Det har riktats ganska mycket kritik åt den norska Nobelkommitténs minst sagt oväntade beslut att tilldela årets fredspris till USA:s president Barack Obama. Nobelkommittén har framställts som lite väl het på gröten och man har jämfört med tidigare fredspristagare, där många onekligen kommit en hel del längre i sitt arbete för fred än vad Obama hunnit göra efter nio månader som president.
Prize for good intentions?
Enligt prismotiveringen får Obama priset bl.a. för att sina "extraordinary efforts to strengthen international diplomacy", för sin "vision of and work for a world without nuclear weapons" och för att han har "created a new climate in international politics".
En mumbo-jumbo-motivering, kan tyckas. Samtidigt måste man konstatera att den norska Nobelkommittén gjort ett val som för en gångs skull ligger nära den avsikt som Alfred Nobel faktiskt gjorde uttryck för i sitt testamente.
Nobel tycks inte haft för avsikt att priset skulle vara ett - vilket det idag de facto är - tack för lång och trogen tjänst; i stället förordade han att priset skulle tilldelas "dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Vad gäller fredspriset skulle pristagaren var den som "verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser".
Mot bakgrund av skaran av fredspristagarkollegor - där bl.a. Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Lech Walesa och Martin Luther King ingår - så kan Obamas utnämning förefalla något förhastad. Men mot bakgrund av urkunden för Nobelpriset så framstår Obama som en om inte självklar så i vart fall inte orimlig pristagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar