Sätt inte rasisterna i centrum!

Att bråka med nazister ger dem bara uppmärksamhet. Det är svårt att tänka sig en värre björntjänst åt antirasismen.

Igår lyckades det nazistiska Svenskarnas parti samla ett 50-tal anhängare till ett möte på Gustav Adolfs torg. Samtidigt samlades tusentals motdemonstranter för att genomföra en manifestation mot nazisterna. Som vanligt i dessa sammanhang hade ett antal våldsbenägna individer från extremvänstern anslutit för att ställa till med bråk.

Ett dåligt sätt att bekämpa rasismen.

Jämfört med vid förra veckans demonstration i Malmö tycks polisen denna gång ha varit mer framgångsrik i att förhindra tumult, men händelsen fick ändå ett ordentligt genomslag i media. Ingen har kunnat undgå nazistmötet i Stockholm. De s.k. "antirasister" som tar varje tillfälle i akt att slåss mot sina meningsmotståndare har därmed gett Svenskarnas parti en uppmärksamhet de annars inte kunnat drömma om. En värre björntjänst åt antirasismen är svår att tänka sig. Förintelseöverlevaren Emerich Roth förklarar varför i en intervju:

"En av de intelligentaste ledarna nazisterna haft i Sverige sa till mig: Enda gången vi kände oss besegrade och skamsna var när vi skulle demonstrera och ingen var där. Ingen brydde sig om oss."

Våldsvänstern är dessvärre inte ensam om att ge främlingsfientligheten oförtjänt uppmärksamhet. Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har oppositionen tagit varje tillfälle i akt att framhäva deras vågmästarroll och insinuera att regeringen stöder sig på Sverigedemokraterna. Jag vet inte hur många gånger jag hört Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt ställa retoriska frågor kring hur regeringen förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Det är korkat, av två skäl. För det första för att det är obehövligt. Regeringen har hela tiden varit glasklar med att man inte avser ge Sverigedemokraterna något inflytande, och några politiska förhandlingar med dem har inte förekommit. Det andra skälet är dock det viktigaste: Varje gång oppositionen tar upp frågan om Sverigedemokraterna, så stärker man deras roll. Varje gång de ältar sitt mantra om Sverigedemokraternas inflytande, så bidrar man till att upphöja deras ställning. Plötsligt blir Sverigedemokraterna navet i svensk politik – och det är vänsterpartiernas förtjänst.

Jag tillhör dem som är mycket oroade över SD:s starka opinionsstöd och de spill över-effekter det kan ha på ännu mer extrema rörelser. Och det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sverigedemokrater och svenskpartister. Men jag är övertygad om att den som vill bidra till att försvaga de främlingsfientliga rörelserna gör klokt i att undvika att ge dem onödig uppmärksamhet. Bemöt dem vid köksbordsdiskussioner och i debatter när det behövs, men hjälp dem inte att framstå som större och viktigare än de är. Sätt inte rasisterna i centrum!

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

I Folkpartiets skola får alla lära sig läsa, räkna... och stava

Fortsatta satsningar på lärarna och på de elever som behöver extra mycket hjälp. Det är två av Folkpartiets löften inför valet. Dessutom har skolans förmåga att lära ut goda skrivkunskaper fått oväntad aktualitet.

Rösta för skolan är ett av budskapen i Folkpartiets valkampanj, som i veckan fick lite oväntad uppmärksamhet. Det började med att en felstavad bussannons från en FP-förening i Jämtland fick stor spridning i sociala medier. Därefter dök det upp ytterligare en affisch, där Folkpartiet dessvärre bjöd in till "val upptakt". Mot slutet av veckan nådde så den samlade skadeglädjen i landet sin kulmen när det visade sig att en folkpartist i Skåne ville ha "kunskapskola".

För ett parti med så starkt fokus på utbildningsfrågor är det förstås extra pinsamt när korrekturfel slinker igenom. Men gjort är gjort, och Folkpartiet bemötte gliringarna på bästa möjliga sätt: Genom att själv ta fram en valaffisch med budskapet "En skola där alla kan stava", med "Fålkpartiet" som avsändare. (Några folkpartister komponerade för övrigt ihop ett recept på "kunskapskola", som också fick spridning i sociala medier.)

Hur svårt ska det vara?

Själv började jag fundera på det olyckligt bortglömda s:et i kunskapsskolan. När sätter man samman ord med s, och när gör man det inte? Varför heter det kunskapsskola, men sommarskola? Söndagsskola, men privatskola? (Möjligen säger min okunskap om detta något om kvaliteten på min egen skolgång?) Jag vände mig till Språkrådets skrivregler, som ger följande besked:

"Hur en sammansättning skrivs hänger främst ihop med hur dess led ser ut. Speciell betydelse har det om förledet i sig är ett sammansatt ord, eftersom man då måste beakta särskilda fogeformer hos vissa ord. Sammansättningar med osammansatt förled skrivs ibland med foge-s (svarsalternativ), ibland inte (fågelsång). Sammansättningar med sammansatt förled skrivs normalt med foge-s: blåbärssoppa [eller kunskapsskola!]." 

Det knepiga med sammansättningar är alltså i regel inte sammansatta ord med sammansatt förled, utan ord med osammansatt förled. Där kan fogen bildas på fyra olika sätt: utan s (sommar + skola = sommarskola), med s (handel + skola = handelsskola), med vokal (tjänst + man = tjänsteman), med ombildad vokal (kyrka + gård = kyrkogård) eller med strykning av slutvokal (skola + mat = skolmat).

För oss med svenska som modersmål är de här sammansättningarna så självklara att vi sällan reflekterar över dem. Däremot kan de säkert vara en utmaning för den som lär sig svenska som andra språk. Eller den som skriver valaffischer.

Med eller utan stavfel så kommer vi i Folkpartiet oförtrutet att arbeta vidare för att Sverige ska ha världens bästa skola. I Folkpartiets valmanifest presenterades en rad förslag kring hur vi vill följa upp de reformer och satsningar som genomförts under Alliansregeringens första åtta år.

• Folkpartiet vill satsa på lärarna. Genom att inrätta ytterligare 10 000 förstelärartjänster skapas karriärvägar och möjligheter till rejäla lönelyft för särskilt kompetenta lärare.
• Folkpartiet vill satsa på lågstadiet. Vi vill genomföra ett lågstadielyft, som gör det möjligt för kommunerna att minska klasserna och ha fler speciallärare på lågstadiet. Elever som behöver extra hjälp ska få den snabbt.
• Folkpartiet vill ge alla en bra skolgång. Idag har var och en av Sveriges 290 kommuner ansvar för skolan. Alla kommuner har inte samma resurser, ambitioner eller möjligheter att satsa på skolan. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för skolan – för att ge alla elever i hela Sverige en bra skolgång.

Läs också gärna vad Lotta Edholm (FP) skriver om vår skolpolitik på Stockholmsbloggen. Rasmus Jonlund (FP) skriver om lika chanser med liberalerna. Vill du testa dina stavningskunskaper? Gör SvD:s quiz!

Feministisk bokutmaning, del 4

I boken Utrensning skildrar Sofi Oksanen två människoöden som på olika sätt påverkades av kommunistdiktaturen i Sovjetunionen. I början av 1990-talet finner en gammal kvinna i Estland en utmattad flicka på sin gårdsplan. Det visar sig att flickan är ett traffickingoffer, på flykt undan sina plågoandar.

Även den äldre kvinnan har egna erfarenheter av mäns maktmissbruk. Under kriget stödde hennes syster Estlands frihetskamp mot mot den sovjetiska ockupationsmakten och själv blev hon i kommunalhusets mörka källare utsatt för övergrepp, förklädda till "förhör", av de segrande kommunisterna.

Sofi Oksanen, Utrensning.

Vid sidan av berättelsen om de båda kvinnorna, vars möte på gårdsplanen i Estland visar sig inte vara en slump, så ger Oksanen också en liten inblick i tillvaron i en socialistrepublik. Hon beskriver köandet för mat, myglet och nepotismen, ofriheten och förtrycket och, kanske värst av allt, den totala kontroll som Sovjetstaten utövade över sina medborgare. Överallt fanns det öron som lyssnade, ögon som spejade och munnar som villigt skvallrade till den lokala ordningsmakten. I Utrensning skildras alltså ett dubbelt förtryck: mäns våld mot kvinnor, och den totalitära statens våld mot sina medborgare.

Men Oksanen beskriver inte de båda kvinnorna bara som offer. Tvärtom är romanens huvudpersoner två starka och smarta kvinnor, som inte låter sig brytas ned och som kan slå tillbaka med kraft. I kölvattnet efter den turbulens som följde efter Sovjetimperiets sammanbrott så finner de båda, på olika sätt, till slut något slags frihet.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

V sprider skrämselpropaganda om vården

I en valreklamfilm tar nu Vänsterpartiet hjälp av en svårt sjuk skådespelare för att måla upp en bild av att den svenska sjukvården är dålig. Det är osmakligt.

I reklamfilmen säger cancersjuka skådespelaren Kim Anderzon att "det är viktigt att jag som patient vet att de gör allt som behövs för att man ska bli frisk. Oavsett kostnad." Det Vänsterpartiet vill få oss att tro, eller oroa oss för, är förstås att svensk sjukvård inte har tillräckligt med resurser för att ge god vård åt svårt sjuka patienter.

Men Vänsterpartiet har fel. Den svenska cancersjukvården – liksom den svenska hälso- och sjukvården i övrigt – håller internationell toppklass. När det t.ex. gäller dödlighet i cancer hamnar Sverige på sjunde plats av 35 länder, enligt en studie från OECD. Vår rika granne Norge kom på plats 19. Även vid exempelvis livmoderhalscancer, bröstcancer och kolorektal cancer har du större chans att överleva om du bor i Sverige än i de flesta andra ekonomiskt välutvecklade länderna.

Det kan du lita på.

I en artikel i Expressen berättar Kim Anderzon att hon har vårdats på Karolinska universitetssjukhuset, där hon har fått cellgifter och strålats närmare 30 gånger. Ja, 30 gånger.

"Jag får inte tillräckligt med hjälp i Sverige", säger Kim Anderzon. "Cellgifterna biter inte på mina tumörer." Hon har nu vänt sig till en alternativklinik i Tyskland, där hon behandlas med malört och aprikoskärnextrakt intravenöst.

Jag har all respekt och förståelse för den oro som Kim Anderzon, och andra cancerpatienter, måste känna när deras sjukdom växer sig så stark att mediciner och behandlingar inte rår på den. Jag har själv suttit bredvid min cancersjuka pappa när läkaren lät honom förstå att hans kamp mot cancern var förlorad; det är ingen rolig erfarenhet. Självklart önskar jag att alla de som kämpar mot svåra sjukdomar kunde vinna kampen och bli friska.

När diagnosen ser dyster ut är det inte konstigt att man både känner frustration och förtvivlan, även om de flesta nog innerst inne förstår att det finns sjukdomar som är så allvarliga att de inte kan botas ens av den mest avancerade och resursstarka sjukvården. Det är heller inte så konstigt att man väljer att rikta sin frustration mot den sjukvård som står maktlös.

Det som däremot är konstigt är att Vänsterpartiet väljer att dra politiska växlar på sjuka människors frustration och att därtill skrämma upp personer som kanske redan är sköra genom att sprida skrämselpropaganda om den svenska sjukvården. Det kommer inte göra någon friskare, och det kommer inte göra vården bättre. Det är bara osmakligt.

Ett manifest för jämställdhet

Idag presenterades Folkpartiets valmanifest. Det innehåller förstås förslag på en rad områden, och jag gläder mig åt att jämställdhetsfrågorna kommer högt på dagordningen.

Folkpartiet vill satsa på högre löner i kvinnodominerade yrken. Genom en jämställdhetsmiljard vill vi inrätta karriärtjänster för förskollärare, barnmorskor och specialistsjuksköterskor och bygga ut systemet med förstelärare i skolan. Dessa karriärtjänster är förstås kopplade till rejäla lönelyft.

Folkpartiet vill stänga lönegapet mellan kvinnor och män. All lönediskriminering måste motverkas, och större företag ska göra årliga lönekartläggningar.

Folkpartiet vill införa en tredje "pappamånad". I början av 1990-talet genomdrev Folkpartiet den första öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen. Nu vill vi öronmärka en tredje månad till vardera föräldern samt stärka jämställdhetsbonusen och avskaffa vårdnadsbidraget.

En liberal jämställdhetspolitik.

Folkpartiet vill stoppa mäns våld mot kvinnor. Detta är ett arbete som Folkpartiet drivit i regeringen under flera år och som gett ökat stöd till kvinnojourer och projekt mot mäns våld. Bland annat är det relationsvåldscentrum som finns i Söderort ett resultat av dessa satsningar. Folkpartiet vill att
kvinnojourerna ska få långsiktig finansiering och att arbetet mot våld ska vara en obligatorisk del av grundutbildningarna för alla som möter våldsoffer.

Folkpartiet vill värna valfriheten i välfärden. Många kvinnor arbetar i välfärdsbranschen, och självklart ska det finnas fortsatt goda möjligheter att driva företag även där, liksom det ska finnas fortsatt frihet för t.ex. undersköterskor, sjuksköterskor och läkare att ha fler arbetsgivare att välja mellan. Feminism utan socialism är devisen; till skillnad från feminister på vänsterkanten inser Folkpartiet att jämställdheten inte gynnas av att man sätter stopp för företagande i välfärdsbranschen, där över hälften av företagen leds av kvinnor.

Folkpartiet går till val på en modern, liberal jämställdhetspolitik med ambitiösa satsningar på att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, få stopp på det sexuella våldet mot kvinnor och säkerställa att det finns en mångfald på arbetsmarknaden, även i kvinnodominerade yrken. Det är ett valmanifest för jämställdhet.

Andra bloggar:
Rasmus Jonlund (FP): Lika chanser med liberalerna
Anna Lundberg (FP): Rösta för skolan!
Stockholmsbloggen: Rösta för skolan – Folkpartiets valmanifest

Smaklösa MP-utspel om skogsbranden

Miljöpartiet försöker plocka politiska poänger på den pågående skogsbranden i Västmanland. Det är osmakligt.

Valrörelsen har knappt börjat, och redan har Miljöpartiet levererat ett riktigt bottennapp. På sin Facebooksida har partiet lagt upp en bild om den pågående skogsbranden i Västmanland, med texten "Vi har inte råd att strunta i klimatförändringarna". Att ekonomiskpolitiske talespersonen Per Bolund dessutom publicerat en debattartikel på samma tema visar att detta inte bara är resultatet av att någon pr-människa på partikansliet fått hjärnsläpp. Miljöpartiet vill alltså göra gällande att branden beror på klimatförändringarna, och underförstått att den hade kunnat förhindrats om bara Miljöpartiet hade fått bestämma.

Vi måste tänka på baaarnen!

Det är förvisso Miljöpartiets affärsidé att skrämmas med olika sorters faror som lurar i framtiden. Oavsett om det gäller olika miljöhot, elektromagnetiska fält, chemtrails eller genmodifierade grödor, så finns Miljöpartiet där för att bekräfta människors oro och försäkra dem om att "vi tänker på barnen". (Mycket riktigt så inskärper partiet på sin Facebooksida att "barnens framtid står på spel".) Men någon gräns får det faktiskt finnas för vad man plockar billiga poäng på.

Redan för några dagar sedan fick språkröret Åsa Romson kritik för att ha dragit politiska växlar på skogsbranden. "Vi kommer att få se värmeböljor oftare. Vi behöver en beredskap för det", sade Romson då. (Partiet kallade till och med till en presskonferens!) Det kan i sammanhanget noteras att för ett par hundra år sedan brann omkring 250 000 hektar skog ner i Sverige varje år. Idag brinner omkring tusen hektar skog årligen. (Grillning i naturen, slängda fimpar och anlagda bränder är för övrigt de viktigaste brandorsakerna, enligt MSB.)

Det är möjligt att Romson har rätt. Men det gör inte hennes och Miljöpartiets utspel mindre omdömeslösa. Eller, för att citera Avestabon Simon Nyman: "Att man har mage att dra in politiken, mitt under en pågående katastrof, för att vinna någon procent inför valet, är direkt osmakligt."

Läs även
MP använder katastrofen som reklam i valrörelsen
MP kritiseras – gör politik av storbranden
(mp) vill dra politiska poäng av tragisk skogsbrand
Åsa Romson skäms

Låt Stockholm bli en uppkopplad föregångsstad

"Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden", skrev jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes, FP Skarpnäck, i en debattartikel förra hösten. "I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande", skrev vi vidare.

Gärna blommor, men först en rejäl uppkoppling.

Sedan dess har Stockholms stad tagit ett steg i rätt riktning. Under detta år påbörjas arbetet med fritt wifi i stadens byggnader, på uppdrag av fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).
Idag berättar DN att fler kommuner ser värdet av att alla har tillgång till snabb uppkoppling. "Vi säkerställa att det inte är en ekonomisk fråga att kunna delta i det demokratiska samtalet", säger en företrädare för Helsingborgs kommun, där kostnadsfritt wifi finns i offentliga byggnader, parker och torg.

Det är glädjande att it-infrastrukturen byggs ut i Sverige, och att den digitala motorvägen öppnas upp för allt fler. Låt oss nu göra Stockholm till en uppkopplad föregångsstad!

Feministisk bokutmaning, del 3

Den tredje boken av fem i Feministbibliotekets bokutmaning är Sigrid Combüchens Spill. En damroman, som vann Augustpriset 2010.

Spill är uppbyggd som en brevväxling kring en författare och en läsare, en äldre kvinna som flyttat till Spanien men som växte upp i det välmående villaområde i Lund, där författaren bosatt sig. I breven berättar kvinnan om sin ungdom och sin roll som föräldrarnas enda dotter och brödernas enda syster.

Sigrid Combüchen, Spill

Oavsett begåvning och intresse förde dåtidens konventioner henne till en sömmerskeskola. Den dyrare läkarutbildningen kostades förstås på äldste sonen. Skolan låg i Stockholm, och den unga Hedda inkvarterades i ett rum hos en avlägsen släkting. Förargligt nog delades rummet med en herre, och enda avskiljare var ett tunt draperi. Här visar sig könsmaktordningen. På nätterna ligger Hedda tyst som en mus, rädd för att något ska hända som kan uppfattas som otillbörligt umgänge med den okände herren och rumskamraten. En sådan händelse skulle leda till stor skam för kvinnan, medan den moraliska domen över mannen förstås inte skulle bli lika hård.

Skuldbeläggandet av kvinnor visar sig också när Heddas lillebror blir sjuk, och hennes äldre bror förväntar sig att hon ska lägga sin egen utbildning åt sidan för att i stället ta hand om brodern. Här får dock Hedda stöd i ett brev från sin svägerska, som berättar att brodern

"fortfarande är oförstående (arg) över att du for till Stockholm när 'din plats' är här. Jag ber att få inskjuta att jag inte delar hans åsikt ... Bröder tycker alltid att systrar slipper undan lättare, eftersom de bara ser vad flickorna slipper, inte vad de måste."

Behållningen av Spill tycker jag är just hur den belyser könsroller och normer. Även om Hedda växte upp under 1920- och 30-talen känns många attityder fortfarande aktuella (nog döms t.ex. ännu en kvinna som har många partner hårdare än en man?). Jag är också mycket imponerad av Sigrid Combüchens språkbehandling; hennes prosa är personlig och ofta mycket vacker. Trots detta tycker jag inte att berättelsen riktigt engagerar. Stundtals väcks nyfikenheten att läsa vidare, men alltför ofta tappar jag dessvärre både tråden och läslusten.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Bonjour tristesse 
Bitterfittan

Har Pridefestivalen blivit ett jippo?

Idag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen på temat "har Pridefestivalen blivit ett jippo?". Bakgrunden är att en person påstod detta, efter att jag berättat om Folkpartiets initiativ att hissa regnbågsflaggan vid landstingshuset under den pågående Prideveckan.

Min slutsats är att den som avfärdar Pride som ett jippo nog inte riktigt har förstått vad det handlar om. Att Prideflaggan hissas utanför såväl landstingshuset som stadshuset i Stockholm är inte en tom symbolhandling. Det är ett ställningstagande. För att även hbt-personer ska få ta del av de rättigheter som under alltför lång tid förvägrats dem. För att var och en ska få vara den man är, utan risk att drabbas av hat eller hot.

Läs gärna hela texten på Stockholmsbloggen.se.

Välkommen till eurofamiljen, Litauen!

I förra veckan kom den glädjande nyheten att Litauen godkänts för att införa euron som valuta.

På nyårsdagen, den 1 januari 2015, blir Litauen därmed det tredje baltiska landet att övergå till euron; Estland införde euron redan 2011 och Lettland kom med 2014. Trots all kritik som euron fått utstå under de senaste årens finanskris, så lockar den alltså fortfarande nya medlemsländer.

Den gemensamma valutan förenklar och förenar. Företagare, turister och näthandlare behöver inte längre ha bryderier kring växelkurser och valutarisker. Att EU-länder har samma valuta är ett uttryck för den gemenskap och det samarbetsklimat som präglar dagens Europa, i skarp kontrast till vår kontinents blodiga historia.

Så nog är det inte så konstigt att euron fortsätter vara attraktiv, och att de 18 euroländerna snart blir 19. Välkommen, Litauen!

Björklund utlovar fler liberala jämställdhetsreformer

Jag är mycket nöjd med Jan Björklunds Almedalstal. Han ägnade större delen av talet åt en av Folkpartiets viktigaste frågor: jämställdhet mellan kvinnor och män.

Han berättade om de många jämställdhetsreformer som liberaler genomdrivit – från kvinnlig rösträtt till den första pappamånaden. 

Han var tydlig med att Folkpartiet kommer fortsätta ta feministiska initiativ och han hade konkreta förslag: En jämställdhetsmiljard för höjda löner i kvinnodominerade yrken. 5.000 kronor mer i månaden till förstelärare i skola och förskola samt till skickliga specialistsjuksköterskor och barnmorskor (se Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner).

Och han pekade ut feminismens fiende: Vänsterpolitiker utan ansvar för ekonomin, som lovar allt åt alla och har en schymansk inställning till pengar – "de går att bränna". Som vill stoppa företagande i kvinnodominerande branscher – vård, omsorg och hushållsnära tjänster – och som är skeptiska till tillväxt, trots att det är tack vare vår goda tillväxt som vi har resurser att satsa på välfärden och höja lönerna för dem som arbetar med vård, skola och omsorg (varav majoriteten är kvinnor). 

Vänstern är duktiga på att prata om jämställdhet och feminism. Men om man är intresserad av riktiga jämställdhetsreformer och en växande och utvecklad välfärd, då är det Folkpartiet som gäller. Feminism utan socialism, var det tydliga budskapet från Jan Björklund idag.

Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner

Folkpartiet vill satsa en jämställdhetsmiljard för höjda löner inom skolan och sjukvården.

Vid Folkpartiets landsmöte i november bestämdes vilka frågor som är partiets viktigaste i höstens val. Skola och utbildning är förstås en av dessa frågor, men även jämställdheten utsågs till prioriterad valfråga för Folkpartiet.

Redo att satsa på jämställdheten!

Idag presenterade Jan Björklund och Maria Arnholm konkreta förslag för att komma till rätta med en viktig jämställdhetsfråga, nämligen de stora löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Beräkningar visar att en kvinna under en livstid tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man. Löneläget i offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, är en delförklaring till detta.

 

Folkpartiet vill därför genomföra en karriärreform för kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor. Vi vill satsa en jämställdhetsmiljard på att införa

• fler förstelärare i skolan
• en ny karriärtjänst i förskolan
• en ny karriärtjänst i vården för barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

Såväl inom skolan som inom sjukvården innebär karriärtjänsterna ett lönelyft på 5.000 kronor i månaden för dem som berörs. Sedan tidigare har det funnits statsbidrag för 4.000 förstelärare, nu utökas satsningen så att totalt 25.000 förstelärartjänster kan inrättas. Inom förskollan är målet att 2.000 förste förskollärare ska utses och även inom sjukvården är 2.000 karriärtjänster ett första steg, med målet att var fjärde specialistsjuksköterska och barnmorska ska omfattas av karriärsatsningen och få rejäla lönelyft.

Folkpartiet har visat att vi vill gå från ord till handling när det gäller att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män. I Alliansregeringen har vi förhandlat fram en lönesatsning på lärarna (som alltså nu ska utökas). I Stockholms läns landsting har vi drivit igenom en tvåårig lönesatsning på specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Dagens besked om en jämställdhetsmiljard visar att Folkpartiet vill gå längre. Vi ger oss inte förrän vi kommit till rätta med löneorättvisorna.

Om lönegapet ska minska krävs politiker som inser att det är orimligt att det skiljer 3,6 miljoner kronor i livsinkomst mellan en kvinna och en man. Det krävs också politiker som vill och vågar prioritera viktiga lönesatsningar. Det krävs helt enkelt en liberal jämställdhetspolitik.

Läs mer om jämställdhetsmiljarden på folkpartiet.se. Även Anna Starbrink (FP) bloggar om detta. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om ett annat liberalt förslag för jämställdheten: Avskaffa vårdnadsbidraget. Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SR

Satsningar på framtidens forskning – och vänstersvingar mot välfärden

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kunde idag berätta att finansieringen för forskningsanläggningen ESS är i hamn. Samtidigt kom Vänsterpartiet med ett förslag som skulle innebära ett dråpslag för välfärden.

Almedalsveckan är kontrastrik. Politiska förslag av de mest skilda slag läggs fram och skillnaderna mellan partiernas olika ambitioner blir ibland väldigt skarp, vilket visade sig tydligt idag.
På förmiddagen presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en glädjande nyhet för svensk forskning. Förhandlingarna avseende finansiering av den stora forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) är klara. Det är 16 länder som investerar totalt 16,6 miljarder kronor i denna gigantiska forskningssatsning, och för Folkpartiet är det en stor seger.

Viktig forskningsanläggning blir verklighet.

Första steget mot en etablering av ESS i Sverige togs redan 2009. Då Sverige vann kampen om var ESS-anläggningen skulle ligga. Sedan dess har diskussioner pågått om finansieringen, och det är denna förhandling som nu är i hamn. ESS kommer bli ett världsledande centrum för naturvetenskap och teknik. Anläggningen blir världens kraftfullaste neutronkälla, och tusentals forskare väntas komma till Sverige varje år för att använda ESS.

Den här typen av satsningar kräver en regering som förstår vad forskning i internationell toppklass betyder för vårt land, och som är beredda att satsa. Förutom de direkta miljardinvesteringar som ESS medför så kommer anläggningen skapa nya förutsätningar för innovationer och klusterbildning, och därmed gynna de viktiga forskningsföretagen.

Samtidigt som Folkpartiet presenterar en storsatsning på forskning, tillväxt och välfärd, har Vänsterpartiet kommit med ett förslag som går i helt motsatt riktning. Vänsterpartiet vill avsätta en miljard av statliga pengar för att låna ut till personal som vill ta över skolor, vårdcentraler och äldreboenden i form av personalkooperativ.

I teorin kan det låta som en sympatisk tanke, men samtidigt vill Vänsterpartiet stoppa alla andra välfärdsföretag. Dessa företag investerar ofta stora pengar i välfärden – till exempel är bara de tre största vårdföretagen beredda att bygga 1.200 äldrebostäder till 2016. Sådana investeringar får vi dock säga tack och adjö till med Vänsterpartiets politik. Partiet vill ju förbjuda företag att göra vinster, och därmed också förbjuda dem att frigöra resurser för nya investeringar.

De politiska kontrasterna är skarpa. På ena sidan står den bakåtblickande vänsterpolitiken, där statliga pengar ska användas för att tvinga fram personalkooperativ, samtidigt som man slår undan benen för majoriteten av de företag som driver uppskattade vårdcentraler, äldreboenden, mödravårdsmottagningar, förskolor och skolor.

På andra sidan står en liberal politik, där vi gör framtidsinvesteringar i forskning, innovationer och förutsättningar för nya jobb. Det är sådana satsningar som bygger Sverige starkt för framtiden, och skapar resurser att fortsätta satsa på välfärden!

S-märkt ekonom stöder FP-krav om höjda lärarlöner

Lärarlönerna måste höjas, konstaterar Klas Eklund i en krönika i tidningen Fokus (Sluta snacka snömos, 19/6).

Den välkända nationalekonomen menar att för att skolan ska bli bättre måste det bli mer attraktivt för duktiga personer att söka sig till läraryrket. "En viktig reform för bättre kvalitet i skolan vore att höja lärarlönerna – kraftigt!", skriver Klas Eklund.

För Folkpartiet är satsningar på lärarna en central del i skolpolitiken. Sedan vi fick ansvaret för utbildningsfrågorna i regeringen har det införts karriärtjänster för lärare, förstelärare och lektorer, som får statligt finansierade lönelyft med 5.000 respektive 10.000 kronor i månaden.

Låt skolan styras av någon som bryr sig.

Eftersom Klas Eklund har en bakgrund som tjänsteman åt flera socialdemokratiska regeringar borde hans tidningskrönika vara särskilt besvärande för Socialdemokraterna. När partiledaren Stefan Löfven tidigare i våras presenterade deras skolpolitik var han tydlig med att man accepterar Folkpartiets lönesatsning, men några ytterligare pengar till höjda lärarlöner, det kommer det inte att bli. Stefan Löfven tycks därmed följa Socialdemokraternas mindre smickrande tradition att först motsätta sig Alliansens reformer, sedan acceptera dem men inte vilja utveckla dem.

Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för de senaste decenniernas bristande fokus på skolan. När de nu söker väljarnas förtroende att få styra Sverige igen, så väljer de att strunta i en av de åtgärder som långsiktigt skulle betyda mycket för att återupprätta kunskapsskolan.

Jag tror inte problemet är att Stefan Löfven och Socialdemokraterna inte förstår. Jag tror problemet är att de inte bryr sig. Ett sådant parti kan inte få ansvar för den svenska skolan.

Klicka på länken för att läsa mer om Folkpartiets utbildningspolitik.

Alliansens Sverigebygge – full fart mot framtiden!

En ny tunnelbanelinje i Stockholm. Höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Och en ny fast förbindelse till Danmark. Det är några av förslagen i Alliansens stora infrastruktursatsning, som presenterades idag.

I höstas prestenterade Alliansen 2013 års Stockholmsförhandling, där staten, landstinget och kommuner i Stockholms län gemensamt satsar på en historisk utbyggnad av tunnelbanan till Nacka, Barkarby och Arenastaden. Idag presenteras nästa steg i Alliansens tunnelbanesatsning: En ny västlig linje som ska länka ihop Liljeholmen med Odenplan.

Den nya linjen kommer bli ett välbehövligt komplement för resenärer i mellan norra och södra delarna av stan. Alliansens satsning visar att Sverige har en regering som på allvar insett hur viktig Stockholmsregionen är för hela landets tillväxt och utveckling. Med en utbyggd infrastruktur i Stockholm snurrar hjulen bättre i övriga delar av landet.

Alliansen utlovar höghastighetståg.

Alliansens infrastruktursatsning stannar dock inte där. Nya stambanor för höghastighetståg ska byggas mellan Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö. Det kommer innebära den största samlade investeringen i järnväg sedan de första stambanorna började byggas på 1800-talet (för övrigt även då med en framsynt liberal politiker, J.A. Gripenstedt, som tillskyndare). De nya stambanorna beräknas klara hastigheter på uppemot 320 kilometer i timmen, vilket medför minskade restider mellan städerna på 2–2,5 timmar.

Det nya stambanenätet kompletterar de satsningar som redan finns i de nationella planerna, där bl.a. Ostkustbanan ingår. Den knyter ihop Botniabanan och Ådalsbanan. I Göteborg vill Alliansen investera i Hamnbanans sista etapp, för att stärka hamnens konkurrenskraft och frigöra mark för bostäder.

En annan glad nyhet i Sverigebygget är att man vill bygga ännu en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Det som ligger närmast till hands är en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör. Här krävs förstås att danskarna så att säga är med på tåget, men om tunneln blir verklighet skulle Öresundsbron avlastas och norra Öresundsregionen integreras ytterligare.

Utöver dessa viktiga infrastruktursatsningar innehåller Alliansens Sverigebygge åtgärder för fler bostäder och insatser för att fler ska få arbete. Målet är att fem miljoner svenskar ska jobba år 2020.

Alliansregeringen anklagas ibland för att vara trött. Dagens överenskommelse visar på raka motsatsen. Alliansen är taggad att fortsätta ta ansvar för Sverige. Vi har idéerna och ambitionerna, vi är samspelta och vi är redo att lägga in en högre växel för att rusta Sverige för framtiden!

Läs hela överenskommelsen Sverigebygget på Alliansen.se. Media: SVT, DN, SvD, SR, Aftonbladet, Expressen
Läs även Stockholmsbloggen: Sverigebygget: Satsningar i Stockholm, Lotta Edholm (FP): Så ska Stockholm och Sverige byggas vidare och Rasmus Jonlund (FP): Alliansen höjer hastigheten – för tåg och bostäder

Europa har lärt sig samarbeta i stället för att skjuta

För en vecka sedan reste jag västerut, över Atlanten. En av de böcker jag tog med som reselektyr var Stanley Weintraubs Stilla natt. När vapnen tystnade på västfronten julen 1914, om de spontana vapenstillestånd som uppstod längs västfronten julen 1914.

Det fanns en viss tanke bakom valet av bok. Dels att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut – faktum är att det var just i dag, den 28 juni 1914, som skotten i Sarajevo föll. Dels att målet för min resa var USA, som i slutet av kriget sände två miljoner soldater till Europa för att bidra till att få slut på striderna (en insats som USA för övrigt upprepade i slutet av det andra världskriget).

Det som beskrivs i Stilla natt är den skarpa kontrasten mellan folkets förnuft och de styrandes vanvett. I krigets inledningsskede må stridsmoralen ha varit förhållandevis hög. Bland i vart fall de tyska soldaterna tycks det ha funnits en nära nog romantiserande inställning till kriget – inte så konstigt, kanske; de föregående decennierna hade Europa varit skonat från krig och därmed hade väl de kollektiva minnena av krigets fasor bleknat.

Aldrig mer.

Emellertid skulle dessa fasor snart göra sig påminda igen, och de som låg nedgrävda i kalla, gyttjiga skyttegravar skulle få anledning att fundera över meningen med den hejdlösa människoslakten och den konstruerade konflikten med sina europeiska bröder. Weintraub skriver: "Trots propagandamaskinernas insatser visade de tyska reservisterna föga hat. Britterna uppmanades att avsky tyskarna och såg inget tvingande nationellt intresse i att återerövra franska och belgiska vägkorsningar och kålåkrar."

Mitt i allt detta kom så julen, en högtid som i synnerhet tyskarna hängivet firade. Mellan skyttegravarna började små trevare sändas: Skulle vi inte kunna upphöra med skjutandet under julen? Så kom det sig, att i stället för skott började ord och varor växlas mellan skyttegravarna. Historier berättades, tobak och godsaker bytte ägare och fotbollsmatcher spelades. Tyskarna satte upp julgranar och tände ljus. Julfriden lägrade sig över västfronten.

Dessa spontana vapenstillestånd kunde förstås inte accepteras av generalerna. När de fick kännedom om dem vidtog de åtgärder för att allt fraterniserande soldaterna emellan skulle upphöra. Weintraub berättar att i ett sachsiskt regemente blev det nästan myteri när det kom order att återuppta eldgivningen. "Vi kan inte, de är bra karlar och vi kan inte", vädjade soldaterna, som till slut fick beskedet att skjuta, "annars gör vi det, och inte på fienden!". Soldaterna följde motvilligt ordern. De sköt, men inte för att döda: "Vi tillbringade den dagen och nästa med att ödsla ammunition på att försöka skjuta ner stjärnorna från himlavalvet", berättar en soldat.

Trots enskilda soldaters motvilja mot dödandet vet vi hur det slutade. Det lilla frö till fred som såddes under julen 1914 fick aldrig en chans att gro. Drygt nio miljoner soldatliv spilldes under kriget och häromdagen samlades EU:s ledare i staden Ypern för att hedra minnet av dem som miste livet just där, på de flamländska fält där västfrontens strider var som intensivast och där skyttegravarna var som lerigast.

"En fiende får aldrig komma till liv" menade Graham Greene, citerad i Stilla natt. Där har han nog ringat in förklaringen till varför soldaterna i skyttegravarna hade så svårt att uppbåda hat mot varandra. Redan för hundra år sedan hade många tyskar varit i England och jobbat. De gillade engelsmän, engelsmännen gillade dem. Fienden hade kommit till liv, och därmed hade fiendskapen dött.

EU-ledarnas ceremoni är en påminnelse om vilken resa Europa har gjort under det gångna seklet. Med två förödande världskrig i bagaget har vi nu lärt oss läxan. Auktoritära monarkier och diktaturer har ersatts av konstitutionella demokratier. Folkets förnuft har fått genomslag i politiken. Starkare band har knutits mellan Europas länder.

Dagens Europasamarbete har byggts upp för att undvika fiendskap och främja vänskap. EU är ett värn mot framtida krigsvansinne och fler onödiga dödsoffer. Till skillnad från första världskrigets soldater är det för de flesta av oss en självklarhet att få fira våra högtider i fred och trygghet. Något att tänka på, och vara tacksam för, hundra år efter att de olycksaliga skotten föll i Sarajevo.

Media:
DN, SR, SvD, SVT 

Radiosamtal om Alliansen

Tillståndet i Alliansen var temat för ett samtal som radioprogrammet P1-morgon bjudit in till i morse, och vi som medverkade var fyra s.k. gräsrötter från de olika Allianspartierna.

För egen del var det första gången jag satt i en radiostudio och pratade politik, så jag ska villigt erkänna att jag var förskräckligt nervös. Under sändningen upptäckte jag dessutom att mina hörlurar inte fungerade, så jag hörde inte vad företrädarna för C och KD, som var med på telefon, sade. Men jag hoppas det gick bra ändå (programledaren sade i alla fall efteråt att hon inte noterat någon påtaglig förvirring från min sida).

Mitt bidrag var att ge en bild av läget för Folkpartiet. Det jag försökte förmedla i radio är att jag tycker Folkpartiet gått rakryggade ur EU-valrörelsen. Väljarna uppskattade vår tydligt Europavänliga linje, att vi vill ha ett öppnare Europa där fler länder får bli medlemmar, där vi tar ett gemensamt ansvar för att ge skydd åt människor som flyr och där vi samarbetar mer kring miljö, djurskydd och mot internationell brottslighet. I kombination med att vi haft starka toppkandidater (Jasenko Selimovic, Cecilia Wikström och, förstås, Marit Paulsen) gav detta ett valresultat på 9,9 procent är ett rejält lyft jämfört med opinionsmätningarna i början av maj.

Inför höstens val är budskapet att Folkpartiet är en självklar del av Allianssamarbetet och vi kommer fortsätta driva våra starka profilfrågor: för kunskap i skolan, för jämställdhet och mot främlingsfientlighet och rasism. På samma sätt hoppas jag att de tre övriga Allianspartierna kommer vara tydliga med sina respektive profilfrågor. Sedan är det upp till väljarna var tyngdpunkten i regeringen ska ligga – till skillnad från vad som gäller bland oppositionspartierna, där väljarna inte har en aning om vem som tänkt regera med vem. Blir det en S+MP-regering med V som stödhjul? Eller släpps V in på Rosenbad? Hur blir det om Fi kommer in? Frågetecknen är många, osäkerheten stor.

Radiointervjun avslutades med att vi fick frågan om Alliansen finns kvar efter en eventuell valförlust i höst. Alla var överens om att Alliansen kommer att bestå. Respektive parti kommer naturligtvis ägna sig åt att utveckla sin politik och fila på sina budskap. Men om Alliansen förlorar valet i höst kommer Sverige tvingas genomlida fyra år av rödgröna vänstersladdar. Jag gissar att väljarna år 2018 kommer uppskatta att då återigen få chansen att välja ett tryggt regeringsalternativ, som verkligen kan samarbeta och ta ansvar för Sverige. Tillståndet i Alliansen kommer även då att vara gott.

EU: För att fler som är på flykt ska få skydd

Folkpartiet vill att EU ska ha en gemensam och solidarisk flyktingpolitik med lagliga och säkra vägar att ta sig till EU för dem som är i behov av skydd.

"'Flytt' är inte det rätta ordet. De flydde. De var båtfolk, båtflyktingar", berättar Estlands president Toomas Hendrik Ilves om i dagens DN. Hans familj var en av många som flydde från Estland efter att Sovjet ockuperat landet 1944. Så här beskrivs det i en artikel i SvD från 2011:

"Med den förra ryska ockupationen och dess massdeportationer i färskt minne gav sig estländare i illa utrustade båtar iväg varje natt, trots att tyskarna försökte stoppa alla som flydde mot väst. Några hejdades, några blev beskjutna av både ryssar och tyskar eller sänkta, en del gick på minor, stormarna tog sin andel och farorna lurade till och med när man siktade den svenska kusten, där en del gick på grund eller slogs sönder mot klipporna. De som nådde land anlände i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar, roddbåtar (några unga män ska ha kommit fram med handflatorna helt uppslitna), båtar med inmonterade bilmotorer, bogserbåtar, livräddningsbåtar – allt som flöt."

Estniska båtflyktingar kommer till Sverige.
Foto: Eric Kjellberg

Liknande scener utspelar sig i Medelhavet idag. I överlastade och undermåliga fartyg tar sig flyktingar från Nordafrika över till Europa för att söka skydd och bygga sig en ny framtid – precis som familjen Ilves och många andra av våra baltiska grannar en gång gjorde. Men idag är det inte på den svenska kusten som flyktingbåtarna strandar, idag är det i Italien, Grekland, Malta och Gibraltar som många hamnar. De som överlever, vill säga; FN:s flyktingorgan har uppskattat att antalet flyktingar som drunknar varje sommar uppgår till minst 2 000 personer.

Sverige tar idag ett stort ansvar för de flyktingar som kommer till Europa. Under 2013 beviljade vi 24 015 asylansökningar – flest i hela unionen. Tvåan Tyskland beviljade 20 125 och trean Italien 16 185. Totalt inom EU beviljades 112 730 asylansökningar förra året.

Folkpartiet vill att Europas länder ska bli bättre på att ta gemensamt ansvar för de människor som söker sig hit. Vi är, inte minst genom Europaparlamentarikern Cecilia Wikström, pådrivande för en gemensam och solidarisk europeisk flyktingpolitik. Samtliga EU-länder måste ta sitt ansvar för asylsökande och dessutom öka mottagandet av kvotflyktingar.

Men vi kan inte stillatigande se på medan flyktingkatastrofen i Medelhavet pågår. Därför har vi verkat för att EU:s gränsmyndighet Frontex ska få den uttryckliga uppgiften att rädda liv och att dess personal ska utbildas i mänskliga rättigheter. I den nya Dublin III-förordning, som Cecilia Wikström lett arbetet med, har kraven dessutom skärpts på EU-länderna att ge asylsökande ett bättre mottagande.

Dessutom måste det måste skapas lagliga och säkra vägar in till EU. Humanitära visum ska kunna utfärdas på EU-ambassader runt om i världen, så att människor slipper betala dyra pengar för att transporteras i flyktingsmugglarnas livsfarliga farkoster.

Att erbjuda en fristad åt dem som flyr är en humanitär skyldighet vi människor har gentemot varandra. Det gäller oavsett om det är danska judar som flyr över Öresund, ester som flyr över Östersjön eller eritreaner som flyr över Medelhavet. Genom skärpta krav och ökat samarbete inom EU kan vi se till att ännu fler får chansen till en ny tillvaro i fred och trygghet.

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs även Cecilia Malmström och Cecilia Wikström: Nästa steg mot gemensamt asylsystem i EU

Mer offentlig belysning i ytterstaden

Ytterstadens miljöer får inte glömmas bort när stadens offentliga belysning planeras. Det har Folkpartiet drivit igenom i trafik- och renhållningsnämnden.

Offentlig belysning är kanske inte det man tänker mest på i dessa tider när den härliga vårsolen glänser som mest, men idag beslutade trafik- och renhållningsnämnden faktiskt om utgångspunkterna för en övergripande ljusstrategi för Stockholms offentliga belysningsmiljöer.

Bra offentlig belysning behövs – i hela staden.

Syftet med offentlig belysning är att försköna, vägleda och skapa trygghet när mörkret sänker sig över staden. Alla dessa aspekter är angelägna, men när jag läste genomgången av aktuella och planerade offentliga belysningsprojekt hajade jag till – av de 13 projekt som räknas upp finns 12 i innerstaden. Bara ett (Tensta vattentorn) är beläget i ytterstaden.

Jag har tidigare reagerat på den lite njugga inställning till ytterstaden som ibland lyser igenom i de ärenden som vi politiker får (se t.ex. Stad eller förort – en cykelställsfråga?). Även när det gäller belysningsprojekten tycker jag det är svårbegripligt att så mycket prioritet läggs på innerstadens miljöer, medan ytterstaden i stort sett förbises helt – trots att det naturligtvis finns både behov av och potential för förbättrad offentlig belysning i ytterstaden.

Därför är jag glad att jag och mina Folkparti-kollegor i nämnden lyckades driva igenom en skärpning på detta område. I det förslag till beslut som alla Allianspartier (och även Vänsterpartiet) nu enats om understryker vi att det är viktigt att på ett tydligare sätt väva in ytterstadens stadsmiljö i programmet. Trafikkontoret får därför i uppdrag att se över vilka platser i ytterstaden som kan vara lämpliga för belysning i samarbete med privata aktörer.

Jag ser fram emot att även vi som bor i ytterstaden i framtiden kommer att få glädjas över ny trygghets- och trivselskapande offentlig belysning.