En sverigedemokratisk politiker i Södermanland har utsatts för ett attentat, genom att någon hällt tändvätska i hennes brevinkast och tänt på. För bara några dagar sedan fick vi veta att en SD-företrädare misshandlats efter ett torgmöte i Norrköping.
Jag skulle kunna skriva mycket om Sverigedemokraternas politik. Den är inskränkt och bakåtsträvande, bygger på en obehaglig människosyn och skulle, om den blev genomförd, leda till att Sverige blev kallt, inskränkt och i flera bemärkelser fattigt.
Men i en demokrati måste alla åsikter rymmas. Alla som tror på ett fritt och öppet samhälle måste bejaka allas rätt att framföra sina åsikter på den politiska arenan, oavsett vad vi tycker om dem. Ingen ska behöva bli utsatt för våld på grund av att han eller hon tagit politisk ställning eller företräder ett politiskt parti.
Den som vill motarbeta Sverigedemokraterna gör det genom att i demokratisk anda bemöta dem i debatter, på insändarsidor och i andra sammanhang där politiska åsikter kan brytas mot varandra – inte genom fega politiska attentat. Den som tror på ett frihet, tolerans, öppenhet och demokratiskt samhälle måste vara beredd att skriva under på att ingen politiker någonsin ska behöva utsättas för våld på grund av sina åsikter. Annars riskerar vi att gå en väldigt dyster framtid till mötes.
Läs även
Peter Andersson (S): Det är inte på någon punkt okey med politiskt våld!
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Med pennan eller svärdet som vapen
Martin Moberg (S): Om överträdelser mot demokratins okränkbara spelregler...
Sebastian Stenholm (S): SD bemöts bäst med demokratiskt arbete och debatt, aldrig med våld!
Johan Westerholm (S): Kan vi – och ska vi – tillåtas att straffa onda åsikter
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, politik, våld, Sverigedemokraterna
2011-08-30
2011-08-28
Historiska skäl att ge stöd åt Libyen
När Ghana år 1957 blev självständigt från den brittiska kolonialmakten såg det ganska hoppfullt ut för det lilla västafrikanska landet. Världsekonomin gick bra och priserna på guld och kakao, de främsta exportvarorna, var höga.
Ghanas ledare, Kwame Nkrumah, hade studerat både i USA och i Storbritannien. Han hade uppenbarligen sociala talanger; den brittiska drottningen Elizabeth II blev så förtjust i honom att hon bjöd honom till sitt skotska residens Balmoral. När Nkrumah tog över Ghana var det ett land med en hyfsad guldreserv och vissa demokratiska traditioner, eftersom det britterna hade tillåtit val till en lagstiftande församling under flera decennier.
Men Nkrumah ville distansera sig från sina forna kolonialherrar. Han såg de negativa konsekvenserna av den sortens råa kapitalism som de tillämpat, och sökte sig i stället till socialistiska lösningar. Julius Nyerere i Tanganyika tänkte i samma banor, och uttryckte det på följande vis: "In rejecting the capitalist attitude of mind which colonialism brought into Africa, we must reject also the capitalist methods which go with it."
Stor tilltro sattes till statens förmåga att få fart på näringsliv och samhällsekonomi, vilket kunde användas som svepskäl för en allt klåfingrigare och allt mer kontrollerande stat. Kwame Nkrumah inspirerades av Sovjetunionen, och trodde att "socialism is the only pattern that can within the shortest possible time bring the good life to people".
Starka ledare och svaga institutioner ledde snabbt till korruption, rofferi och vanstyre i de nykläckta självständiga nationerna. I sin bok The State of Africa beskriver Martin Meredith att "a deputy in Gabon was paid more than a British Member of Parliament and earned in six months as much as the average peasant did in thirty-six years."
Alla som hade maktpositioner dränktes i förmåner; fria bostäder, tjänstefolk och lyxiga bilar. Av de pengar som Zambia investerade i bostadsbyggande 1974 gick 77 procent till 1 710 lyxlägenheter medan knappt 5 procent användes till 9 905 enkla bostäder för de fattiga. Som kuriosa kan nämnas att när man 1964 gjorde en undersökning i fjorton länder i fransktalande Afrika så konstaterade man att importen av alkohol till dessa länder var sex gånger högre än importen av gödningsmedel!
I Ghana blev Kwame Nkrumah snabbt en förmögen man. Han omgav sig med jasägare och etablerade en stark kult kring sin person. Han styrde landet enväldigt och gjorde vissa moderniseringsförsök, bl.a. genom skol-, sjukhus- och vägbyggen. Han ville se snabba resultat. Meredith skriver att han "pressed on with one project after another – with factories, steelworks, mining ventures and shipyards – almost any idea, in fact, that caught his imagination". Affärsmässigheten i projekten var förstås av sekundärt intresse, och statens pengar rasslade iväg.
Samtidigt sjönk kakaopriserna och den inhemska produktionen föll. Basen för Ghanas välstånd eroderade. I mitten av 1960-talet var landet i princip konkursfärdigt. Situationen blev ohållbar och 1966, under en av Nkrumahs utlandsresor, passade armén på att ta makten. De skulle ta närmare 30 år innan Ghana blev demokratiskt.
Exemplet Ghana är som bekant inte unikt. Korrupta och inkompetenta regimer uppstod överallt i Afrika. De historiska händelserna kan vi inte göra något åt – men kanske kan vi lära oss något av dem?
I en annan del av Afrika, i Libyen, pågår för närvarande en frihetskamp. Gadaffis dagar vid makten är över, men vad kommer efter honom? Det är lätt att vara entusiastisk över rebellrörelsens framgångar, men hur vet vi att Libyens nästa ledare inte blir en ny galenpanna à la Kwame Nkrumah?
Det vet vi förstås inte. Men vi vet att det är viktigt att en stat består av något mer än dess ledare. Det måste finnas institutioner, ett civilsamhälle, fri press och korruptionen måste bekämpas. Därför gläder det mig att tre kloka liberaler, Fredrik Malm, Per Altenberg och Martin Ängeby, i en debattartikel understryker vikten av stöd till det nya Libyen för att man ska kunna bygga upp just den här typen av stabiliserande strukturer. Sverige borde bistå med demokratifrämjande åtgärder och på så vis stötta libyernas arbete med att skriva en konstitution, att etablera ett fungerande rättsväsende, att forma politiska partier – kort sagt, att hitta en väg framåt efter Gadaffi. På så vis kan vi bidra till att det libyska folket får en bättre framtid än vad Ghanas invånare en gång fick.
Läs även
SvD: Libyen – klanernas land
DN: Kungen vill ha provision på nödlån
SvD: Kontraster i Ghana
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ghana, Kwane Nkrumah, kolonialism, korruption, maktmissbruk, Afrika, Libyen, Gadaffi, Per Altenberg, Fredrik Malm, Martin Ängeby, bistånd, demokrati
Ghanas ledare, Kwame Nkrumah, hade studerat både i USA och i Storbritannien. Han hade uppenbarligen sociala talanger; den brittiska drottningen Elizabeth II blev så förtjust i honom att hon bjöd honom till sitt skotska residens Balmoral. När Nkrumah tog över Ghana var det ett land med en hyfsad guldreserv och vissa demokratiska traditioner, eftersom det britterna hade tillåtit val till en lagstiftande församling under flera decennier.
Men Nkrumah ville distansera sig från sina forna kolonialherrar. Han såg de negativa konsekvenserna av den sortens råa kapitalism som de tillämpat, och sökte sig i stället till socialistiska lösningar. Julius Nyerere i Tanganyika tänkte i samma banor, och uttryckte det på följande vis: "In rejecting the capitalist attitude of mind which colonialism brought into Africa, we must reject also the capitalist methods which go with it."
Drottning Elizabeth och Kwame Nkrumah på Balmoral.
Stor tilltro sattes till statens förmåga att få fart på näringsliv och samhällsekonomi, vilket kunde användas som svepskäl för en allt klåfingrigare och allt mer kontrollerande stat. Kwame Nkrumah inspirerades av Sovjetunionen, och trodde att "socialism is the only pattern that can within the shortest possible time bring the good life to people".
Starka ledare och svaga institutioner ledde snabbt till korruption, rofferi och vanstyre i de nykläckta självständiga nationerna. I sin bok The State of Africa beskriver Martin Meredith att "a deputy in Gabon was paid more than a British Member of Parliament and earned in six months as much as the average peasant did in thirty-six years."
Alla som hade maktpositioner dränktes i förmåner; fria bostäder, tjänstefolk och lyxiga bilar. Av de pengar som Zambia investerade i bostadsbyggande 1974 gick 77 procent till 1 710 lyxlägenheter medan knappt 5 procent användes till 9 905 enkla bostäder för de fattiga. Som kuriosa kan nämnas att när man 1964 gjorde en undersökning i fjorton länder i fransktalande Afrika så konstaterade man att importen av alkohol till dessa länder var sex gånger högre än importen av gödningsmedel!
I Ghana blev Kwame Nkrumah snabbt en förmögen man. Han omgav sig med jasägare och etablerade en stark kult kring sin person. Han styrde landet enväldigt och gjorde vissa moderniseringsförsök, bl.a. genom skol-, sjukhus- och vägbyggen. Han ville se snabba resultat. Meredith skriver att han "pressed on with one project after another – with factories, steelworks, mining ventures and shipyards – almost any idea, in fact, that caught his imagination". Affärsmässigheten i projekten var förstås av sekundärt intresse, och statens pengar rasslade iväg.
Samtidigt sjönk kakaopriserna och den inhemska produktionen föll. Basen för Ghanas välstånd eroderade. I mitten av 1960-talet var landet i princip konkursfärdigt. Situationen blev ohållbar och 1966, under en av Nkrumahs utlandsresor, passade armén på att ta makten. De skulle ta närmare 30 år innan Ghana blev demokratiskt.
Exemplet Ghana är som bekant inte unikt. Korrupta och inkompetenta regimer uppstod överallt i Afrika. De historiska händelserna kan vi inte göra något åt – men kanske kan vi lära oss något av dem?
I en annan del av Afrika, i Libyen, pågår för närvarande en frihetskamp. Gadaffis dagar vid makten är över, men vad kommer efter honom? Det är lätt att vara entusiastisk över rebellrörelsens framgångar, men hur vet vi att Libyens nästa ledare inte blir en ny galenpanna à la Kwame Nkrumah?
Det vet vi förstås inte. Men vi vet att det är viktigt att en stat består av något mer än dess ledare. Det måste finnas institutioner, ett civilsamhälle, fri press och korruptionen måste bekämpas. Därför gläder det mig att tre kloka liberaler, Fredrik Malm, Per Altenberg och Martin Ängeby, i en debattartikel understryker vikten av stöd till det nya Libyen för att man ska kunna bygga upp just den här typen av stabiliserande strukturer. Sverige borde bistå med demokratifrämjande åtgärder och på så vis stötta libyernas arbete med att skriva en konstitution, att etablera ett fungerande rättsväsende, att forma politiska partier – kort sagt, att hitta en väg framåt efter Gadaffi. På så vis kan vi bidra till att det libyska folket får en bättre framtid än vad Ghanas invånare en gång fick.
Läs även
SvD: Libyen – klanernas land
DN: Kungen vill ha provision på nödlån
SvD: Kontraster i Ghana
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ghana, Kwane Nkrumah, kolonialism, korruption, maktmissbruk, Afrika, Libyen, Gadaffi, Per Altenberg, Fredrik Malm, Martin Ängeby, bistånd, demokrati
2011-08-25
Varför vill (S) försena nya Slussen?
Socialdemokraterna i Stockholm tycker, efter tjugo år av utredningar och när beslut snart ska fattas, att förslaget om nya Slussen borde göras om. "Jag skulle vilja se ett Slussen som är mer funktionellt, vackrare och hållbart över tid", säger Socialdemokraternas Karin Wanngård. Men herregud, människa! Är det inte detta som de senaste tjugo årens diskussioner handlat om? Vilken sten gömde sig Socialdemokraterna under då?
Jag respekterar att Socialdemokraterna har synpunkter på det nya Slussenförslaget. Att åstadkomma ett förslag som alla är nöjda med är nog i stort sett omöjligt. Men att i det här läget, när till och med Miljöpartiet (som ju annars är emot snart sagt vartenda spadtag som ska tas i den här stan) har förklarat sig villigt att medverka till att få fart på Slussenprojektet, vilja backa bandet och återstarta det segdragna utredningsmaskineriet – det luktar politisk härdsmälta på lång väg. Vem skulle tjäna på att nya Slussen försenas? Vilka stockholmare skulle bli gladare av att Slusseneländet fortgår längre än nödvändigt? På vilket vis skulle en förhalning gynna Stockholms långsiktiga utveckling?
Slussen må vara en genomrutten och fallfärdig konstruktion. Men det är ändå inget emot de idéer som kläcks på socialdemokratiska partikanslier just nu.
Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Sossarnas senaste slagfält – Slussen...
Lotta Edholm: (S) velar m Slussen
Per Hagwall: (S)lussenkarusellen snurrar vidare
HBT-sossen: (S)lussenhaveriet
Mark Klamberg: Tid för beslut om nya Slussen
Andreas Krohn: Bygg monument vid Slussen
Madeleine Sjöstedt: Oseriöst S!
Johan Westerholm: Slussen – Är vi verkligen de idioter som väljarna börjar tycka att vi är?
Yimby: Socialdemokratiskt Slussenhaveri
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Slussen, Stockholm, Socialdemokraterna, Karin Wanngård
Karin Wanngård (S)
Jag respekterar att Socialdemokraterna har synpunkter på det nya Slussenförslaget. Att åstadkomma ett förslag som alla är nöjda med är nog i stort sett omöjligt. Men att i det här läget, när till och med Miljöpartiet (som ju annars är emot snart sagt vartenda spadtag som ska tas i den här stan) har förklarat sig villigt att medverka till att få fart på Slussenprojektet, vilja backa bandet och återstarta det segdragna utredningsmaskineriet – det luktar politisk härdsmälta på lång väg. Vem skulle tjäna på att nya Slussen försenas? Vilka stockholmare skulle bli gladare av att Slusseneländet fortgår längre än nödvändigt? På vilket vis skulle en förhalning gynna Stockholms långsiktiga utveckling?
Slussen må vara en genomrutten och fallfärdig konstruktion. Men det är ändå inget emot de idéer som kläcks på socialdemokratiska partikanslier just nu.
Slussen.
Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Sossarnas senaste slagfält – Slussen...
Lotta Edholm: (S) velar m Slussen
Per Hagwall: (S)lussenkarusellen snurrar vidare
HBT-sossen: (S)lussenhaveriet
Mark Klamberg: Tid för beslut om nya Slussen
Andreas Krohn: Bygg monument vid Slussen
Madeleine Sjöstedt: Oseriöst S!
Johan Westerholm: Slussen – Är vi verkligen de idioter som väljarna börjar tycka att vi är?
Yimby: Socialdemokratiskt Slussenhaveri
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Slussen, Stockholm, Socialdemokraterna, Karin Wanngård
2011-08-24
Otack är världens lön...
"[Dilma Rousseff] has reacted firmly to corruption scandals, and is striving to trim budget pork and to fill senior government jobs on merit rather than through political connections. Her reward has been signs of mutiny in her coalition."Brasiliens president försöker rensa upp i korruptionsträsket. Det uppskattas inte av alla. The Economist, 20 augusti.
2011-08-22
Trafiknämnden på tunnelbesök
I Söderledstunneln åker ungefär 80 000 bilar per dygn. I vanliga fall, vill säga, för nu är halva tunneln avstängd för reparation. Det är det södergående tunnelröret som nu ska bli fräschare och säkrare, efter att man för cirka tio år sedan konstaterat omfattande skador i tunneln. Mer information om renoveringen finns på stockholm.se/soderleden.
Trafiknämnden gjorde idag ett studiebesök i tunneln, under guidning av projektledaren Torgny Hjorth och hans medarbetare Jacob Günther och Jan-Åke Wård. I vanliga fall så susar man ju igenom tunneln i bil, därför var det intressant att besöka den till fots och lära sig mer om arbetet i tunneln. Bland annat monterar man in prefabricerade betongelement i tunnelväggarna närmast vägbanan. Dessa fungerar närmast som skydd för den bakomliggande väggen, så att denna inte blir drabbad av frätskador och onödigt slitage.
En annan intressant detalj ser man i tunnlarnas tak. I den ena tunneln består taket av ett putsliknande material, i den andra tunneln är det cementskivor. Detta är resultatet av att man tillämpat s.k. funktionsupphandling. Takmaterialen utgör brandskydd, och i upphandlingen bestämde man bara vilka krav för brandskydd man ställde upp, inte hur skyddet skulle vara utformat. Det norrgående och det södergående tunnelröret renoveras av olika entreprenörer och dessa har valt olika tekniska lösningar. Därför ser tunneltaken olika ut.
Trafiknämnden får tunnelseende.
Trafiknämnden gjorde idag ett studiebesök i tunneln, under guidning av projektledaren Torgny Hjorth och hans medarbetare Jacob Günther och Jan-Åke Wård. I vanliga fall så susar man ju igenom tunneln i bil, därför var det intressant att besöka den till fots och lära sig mer om arbetet i tunneln. Bland annat monterar man in prefabricerade betongelement i tunnelväggarna närmast vägbanan. Dessa fungerar närmast som skydd för den bakomliggande väggen, så att denna inte blir drabbad av frätskador och onödigt slitage.
Ekiperad för äventyr i underjorden.
En annan intressant detalj ser man i tunnlarnas tak. I den ena tunneln består taket av ett putsliknande material, i den andra tunneln är det cementskivor. Detta är resultatet av att man tillämpat s.k. funktionsupphandling. Takmaterialen utgör brandskydd, och i upphandlingen bestämde man bara vilka krav för brandskydd man ställde upp, inte hur skyddet skulle vara utformat. Det norrgående och det södergående tunnelröret renoveras av olika entreprenörer och dessa har valt olika tekniska lösningar. Därför ser tunneltaken olika ut.
2011-08-21
Gadaffidiktaturen faller
Illustrationen talar sitt tydliga språk. Snaran dras åt kring Libyens diktator Moammar Gadaffi. Bilden är publicerad i The Economist, i en artikel från igår, den 20 augusti. Där beskrivs de libyska rebellernas frammarsch och hur de tagit kontroll över hamnstaden Zawiya, med värdefulla oljeraffinaderier, liksom Gharyan, belägen vid den viktiga försörjningsleden från Algeriet.
I artikeln anges att vissa rebelledare hävdat att segern kommer vara i hamn inom ett par veckor. Den kaxigheten tycks ha varit underdriven, för redan idag rapporteras att rebellkonvojer rullar in i Tripoli. De rycker fram mot stadens centrum och möter nästan inget motstånd, enligt Sky News.
I skrivande stund verkar det som om Gadaffiregimen är på väg att falla. Även om det är tragiskt att striderna i Libyen måst hålla på så mycket längre än i grannländerna Tunisien och Egypten, så är det förstås glädjande att rebellerna lyckats hålla modet uppe och nu äntligen lyckas få slut på Gadaffis diktatur.
Rebellerna har fått stöd från omvärlden. FN lyckades till slut enas om en resolution som tillåter militära ingripanden för att skydda civilbefolkningen. Nato tog på sig ledarskapet för "Operation Unified Protector", där även Sverige deltagit – trots motstånd från den socialdemokratiska oppositionen – med Jasflygplan som tagit detaljerade bilder av Gadaffis militära anläggningar.
I artikeln nämns det svenska bidraget indirekt: "The colonel's forces–threatened by NATO's all-seeing aircraft–rarely dare to use armoured vehicles and are reduced to defending themselves with ill-aimed rocket attacks." SvD har tidigare rapporterat att Jasplanens spaningskapacitet varit uppskattad och värdefull för operationen. Det är bra att Sverige till slut kunde ställa upp i Natoinsatsen och att vi därmed gett ett litet bidrag till Libyens befrielse.
Jag gläds åt att det libyska folket nu har chansen att skapa sig en ny framtid. Det är nog inte lätt att starta om på nytt efter 42 års diktatur, men jag hoppas libyerna tar vara på möjligheten att bli ännu en av de spirande demokratierna i Nordafrika. När solen går upp i morgon kan det vara början på den ljusaste dag som Libyen sett på decennier.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Gadaffi, Khadaffi, demokrati, Nordafrika
Media:
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expr, AB
2011-08-20
Bilden av familjelyckan är inte komplett
Regeringen kan vänta sig en turbulent hösttermin, är budskapet i en artikel i dagens SvD. Oppositionspartierna står redo att samarbeta för att tvinga regeringen att ändra kurs vad gäller t.ex. socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Ett uttalande från Socialdemokraternas Tomas Eneroth indikerar vartåt det barkar: "Om du inte längre kan jobba som journalist ska du inte behöva bli lokalvårdare", säger han. Journalisten ska förstås hellre gå på bidrag än försörja sig själv. Bidragslinjen lever och frodas inom vänstern.
Oppositionen verkar också enig om att stoppa avregleringen av vem som får trafikera våra järnvägar och så ska man hålla ögonen på enskilt drivna skolor. Intet nytt under solen.
Det nya är dock hur oppositionen ser ut, och här ger SvD en ofullständig bild. Artikeln illustreras av Vänsterpartisterna Josefin Brink och Hans Linde, Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Socialdemokraternas Anders Ygeman. One big happy family, kan tyckas. Men bilden av familjelyckan är inte komplett. En förutsättning för att oppositionen ska lyckas i sin ambition att vrida klockan tillbaka är nämligen att de släpper in Sverigedemokraterna i stugvärmen. För att inte alla planer ska falla platt så måste Jimmie Åkessons porträtt monteras in i familjefotografiet. Ett fotografi som lämpligen bör omgärdas av en rödgrönbrun ram. Det är bilden av svensk oppositionspolitik idag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, De rödgrönbruna, Tomas Eneroth, Josefin Brink, Hans Linde, Gunvor G Ericson
En ofullständig bild.
Ett uttalande från Socialdemokraternas Tomas Eneroth indikerar vartåt det barkar: "Om du inte längre kan jobba som journalist ska du inte behöva bli lokalvårdare", säger han. Journalisten ska förstås hellre gå på bidrag än försörja sig själv. Bidragslinjen lever och frodas inom vänstern.
Oppositionen verkar också enig om att stoppa avregleringen av vem som får trafikera våra järnvägar och så ska man hålla ögonen på enskilt drivna skolor. Intet nytt under solen.
Fullbordar oppositionsfamiljen.
Bild: Fredrik Persson/Scanpix
Bild: Fredrik Persson/Scanpix
Det nya är dock hur oppositionen ser ut, och här ger SvD en ofullständig bild. Artikeln illustreras av Vänsterpartisterna Josefin Brink och Hans Linde, Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Socialdemokraternas Anders Ygeman. One big happy family, kan tyckas. Men bilden av familjelyckan är inte komplett. En förutsättning för att oppositionen ska lyckas i sin ambition att vrida klockan tillbaka är nämligen att de släpper in Sverigedemokraterna i stugvärmen. För att inte alla planer ska falla platt så måste Jimmie Åkessons porträtt monteras in i familjefotografiet. Ett fotografi som lämpligen bör omgärdas av en rödgrönbrun ram. Det är bilden av svensk oppositionspolitik idag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, De rödgrönbruna, Tomas Eneroth, Josefin Brink, Hans Linde, Gunvor G Ericson
2011-08-19
En avvikande (v)innare
Stig Henriksson är vänsterpartistiskt kommunalråd i Fagersta, där Vänsterpartiet fick över 55 procent av rösterna i senaste kommunvalet. Det var en liten minskning jämfört med de 58 procent som man fick 2006, men tryggade ändå en egen majoritet i kommunfullmäktige.
När Vänsterpartiet nu står inför ett partiledarbyte har Stig Henriksson formulerat fyra punkter, som han tycker bör känneteckna det framtida Vänsterpartiet. Hans önskelista presenteras i en debattartikel i Expressen och innehåller följande.
Där driver man en skolpolitik som håller fast vid motståndet mot graderade betyg i alla skolformer. Och mot läxor. Där går man till val på att motarbeta privata aktörer i välfärdssektorn. Där ska jobben skapas i den offentliga sektorn. Och där upprepar man titt som tätt den EU-kritiska linjen. Kravet på EU-utträde är fortfarande inskrivet i partiprogrammet; ett partiprogram som också talar om kapitalismen som orsaken till det mesta av världens elände. Lösningen heter avskaffande av kapitalismen och införande av socialismen, "ett i grunden annorlunda system än dagens". (I detta annorlunda system ska ägandet av produktionsmedlen på något sätt upphöra och ersättas av en gemensam förvaltning.)
Om valresultat är ett kvitto på politikers framgång så är Stig Henriksson den mest framgångsrika politikern i Vänsterpartiet. Han avviker från partilinjen i flera tunga frågor. Och hans rekommendation till sitt parti är i princip: Sluta driva vänsterpartistisk politik. Mer tydligt än så kan ett partis irrelevans knappast illustreras.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stig Henriksson, Vänsterpartiet, socialism
Stig finner nya vägar.
När Vänsterpartiet nu står inför ett partiledarbyte har Stig Henriksson formulerat fyra punkter, som han tycker bör känneteckna det framtida Vänsterpartiet. Hans önskelista presenteras i en debattartikel i Expressen och innehåller följande.
- En ekonomisk politik som är trovärdig och sammanhängande.
- En politik för arbete som inte bara handlar om den offentliga sektorn.
- En skolpolitik som upplevs vara mer än läx-, betygs- och kravfrihet.
- En EU-politik som förutsätter att bäst före-datumet för utträde nu gått ut.
Där driver man en skolpolitik som håller fast vid motståndet mot graderade betyg i alla skolformer. Och mot läxor. Där går man till val på att motarbeta privata aktörer i välfärdssektorn. Där ska jobben skapas i den offentliga sektorn. Och där upprepar man titt som tätt den EU-kritiska linjen. Kravet på EU-utträde är fortfarande inskrivet i partiprogrammet; ett partiprogram som också talar om kapitalismen som orsaken till det mesta av världens elände. Lösningen heter avskaffande av kapitalismen och införande av socialismen, "ett i grunden annorlunda system än dagens". (I detta annorlunda system ska ägandet av produktionsmedlen på något sätt upphöra och ersättas av en gemensam förvaltning.)
Om valresultat är ett kvitto på politikers framgång så är Stig Henriksson den mest framgångsrika politikern i Vänsterpartiet. Han avviker från partilinjen i flera tunga frågor. Och hans rekommendation till sitt parti är i princip: Sluta driva vänsterpartistisk politik. Mer tydligt än så kan ett partis irrelevans knappast illustreras.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stig Henriksson, Vänsterpartiet, socialism
2011-08-14
Nolltoleransen inte oproblematisk
Igår lyssnade jag på en debatt om graffiti och Stockholms stads klotterpolicy. Debatten anordnades av Art of the Streets, ett projekt inom Riksteatern, och de som deltog var Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki (Vänsterförbundet), Tomas Rudin (S), Christoffer Järkeborn (M) och Solveig Hollari från Brå.
Stockholms stad har en klotterpolicy som antogs i bred politisk enighet 2007. Där sägs bland annat att klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte. Ambitionen är att klotter ska saneras inom 24 timmar. Den sista punkten i klotterpolicyn har följande lydelse.
Jag ställer mig helt bakom att Stockholm har en strikt policy gentemot klotter, olaglig graffiti och annan skadegörelse. Det går heller inte att blunda för att det inom kretsen av graffitiutövare tycks finnas en bristande respekt för mitt och ditt och rätt och fel. Som graffitikonstnären Carolina Falkholt uttrycker det i SvD: "Det handlar ju om att man får syn på platser och väggar som 'vill' bli målade". Den naturliga motfrågan (som inte ställs i SvD) är hur man agerar för att försäkra sig om att väggens ägare är lika angelägen om att den blir målad.
Samtidigt är det naturligtvis problematiskt att ta förekomsten av felaktiga beteenden inom en viss kulturyttring som intäkt för att helt fördöma och ta avstånd från kulturyttringen i fråga. Graffiti som utförs lagligt är ju en konstform som vilken som helst, och sådana bör Stockholms stad inte ha några synpunkter på. Staden borde snarare vara öppen för olika slags konst- och kulturyttringar och, för att citera Folkpartiets kulturpolitiska manifest, "skapa goda möjligheter för ett dynamiskt och oberoende kulturliv". Det innebär inte självklart att staden är skyldig att tillhandahålla graffitiväggar till alla som kräver det, men det innebär heller inte självklart att staden bör motarbeta varje form av verksamhet som har samband med graffitikonsten. Det borde dock vara självklart för varje graffitikonstnär att man bara målar där det är tillåtet att måla. Oavsett vad väggarna vill.
Läs även
Elias Granqvist: Om rätten att uttrycka sig
Mikael Ståldal: Stockholms märkliga klotterpolicy
Uppdatering
S svänger om graffitipolicy
16 gripna för klotter efter gatukonstfestival
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, graffiti, klotter, skadegörelse, klotterpolicy, nolltolerans, kultur, konst, Art of the Streets, Riksteatern, Christoffer Järkeborn, Paavo Arhinmäki, Tomas Rudin, Solveig Hollari, Ceylan Holago, Rani Kasapi, Carolina Falkholt
Stockholms stad har en klotterpolicy som antogs i bred politisk enighet 2007. Där sägs bland annat att klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte. Ambitionen är att klotter ska saneras inom 24 timmar. Den sista punkten i klotterpolicyn har följande lydelse.
Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.Denna s.k. nolltolerans har fått graffitiförespråkare att gå i taket. I en debattartikel i SvD menar Ceylan Holago och Rana Kasapi vid Riksteatern att klotterpolicyn används godtyckligt, att den kriminaliserar ungas kreativitet, strider mot grundlagen och hindrar samtal kring graffiti som konstform. Det hävdas att tjänstemän och politiker i staden inte kan medverka i diskussioner och debatter där graffiti inte tydligt fördöms. Under debatten vittnade fritidsledare om att de har svårt att hantera ungdomars önskemål om att få måla graffiti. Vore det förenligt med klotterpolicyn om fritidsgårdarna tillät detta?
Graffitikonst i vardande på Art of the Streets.
Jag ställer mig helt bakom att Stockholm har en strikt policy gentemot klotter, olaglig graffiti och annan skadegörelse. Det går heller inte att blunda för att det inom kretsen av graffitiutövare tycks finnas en bristande respekt för mitt och ditt och rätt och fel. Som graffitikonstnären Carolina Falkholt uttrycker det i SvD: "Det handlar ju om att man får syn på platser och väggar som 'vill' bli målade". Den naturliga motfrågan (som inte ställs i SvD) är hur man agerar för att försäkra sig om att väggens ägare är lika angelägen om att den blir målad.
Samtidigt är det naturligtvis problematiskt att ta förekomsten av felaktiga beteenden inom en viss kulturyttring som intäkt för att helt fördöma och ta avstånd från kulturyttringen i fråga. Graffiti som utförs lagligt är ju en konstform som vilken som helst, och sådana bör Stockholms stad inte ha några synpunkter på. Staden borde snarare vara öppen för olika slags konst- och kulturyttringar och, för att citera Folkpartiets kulturpolitiska manifest, "skapa goda möjligheter för ett dynamiskt och oberoende kulturliv". Det innebär inte självklart att staden är skyldig att tillhandahålla graffitiväggar till alla som kräver det, men det innebär heller inte självklart att staden bör motarbeta varje form av verksamhet som har samband med graffitikonsten. Det borde dock vara självklart för varje graffitikonstnär att man bara målar där det är tillåtet att måla. Oavsett vad väggarna vill.
Läs även
Elias Granqvist: Om rätten att uttrycka sig
Mikael Ståldal: Stockholms märkliga klotterpolicy
Uppdatering
S svänger om graffitipolicy
16 gripna för klotter efter gatukonstfestival
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, graffiti, klotter, skadegörelse, klotterpolicy, nolltolerans, kultur, konst, Art of the Streets, Riksteatern, Christoffer Järkeborn, Paavo Arhinmäki, Tomas Rudin, Solveig Hollari, Ceylan Holago, Rani Kasapi, Carolina Falkholt
Tvillingsjälar?
"[Ä]ven om det finns mycket som skiljer kommunism och fascism åt, finns det mer som förenar dessa. Inte minst omständigheten att bådas gemensamma fiender är demokratin, parlamentarismen och liberalismen."Estlands president Toomas Ilves tar hjälp av historikern Richard Pipes när han ombeds förklara kärnan i kommunismen och dess tvillingideologi nazismen. SvD, 14/8.
2011-08-12
Ta höjd för nya stockholmare!
Att bygga höga hus i Stockholm är en politiskt laddad fråga, särskilt inom mitt parti. Folkpartiets uppfattning är att det inte ska byggas några fler höga hus innanför tullarna.
Jag har vid ett antal tillfällen ifrågasatt denna syn (se bland annat Höghusförbud i City? Nej tack! och Dags för Folkpartiet att bota höghusfobin). Min uppfattning är inte att vi ska bygga höghus överallt i innerstan. Men jag ogillar inställningen att det ska råda totalstopp. I stället tycker jag (som jag skrev i inlägget Stockholms silhuett, fortsättning...) att varje byggprojekt – även höghus – ska prövas och bedömas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Alla platser är inte lämpliga för höga hus. Men det innebär inte att alla platser är olämpliga.
Vad gäller bebyggelse i ytterstaden har Folkpartiet emellertid en mera progressiv hållning. Själv gläds jag åt att Björkhagen snart kommer få en tiovåningars studentskrapa (och har även föreslagit ett liknande projekt i Kärrtorp). DN rapporterar idag om de pågående byggprojektet i Liljeholmen. De planerade 21-våningshusen föreslås bli ännu högre, uppemot 24 våningar. De kommer att rymma hundratals lägenheter – något som väl behövs i bostadsbristens Stockholm.
Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggande. Så sent som i maj lovade vi att 100 000 nya bostäder ska byggas till år 2030. Då är det oklokt att bakbinda sig själv genom att säga konsekvent nej till vissa typer av byggprojekt, även om de skulle råka vara i innerstaden.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om höghus, höga hus, skyskrapor, Stockholm, Folkpartiet, stadsbyggnad, Yimby
Jag har vid ett antal tillfällen ifrågasatt denna syn (se bland annat Höghusförbud i City? Nej tack! och Dags för Folkpartiet att bota höghusfobin). Min uppfattning är inte att vi ska bygga höghus överallt i innerstan. Men jag ogillar inställningen att det ska råda totalstopp. I stället tycker jag (som jag skrev i inlägget Stockholms silhuett, fortsättning...) att varje byggprojekt – även höghus – ska prövas och bedömas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Alla platser är inte lämpliga för höga hus. Men det innebär inte att alla platser är olämpliga.
Planerade höghus på Liljeholmskajen.
Vad gäller bebyggelse i ytterstaden har Folkpartiet emellertid en mera progressiv hållning. Själv gläds jag åt att Björkhagen snart kommer få en tiovåningars studentskrapa (och har även föreslagit ett liknande projekt i Kärrtorp). DN rapporterar idag om de pågående byggprojektet i Liljeholmen. De planerade 21-våningshusen föreslås bli ännu högre, uppemot 24 våningar. De kommer att rymma hundratals lägenheter – något som väl behövs i bostadsbristens Stockholm.
Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggande. Så sent som i maj lovade vi att 100 000 nya bostäder ska byggas till år 2030. Då är det oklokt att bakbinda sig själv genom att säga konsekvent nej till vissa typer av byggprojekt, även om de skulle råka vara i innerstaden.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om höghus, höga hus, skyskrapor, Stockholm, Folkpartiet, stadsbyggnad, Yimby
2011-08-11
Bokstavslös humor
Gårdagens roligaste händelse på Twitter var onekligen störtfloden av torr humor som strömmade fram under hashtaggen #böckersomsaknarenbokstav. Principen är att man har en boktitel, utesluter en bokstav och skapar på så vis ljuv musik när en ny, humoristisk titel framträder.
Här har jag samlat några av de bästa tweetarna om böcker som saknar en bokstav:
neo_andreas: En arg söker sin flock – Ulf Lundell berättar om hur han letar efter andra som också förnedrats av feministerna
neo_andreas: Gösta Berlings aga – om våndan att växa upp i ett strängt prästhem.
AmandlaCassel: Min kam – Hitlers memoarer om sin sidbena
PJSvD: Moment 2. inte roligt? nej, det tyckte inte joseph heller
paulinaneuding: Stupid white me. Michael Moore får plötslig insikt.
claesohlsson: Ändelser vid vatten. Kerstin Ekmans deckarepos i språkvetarmiljö
danielanderss: 10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann – beställd av SJ för att förklara att tjejen inte kastades av
snassen: Flickan som lekte med elen – om barnsäkerhet med avskräckande exempel
erikbeee: Vi som aldrig sa hoa – En bok om att våga vägra tyngdlyftning, wrestling och Lennart "Hoa Hoa" Dahlqvist
PJSvD: Sagan om ingen. Tre band och 1 500 sidor som handlar om lika mycket som Seinfeld.
jangradvall: Doktor Gas – Hjalmar Söderbergs innerliga sekelskiftesskildring av man med matsmältningsproblem.
UlfBjereld: Underbara dagar framför OS. Henrik Berggren släpper sitt Palmeprojekt och bänkar sig i TV-soffan inför London 2012
MartinAngeby: Biter fittan? för grundkursen i gynekologi
anders_e: Å tänkte jag Ingvar Carlsson ser tillbaka på sin gärning.
arrhur: Kranen – VVS-Företagens heliga skrift.
HansCJohansson: Politik är att vila – Olof Palme om hur man latar sig i riksdagen
claesohlsson: Icke Nyfiken – berättelsen om en riktigt trist och liknöjd liten apa.
cinni76: Berömda män som varit i Sune
OlaDju: Ängar finns dom? – En dystopi i år 2037, ung bankman och miljökvinna som värnar de sista ängarna, intressekonflikt
rjarborg: Pippi Ångstrump – berättelsen om en flicka med fotsvett
OlaSoderholm: Mio in Mio – bögporr av Astrid Lindgren.
intensifier: Kritik av det ena förnuftet Kant blir dualist.
PippiSuz: Barack Obamas Att våga hopas – en bok om agorafobi.
Malin_M: Madame Error – Jan Guillos Hamiltonthriller i som e-bok
hyochan: Inte Länge Människa. En roman om en man som inte lever så länge.
jannepalmen: Orkade vita män? Michael Moore om TV-förslappningen i USA
PeterAhonen: Allt är vin – Le Clézio minns inte mycket av 2002–2003.
forjoi: Innan rosten – bilägarens nostalgibok
mimmiagnevald: Godnatt ord – Ivar Lo tackar för sig
Min personliga favorit står JohanIngero för:
Det susar i Sven – om att leva med tinnitus.
Ett hedersomnämnande tycker jag ska gå till markus_lkpg för
1984
Sannerligen en bok som saknar en bokstav.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå igenom min bokhylla i jakt på böcker som saknar en bokstav. Detta är vad jag fann:
Ungen bugar och dödar – Herta Müller tolkar Den onda dockan.
Indie – V.S. Naipaul skriver om populärkultur.
Bonniers okbok – för oss som tycker matlagning är jobbigt.
Romarbod – Steven Saylor om antik arkitektur.
Bara ja – Fredrick Federley skriver memoarer om hur han uppmanades rösta i FRA-voteringen.
Ockfesten – Vargas Llosa frossar i adverb.
Samhällets olycksbar – Victor Hugos uppföljare handlar om när de miserabla barnen blivit vuxna och försupna.
Sveriges rikes ag – nästa del i Nationalnyckeln handlar om gräs.
Harry Potter och den flammande ägaren – trollkarlen gör revolution!
The Canterbury Ales – Chaucer kartlägger brittiska brygder.
Harry Potter and the Philosopher's Tone – Harry P blir musikalartist
Sabba cash – Jens Lapidus ger dåliga investeringsråd.
Mig äger Inge – Åsa Linderborg har sålt sig!
Vem har snott mitt LAN? – Michael Moore om bristen på uppkoppling.
Arn av sin stad – P A Fogelström och Jan Guillou i unikt samarbete.
Jarlens skel – Dick Harrissons essä om stormännens synproblem.
Öde orm – Frans G Bengtssons bok om kräldjurs ensamhet
Pinolärarinnan – Elfriede Jelinek om feministiska flagellanter.
Media:
SvD: Böcker förlorar en bokstav på Twitter
Här har jag samlat några av de bästa tweetarna om böcker som saknar en bokstav:
neo_andreas: En arg söker sin flock – Ulf Lundell berättar om hur han letar efter andra som också förnedrats av feministerna
neo_andreas: Gösta Berlings aga – om våndan att växa upp i ett strängt prästhem.
AmandlaCassel: Min kam – Hitlers memoarer om sin sidbena
PJSvD: Moment 2. inte roligt? nej, det tyckte inte joseph heller
paulinaneuding: Stupid white me. Michael Moore får plötslig insikt.
claesohlsson: Ändelser vid vatten. Kerstin Ekmans deckarepos i språkvetarmiljö
danielanderss: 10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann – beställd av SJ för att förklara att tjejen inte kastades av
snassen: Flickan som lekte med elen – om barnsäkerhet med avskräckande exempel
erikbeee: Vi som aldrig sa hoa – En bok om att våga vägra tyngdlyftning, wrestling och Lennart "Hoa Hoa" Dahlqvist
PJSvD: Sagan om ingen. Tre band och 1 500 sidor som handlar om lika mycket som Seinfeld.
jangradvall: Doktor Gas – Hjalmar Söderbergs innerliga sekelskiftesskildring av man med matsmältningsproblem.
UlfBjereld: Underbara dagar framför OS. Henrik Berggren släpper sitt Palmeprojekt och bänkar sig i TV-soffan inför London 2012
MartinAngeby: Biter fittan? för grundkursen i gynekologi
anders_e: Å tänkte jag Ingvar Carlsson ser tillbaka på sin gärning.
arrhur: Kranen – VVS-Företagens heliga skrift.
HansCJohansson: Politik är att vila – Olof Palme om hur man latar sig i riksdagen
claesohlsson: Icke Nyfiken – berättelsen om en riktigt trist och liknöjd liten apa.
cinni76: Berömda män som varit i Sune
OlaDju: Ängar finns dom? – En dystopi i år 2037, ung bankman och miljökvinna som värnar de sista ängarna, intressekonflikt
rjarborg: Pippi Ångstrump – berättelsen om en flicka med fotsvett
OlaSoderholm: Mio in Mio – bögporr av Astrid Lindgren.
intensifier: Kritik av det ena förnuftet Kant blir dualist.
PippiSuz: Barack Obamas Att våga hopas – en bok om agorafobi.
Malin_M: Madame Error – Jan Guillos Hamiltonthriller i som e-bok
hyochan: Inte Länge Människa. En roman om en man som inte lever så länge.
jannepalmen: Orkade vita män? Michael Moore om TV-förslappningen i USA
PeterAhonen: Allt är vin – Le Clézio minns inte mycket av 2002–2003.
forjoi: Innan rosten – bilägarens nostalgibok
mimmiagnevald: Godnatt ord – Ivar Lo tackar för sig
Min personliga favorit står JohanIngero för:
Det susar i Sven – om att leva med tinnitus.
Ett hedersomnämnande tycker jag ska gå till markus_lkpg för
1984
Sannerligen en bok som saknar en bokstav.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå igenom min bokhylla i jakt på böcker som saknar en bokstav. Detta är vad jag fann:
Ungen bugar och dödar – Herta Müller tolkar Den onda dockan.
Indie – V.S. Naipaul skriver om populärkultur.
Bonniers okbok – för oss som tycker matlagning är jobbigt.
Romarbod – Steven Saylor om antik arkitektur.
Bara ja – Fredrick Federley skriver memoarer om hur han uppmanades rösta i FRA-voteringen.
Ockfesten – Vargas Llosa frossar i adverb.
Samhällets olycksbar – Victor Hugos uppföljare handlar om när de miserabla barnen blivit vuxna och försupna.
Sveriges rikes ag – nästa del i Nationalnyckeln handlar om gräs.
Harry Potter och den flammande ägaren – trollkarlen gör revolution!
The Canterbury Ales – Chaucer kartlägger brittiska brygder.
Harry Potter and the Philosopher's Tone – Harry P blir musikalartist
Sabba cash – Jens Lapidus ger dåliga investeringsråd.
Mig äger Inge – Åsa Linderborg har sålt sig!
Vem har snott mitt LAN? – Michael Moore om bristen på uppkoppling.
Arn av sin stad – P A Fogelström och Jan Guillou i unikt samarbete.
Jarlens skel – Dick Harrissons essä om stormännens synproblem.
Öde orm – Frans G Bengtssons bok om kräldjurs ensamhet
Pinolärarinnan – Elfriede Jelinek om feministiska flagellanter.
Media:
SvD: Böcker förlorar en bokstav på Twitter
2011-08-10
När civilisationen kom till Afrika
Ett av skälen till att de afrikanska ländernas självständighet blivit så problematisk anges ofta vara att deras gränser var artificiella och att de inom sig rymde olika etniska grupper – vilka ibland hade historiska motsättningar. Elfenbenskustens förre president Félix Houphouët-Boigny sade till exempel att vad de postkoloniala ledarna ärvde från kolonialmakterna var stater, inte nationer, med mycket svaga länkar mellan de olika folkslagen.
Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.
Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.
Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.
Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.
Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:
Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:
Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.
Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny
Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.
Offer för folkmordet i Rwanda 1994.
Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.
Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.
Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.
Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:
"In cases where appearance was indecisive or proof of ancestry was lacking, a simple formula was applied: those with ten cows or more were classified as Tutsi, those with fewer were Hutu."
Rwandiskt id-kort.
Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:
"By the late 1930s the Belgians had made ethnicity the defining feature of ordinary life in both Rwanda and Burundi. Whatever sense of collective identity had previously existed in the two kingdoms shrivelled and died."
Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.
Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny
2011-08-09
Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande
Vänsterpartiets Lars Ohly meddelar nu att han bestämt sig för att inte ställa upp för omval. Tittar man på valresultaten så framstår det som ett klokt beslut – efter Schymanerans goda siffror så har Vänsterpartiet under Ohlys ledning stadigt sjunkit i popularitet.
I valet 2010 fick Vänsterpartiet 5,6 procent och i en opinionsmätning från juni 2011 hamnar de under riksdagsspärren. Att Vänsterpartiet skulle åka ur riksdagen är anmärkningsvärt, sett mot bakgrund av de senaste decenniernas valresultat. Å andra sidan är faktiskt också toppsiffrorna under Gudrun Schyman anmärkningsvärda undantag – sedan 1950-talet har Vänsterpartiet inte varit över 6 procent en enda gång, förutom de tre valen under Schyman.
Kanske ska man därför inte vara för hård mot Lars Ohlys oförmåga att få Vänsterpartiet att lyfta i opinionen. Samtidigt måste man nyktert konstatera att Lars Ohlys partiledarkarriär är kantad av en hel del märkliga inslag.
Hans avståndstagande från den kommunistiska förtryckarideologin var krystat och motvilligt (bland annat har han hävdat att det är svårare att försvara att han en gång varit medlem i Folkpartiets ungdomsförbund än att han varit kommunist). Han har gett fingret åt en borgerlig motdebattör i en tv-debatt. Fotbollsfantasten Ohly har ljugit om att han spelat fotboll med "Nacka" Skoglund. Han tycker det är okej att sänka skatten för elitidrottare – men inte för någon annan. Han, som kallar sig feminist, har skällt ut en reporter och kallat denne respektlös när reportern ifrågasatte Vänsterpartiets klena kvinnorepresentation i kommunerna.
Vänsterpartiet under Ohly har drivit en hätsk skattehöjar- och socialiseringspolitik. Trots att flertalet väljare har insett att höjda skatter inte nödvändigtvis betyder höjd kvalitet i välfärden, framhärdar Vänsterpartiet. Och trots att allt fler svenskar uppskattar valfrihet, vare sig det gäller vårdgivare eller skolor, så strävar Vänsterpartiet emot. Trots att deras egna lösningar bara innebär högre skatter, men inte nödvändigtvis bättre välfärd.
Lägg därtill det kvarvarande EU-motståndet, motståndet mot försäljning av statliga spritfabriker, eviga skattehöjningarna som patentlösning på alla problem och fantasifulla utspel om "200 000 nya jobb i offentliga sektorn", sex timmars arbetsdag och nej till betyg och läxor i skolan, så framstår Vänsterpartiet som ett ansvarslöst, bakåtsträvande och verklighetsfrämmande parti. Detta har lett till att man, under Ohly, blivit alltmer irrelevant. Vänsterpartiet är partiet som sitter i ett hörn och surar. I brist på egna konstruktiva idéer ägnar man sig mest åt att säga nej och att peka bakåt. Det är nog inte rätt strategi för framtiden.
Läs även:
Maria Abrahamsson: Ohly – SJ väntar på dig!
Per Ankersjö: Spekulation: det politiska landskapet 2014
Den hälsosamme ekonomisten: Var gick det snett?
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Han var ohlyckan, ohly-dohlyckan
Lars Ohly – en epilog av citat
Kristian Krassman: Står Hägglund på tur?
Röda Berget: Ohly avgår – vem ska nu borgarna skrämma väljarna med?
Sebastian Stenholm: Ohlys besked på presskonferensen väckte många frågor
Johan Westerholm: Lars Ohly, den siste kommunisten kastar in handduken
Media:
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, socialism, kommunism
Ohly på väg ut.
I valet 2010 fick Vänsterpartiet 5,6 procent och i en opinionsmätning från juni 2011 hamnar de under riksdagsspärren. Att Vänsterpartiet skulle åka ur riksdagen är anmärkningsvärt, sett mot bakgrund av de senaste decenniernas valresultat. Å andra sidan är faktiskt också toppsiffrorna under Gudrun Schyman anmärkningsvärda undantag – sedan 1950-talet har Vänsterpartiet inte varit över 6 procent en enda gång, förutom de tre valen under Schyman.
Kanske ska man därför inte vara för hård mot Lars Ohlys oförmåga att få Vänsterpartiet att lyfta i opinionen. Samtidigt måste man nyktert konstatera att Lars Ohlys partiledarkarriär är kantad av en hel del märkliga inslag.
Hans avståndstagande från den kommunistiska förtryckarideologin var krystat och motvilligt (bland annat har han hävdat att det är svårare att försvara att han en gång varit medlem i Folkpartiets ungdomsförbund än att han varit kommunist). Han har gett fingret åt en borgerlig motdebattör i en tv-debatt. Fotbollsfantasten Ohly har ljugit om att han spelat fotboll med "Nacka" Skoglund. Han tycker det är okej att sänka skatten för elitidrottare – men inte för någon annan. Han, som kallar sig feminist, har skällt ut en reporter och kallat denne respektlös när reportern ifrågasatte Vänsterpartiets klena kvinnorepresentation i kommunerna.
Vänsterpartiet under Ohly har drivit en hätsk skattehöjar- och socialiseringspolitik. Trots att flertalet väljare har insett att höjda skatter inte nödvändigtvis betyder höjd kvalitet i välfärden, framhärdar Vänsterpartiet. Och trots att allt fler svenskar uppskattar valfrihet, vare sig det gäller vårdgivare eller skolor, så strävar Vänsterpartiet emot. Trots att deras egna lösningar bara innebär högre skatter, men inte nödvändigtvis bättre välfärd.
De rödgrönas laguppställnign 2010. När Ohly gått är ingen av dem kvar.
Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
Lägg därtill det kvarvarande EU-motståndet, motståndet mot försäljning av statliga spritfabriker, eviga skattehöjningarna som patentlösning på alla problem och fantasifulla utspel om "200 000 nya jobb i offentliga sektorn", sex timmars arbetsdag och nej till betyg och läxor i skolan, så framstår Vänsterpartiet som ett ansvarslöst, bakåtsträvande och verklighetsfrämmande parti. Detta har lett till att man, under Ohly, blivit alltmer irrelevant. Vänsterpartiet är partiet som sitter i ett hörn och surar. I brist på egna konstruktiva idéer ägnar man sig mest åt att säga nej och att peka bakåt. Det är nog inte rätt strategi för framtiden.
Läs även:
Maria Abrahamsson: Ohly – SJ väntar på dig!
Per Ankersjö: Spekulation: det politiska landskapet 2014
Den hälsosamme ekonomisten: Var gick det snett?
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Han var ohlyckan, ohly-dohlyckan
Lars Ohly – en epilog av citat
Kristian Krassman: Står Hägglund på tur?
Röda Berget: Ohly avgår – vem ska nu borgarna skrämma väljarna med?
Sebastian Stenholm: Ohlys besked på presskonferensen väckte många frågor
Johan Westerholm: Lars Ohly, den siste kommunisten kastar in handduken
Media:
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, socialism, kommunism
Läkarnas ansvar för bidragsfusket
Svenska Dagbladet har i ett par artiklar uppmärksammat personer som bidragsfuskat, blivit upptäckta av Försäkringskassan och nu måste betala tillbaka hundratusentals kronor som orättfärdigt betalats ut till dem.
Det ena fallet gällde en man som var sjukskriven för depression. Under ett antal år kvitterade han ut en dryg miljon från sjukförsäkringen, samtidigt som han jobbade svart i krogbranschen. Det andra fallet handlar om en man som även han var sjukskriven för depression. Detta hindrade honom dock inte från att bedriva omfattande smugglingsverksamhet parallellt med att han tog emot månatliga utbetalningarna från försäkringssystemet.
Sedan 2007 finns en särskild bidragsbrottslag. Enligt den kan man dömas till fängelse i högst fyra år om man fuskar med sina bidrag. Det är bra att det finns en tydlig lagstiftning mot den här typen av mycket provocerande brottslighet. Och det är förstås bra att Försäkringskassan, tillsammans med en rad andra myndigheter, nu samarbetar för att komma åt de här brottslingarna.
Samtidigt är det så att de allra flesta bidragsbrotten förutsätter att en läkare har skrivit under ett intyg, som säger att fuskaren lider av diverseåkommor som gör honom eller henne oförmögen att arbeta. Utan ett sådant intyg är det svårt att bli sjukskriven. Därför måste man också kunna diskutera läkarens roll i dessa sammanhang.
Bestämmelserna i bidragsbrottslagen tar sikte på den person till vilken bidraget utbetalas. Förvisso kan den läkare som skrivit ut ett felaktigt läkarintyg i förlängningen få sin legitimation återkallad enligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen. Men är det en tillräcklig åtgärd? Med tanke på den viktiga roll som läkarintyget i många fall spelar för att bidragsbrottet ska kunna genomföras, borde inte en korrumperad läkare kunna dömas för till exempel medhjälp till bidragsbrott?
En sådan medhjälpslagstiftning bör vara utformad så att den innehåller skydd för läkare som till exempel blivit utsatta för bedrägeri eller utpressning av kriminella gäng. Men den läkare som bestämt sig för att falska sjukintyg är en lönsam affärsidé bör kunna ställas till ansvar på samma sätt som den som fuskar med bidrag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fusk, bidrag, bidragsfusk, bidragsbrott, Försäkringskassan, läkare, läkarintyg
Det ena fallet gällde en man som var sjukskriven för depression. Under ett antal år kvitterade han ut en dryg miljon från sjukförsäkringen, samtidigt som han jobbade svart i krogbranschen. Det andra fallet handlar om en man som även han var sjukskriven för depression. Detta hindrade honom dock inte från att bedriva omfattande smugglingsverksamhet parallellt med att han tog emot månatliga utbetalningarna från försäkringssystemet.
Sedan 2007 finns en särskild bidragsbrottslag. Enligt den kan man dömas till fängelse i högst fyra år om man fuskar med sina bidrag. Det är bra att det finns en tydlig lagstiftning mot den här typen av mycket provocerande brottslighet. Och det är förstås bra att Försäkringskassan, tillsammans med en rad andra myndigheter, nu samarbetar för att komma åt de här brottslingarna.
Samtidigt är det så att de allra flesta bidragsbrotten förutsätter att en läkare har skrivit under ett intyg, som säger att fuskaren lider av diverseåkommor som gör honom eller henne oförmögen att arbeta. Utan ett sådant intyg är det svårt att bli sjukskriven. Därför måste man också kunna diskutera läkarens roll i dessa sammanhang.
Bestämmelserna i bidragsbrottslagen tar sikte på den person till vilken bidraget utbetalas. Förvisso kan den läkare som skrivit ut ett felaktigt läkarintyg i förlängningen få sin legitimation återkallad enligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen. Men är det en tillräcklig åtgärd? Med tanke på den viktiga roll som läkarintyget i många fall spelar för att bidragsbrottet ska kunna genomföras, borde inte en korrumperad läkare kunna dömas för till exempel medhjälp till bidragsbrott?
En sådan medhjälpslagstiftning bör vara utformad så att den innehåller skydd för läkare som till exempel blivit utsatta för bedrägeri eller utpressning av kriminella gäng. Men den läkare som bestämt sig för att falska sjukintyg är en lönsam affärsidé bör kunna ställas till ansvar på samma sätt som den som fuskar med bidrag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fusk, bidrag, bidragsfusk, bidragsbrott, Försäkringskassan, läkare, läkarintyg
2011-08-06
Fler ifrågasätter konst-ROT
Häromdagen skrev jag ett inlägg om konstnärsorganisationernas förslag till ett nytt skatteavdrag, "konst-ROT" (se Konstnärsföreträdare gör en tavla). Jag var skeptisk till förslaget bl.a. mot bakgrund till att alltför många undantag gör skattesystemet svåröverskådligt och osammanhängande. Undantag måste vara mycket välmotiverade.
I dagens SvD är Gustaf Almkvist inne på samma linje. Han påpekar att sedan den stora skattereformen i början av 1990-talet, vars syfte var att röja upp i den dåvarande avdragsdjungeln, har skattereglerna ändrats 543 gånger. Momssystemet, som jag själv arbetat med i fyra år, är ett exempel på hur svårtillämpade skatteregler leder till onödiga problem och kostnader för företagen.
I sin artikel lyfter Gustaf Almkvist de förslag som tidigare framförts av såväl Finanspolitiska rådet som Globaliseringsrådet (och som jag även hört från professionella skattejurister på hög nivå): Det behövs en storstädning i skattesystemet i form av en ny skattereform. Det är en betydligt bättre lösning än att lappa och laga med ännu flera undantag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur, skatteundantag, skattereform, Gustaf Almkvist
I dagens SvD är Gustaf Almkvist inne på samma linje. Han påpekar att sedan den stora skattereformen i början av 1990-talet, vars syfte var att röja upp i den dåvarande avdragsdjungeln, har skattereglerna ändrats 543 gånger. Momssystemet, som jag själv arbetat med i fyra år, är ett exempel på hur svårtillämpade skatteregler leder till onödiga problem och kostnader för företagen.
I sin artikel lyfter Gustaf Almkvist de förslag som tidigare framförts av såväl Finanspolitiska rådet som Globaliseringsrådet (och som jag även hört från professionella skattejurister på hög nivå): Det behövs en storstädning i skattesystemet i form av en ny skattereform. Det är en betydligt bättre lösning än att lappa och laga med ännu flera undantag.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur, skatteundantag, skattereform, Gustaf Almkvist
2011-08-04
Klotter – skadegörelse för 200 miljoner
Så här såg grannhuset ut när jag kom hem från semestern i söndags. Det vitputsade huset hade blivit nedklottrat av någon/några som tydligen kände ett trängande behov av att sätta sina bomärken just där.
Klotter är skadegörelse och gör vår stad fulare och tristare. För att få bukt med klottret har Stockholms stad en klotterpolicy som innebär att klotter ska tas bort inom 24 timmar. Det är en hög ambition, som också kostar – 200 miljoner kronor om året, närmare bestämt. Därtill kommer alla saneringskostnader som privata fastighetsägare drabbas av. Onödiga utgifter, som vi tyvärr lär få leva med så längre skadegörelse i form av klotter fortsätter.
Om man ser klotter kan man anmäla det till Stockholms stad, antingen via telefon, 08-651 00 00, eller via nätet.
Klotter är skadegörelse och gör vår stad fulare och tristare. För att få bukt med klottret har Stockholms stad en klotterpolicy som innebär att klotter ska tas bort inom 24 timmar. Det är en hög ambition, som också kostar – 200 miljoner kronor om året, närmare bestämt. Därtill kommer alla saneringskostnader som privata fastighetsägare drabbas av. Onödiga utgifter, som vi tyvärr lär få leva med så längre skadegörelse i form av klotter fortsätter.
Om man ser klotter kan man anmäla det till Stockholms stad, antingen via telefon, 08-651 00 00, eller via nätet.
2011-08-03
Riksdagsinitiativ i steriliseringsfrågan?
"Då var det tre [borgerliga] partier som var emot: KD, M och C. Bara FP var för."Folkpartiets Barbro Westerholm berättar om hur det gick till när partnerskapslagen stiftades 1994. Då togs initiativet i riksdagen, och samma sak kan ske i frågan om avskaffad tvångssterilisering vid könsbyte nu i höst. Även här är Folkpartiet pådrivande.
Märkligt gnäll om pridepriser
Nu har prideveckan dragit igång, en årlig manifestation för tolerans, öppenhet och mänskliga rättigheter. Pridefestivalen arrangeras av Stockholm Pride, en ideell förening som i år tagit beslutet att flytta festivalområdet till Kungsträdgården mitt i Stockholm, för att därmed göra festivalen mer öppen och tillgänglig. Ett bra beslut som jag hoppas faller väl ut.
Eftersom man inte längre tar entréavgifter måste pengar in från annat håll. Bland annat har man höjt avgifterna för utställarna på området. Detta har dessvärre lett till en del kontroverser, bland annat har föreningen HBT-Socialdemokrater hoppat av eftersom de inte fått rabatt på avgiften. I gårdagens SvD berättar Kenneth Hallström, ordförande för företagarföreningen Stockholm Gay Life, att flera medlemsföretagare känner att de måste avstå av ekonomiska skäl – det är för dyrt, helt enkelt.
En sådan utveckling är naturligtvis olycklig, men jag blir ändå lite förundrad när jag läser deras motivering. "Stockholm Pride skickade ut ett brev till krogarna där det stod att de får betala 200 000 kronor samt 25 procent av omsättningen", säger Hallström. Stockholm Prides ordförande Pär Wiktorsson kontrar då med att priserna var ett förhandlingsbud, varpå Hallström förvånande nog menar att "krogarna inte blivit informerade i tid om att man kunde förhandla ner priset".
Alltså, allvarligt talat. Vad förväntar sig krogarna? Att Stockholm Pride ska skicka ut ett brev med en prislista och sen skriva att "vill ni komma billigare undan så kan vi förstås förhandla ner priset". Är inte det normala agerandet när man får ett erbjudande som man tycker är för dyrt att man hör av sig till säljaren och försöker få ner priset? Det är möjligt att det finns anledning att kritisera Stockholm Pride, men in mina ögon framstår krogarnas klagomål mest som gnäll och brist på initiativförmåga.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, pridefestivalen, prideveckan
Eftersom man inte längre tar entréavgifter måste pengar in från annat håll. Bland annat har man höjt avgifterna för utställarna på området. Detta har dessvärre lett till en del kontroverser, bland annat har föreningen HBT-Socialdemokrater hoppat av eftersom de inte fått rabatt på avgiften. I gårdagens SvD berättar Kenneth Hallström, ordförande för företagarföreningen Stockholm Gay Life, att flera medlemsföretagare känner att de måste avstå av ekonomiska skäl – det är för dyrt, helt enkelt.
En sådan utveckling är naturligtvis olycklig, men jag blir ändå lite förundrad när jag läser deras motivering. "Stockholm Pride skickade ut ett brev till krogarna där det stod att de får betala 200 000 kronor samt 25 procent av omsättningen", säger Hallström. Stockholm Prides ordförande Pär Wiktorsson kontrar då med att priserna var ett förhandlingsbud, varpå Hallström förvånande nog menar att "krogarna inte blivit informerade i tid om att man kunde förhandla ner priset".
Alltså, allvarligt talat. Vad förväntar sig krogarna? Att Stockholm Pride ska skicka ut ett brev med en prislista och sen skriva att "vill ni komma billigare undan så kan vi förstås förhandla ner priset". Är inte det normala agerandet när man får ett erbjudande som man tycker är för dyrt att man hör av sig till säljaren och försöker få ner priset? Det är möjligt att det finns anledning att kritisera Stockholm Pride, men in mina ögon framstår krogarnas klagomål mest som gnäll och brist på initiativförmåga.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, pridefestivalen, prideveckan
Konstnärsföreträdare gör en tavla
ROT-avdraget borde utvidgas till att även omfatta inköp av konst, anser konstnärsföreträdarna Karin Willén och Johan Wingestad i ett debattinlägg. Förslaget är förstås begripligt ur konstnärernas perspektiv; varje bransch vill ju ha så förmånliga villkor som möjligt. (Det är heller inte första gången en utvidgning av ROT-avdraget föreslagits – tidigare i år föreslog Centerns Annie Lööf [då Johansson] och Almegas Ulf Lindberg ett s.k. RIT-avdrag, dvs. skatteavdrag för it-tjänster i hemmen.)
Faktum är att konstnärer redan har vissa skattelättnader i form av lägre moms när de säljer sina verk. Bör det då vara politiskt prioriterat med nya skattelättnader just för denna bransch? Dessutom: Debattörerna skriver själva att de olika momssatserna "skapar stor osäkerhet" bland konstnärerna. Kommer förvirringen bli mindre om man tvingar dem till ytterligare skatteakrobatik i form av ett konst-ROT-system?
Politiker måste kunna värja sig från särintressen och ta ansvar för helheten i skattesystemet. Om vi inför alltför många undantag och specialregler så sitter vi till slut med ett skattesystem som är ett svåröverskådligt gytter av regler och undantag, skattespärrar och ventiler – det gynnar skattekonsulterna men knappast företagarna. ROT- och RUT-avdragen var motiverade genom att de skapar jobb. Ett konst-ROT-avdrag skulle sannolikt ha mycket begränsade effekter i det avseendet, och därmed kan man ifrågasätta nyttan av det.
Självklart förstår jag konstnärsbranschens önskan om gynnsamma skattevillkor. Men förslaget om konst-ROT framstår som en tavla från deras sida.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur
Faktum är att konstnärer redan har vissa skattelättnader i form av lägre moms när de säljer sina verk. Bör det då vara politiskt prioriterat med nya skattelättnader just för denna bransch? Dessutom: Debattörerna skriver själva att de olika momssatserna "skapar stor osäkerhet" bland konstnärerna. Kommer förvirringen bli mindre om man tvingar dem till ytterligare skatteakrobatik i form av ett konst-ROT-system?
Politiker måste kunna värja sig från särintressen och ta ansvar för helheten i skattesystemet. Om vi inför alltför många undantag och specialregler så sitter vi till slut med ett skattesystem som är ett svåröverskådligt gytter av regler och undantag, skattespärrar och ventiler – det gynnar skattekonsulterna men knappast företagarna. ROT- och RUT-avdragen var motiverade genom att de skapar jobb. Ett konst-ROT-avdrag skulle sannolikt ha mycket begränsade effekter i det avseendet, och därmed kan man ifrågasätta nyttan av det.
Självklart förstår jag konstnärsbranschens önskan om gynnsamma skattevillkor. Men förslaget om konst-ROT framstår som en tavla från deras sida.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)