2009-10-05

Folkpartistisk berg-och-dalbana

För en folkpartist har den här dagen bjudit på både högt och lågt. Det började i morse, när förre partiledaren Bengt Westerbergs debattartikel i SvD nästan fick mig att sätta morgongröten i halsen.

Kaffet i vrångstrupen 1.

Bakgrunden till Westerbergs artikel är att det i samband med den aktuella statliga alkoholutredningen framförts synpunkter från bl.a. lantbrukarhåll att gårdsförsäljning av alkohol borde tillåtas i Sverige. Precis som att man i Italien eller Frankrike kan besöka lokala vinbonden och köpa med sig några flaskor skulle man i Sverige kunna göra detsamma hos den lokala öl- eller vin-(jo, faktiskt!)producenten.

Detta går inte för sig, menar Westerberg. Att slå vakt om detaljhandelsmonopolet är oerhört angeläget. Risken är annars att folk skulle börja dricka förskräckligt mycket.

För mig är liberalismen den ideologi som tar utgångspunkt i individen och tror på hennes förmåga att fatta självständiga beslut rörande sina egna livsval. Statlig klåfingrighet i personliga angelägenheter bör undvikas i det längsta. Därför är det ledsamt att Bengt Westerberg, en ikon för många i Folkpartiet, inte kan bejaka ens denna försiktiga uppluckring i statens grepp om människors liv.

Kaffet i vrångstrupen 2.

Nästa nyhet når mig via Facebook: Eva Flyborg, riksdagsledamot för FP, har motionerat om att det borde införas en åldersgräns för energidrycker. Barn i tio-elvaårsåldern borde inte dricka den här typen av drycker eftersom de innehåller koffein och taurin och de ämnena kan påverka olika kroppsfunktioner negativt. Etcetera.

Man baxnar. Varenda Icabutik är väl full av produkter som kan åstadkomma obehag och skada vid överdriven konsumtion (det vet inte minst alla som fått uppleva de laxerande effekterna av ett omfattande tuggummituggande). Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att ungarna inte bälgar i sig Red Bull från morgon till kväll? Själv kan jag tycka att föräldrar och andra vuxna har ett ansvar här. Men det kanske är för kontroversiellt?

Riksdagen bör omgående förpassa Eva Flyborgs motion dit den hör hemma: i papperskorgen (eller för all del i den mer politiskt korrekta pappersåtervinningen).

Klok liberal 1.

Mitt behov av liberal uppmuntran tillfredsställdes av Rasmus Källberg Jonlund, tjänsteman för FP i Stockholms landsting. Efter sitt giftermål härförleden drabbades han av den statliga byråkratin i form av namnlagen (som ju nyligen varit i ropet i samband med en regeringsrättsdom som medger att män tar kvinnonamn och vice versa). Så här skriver Källberg Jonlund:
Den svenska staten förbehåller sig nämligen rätten att bestämma vilka efternamn myndiga vuxna med samtycke av berörda medmänniskor får bära. En obskyr namnlag som vi nästan inte kunde tro var allvar, gjorde det omöjligt att ta ett av våra efternamn gemensamt och behålla det andra som mellannamn. Den ene makens mellannamn måste vara den andres efternamn.
Tänk! Äntligen en liberal med liberalismen som utgångspunkt. Precis som Källberg Jonlund själv konstaterar är namnlagen förvisso inte det mest akuta problemet att lösa i samhället. Men lagens inskränkningar är samtidigt "helt onödiga och därmed helt oacceptabla för en liberal som bara kan tolerera väl motiverade regleringar av människors frihet".

Klok liberal 2.

Sedan måste nämnas liberale debattören Johan Ingerös kloka ord med anledning av gårdagens SVT-dokumentär om unga homosexuella i hederskulturer. Jag ska inte försöka referera Ingerös inlägg, men citerar gärna en av många kloka passager.
När Muhammad, den unge man som tvingats begära skyddat boende för att undkomma sin familj, satt hos polisen sa han något viktigt som svenska myndigheter borde ta till sig. Han sa att vi är så toleranta att vi inte klarar av att upprätthålla våra egna lagar. [...] Det är detta som spökar när våra landsting börjar "rekonstruera" icke-existerande mödomshinnor, när kommunpolitiker sällar sig till skanderande judehatare i anslutning till tennismatcher eller när journalister kritiserar kollegor som publicerar "blasfemiska" bilder istället för att stå upp för den pressfrihet som de själva rimligen borde vara redo att strida och dö för.
Värsta galenpannan.

Som avslutning på detta olidligt långa blogginlägg vill jag gärna utse dagens värsta politiska galenpanna, alla kategorier: Moderaten Annicka Engblom, som tycker att Sverige ska ta ett par steg tillbaka i demokratiseringsprocessen genom att låta kungen utse statsminister. Jag vet inte vad jag ska säga. Men för Moderaternas skull hoppas jag att det finns åtminstone något annat i Engbloms politiska gärning som gör att hon är värd sitt riksdagsarvode.

7 kommentarer:

Folkbokförare på Skatteupplysningen sa...

Nu är jag inte insatt i Rasmus namnärende, men det finns ett kryphål i namnlagen som i vissa fall möjliggör att man kan bära samma mellannamn-efternamns-kombination som sin make/maka. Det kryphålet informerar i alla fall jag om när jag får en sådan namnfråga.

Annars kan jag hålla med om att namnlagen är föråldrad.

Anonym sa...

Personligen skulle jag inte lägga ut en bild på en person, och som enda bildtext skriva "värsta galenpannan".

Visst låter det konstigt, det som skrivits i tidningarna. Och också som du återger motionen. Men när jag läser på AE:s egen blogg är det inte så uppåt väggarna. Tanken verkar ju inte vara att kungen själv skulle utse statsministern, utan enbart överta rollen från talmannen att utifrån svenska folkets röster i valet komma fram till vem som lämpligen kan tänkas bli statsminister.

Fördelarna med detta skulle vad jag förstår vara bland annat:
- talmannen har alltid en politisk bakgrund medan knugen är neutral. I den mån det finns någon reell makt vid utseendet av statsminister så kan den vara lämpligare att placera på en opartisk instans än på någon som ägnat hela sitt liv åt att jobba för det ena laget.
- Om vi ändå ska ha en kung, så är det väl lika bra att han får något att göra, och inte enbart en ceremoniell roll.

Jag ser inte faran med att knugen skulle få något att göra som i vart fall liknar vanligt arbete. Det är ju inte så att han i ett val där de borgerliga fått 60 % av rösterna skulle kunna bestämma att sossarna får bilda regering.

Visst kan man ha åsikten att kungahuset bör avskaffas, men så länge vi har det kvar kan man väl få föra en diskussion om vad kungahuset ska användas till - utan att bli stämplad som galen?

Jesper Svensson sa...

Folkbokförare på Skatteupplysningen - Vad trist att Rasmus inte kommit i kontakt med dig då, när han pratat med Skatteverket.

Anonym - Epitetet "värsta galenpannan" är sällan så väl passande som i det här fallet. Monarkin är en bisarr kvarleva från en tid då Sverige var diktatur, kungen bör inte ha någon som helst funktion i det demokratiska systemet. Redan att de folkvalda tvingas resa sig för kungen och lyssna till hans tal vid varje riksdagsöppnande är ett hån mot folkstyret och tanken att all offentlig makt utgår från folket.

Om man påstår att kungen ska vara direkt inblandad i processen att utse statsminister så vill man alltså flytta inflytande från de demokratiskt valda aktörerna till en funktion som saknar folkligt mandat. Det tycker jag är oerhört stötande, och en riksdagsledamot som föreslår en sådan sak kan jag inte tycka är annat än en galenpanna. Och då uttrycker jag mig ändå milt.

"Kungen är neutral", säger du. Nej, varför det? Han utnyttjar av hävd inte sin rösträtt, men det innebär väl inte att han inte har en politisk uppfattning? Vem vet vad han har för dold agenda?

Och nej, kungen ska inte ha något att göra. För det första ska vi inte ha någon kung över huvud taget, men så länge monarkin är kvar så ska kungens uppgifter reduceras till ett absolut minimum. Inblandningen i riksdagens öppnande är totalt överflödigt. Att han skulle få ytterligare inflytande är fullständigt otänkbart.

OCh, alldeles oavsett allt detta så kan man fråga sig vad det är för problem som Annicka Engblom försöker åtgärda. Nuvarande ordning fungerar väl alldeles utmärkt och varför försöka laga något som inte är trasigt?

Anonym sa...

I princip håller jag med dig vad du skriver om monarkin. Jag står alltså inte bakom AE:s förslag. Men jag har också förståelse för att man kan vilja ha monarkin kvar, och i så fall är det ju logiskt att också vilja utveckla vad kungahuset ska syssla med. Vad ska ligga i den funktion som vi faktiskt har och kommer fortsätta ha?

Det finns ju till och med folk som påstår att Sverige tjänar ekonomiskt på kungahuset i form av den PR för landet de gör.

Är du verkligen politiskt aktiv, och med grundinställningen att man inte ens ska få diskutera att "laga något som inte är trasigt"? Vilken utveckling får man i samhället då?

När det gäller kungens ev. politiska neutralitet så kan väl konstateras att talmannen hämtas direkt från ett politiskt parti, och får antas i huvudsak ha kvar sina sympatier hos det partiet. Kungen har säkert en uppfattning (och som sannolikt ligger mer till höger än till vänster) - men han är inte hämtad direkt från ett av partierna. Och på så sätt är han om inte neutral, så i vart fall inte tydligt partisk.

En mer angelägen sak att avskaffa än kungahuset, tycker jag skulle vara nämndemannasystemet. Varför avdankade expolitiker ska sitta och sova sig igenom huvudförhandling/muntlig förhandling är för mig en gåta. De tillför inget vid överläggningar, de är inte representativa för befolkningen och titt som tätt läcker de till pressen så rättegångar måste tas om.
- Där har du en kvarleva som är irrationell och värdelös, och som har en praktisk (och negativ) betydelse.

Jesper Svensson sa...

Anonym - Jag har inte påstått att hon inte får lyfta frågan om hon. Men jag måste väl ha rätt att tycka att hon är urbota dum som gör det?

Visst, det finns de som påstår att Sverige tjänar ekonomiskt på kungahuset. Vem vet, det hade kanske varit ännu mer ekonomiskt fördelaktigt att införa diktatur rakt över? (Min poäng är att jag inte tycker att man ska reducera statsskicket till en fråga om kronor och ören. Det är en fråga om huruvida vårt land ska styras enligt demokratiska principer eller inte.)

Att man inte är tydligt partisk behöver inte innebära att man är mer trovärdig i rollen som statsministerföreslagare.

När det gäller nämndemannasystemet håller jag med dig. Men det är en helt annan diskussion.

Anonym sa...

Absolut. Tyck att hon är en kossa. Och om du till och med vill skriva det på din blogg - självklart.

För egen del brukar jag inte säga rakt ut varje gång jag tycker att någon är dum i huvudet. Det verkar vara ett opraktiskt förhållningssätt. Och jag skulle än mindre få för mig att göra det på en blogg.

Och mänskan har väl inte gjort sig skyldig till mera än att föreslå något som du ogillar? Då du själv kräver ett tillåtande diskussionsklimat på din arbetsplats skulle du kanske kosta på dig att själv vara mer tolerant mot dina medmänniskor?

För egen del har jag i alla fall synnerligen svårt att bli upprörd över att riksdagsledamöterna tvingas höra kungen tala vid riksdagens öppnande en gång per år. Det kvalificerar knappt som i-landsproblem.

Jag måste också upp med ett rött skynke: Förklara gärna vilka praktiska nackdelar vi som medborgare drabbas av genom att leva i en monarki. Jag är alltså inte intresserad av principfrågor som att makten ska utgå från folket, eller att man inte ska få ärva en maktposition etc. Jag kan inte se några faktiska problem orsakade av att vi har ett kungahus, och som faktiskt drabbat mig på något sätt. Som du själv påpekar bör kostnaden inte ensam få fälla avgörandet kring styrelsesätt.

Jesper Svensson sa...

Anonym - Annicka Engblom är riksdagsledamot och således van vid politikens hetluft. Hon bör tåla en raljant bloggare. Kollegorna på min arbetsplats är inte riksdagsledamöter och mot dem uttrycker jag mig heller inte lika raljant (med untantag för verksledningen, som har en sådan maktposition att de får tåla lite hårdare ord ibland).

Men kom igen. Om diskussionen ska föras utifrån det perspektivet så har ju rätt få av grundlagsfrågorna praktiska implikationer på vår vardag. Tre- eller fyraåriga mandatperioder, spelar det någon roll? Länsindelningen, who cares? Valdag andra eller tredje söndagen i september, är det skillnad mellan liv och död?

Frågan om statsskicket är i huvudsak en principiell fråga. Det handlar om vårt land ska styras av demokratiska principer ända upp i högsta statsledningen, eller om tanken om folkstyret ska tappa kraft strax under statschefens fötter. Vad jag tycker i frågan torde ha framgått.