelse).

Real Alcázar i Sevilla.

Efter perioder av romersk och visigotisk kontroll var södra Spanien under muslimskt herravälde under en lång tid – faktiskt ändra fram till 1492, då den siste muslimske härskaren, Boabdil, drevs ut från Granada av kungaparet Ferdinand och Isabella. Den muslimska perioden gav bland annat den historiska lärdomen att judar, kristna och muslimer kan leva tillsammans under relativ harmoni. Därutöver har den gett upphov till byggnadsverk med en mycket fascinerande arkitektur. I Sevilla finns slottet Real Alcázar, med tusenåriga anor. Arkitekturen är tydligt arabisk-influerad, men större delen av slottet är faktiskt uppfört av kristna kungar som tagit formspråket till sig.

Mosaiker från Real Alcázar och Alhambra.

Real Alcázar är mitt första möte med den typen av arkitektur. Detaljrikedomen, utsmyckningarna, valven och det kontemplativa lugn som råder i salarna med dess springbrunnar och många innergårdar med små dammar är fullständigt överväldigande. Det är svårt att beskriva, men jag rekommenderar alla som har möjlighet att försöka uppleva det.

Alhambra.

En lika storslagen upplevelse var Alhambra, det byggnadskomplex där Boabdil uthärdade en lång belägring innan han slutligen gav upp och lämnade sitt rike. Den som vill besöka Alhambra bör vara ute i god tid. Biljetter bokas lämpligen i förväg. Men det är mödan värt. Karl V:s 1500-talspalats känns lite malplacerat i sin svulstighet, men i övrigt bjuder Alhambra på mycken ögonfägnad. Vyn från Alcazabans utsiktstorn är, som sig bör, majestätisk. Nasridernas palats fascinerar och kittlar fantasin. Det allestädes närvarande vattnet är rogivande. Trädgårdarna är välordnade utan att lida av barockparkernas stela symmetri.

Alhambra.

Resan rymde också ett besök i Cordoba, vars Mezquita är en ovanlig, och ganska brutal, blandning mellan en förmedeltida moské och en renässanskatedral (den kristna katedralen har helt enkelt byggts mitt i moskén).

 Mezquitan i Cordoba. Här ser man hur den kristna katedralen reser sig ur moskén.

Inuti Mezquitan. Moskéns rödvita valvbågar möter katedralens vitguldiga.

Mezquitan är ett Unesco-världsarv, i likhet med Real Alcázar och Alhambra. Spanien är världens näst världsarvstätaste land, och i Andalusien ligger de tätt. Att resa mellan Sevilla, Granada och Cordoba är enkelt – tågen går hyfsat ofta och biljetterna är överkomliga. Hotellen är prisvärda (vi bodde på Ayre och Cervantes i Sevilla och Carmen i Granada, vilka samtliga kan rekommenderas) och maten är, som nämnts inledningsvis, både god och plånboksvänlig (åtminstone om man vågar sig bort från turiststråken). Det finns många skäl att gilla Sevilla, och dess omgivningar!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Andalusien, Sevilla, Granada, Cordoba, Real Alcazar, Alhambra, Mezquita, La Azotea

Nya miljarder lyft för matematiken

Igår presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en viktig framtidssatsning: "mattelyftet". Mattelyftet innebär att regeringen skjuter till 2,6 nya miljarder för att lyfta matematikämnet i skolan.

Pengarna ska gå till

• fortbildning av lärare,
• fler mattetimmar i skolan och
• läsa-skriva-räkna-satsning.

Bakgrunden till mattelyftet är att svenska elevers kunskaper i matte sjunker, enligt internationella mätningar. Delvis kan detta bero på att många lärare inte är behöriga – i gymnasiet är till exempel bara 35 procent av mattelärarna fullt behöriga. Om lärarna inte själva har tillräckliga kunskaper är det förstås svårt för dem att lära ut den knepiga matematiken till eleverna. I framtidens lärarutbildningar kommer även alla som ska bli låg- och mellanstadielärare att läsa minst en termin matte.

Matte – snart ett ämne att räkna med!

Man kan förstås fråga sig varför just matte är ett ämne som förtjänar en sådan jättesatsning. Goda mattekunskaper är nödvändiga inom många naturvetenskapliga discipliner, och Sverige kommer även i framtiden behöva många duktiga tekniker, ingenjörer, fysiker och forskare för att vara fortsatt internationellt konkurrenskraftiga. I förlängningen handlar det om att säkra vår roll som kunskapsnation och trygga vår välfärd. Jan Björklunds mattelyft kommer dra sitt strå till den stacken. Det finns skäl att, som PJ Anders Linder skriver i dagens SvD, lyfta på hatten.

Läs om mattelyftet på regeringens hemsida.


Media
DN, DN2, SvD


Läs även
Edvin Alam (M): Mattelyftet: Både bra och dåligt!
Linnéa Darell (FP): Mattelyft för 2,6 mdr
Lotta Edholm (FP): Välkommen satsning på matematik
Rasmus Jonlund (FP): Räkna med miljarder
Mark Klamberg (FP): Välkommen miljardsatsning på matematik
Kent Persson (M): Barnen är vår framtid
Tommy Rydfeldt (FP): Jan Björklund levererar, vad säger (S)?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Folkpartiet, Jan Björklund, matte, matematik, mattelyftet

I väntan på spårvagnen

Häromveckan presenterades ett förslag till spårvägs- och stomnätsstrategi för Stockholm. Förslaget kommer från tjänstemännen på SL och Stockholms stads trafikkontor och är alltså varken behandlat eller beslutat på politisk nivå ännu. Det hindrar inte att det kan vara intressant att resonera kring en del av tankegångarna i förslaget.

Syftet med strategin är bl.a. att fastställa principer för stomtrafik, och hur dessa stomlinjer ska trafikeras. Utredarna föreslår att stomtrafiken ska ges en hög framkomlighet, dvs. prioriteras i förhållande till andra trafikslag. Stomlinjenätet ska vara robust, vilket innebär att linjerna sällan dras om. Detta skapar tydlighet och långsiktighet för resenärerna, och bidrar till kollektivtrafikens attraktivitet.

Olika trafikslag har olika fördelar och egenskaper. Bussar är flexibla och förhållandevis billiga (åtminstone sett till initiala investeringskostnader) men har å andra sidan låg kapacitet och låg attraktionskraft. Spårvagnar medför dyra investeringar men är å andra sidan kapacitetsstarka, driftsäkra, komfortabla och attraktiva. (En ny spårvagnslinje bidrar sannolikt i högre grad till att locka nya kollektivtrafikanter än en ny busslinje.)

Spårvagn i en fransk stad.
Bild: P G Andersson

I Stockholm ska vi naturligtvis ha en mångfald av trafikslag i kollektivtrafiken. Bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendelbåtar ska användas där de är mest ändamålsenliga. Ändå har förslaget om spårvagnar väckt debatt. Häromdagen föreslog några transportforskare att Stockholm skulle satsa på bättre stombusslinjer i stället för spårvagnar. Forskarna har en del poänger – det går snabbare att etablera nya stombusslinjer än att bygga spårväg, och det blir billigare. (Det kan här nämnas att förslaget till spårvägs- och stomnätsstrategi inte innehåller några kostnadskalkyler.)

Mot detta har organisationen Yimby invändningar. Spårvägssatsningar är en bättre affär i längden, menar man. Yimby får i det avseendet stöd av trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm, som i ett SVT-inslag påpekar att tågen på Lidingöbanan är 67 år gamla (en buss byts efter max 15 år). Yimby tycker också man inte ska glömma den s.k. spårfaktorn, dvs. den omständighet att många tycks föredra spårtrafik framför bussar. Svårförklarligt, men icke att förbise eftersom det är en nyckel till framgång att kollektivtrafiken upplevs som attraktiv.

Jag menar att det finns goda poänger i båda resonemangen. Personligen tror jag mer på spårvagn än buss på de mest trafikerade linjerna. Spårvagnar har, som jag nämnde ovan, större kapacitet och erbjuder en mycket högre komfort för resenärerna. Samtidigt: Väljer vi att satsa på spår så kommer det ta lång tid innan systemet är utbyggt (utredningen tar sikte mot 2030). Det finns många åtgärder som kan göras redan idag – i väntan på spårvagnen.

Till exempel kan man ge plats i gaturummet för stombussarna. Det var den ursprungliga tanken med blåbussarna, men den har inte fullföljts. Här kan ambitionen höjas och bussarna ges högre prioritering. Det kommer innebära att bilarna får maka på sig. Framkomlighet för de många prioriteras på bekostnad av framkomlighet för de få. Idag är endast 2 procent av gatorna i Stockholms innerstad reserverade för kollektivtrafik. Utredningen föreslår en ökning till 8 procent – och det arbetet behöver inte vänta på att man ska bygga räls.

Här har Stockholms stombussar prioriterats i trafiken.
Bild: Karl Kottenhoff

Vidare kan SL se till att minska hållplatstiderna, t.ex. genom att göra det möjligt att kliva på bussen även i mittendörrarna. Kommunerna i länet kan bidra med förbättrad snöröjning. Trängselskatten kan justeras (och, varför inte, differentieras utifrån bilstorlek?) för att minska trängseln i innerstan. Cykelbanorna kan breddas och cykelvägnätet byggas ut för att få fler att välja pedalkraft framför kollektivtrafik. Och så vidare. Stockholm kan förstås inte vänta till 2030 på att något ska hända.

Det långsiktiga målet måste vara att Stockholm ska ha kollektivtrafiklinjer med adekvat trafikering. Tunnelbana där det är lämpligt, spårvagn där det är lämpligt, buss där det passar bäst och så vidare. På så vis skapar vi ett system som är samhällsekonomiskt hållbart och som ger en kollektivtrafik som bidrar till Stockholmsregionens attraktivitet och långsiktiga tillväxt.


Läs även
Magnus Andersson (C): Tunnelbana, bussar och spårvagnar
Per Ankersjö (C): Farligt när politiker snöar in på en teknologi
Lars Bäck (S): Trådbussar i Stockholm
Ulla Hamilton (M): Bussar och spår
Karl Henriksson (KD): Optimera blåbusslinjerna och bygg ut spårvägar!
Stefan Lindh: Bussar eller spårvagnar i Stockholm?
Olov Lindquist (FP): Man ska inte alltid lyssna på forskarvärlden

Media
DN1, DN2, DN3, SvD1, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, spårvagn, tunnelbana, buss, SL, Christer G Wennerholm, Stockholm, Yimby