Folkpartistisk berg-och-dalbana

För en folkpartist har den här dagen bjudit på både högt och lågt. Det började i morse, när förre partiledaren Bengt Westerbergs debattartikel i SvD nästan fick mig att sätta morgongröten i halsen.

Kaffet i vrångstrupen 1.

Bakgrunden till Westerbergs artikel är att det i samband med den aktuella statliga alkoholutredningen framförts synpunkter från bl.a. lantbrukarhåll att gårdsförsäljning av alkohol borde tillåtas i Sverige. Precis som att man i Italien eller Frankrike kan besöka lokala vinbonden och köpa med sig några flaskor skulle man i Sverige kunna göra detsamma hos den lokala öl- eller vin-(jo, faktiskt!)producenten.

Detta går inte för sig, menar Westerberg. Att slå vakt om detaljhandelsmonopolet är oerhört angeläget. Risken är annars att folk skulle börja dricka förskräckligt mycket.

För mig är liberalismen den ideologi som tar utgångspunkt i individen och tror på hennes förmåga att fatta självständiga beslut rörande sina egna livsval. Statlig klåfingrighet i personliga angelägenheter bör undvikas i det längsta. Därför är det ledsamt att Bengt Westerberg, en ikon för många i Folkpartiet, inte kan bejaka ens denna försiktiga uppluckring i statens grepp om människors liv.

Kaffet i vrångstrupen 2.

Nästa nyhet når mig via Facebook: Eva Flyborg, riksdagsledamot för FP, har motionerat om att det borde införas en åldersgräns för energidrycker. Barn i tio-elvaårsåldern borde inte dricka den här typen av drycker eftersom de innehåller koffein och taurin och de ämnena kan påverka olika kroppsfunktioner negativt. Etcetera.

Man baxnar. Varenda Icabutik är väl full av produkter som kan åstadkomma obehag och skada vid överdriven konsumtion (det vet inte minst alla som fått uppleva de laxerande effekterna av ett omfattande tuggummituggande). Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att ungarna inte bälgar i sig Red Bull från morgon till kväll? Själv kan jag tycka att föräldrar och andra vuxna har ett ansvar här. Men det kanske är för kontroversiellt?

Riksdagen bör omgående förpassa Eva Flyborgs motion dit den hör hemma: i papperskorgen (eller för all del i den mer politiskt korrekta pappersåtervinningen).

Klok liberal 1.

Mitt behov av liberal uppmuntran tillfredsställdes av Rasmus Källberg Jonlund, tjänsteman för FP i Stockholms landsting. Efter sitt giftermål härförleden drabbades han av den statliga byråkratin i form av namnlagen (som ju nyligen varit i ropet i samband med en regeringsrättsdom som medger att män tar kvinnonamn och vice versa). Så här skriver Källberg Jonlund:

Den svenska staten förbehåller sig nämligen rätten att bestämma vilka efternamn myndiga vuxna med samtycke av berörda medmänniskor får bära. En obskyr namnlag som vi nästan inte kunde tro var allvar, gjorde det omöjligt att ta ett av våra efternamn gemensamt och behålla det andra som mellannamn. Den ene makens mellannamn måste vara den andres efternamn.

Tänk! Äntligen en liberal med liberalismen som utgångspunkt. Precis som Källberg Jonlund själv konstaterar är namnlagen förvisso inte det mest akuta problemet att lösa i samhället. Men lagens inskränkningar är samtidigt "helt onödiga och därmed helt oacceptabla för en liberal som bara kan tolerera väl motiverade regleringar av människors frihet".

Klok liberal 2.

Sedan måste nämnas liberale debattören Johan Ingerös kloka ord med anledning av gårdagens SVT-dokumentär om unga homosexuella i hederskulturer. Jag ska inte försöka referera Ingerös inlägg, men citerar gärna en av många kloka passager.

När Muhammad, den unge man som tvingats begära skyddat boende för att undkomma sin familj, satt hos polisen sa han något viktigt som svenska myndigheter borde ta till sig. Han sa att vi är så toleranta att vi inte klarar av att upprätthålla våra egna lagar. [...] Det är detta som spökar när våra landsting börjar "rekonstruera" icke-existerande mödomshinnor, när kommunpolitiker sällar sig till skanderande judehatare i anslutning till tennismatcher eller när journalister kritiserar kollegor som publicerar "blasfemiska" bilder istället för att stå upp för den pressfrihet som de själva rimligen borde vara redo att strida och dö för.

Värsta galenpannan.

Som avslutning på detta olidligt långa blogginlägg vill jag gärna utse dagens värsta politiska galenpanna, alla kategorier: Moderaten Annicka Engblom, som tycker att Sverige ska ta ett par steg tillbaka i demokratiseringsprocessen genom att låta kungen utse statsminister. Jag vet inte vad jag ska säga. Men för Moderaternas skull hoppas jag att det finns åtminstone något annat i Engbloms politiska gärning som gör att hon är värd sitt riksdagsarvode.