Efter Corona blir det som vanligt

I DN intervjuas filosofen Jonna Bornemark och framtidsforskaren Gustaf Arrhenius om sina tankar om framtiden efter Corona-pandemin.

Jonna Bornemark, Coronaviruset och Gustaf Arrhenius.
Bild från DN. Foto: Magnus Hallgren, TT, Sara Moritz

Alla förutsägelser om framtiden består av mer eller mindre kvalificerade gissningar. Bornemarks och Arrhenius torde vara så kvalificerade som framtidsgissningar kan bli. Tänkte därför applicera mina egna, mindre kvalificerade gissningar på deras. Så får vi se sen vem som fick mest rätt!

1: Vi ägnar oss åt väsentligheterna

"I kriser ställs [saker] på sin spets, vad var egentligen viktigt, vad var rätt skönt att slippa när man satt i karantän. Och det visar sig att – shit – det här var det som jag inte kan leva utan. På det sättet är ju kriser alltid nyttigt. För i det vanliga vardagssurret är det lätt att tappa blicken på det som är viktigt."

Min gissning: Jag tror att vi ganska snart efter Coronan kommer vara igång med vårt trams igen. Det kommer vara så skönt att slippa Coronaångesten att vi kommer vältra oss i trams, bara för att vi plötsligt kan. Jag tror att fyllorna kommer vara blötare och festivalerna festligare, att även det stundande 20-talet kommer beskrivas som "The Roaring Twenties". Men det kommer finnas handsprit överallt.

2: Experternas eller de auktoritära ledarnas återkomst

"Vi ser redan nu experternas återkomst. Alla frågar experterna. Vi har aldrig sett så många professorer och experter i tidningen."

Min gissning: Med tanke på hur mycket tid folk ägnat åt att studera smittspridningsdiagram och lära sig om R-faktorn så tror jag de har rätt. Eller i vart fall hoppas. Tänk om det efter Coronan börjar spela lite mer roll vem det är som säger något, inte bara vad som sägs?

3: Vi kommer våga prata om prioriteringarna i vården

"Man har ju alltid gjort prioriteringar på olika nivåer i till exempel vården. Men nu kommer de här prioriteringarna upp till ytan. Det är en diskussion som kommer att finnas kvar när det här är över."

Min gissning: Nej det tror jag inte. Prioriteringar i vården är svårt och jobbigt att prata om, och inte ens under brinnande pandemi verkar det finnas en allmän förståelse för att prioriteringar behöver göras. Snarare tror jag fler kommer ropa efter "mer pengar till vården", i hopp om att det kommer lösa prioriteringsproblemet. (Vilket det förstås inte kommer göra.)

4: Det kommer att bli vanligare att folk stannar hemma när de är sjuka

"Att stanna hemma när man är krasslig kommer bli det nya normala."

Min gissning: Jag tror också att toleransen – i alla fall på kort sikt – mot nysande och snörvlande kollegor kommer att minska och att det kommer uppfattas som ansvarsfullt och omtänksamt att jobba hemifrån när man känner sig sjuk (snarare än som ett försök att snika åt sig sovmorgon och en slapp arbetsdag).

5: Vi inser att vi kan göra radikala förändringar

"Det är så fascinerande hur vi plötsligt kunde bli så handlingskraftiga, när vi förut varit så passiva. Framför allt på statlig nivå. Allting behöver inte rulla på som vanligt. Men miljöfrågan är mycket svårare för där är det inte ett virus som ska besegras, utan vi själva och vår egen kultur."

Min gissning: Ja det inser vi. Men vi inser också hur tråkiga och begränsande dessa radikala förändringar är. Jag tror vi kommer frusta av lust att flyga ut i världen, när vi väl får göra det igen.

6: På med masker och handskar, slut med handskakningar

Framtidsexperterna tror inte att handskakningarna kommer att försvinna, men: "Det är ju tragikomiskt att vi nyligen haft en infekterad debatt om att 'i Sverige skakar vi hand' och så sker det här... [D]et kan bli vanligare med ansiktsmasker. Eller att vi ser en återkomst av modet med handskar även på sommaren."

Min gissning: Ingen i Sverige använder ansiktsmask under Corona-pandemin, så det tror jag inte någon kommer att göra sedan heller. Handskakningstraditionen tror jag heller inte kommer att försvinna (hur skönt det än vore att slippa ta i alla dessa främmande händer) men jag tror att de som av olika skäl väljer att inte hälsa genom att ta i hand kommer mötas med lite större förståelse.

Avslutande reflektion

Det är populärt att spekulera i vilka långsiktiga effekter Corona-pandemin kommer att få. Eftersom allt känns så stort och överväldigande just nu, när vi är mitt i stormen, vill vi nog också gärna tro att den kommer leda till stora förändringar i vår kultur eller vårt samhälle. Men jag tror vi misstar oss.

Varken Estoniakatastrofen eller tsunamin fick, mig veterligen, några påtagliga långsiktiga effekter på vår benägenhet att åka färja eller resa till Thailand. 9/11 fick förvisso omfattande påverkan – krigen i Irak och Afghanistan och de därpå uppblossande konflikterna i Mellanöstern, den arabiska våren, Syrienkriget och den ännu pågående flyktingkrisen – men jag har svårt att tro att Corona-pandemin skulle ha en sådan eskalerande effekt. (Dock en brasklapp är för vad som blir konsekvenserna av den nyinförda diktaturen i Ungern och Polens vittrande demokrati.)

Vi kommer se över våra beredskapslager och smittskyddslagstiftningen, på nationell och europeisk nivå. Säkert en rad andra åtgärder för att göra oss bättre rustade för nästa pandemi. Vi kommer vänja oss vid att jobba mer på distans och lite såna saker. Ekonomin kommer att återhämta sig. Men förvånansvärt snart kommer livet att vara ungefär som vanligt.

Om vådan av vinklade nyheter

Du tror kanske inte att Vladimir Putins angrepp på Angela Merkel och middagsmenyn på ett äldreboende i Trelleborg har något gemensamt, men det har de faktiskt.


I tidningen New York Times skriver Jochen Bittner att den ryske presidenten, efter att ha stört Hillary Clintons valkampanj i USA, kommer rikta sin uppmärksamhet på Angela Merkels försök att bli återvald till tysk förbundskansler 2017.


Skälet är att Merkel är en av allt färre ledare av internationell tyngd som förmår stå upp mot Putin. Efter annexeringen av Krim har Merkel, skriver Bittner, "been the most consequential voice for punishing Russia ... And she still believes in a united, integrated European Union, a bastion of liberal values and, at least implicitly, a political and economic bulwark against Russia". Klart han vill jäklas med henne.


En metod som används är att sprida falska nyheter och därmed urholka förtroendet för våra institutioner, våra politiker och vår demokrati. I vår digitala värld kan sådana fejknyheter snabbt få spridning. I den mylla av osäkerhet och förvirring som uppstår trivs alternativmedier och populiströrelser bra. Om man inte längre kan lita på någon, kan man lika gärna läsa den som bekräftar ens egen uppfattning.


Vilket för oss till äldreboendet i Trelleborg. Strax innan jul gjorde SVT en stor grej av att kommunens politiker serverade de äldre filmjölk för att spara pengar. En häpnadsväckande nyhet – om den varit sann. Skånska Dagbladet berättar nu att det i själva verket rör sig om ett projekt där de äldre serveras enklare kvällsmat (gröt, lasagne, crêpes), eftersom mycket av den traditionella middagsmat som tidigare lagades inte blev uppäten. Även om projektet ännu inte utvärderats har det visat sig att de äldre gått upp i vikt under året, vilket är positivt. Men "förtroendet för kommunen har påverkats", som Skånska Dagbladet konstaterar. Naturligtvis inte i positiv riktning.


Journalistiken och fria medier har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Journalister förväntas rapportera någorlunda sanningsenligt och balanserat om det som händer i världen, och de förväntas granska dem som har makt och inflytande. "We journalists will put pressure on companies like Facebook and Twitter to be vigilant against fake news", skriver Jochen Bittner i sin krönika i New York Times och det låter ju bra. Men när det är journalisterna själva som producerar nyheter som är fejkade eller starkt vinklade – vem ska då sätta press? Hur kan vi klandra den som förlitar sig på Avpixlat och Fria Tider för sin nyhetsförsörjning, när inte ens public service är pålitliga?


Möjligen ser vi en utveckling mot alltmer klickjagande och hårdvinklad journalistik. Möjligen har detta något samband med att de senaste årens nyordslistor innehållit ord som "faktaresistens" och "trumpifiering". Möjligen kommer något positivt ur det men hittills verkar det mest gynna Putin och populisterna. Jag känner mig inte lugn som en filbunke.

Ordning och reda med (L)!

I helgen bytte Folkpartiet Liberalerna namn till Liberalerna. Eller, som någon fyndigt uttryckte det i debatten inför namnbytet: "Vi gör oss av med förnamnet men behåller familjenamnet." Ett av skälen till namnbytet är att vår ideologi tydligare ska framgå av partinamnet.

I anslutning till namnbytet uppstod viss diskussion kring hur partinamnet ska förkortas – Lib, som partiet ville, eller L, som språkvården föredrog. Fördelen med Lib är förstås att det är lättare att förstå vad som avses. Dessutom syns det ju lite mer, rent grafiskt. Det är naturligt att partier, liksom andra organisationer, vill att det egna namnet ska sticka ut så mycket som möjligt. Därför skriver Ikea och Ica alltid IKEA och ICA i sin egen reklam, även om den vedertagna principen är att förkortningar som uttalas som ord enbart skrivs med stor inledningsbokstav, medan förkortningar som uttalas bokstav för bokstav skrivs med stora bokstäver (således Saco, men TCO och LO).

Vad gäller förkortningar för politiska partier så skrivs de numera med stora bokstäver: M, S, C och V. Detta gäller även partier som kommit att förkortas med två bokstäver: KD, MP, SD och tidigare FP (även om man förstås hade kunnat argumentera för Kd, Mp, Sd och Fp).

Till stöd för Lib skulle kunna anföras att partinamn inte förkortas helt konsekvent. Varför blev det t.ex. FP, men inte VP eller CP? Och varför blev Socialdemokraterna bara S när Kristdemokraterna blev KD? I linje med detta borde även Lib kunna accepteras.

Nu är dock detta en fråga som i praktiken inte löses genom argumentation utan genom den praxis som etableras bland professionella språkbrukare. Språkrådet var snabba med att rekommendera L, och journalisterna följer efter. Därmed lär L snabbt etablera sig, och eventuella försök från partiet att framhärda med Lib bara leda till otydlighet och en prestigekamp dömd att förloras. Därför var det klokt av Liberalerna så snabbt besluta sig för att själva använda L som förkortning.

För egen del tycker jag att L är mer i linje med hur övriga partier förkortas, och konsekvens tilltalar mig. Det blir mer ordning och reda med L, helt enkelt!

Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på

Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.

Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.

Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.

Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.

Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.

Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

En bit historia i bröstfickan

Bröstnäsduken. Den har sin givna plats i varje välklätt sammanhang. Oavsett om det är en stram variant à la Mad Men eller en nonchalant nedstucken sommarbukett så kan näsduken göra underverk för att skapa balans och ge klädseln ett estetiskt lyft.

Bilder från Abcneckties.com och Atttire.com.

Det finns ett oändligt utbud av näsdukar, såväl vad gäller färg, mönster och material. När jag idag började botanisera bland herrekiperingens näsdukar så visste jag ungefär vad jag var ute efter. Och det var inte en vit linnenäsduk. Men när jag fick höra den här berättelsen så kunde jag inte motstå att slå till.

I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.

Näsduk i fil de bouche-linne från Simonnot Godard.

För en tid sedan upptäcktes dock ett lager med fil de bouche-näsdukar i Simonnot Godards arkiv. De är tillverkade 1906, och har alltså legat bortglömda i över ett sekel. De är tillverkade helt för hand, och linnet är så mjukt att det närmast påminner om bomull.

Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.

Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff

Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där, var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska. 

Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.

Kraschade bostadslöften.
Bild från Handelskammarens rapport.

I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat pensionsåldern för länge sedan. 

Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende. Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk, med Stockholmsmått mätt. 

I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare. Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl behöver. 

Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras. Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga bostäder med ett luftslott. 

Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats

Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.

Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:

"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."

Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.

Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.

Tioårsjubileum!

Idag för exakt tio år sedan klev en 25-årig yngling på tåget som skulle avgå från Halmstads centralstation med destination Stockholm. Han hade i början av sommaren tagit magisterexamen i handelsrätt vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, och nu hade han fått sitt första jobb – som skatteredaktör vid informationsförlaget Thomson Fakta.

Min första tid i Stockholm tillbringades på golvet hemma hos en kompis i Axelsberg. Det jag främst minns av den tiden var de svala nätterna – han insisterade på att ha fönstret öppet, och under samma öppna fönster låg den madrass (i själva verket några soffdynor) som var min sovplats. Oktobernätternas uppfriskande vindpustar ackompanjerades av tunnelbanans taktfasta dunkande och skramlande på spåren långt där nedanför.

Det min kompis främst minns är förmodligen den inte fullt genomstekta kyckling som jag en gång bjöd på när det var min tur att laga middag. Eftersom ingen av oss drabbades av magsjuka kan den dock inte rimligen ha varit så hälsovådlig som han försökte göra gällande.

Familjen på besök, Gimmerstavägen 2004.

Far och mor på Gimmerstavägen.

Efter ett par veckor i Axelsberg kunde jag så flytta in i min första egna lägenhet på Gimmerstavägen 22 i Örby slott. Själva slottet härbärgerade för övrigt Vietnams ambassad, och från balkongen hade jag till min stora irritation god utsikt över den röda kommunistflaggan som vajade från ambassadens flaggstång. För att få lite balans i tillvaron engagerade jag mig året därefter i Folkpartiets lokalförening i Älvsjö. Men den första förening jag blev aktiv i var faktiskt Republikanska Föreningen, där jag var med och startade upp Stockholmsavdelningen. En härlig pionjärtid!

Kollegan Annica och jag fick vara fotomodeller när
Thomson Faktas kommenterade lagbok jubilerade år 2005.

Inför mitt första "riktiga" jobb var jag naturligtvis nervös, sådär som jag antar att man är när man aldrig haft ett sådant jobb tidigare och inte vet om man kommer att klara av det. Arbetsplatsen låg vid Vanadisplan, i de kvarter som senare skulle bli hippa och fyllas av creddiga konstgallerier. Typiskt nog påbörjades den creddiga omvandlingen ungefär i samma veva som jag bestämde mig för att återigen utmana min nervositet genom att söka juristjobb på en stor statlig myndighet. Men dessförinnan fick jag vara med om en historisk händelse.

"I dag var luften lite lättare att andas ... Hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le" – så skrev jag på min hemsida den 18 september 2006, dagen efter att Alliansen hade tagit över makten. Jag kan fortfarande minnas den känslan, när jag vek upp från Karlbergsvägen och gick längs Dalagatan på väg till jobbet, trött efter valrörelsen i allmänhet och gårdagens valvaka i synnerhet, men ändå totalt upprymd av glädjen över valsegern. När jag kom till jobbet var det många som delade den glädjen med mig.

Arbetsplats nr 2: Skatteverket.

Åren 2007 till 2010 var jag alltså momshandläggare på Skatteverket, som huserade i den dystraste betongklossen på hela Södermalm. För att pigga upp tillvaron började jag blogga under rubriken Inifrån Skatteverket. Bloggen blev med tiden tämligen populär bland mina kollegor, men möjligen mindre populär bland mina chefer. Mitt bloggande hindrade förvisso inte att jag lyckades hyfsat bra på Skatteverket – en arbete som emellertid tog paus i slutet av 2010, då jag påbörjade min tjänst som landstingsrådssekreterare för Folkpartiet i Stockholms läns landsting.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag flyttat från Örby slott till Hammarbyhöjden. Jag köpte en lägenhet där i början av 2007 för 1,1 miljoner, vilket jag då tyckte var skrämmande mycket pengar. Men sedan dess har ju priserna bara gått upp, och idag framstår det som billigt. Min familj besöker mig titt som tätt i Stockholm. Min pappa hann dock bara se min nya lägenhet en gång innan han gick bort i cancer den 2 november 2007. Det är utan tvekan det tyngsta jag upplevt under mina år här i Stockholm. I övrigt måste jag säga att jag känner mig väldigt väl omhändertagen av huvudstaden, och jag har i stort sett bara positiva minnen från mina tio år i den här stan.

Båttur i Mälaren, 2009.

I början av november 2004, efter en månad i Stockholm, skrev jag så här: "Det fantastiska är att jag trivs så bra med allt. Trivs med min lilla lägenhet i det trevliga området Örby slott, stormtrivs på jobbet (och det säger jag inte för att fjäska för chefen; jag har faktiskt kommit på mig själv med att ha ett brett leende på läpparna när jag kliver in på kontoret en måndagmorgon!) och gillar storstan."

Det fantastiska är, skulle jag nu vilja tillägga, att jag känner precis likadant fortfarande.

Därför borde inte Björn Söder valts till talman

I måndags samlades den nyvalda riksdagen för att välja sina – och Sveriges – främsta representanter, nämligen talmannen och de vice talmännen. Talmansvalet är sällan kontroversiellt, men denna gång vållade det viss uppståndelse. Skälet till detta är att talmansposterna enligt praxis fördelas mellan partierna i storleksordning: störst parti (i regeringsställning) får utse talman, näst största parti utser förste vice talman och så vidare. Vid 2014 års val blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Borde ha respekterade företrädare.
Foto: Melker Dahlstrand

Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig väsentligt från vad den överväldigande majoriteten av svenska folket – och dess valda ombud i riksdagen – tycker. Därför uppstod också en diskussion med anledning av den praxis som gällt för talmansvalet. Är det verkligen rimligt att en sverigedemokrat ska få bli talman?

Förespråkarna menade att praxis bör gälla, av såväl formalistiska som strategiska skäl. Att hindra SD:s kandidat, Björn Söder, från att bli talman skulle innebära ett avsteg från de överenskomna spelreglerna och ge Sverigedemokraterna en martyrroll, vilket skulle kunna stärka dem i kommande val.

Min uppfattning är att det resonemanget inte håller. Den praxis som gällt – det handlar alltså inte om någon lagregel utan om ett slags överenskommelse mellan riksdagspartierna – måste rimligen bygga på att riksdagens partier känner någon form av ömsesidig respekt för varandra. Den respekten känner inget parti för Sverigedemokraterna, och det finns därför inget skäl för riksdagsledamöterna att vara bundna av tidigare praxis. Det måste vara möjligt för riksdagsledamöterna att göra avsteg från praxis när den inte längre tjänar Sveriges bästa – och 300 av 349 folkvalda torde vara överens om att en sverigedemokratisk talman inte är en bra representant för vårt land.

En del hävdar att det vore odemokratiskt att stänga ute SD från talmansposten, i linje med de diskussioner som förts angående att trixa med riksdagsutskottens storlek för att förhindra att SD får platser där. Jag tycker inte det resonemanget håller. Att bli utstängd från ett utskott medför en reell påverkan på ett partis möjligheter att bedriva politiskt fotarbete, och är därmed mer problematiskt ur demokratisk synvinkel. Att inte få en talmanspost är förvisso en prestigeförlust, men knappast något som påverkar partiets möjligheter till politiskt arbete – trots allt är det ju ändå bara fyra av riksdagens åtta partier som är representerade på talmanspodiet.

I stället för att riksdagsledamöterna tog ansvar för att rösta fram fyra talmän som de kunde stå bakom såsom ledare och företrädare för den parlamentariska församling de blivit invalda i, fick vi nu i stället se motsägelsefulla symbolhandlingar när riksdagsledamöter demonstrativt rev sönder röstsedeln med Björn Söders namn – samtidigt som de stoppade en blankröst i kuvertet och därmed medverkade till att släppa fram samme Söder till en vice talmanspost.

Jag menar att de 300 icke-sverigedemokratiska riksdagsledamöterna hade haft goda argument för att frångå hittillsvarande praxis vad gäller talmansvalet, och jag beklagar att de föredrog att låta en sverigedemokrat bli talman framför att göra sig omaket att faktiskt rösta på en acceptabel kandidat.

Läs även
Järnröret blev talmansklubba

Ingenting spelar roll för Stockholms nya finansborgarråd

Idag intervjuar DN Karin Wanngård, socialdemokraten som väntas ta över efter trygga Sten Nordin (M) som finansborgarråd i Stockholm. Karin Wanngård har hittills gjort sig känd för – eller rättare sagt, hon har inte gjort sig känd för någonting. Faktum är att bara var sjätte stockholmare vet vem Socialdemokraternas toppnamn är.

Det här är Karin.

Men om Karin Wanngård är osynlig, så är det inget emot hennes politik. Det blir uppenbart i dagens DN-intervju. Wanngård är säker på att förhandlingarna med V och MP kommer att gå i lås. Varför? Jo, för att ingenting spelar någon roll för henne. Inga frågor är nämligen heliga. Det vill säga, Karin Wanngård är beredd att kompromissa om allt. Så talar en politiker som vill ha makt, inte för att förändra utan för maktens egen skull.

Jo förresten, en sak tycks Karin Wanngård inte vara beredd att kompromissa om: Skatten för stockholmarna ska höjas. Det tycks vara ett självändamål, intervjun innehåller inget spår av resonemang kring att först och främst använda de skattepengar som finns på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilket annars vore en rimlig utgångspunkt med tanke på hur stark ekonomi Stockholm har.

Två bra saker tycker jag dock att Karin Wanngård säger i intervjun: Hon ska sluta gå omkring i mysbyxor i Vällingby centrum. Och hon lovar att lägga av i tid. Jag kan inte vänta tills den tiden är inne.

Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:

7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.

6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.

5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.

4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.

3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.

2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).

1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

Bygg spårvägar – inte barriärer

I ett tidigare inlägg på bloggen (se Låt inte spårvägen bli ett sår i city!) har jag uppmärksammat vad jag uppfattar som ett stadsmiljöproblem i samband med att Stockholm får nya spårvägslinjer. Spårvägarnas dimensionering och de säkerhetsanläggningar de omgärdas av bidrar till att spåren blir en barriär i staden.

I dag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen där jag utvecklar detta resonemang, med utgångspunkt i en aktuell artikel i tidskriften Modern Stadstrafik. Läs gärna det inlägget: Bygg spårvägar – inte barriärer

Urspårad stadsplanering?

Sätt inte rasisterna i centrum!

Att bråka med nazister ger dem bara uppmärksamhet. Det är svårt att tänka sig en värre björntjänst åt antirasismen.

Igår lyckades det nazistiska Svenskarnas parti samla ett 50-tal anhängare till ett möte på Gustav Adolfs torg. Samtidigt samlades tusentals motdemonstranter för att genomföra en manifestation mot nazisterna. Som vanligt i dessa sammanhang hade ett antal våldsbenägna individer från extremvänstern anslutit för att ställa till med bråk.

Ett dåligt sätt att bekämpa rasismen.

Jämfört med vid förra veckans demonstration i Malmö tycks polisen denna gång ha varit mer framgångsrik i att förhindra tumult, men händelsen fick ändå ett ordentligt genomslag i media. Ingen har kunnat undgå nazistmötet i Stockholm. De s.k. "antirasister" som tar varje tillfälle i akt att slåss mot sina meningsmotståndare har därmed gett Svenskarnas parti en uppmärksamhet de annars inte kunnat drömma om. En värre björntjänst åt antirasismen är svår att tänka sig. Förintelseöverlevaren Emerich Roth förklarar varför i en intervju:

"En av de intelligentaste ledarna nazisterna haft i Sverige sa till mig: Enda gången vi kände oss besegrade och skamsna var när vi skulle demonstrera och ingen var där. Ingen brydde sig om oss."

Våldsvänstern är dessvärre inte ensam om att ge främlingsfientligheten oförtjänt uppmärksamhet. Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har oppositionen tagit varje tillfälle i akt att framhäva deras vågmästarroll och insinuera att regeringen stöder sig på Sverigedemokraterna. Jag vet inte hur många gånger jag hört Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt ställa retoriska frågor kring hur regeringen förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Det är korkat, av två skäl. För det första för att det är obehövligt. Regeringen har hela tiden varit glasklar med att man inte avser ge Sverigedemokraterna något inflytande, och några politiska förhandlingar med dem har inte förekommit. Det andra skälet är dock det viktigaste: Varje gång oppositionen tar upp frågan om Sverigedemokraterna, så stärker man deras roll. Varje gång de ältar sitt mantra om Sverigedemokraternas inflytande, så bidrar man till att upphöja deras ställning. Plötsligt blir Sverigedemokraterna navet i svensk politik – och det är vänsterpartiernas förtjänst.

Jag tillhör dem som är mycket oroade över SD:s starka opinionsstöd och de spill över-effekter det kan ha på ännu mer extrema rörelser. Och det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sverigedemokrater och svenskpartister. Men jag är övertygad om att den som vill bidra till att försvaga de främlingsfientliga rörelserna gör klokt i att undvika att ge dem onödig uppmärksamhet. Bemöt dem vid köksbordsdiskussioner och i debatter när det behövs, men hjälp dem inte att framstå som större och viktigare än de är. Sätt inte rasisterna i centrum!

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

I Folkpartiets skola får alla lära sig läsa, räkna... och stava

Fortsatta satsningar på lärarna och på de elever som behöver extra mycket hjälp. Det är två av Folkpartiets löften inför valet. Dessutom har skolans förmåga att lära ut goda skrivkunskaper fått oväntad aktualitet.

Rösta för skolan är ett av budskapen i Folkpartiets valkampanj, som i veckan fick lite oväntad uppmärksamhet. Det började med att en felstavad bussannons från en FP-förening i Jämtland fick stor spridning i sociala medier. Därefter dök det upp ytterligare en affisch, där Folkpartiet dessvärre bjöd in till "val upptakt". Mot slutet av veckan nådde så den samlade skadeglädjen i landet sin kulmen när det visade sig att en folkpartist i Skåne ville ha "kunskapskola".

För ett parti med så starkt fokus på utbildningsfrågor är det förstås extra pinsamt när korrekturfel slinker igenom. Men gjort är gjort, och Folkpartiet bemötte gliringarna på bästa möjliga sätt: Genom att själv ta fram en valaffisch med budskapet "En skola där alla kan stava", med "Fålkpartiet" som avsändare. (Några folkpartister komponerade för övrigt ihop ett recept på "kunskapskola", som också fick spridning i sociala medier.)

Hur svårt ska det vara?

Själv började jag fundera på det olyckligt bortglömda s:et i kunskapsskolan. När sätter man samman ord med s, och när gör man det inte? Varför heter det kunskapsskola, men sommarskola? Söndagsskola, men privatskola? (Möjligen säger min okunskap om detta något om kvaliteten på min egen skolgång?) Jag vände mig till Språkrådets skrivregler, som ger följande besked:

"Hur en sammansättning skrivs hänger främst ihop med hur dess led ser ut. Speciell betydelse har det om förledet i sig är ett sammansatt ord, eftersom man då måste beakta särskilda fogeformer hos vissa ord. Sammansättningar med osammansatt förled skrivs ibland med foge-s (svarsalternativ), ibland inte (fågelsång). Sammansättningar med sammansatt förled skrivs normalt med foge-s: blåbärssoppa [eller kunskapsskola!]." 

Det knepiga med sammansättningar är alltså i regel inte sammansatta ord med sammansatt förled, utan ord med osammansatt förled. Där kan fogen bildas på fyra olika sätt: utan s (sommar + skola = sommarskola), med s (handel + skola = handelsskola), med vokal (tjänst + man = tjänsteman), med ombildad vokal (kyrka + gård = kyrkogård) eller med strykning av slutvokal (skola + mat = skolmat).

För oss med svenska som modersmål är de här sammansättningarna så självklara att vi sällan reflekterar över dem. Däremot kan de säkert vara en utmaning för den som lär sig svenska som andra språk. Eller den som skriver valaffischer.

Med eller utan stavfel så kommer vi i Folkpartiet oförtrutet att arbeta vidare för att Sverige ska ha världens bästa skola. I Folkpartiets valmanifest presenterades en rad förslag kring hur vi vill följa upp de reformer och satsningar som genomförts under Alliansregeringens första åtta år.

• Folkpartiet vill satsa på lärarna. Genom att inrätta ytterligare 10 000 förstelärartjänster skapas karriärvägar och möjligheter till rejäla lönelyft för särskilt kompetenta lärare.
• Folkpartiet vill satsa på lågstadiet. Vi vill genomföra ett lågstadielyft, som gör det möjligt för kommunerna att minska klasserna och ha fler speciallärare på lågstadiet. Elever som behöver extra hjälp ska få den snabbt.
• Folkpartiet vill ge alla en bra skolgång. Idag har var och en av Sveriges 290 kommuner ansvar för skolan. Alla kommuner har inte samma resurser, ambitioner eller möjligheter att satsa på skolan. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för skolan – för att ge alla elever i hela Sverige en bra skolgång.

Läs också gärna vad Lotta Edholm (FP) skriver om vår skolpolitik på Stockholmsbloggen. Rasmus Jonlund (FP) skriver om lika chanser med liberalerna. Vill du testa dina stavningskunskaper? Gör SvD:s quiz!