Bättre att patienten väljer än att politikern gör det

Jag bor i Skarpnäck, en stadsdel som är bland de fattigaste i Stockholm. Medelinkomsten är bara drygt 200 000 kr, jämfört med t.ex. närbelägna Södermalm där medelinkomsten är drygt 260 000 kr.

Tidigare arbetade jag på just Södermalm, och listade mig därför på en vårdcentral som ligger där. Jag tyckte det var praktiskt att ha nära till vårdcentralen från jobbet. Så är det nog många som resonerar. Det är ju väldigt många människor som jobbar i innerstaden, men som bor i ytterstaden. Konsekvensen blir att efterfrågan på vårdcentraler i innerstaden ökar, och att fler vårdcentraler etablerar sig där. Inget konstigt alls, egentligen.

Ändå envisas vänstern med att ifrågasätta de vårdvals- och fria etableringsreformer som Folkpartiet och Alliansen genomdrivit. Vänsterpartierna lever kvar i den gamla tidens tänkande, där politikerna ska styra vart patienterna ska gå och där patienternas frihet begränsas.

Själv uppskattar jag att inte vara inlåst i vänsterns vårdsystem. Jag tycker det är bra att jag kan gå till den vårdcentral jag vill – oavsett om den ligger i min hemstadsdel eller inte.

Läs gärna landstingets pressmeddelande:
Trenden fortsätter: Mer vård till invånare i utsatta områden

Media: DN

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, vård, valfrihet, vårdval, Folkpartiet

Kravretoriken skymmer politiken

Egentligen var det en bra idé. I stället för det rätt misslyckade aktivitetsstödet till ungdomar med arbetsoförmåga borde man införa ett basstöd, med lägre tröskel och större fokus på att ge ungdomarna en chans att komma in i arbetslivet. Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp hade skrivit en genomtänkt rapport med många konstruktiva idéer.

Uppdraget att presentera förslaget gick till Johan Pehrson. Rätt naturligt, eftersom han är arbetsgruppens ordförande. Samme Pehrson har emellertid också ett rykte som Folkpartiets främste kravpapegoja, och han förnekade sig förstås inte. Alla goda intentioner smulades sönder i medierapporteringen, eftersom Pehrson mest tycktes beklaga sig över att det nuvarande aktivitetsstödet ställer för lite (trumvirvel) krav. Tidningsrubrikerna blev därefter.

Johan kräver.

I valanalysen 2010 konstaterade Folkpartiet att "liberal politik vinner på att sättas in i ett större sammanhang". Men det menar vi att våra politiska idéer är väldigt kloka och bra, men lite för komplicerade för det snuttifierade medieklimat som råder. När det råder konflikt mellan karta och verklighet bör emellertid verkligheten äga företräde.

För Folkpartiets del är en rimlig slutsats att vi måste bli bättre på att leverera snuttar. Vi måste fundera på vad som är kärnan i vår politik, och berätta det. Kärnan i förslaget om basstöd är att ge utsatta ungdomar chans att få jobb och meningsfull sysselsättning. Ändå kunde inte Johan Pehrson låta bli att prata om krav. Detta trots att rapporten som ligger till grund för det aktuella förslaget inte handlar om krav. Jag har läst den. Ordet krav finns inte med en enda gång.

En gång i tiden var Folkpartiet det snälla partiet som ingen riktigt brydde sig om. Då bestämde vi oss för att tuffa till oss. Nu har Folkpartiet blivit partiet som ställer krav. "Att ställa krav är att bry sig", säger vi. Men vem bryr sig?

Läs även
Rasmus Jonlund: Stöd och förväntningar för unga – inte förtidspension
Anna Starbrink: Det handlar om att ge unga chansen
SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen, Aftonbladet, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Johan Pehrson, Folkpartiet, krav, förtidspension, aktivitetsersättning

Eller så betalar man skatt...

"Förr var det ingen som betalade skatt. I dag jagar de oss med blåslampa. Ska vi överleva måste vi hitta på något nytt, inte bara fortsatta i de uppkörda gamla spåren. Annars går det käpprätt åt helvete."

Antanas Nicolas, turistentreprenör på den grekiska ön Mykonos, om den nya bistra verkligheten för grekiska företagare. De måste betala skatt. (SvD, 19 juni 2011)

Nya värdeord på Skatteverket!

Ibland tänker jag tillbaka på den tid när jag bloggade om Skatteverket. Det var så enkelt då. Myndigheten är liksom en outsinlig källa till blogguppslag.

Som tur är har jag f.d. kollegor som ibland förser mig med inblickar i myndighetens förehavanden. Idag fick jag till exempel veta att stora förändringar är på gång vad gäller Skatteverkets stolta värdeord. Under de fyra år jag tjänstgjorde i myndigheten itutades vi att en skattmas ska vara offensiv, pålitlig och hjälpsam (se Inifrån Skatteverket, del 241).

Men det var då det. Från den Heliga gd-stolen har nu utgått en bulla att värdeorden ska modifieras. I framtiden förväntas vi sålunda vara offensiva, pålitliga och hjälpsamma.

The times they are a-changin'.

Nya insikter för trafikpolitiker

Överallt i stadsmiljön finns de. Vi som ser, vi ser dem. Men vi reflekterar kanske inte så mycket över dem, och vilken funktion de har för dem som inte ser (eller för dem som har andra typer av funktionsnedsättningar). Men för vissa människor är de nödvändiga för att kunna ta sig fram i stan.

Jag tänker på de olika tillgänglighetsanpassningar som gjorts i trafikmiljön. Kontrastmarkeringar, stenplattor med grövre beläggning, taktila stråk, nedsänkta övergångsställen med mera.

I torsdags fick vi i trafik- och renhållningsnämnden en nyttig insiktsutbildning, med syfte att få ökad förståelse för hur det är att ta sig runt i trafiken som funktionsnedsatt. Vi fick testa att vara synskadade och att vara rullstolsburna.

Nämndkollegan Christoffer Kuckowski
testar att vara synskadad.

Naturligtvis kan ett par timmars övningar längs en uppgjord bana inte ge en fullständig bild av alla problem som finns, men jag tycker ändå det var väldigt lärorikt. Bara en sån sak som hur stor betydelse kontrastmarkeringar har blev väldigt tydligt under insiktsutbildningen.

Stockholms stad har höga ambitioner när det gäller tillgängligheten, och under åren 1999–2010 har ett särskilt tillgänglighetsprojekt drivits. Under den perioden har det årligen satsats 100 miljoner kronor, t.ex. genom ombyggnader av busshållplatser och övergångsställen, montering av ledstänger, fler kontrastmarkeringar med mera – allt för att göra Stockholm till en stad för alla. Det finns mer information om tillgänglighetsarbetet på nätet: www.stockholm.se/tillganglig

Här är några bilder på hur det kan se ut i Stockholms trafikmiljöer. Exemplen är hämtade runt stadshuset.

Det här övergångsstället går över Klarastrandsleden. Gångbanan försvinner ner i vägen utan någon tydlig kontrast- eller annan markering. Som synskadad är det nog inte så lätt att veta var trottoaren slutar och var vägen börjar.

Här ser det bättre ut. Nedsänkningen till vänster gör det lätt för rullstolar, barnvagnar och rollatorer att komma fram. Den vita kontrastmarkeringen gör att synskadade kan se var vägkanten är.

Här är ett s.k. taktilt stråk (spåren i marken). Det är förstås praktiskt, men den som följer det riskerar att gå rakt in i stadshusets tunga port. Förstår inte riktigt hur man tänkte här.

Cyklar kan vara luriga, eftersom de inte hörs. De här kupolplattorna är dels kontrastmarkerande, dels indikerar det att man bör stanna upp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, tillgänglighet, funktionsnedsättning, funktionshinder, handikapp

Moderat censur rimlig åtgärd

Moderaterna har uppmanat en lokalpolitiker i Stockholm att stänga ner sin blogg. Birgitta Holm är ordförande i Farsta stadsdelsnämnd och bloggade tidigare på birgittaholm.blogspot.com.

Detta har orsakat viss uppståndelse i den s.k. bloggosfären. Bloggaren Mikael Persson kallar Moderaternas agerande för ett "övergrepp på det fria ordet". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson menar att man som förtroendevald politiker tydligen förväntas vara "en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik".


Vad föranleder då avstängningen? S-Bloggen Röda Berget återger ett par citat från Holms blogg. Hon har i ett inlägg kallat Håkan Juholt för "smutsig och en stor skitstövel ... Håkan är inte passande i vårt moderna samhälle". I ett annat inlägg har hon kallat den politiska oppositionen för "jävla kryp" och konstaterat att "hade ni varit mina ungar så hade ni fått stryk in på bara skinnet".

Jag vill vara tydlig med att politiska partier ska ha högt i tak. Men tolerans för olika åsikter är inte samma sak som tolerans för alla sätt att uttrycka dem. Det går alldeles utmärkt att vara kritisk mot oppositionen och Håkan Juholt utan att ta till okvädingsord och oförskämdheter.

Om du är förtroendevald för ett politiskt parti måste du också inse att du representerar det partiet. Bilden av dig blir också bilden av ditt parti, för dem du möter. Som enskild företrädare kan du orsaka partiet stora varumärkesskador (vilket Moderaterna fick erfara efter rasistavslöjandena 2002). Självklart bör varje parti med självbevarelsedrift intressera sig för hur dess företrädare beter sig i olika sammanhang.

Man kan ha synpunkter på hur Moderaterna hanterade detta. En lite smidigare utväg hade kanske varit att be Birgitta Holm att fortsättningsvis använda ett mer civiliserat språkbruk på sin blogg, och att formulera en ursäkt till dem som kan ha tagit illa upp. Men i grund och botten har jag svårt att bli riktigt upprörd över Moderaternas agerande. Det är inte ett tecken på lågt i tak att ett parti agerar gentemot en representant med uppenbart dåligt omdöme (oavsett om detta dåliga omdöme manifesteras i bloggform eller i en valstuga). Det är ett tecken på respekt för alla de företrädare och medlemmar i partiet som arbetar hårt för att vinna väljarnas förtroende för partiets politik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Birgitta Holm, censur, förtroende

Tveksamt försvarstal för monarkin

En av kungahusets hårdast arbetande pr-filialer finns på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Där tas varje chans att dra en lans för monarkin. Idag med utgångspunkt från filmen The King's Speech, där Colin Firth gestaltar den svårt stammande hertigen av York, som på grund av sin brors abdikation tvingas axla kungarollen. Han övervann sitt handikapp och blev en uppskattad monark.

Men hade det någon betydelse att han var kung? Hade en president kunnat fungerat lika väl som enande symbol för nationen? Ledarskribenten Per Gudmundson tycks tveksam. Han ser monarkin som "en demokratins hörnsten" och menar därutöver att "det finns goda grunder att peka ut monarkin som förklaring till demokratisk stabilitet". Hänvisar till exemplet Spanien där "monarkin ledde landet ut ur fascismens mörker".

Samvariationen mellan demokrati och monarkistiska traditioner kan förstås diskuteras. Frågan är till vilken nytta. För samtidigt som man konstaterar att Spanien leddes ur fascismen av monarkin så måste man konstatera att både Portugal och Grekland leddes ur sina diktaturer av republikanska revolutioner. Och medan man hyllar diverse monarker som enande symboler så måste man också erkänna att sådana som De Gaulle, Kekkonen och Mandela iklätt sina presidentroller med viss värdighet.

Visst. Det monarkistiska systemet kan avla fram statschefer som gör ett bra jobb och verkar enande. Men det kan också republiker. Skillnaden är att i republiken är det folket som bestämmer, i monarkin är det slumpen.

Får bra chefer kosta?

Höga chefer inom landstinget tjänar mer pengar, enligt fackförbundet Kommunals uträkningar som redovisas i SvD idag. Deras löneökningar de senaste åren har tydligen varit bättre än andra anställda inom landstinget. Snittlönen för en landstingsdirektör i Sverige idag är 114 500 kr i månaden.

"Frågan är hur det kan vara motiverat att deras löner sticker iväg på det viset", säger Kommunals chefsekonom Emma Lennartsson. På motfrågan om det inte krävs konkurrenskraftiga löner för att kunna locka chefer, även från näringslivet, svarar hon att "i väldigt få fall kommer [kommun- och landstingscheferna] från näringslivet, de allra flesta har rekryterats internt".

Det ligger nog mycket i det. Men en attraktiv lön handlar ju inte bara om att kunna rekrytera någon från näringslivet. Det handlar också om att göra offentliga chefsjobb så attraktiva att duktiga chefer inte alltför lätt kan lockas över till näringslivet.

En ytterligare aspekt är att chefsuppdrag måste vara attraktiva även för interna sökanden. Det är inte självklart att så är fallet – faktum är att några sidor längre bak skriver tidningen om att läkare inte gärna vill bli chefer, trots att det behövs duktiga ledare för medicinska verksamheter. "Många läkare tvekar inför att ta chefspositioner eftersom de upplever en brist på incitament", skriver SvD.

Nu finns det naturligtvis fler yrkeskategorier än läkare som kan tänkas bli chefer inom landstinget, men jag tycker ändå att den artikeln belyser komplexiteten i frågan på ett bra sätt. Att vara chef är ofta ett slitigt uppdrag. Många har insett detta, och låter sig inte så lätt tjusas av chefsstatusen.

Har du ett utvecklande jobb och en hyfsad lön kanske det saknas tillräckliga incitament att ta ett chefsansvar, med allt vad det innebär i fråga om arbetstid, ansvar och rent socialt. Då måste chefspositionerna göras attraktiva. Lönen är en komponent i det, men naturligtvis inte den enda. Kanske kommer resultatet av en sådan utveckling att kunna spåras i kommande chefslönegenomgångar.

Slutligen: I Kommunals undersökning redovisas chefslönerna, dvs. vad en chef kostar. Man kan också vända på steken – vad är dyrast, egentligen: en bra chef med hög lön eller en dålig chef med låg lön? Och vad är bäst för Kommunals medlemmar?

En dag i en politruks liv

Gröna drömmar om en politik som fixar allt

När det gäller att spendera skattepengar brukar de rödgröna partiernas fantasi vara generösa. Och det är klart; tillvaron som politiker blir ju lite roligare om man inte har högre ambitioner än att ta på sig tomteluvan och vandra ut till väljarna med allehanda gåvor. Betalningen kan ju alltid "någon annan" stå för.

Senast i raden av tomtepolitiker är Miljöpartiets Helene Öberg. Hon har, som så många andra, blivit upprörd av den senaste tidens debatt om barnfattigdom. Helen Öberg önskar sig "en förskola som i mycket högre utsträckning än idag har som mål att utjämna skillnader mellan barn". Hennes recept är ett "all inclusive-dagis", vilket innebär att förskolan står för fiolerna i de flesta avseenden. Behöver barnen skridskor? – det fixar förskolan. Rena kläder? – förskolan fixar. Linne till luciafirandet? – förskolan fixar. Matsäck till utflykten? Kanske matlåda med hem till middagen? – ja, ni fattar.

Det finns mycket att säga om den värld av gröna moln där Helene Öberg vandrar kring i sin tomteluva. Man kan fundera på vem som ska betala förskolans utökade ansvar att förse barnen med förnödenheter. Man kan fundera på var gränsen ska gå för det utökade ansvaret – om ett barn kommer med mobiltelefon och iPod till dagis, ska förskolan köpa in mobiler och iPods till alla andra barnen då för att "utjämna skillnader"?

Helene Öberg vill nog väl, men jag tycker hon är naiv. Barn kommer alltid att ha olika ekonomiska förutsättningar, eftersom deras föräldrar har det. Att ge förskolan uppgiften att sudda ut alla sådana skillnader är att kasta in förskolan i en enda lång kostnadsdrivande spiral som tar resurser från viktigare saker. Själv tror jag att de pengar som finns i förskolan används allra bäst om de används till personalen. Jag vet att mina föräldrar inte hade lika mycket pengar som andra när jag växte upp, men jag kan inte minnas att jag någonsin reflekterade över det under dagistiden. Däremot minns jag min dagispersonal – Mona, Sussie, Roger, Ingvar... Hellre fler duktiga pedagoger än fler dyra prylar.

En annan, kanske mer allvarlig, aspekt på Öbergs resonemang är hennes syn på föräldraskapet. För i Miljöpartiets gröna värld tycks föräldrarna vara reducerade till leverantörer av människomaterial åt de offentliga omsorgsinstitutionerna (samt, får man anta, i brant stigande grad leverantörer av skattemedel för att finansiera desamma). För vad blir kvar av föräldraskapet och -ansvaret om i stort sett allt som rör barnens väl och ve ska administreras av andra? Vad är nästa steg i den öbergska skillnadsutjämningspolitiken? Att man lämnar in barnet på dagis i späd ålder och hämtar ut det fem år senare, jämlikt och klart, lika för alla?

Jag medger att jag drar Helene Öbergs resonemang ganska långt här. Men jag tycker det är viktigt att visa på vilka konsekvenser som lurar runt hörnet om den där typen av sociala ingenjörer får hållas. Vill man åstadkomma utjämning så finns det betydligt bättre sätt att gå till väga. Det handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att så många föräldrar som möjligt ska ha jobb, och att de som tjänar minst får behålla så mycket som möjligt av sin lön. Och det handlar om att ge stöd åt de föräldrar som av olika skäl har svårt att försörja sig själva, för att därmed ge dem makt över sin tillvaro. Trygga föräldrar är den bästa förutsättningen för trygga barn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Helene Öberg, Miljöpartiet, tomtar, förskola, barnfattigdom, social ingenjörskonst, egenmakt

Holm-humor

Dagens kanske något mer udda nyhet är att Socialdemokraterna försöker värva f.d. höjdhoppsstjärnan Stefan Holm för att leda sossarnas arbetsgrupp om fattiga barn. Om detta kan mycket sägas; jag noterar mest med förtjusning den störtskur av mer eller mindre dåliga ordvitsar som uppstått i samband med att denna nyhet blev känd. Här är några exempel:

På Twitter kan följande återfinnas:

@Radiogagarin: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Med tanke på lägstanivån i Libyen-frågan, hade det inte vart bättre med nån som är bra på limbo?"

Framtid(S)hopp?

@Reineflodin: "Stefan Holm blir ordf. i arbetsgruppen mot barnfattigdom. Pappa Jonny har gett klartecken – han kommer filma arbetsgruppens möten"

@Robinhoodi: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Ett drag som förmodligen håller mer i höjden än i längden."

@SteffoTornquist: "Undrar om det är rätt höjd för Stefan Holm att gå in på."

@BHenrikJonsson: "Klaga inte på att Stefan Holm har lagt ribban lågt som sosse. Moderaterna har ju massvis av golfare, och de går alltid för långt! "

@Basse_H: "År 2013: Stefan Holm föreslår att man ska kunna stå över en månads barnbidrag för chans till högre belopp nästa månad."

Även i bloggosfären frodas folkhumorn:

Signerat Kjellberg: Stefan Holm – flipp eller flopp för Juholt?

Opinionsarenan: Med Holm mot nya höjder?

Tokmoderaten: Juholt, Holm & de fattiga barnens hopp?

Högbergs tankar: Är det en höjdare med Stefan Holm?

Det återstår väl att se om Håkan Juholts värvningsförsök lyckas. Och, inte minst, om Stefan Holm blir lika framgångsrik inom politiken som han varit inom friidrotten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Holm, Håkan Juholt, höjdhopp, ordvitsar, Socialdemokraterna

Jämför inte Ådalsskotten med jasminrevolutionen

"I Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen, och nu senast Syrien, kämpar och dör den unga generationen för rösträtt och demokrati. Kampen för demokratiska rättigheter i vårt eget land ligger inte så långt tillbaka i tiden. I Ådalen 1931 dödade svensk militär 5 demonstranter och skadesköt än fler", skriver forskaren Staffan I. Lindberg apropå en studie som visar att förfärande få ungdomar verkar bry sig om Sverige är en demokrati eller inte.

Skotten i Ådalen är en tragisk händelse i den svenska historien, men är det en relevant referens i detta sammanhang? Kan arbetarnas kamp mot sänkta löner i lågkonjunkturens Sverige 1931 jämföras med frihetskampen i Nordafrika och Mellanöstern 2011? Jag ställer mig mycket tveksam till detta.

Demonstrationståget mot Lunde by var kulmen på en upphetsad konflikt i Ådalen, där strejkbrytare anställts för att hålla verksamheten igång. Eftersom det förelåg uppenbar fara för att strejbrytarna skulle komma till skada, hade militär kallats till platsen. När de flera tusen demonstranter som trängde in i Lunde inte kunde förmås att göra halt kommenderade den militäre befälhavaren Nils Mesterton eld.

Om händelserna i Lunde kan mycket sägas. Men kapten Mestertons uppdrag var att upprätthålla lag och ordning i ett fritt och demokratiskt land. Han skulle skydda medborgare som utförde ett lagligt – men kontroversiellt – arbete. Kampen som fackföreningarna förde var en (förvisso berättigad) kamp för anständiga ekonomiska villkor. Men att jämföra den med den kamp på liv och död för mänskliga fri- och rättigheter som förs av demonstranter och rebeller idag, det är att devalvera jasminrevolutionens hjältar.

Borgarklassens förförande charm

Oavsett bakgrund eller smakpreferenser, så är ju det borgerliga stilidealet så omfamnande, välkomnande, varmt och förförande. Svårt att värja sig mot, helt enkelt. En hörnsoffa i vinröd skinnimitation och köksmöbler i furu har ju inte alls samma komfortfaktor ... Detsamma gäller andra sidan av spektrumet: de strama kalla avantgardistiska designmöblerna. Bara ängsligt och noll trygghet. De där stormönstrade Josef Frank-kuddarna må sakna originalitet, men ångesten dämpas åtminstone något när man låter huvudet vila på dem.

Skribenten Marcus Dunberg ger en kärleksförklaring till det borgerliga stilidealet i annonsbladet A Perfect Guide.

Vänstern, vinsten och verkligheten

I Lars Ohlys och hans socialistanhangs värld blir allting mycket bättre om det sköts av den offentliga sektorn. Privata utförare är inte det minsta intresserade av att göra ett bra jobb, utan vill bara plocka ut så mycket vinst som möjligt, enligt deras retorik.

Vänstern missar förvisso en ganska fundamental aspekt, nämligen att det företag som tar ut så mycket vinst att man inte kan leverera den tjänst kunden beställt knappast lär få förnyat förtroende nästa gång tjänster ska köpas in. Företag som tillämpar en sådan affärsidé blir inte långlivade.

Men vi kan för ögonblicket bortse från den utvikningen. Sådana små omständigheter som verkligheten brukar ju vänstern ändå ha ett ganska avslappnat förhållande till; för dem är det slagord och dogmer som gäller.

I vintras skrev Lars Ohly, tillsammans med partikamraten Birgitta Sevefjord, att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt". Vad han då avsåg var S:t Görans sjukhus (vilket landstinget förvisso redan äger; så var vi tillbaka till det där med verkligheten). Sjukvården på S:t Görans sjukhus drivs av ett privat bolag, Capio, som gör ett bra arbete – den som vill kan själv gå in och ta del av SKL:s kvalitetsjämförelser mellan olika sjukhus.

Dogmerna leder Lars Ohly genom verkligheten.

Ur patienternas perspektiv finns det alltså knappast något skäl att "ta tillbaka" sjukhuset. Inte ur skattebetalarnas heller, förvisso; enskilt drivna sjukhus kostar inte mer för skattebetalarna än landstingsdrivna. Men detta spelar nog mindre roll för Lars Ohly, slagordens och dogmernas man.

Nu kommer vänsterledaren, denna gång sekonderad av partikamraten Siv Holma, med ännu ett utspel. Vänstern hoppas kunna plocka billiga politiska poäng av den tragiska bussolyckan vid Slussen i lördags, och kräver således att all kollektivtrafik ska drivas av samhället. På de flesta platser i landet körs kollektivtrafiken av olika entreprenörer på uppdrag av länstrafikbolagen. I Stockholm är det SL som ger uppdragen och MTR, Keolis, Arriva med flera som kör tåg och bussar.

Kollektivtrafiken måste styras och kontrolleras av samhället, dundrar alltså Lars Ohly, vars verklighetsblick än en gång döljs av hans enkelspåriga dogmer. Kollektivtrafiken styrs nämligen, och kontrolleras, alldeles utomordentligt väl av samhället redan idag. Varje avtal med till exempel en bussentreprenör innehåller mängder av paragrafer och bilagor där det noggrant specificeras alltifrån hur bussarna ska vara utformade, vilken säkerhetsutrustning de ska ha, miljöspecifikationer, kvalitets- och verksamhetsutveckling, personalens kompetens, hur allting ska följas upp och så vidare och så vidare.

Vad som ytterligare komprometterar Vänsterpartiets slagordsretorik är förstås den lilla omständighet att samtidigt som en så stor del av busstrafiken i Sverige utförs av enskilda företag, så är buss ett av de säkraste sätten att färdas på i trafiken (år 2009 dog t.ex. noll bussresenärer i trafikolyckor).

Lars Ohlys slutkläm, att "en fungerande kollektivtrafik drivs bäst av samhället, eftersom resenären kommer före profiten", blir därmed ett rejält slag i luften. Kollektivtrafiken fungerar bra. Den skulle kunna fungera bättre. Men att enbart lasta de olika entreprenörerna för det kan bara den göra, som går genom livet med ett par rejäla skygglappar för ögonen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Birgitta Sevefjord, Siv Holma, sjukvård, kollektivtrafik, entreprenörer, vinst, skygglappar, socialism

Båtbussar kan minska trängseln

"Stockholms vackra vatten ska inte vara en barriär. Med bryggor och båtbussar kan vi binda samman alla våra öar utan att ta plats på land." Så skrev Folkpartiet inför förra årets val. Moderna, snabba båtbussar kan avlasta vägnät och övrig kollektivtrafik och skapa nya förutsättningar för smidig arbetspendling. Självklart ska det ordinarie SL-kortet gälla även på båtbussarna.

I den rapport som myndigheten Trafikanalys presenterade igår, och som refereras i dagens SvD-artiklar om kollektivtrafiken i Stockholm, bekräftas Folkpartiets syn på vattenburen kollektivtrafik. "Arbetspendling med båt kan bidra till att avlasta hårt belastade flaskhalsar i Stockholms väg- och kollektivtrafik i rusningstid och förkorta restid för pendlare", skriver Trafikanalys.

Båten Ballerina, som trafikerar det delvis privatfinansierade
Sjövägen-projektet; se sjovagen.nu.
Foto: Maria Dahlberg

Rapporten pekar även på en annan viktig folkpartifråga, nämligen möjligheten att kombinera cykeln i kollektivtrafiken. Där saknas det idag tillfredsställande möjligheter att ta med cykeln ombord. Här behövs ett helhetstänk, att man ser till hela resan från dörr till dörr och så långt det går försöker möjliggöra att olika transportsätt kombineras. Det kan handla om att man kan ta med cykeln i kollektivtrafiken, men även att det finns ordentliga och trygga cykelparkeringar vid kollektivknutpunkterna.

Sist, en uppmaning från rapporten som jag tycker att politiker i såväl Stockholms stad som i landstinget ska ta till sig: "Om planerare och beslutsfattare önskar att trafikanterna ska välja att köra mindre bil och istället välja cykel och kollektivtrafik, då måste dessa färdsätt sättas i främsta rummet."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, båtbussar, SL, Folkpartiet, cyklar