Europa har lärt sig samarbeta i stället för att skjuta

För en vecka sedan reste jag västerut, över Atlanten. En av de böcker jag tog med som reselektyr var Stanley Weintraubs Stilla natt. När vapnen tystnade på västfronten julen 1914, om de spontana vapenstillestånd som uppstod längs västfronten julen 1914.

Det fanns en viss tanke bakom valet av bok. Dels att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut – faktum är att det var just i dag, den 28 juni 1914, som skotten i Sarajevo föll. Dels att målet för min resa var USA, som i slutet av kriget sände två miljoner soldater till Europa för att bidra till att få slut på striderna (en insats som USA för övrigt upprepade i slutet av det andra världskriget).

Det som beskrivs i Stilla natt är den skarpa kontrasten mellan folkets förnuft och de styrandes vanvett. I krigets inledningsskede må stridsmoralen ha varit förhållandevis hög. Bland i vart fall de tyska soldaterna tycks det ha funnits en nära nog romantiserande inställning till kriget – inte så konstigt, kanske; de föregående decennierna hade Europa varit skonat från krig och därmed hade väl de kollektiva minnena av krigets fasor bleknat.

Aldrig mer.

Emellertid skulle dessa fasor snart göra sig påminda igen, och de som låg nedgrävda i kalla, gyttjiga skyttegravar skulle få anledning att fundera över meningen med den hejdlösa människoslakten och den konstruerade konflikten med sina europeiska bröder. Weintraub skriver: "Trots propagandamaskinernas insatser visade de tyska reservisterna föga hat. Britterna uppmanades att avsky tyskarna och såg inget tvingande nationellt intresse i att återerövra franska och belgiska vägkorsningar och kålåkrar."

Mitt i allt detta kom så julen, en högtid som i synnerhet tyskarna hängivet firade. Mellan skyttegravarna började små trevare sändas: Skulle vi inte kunna upphöra med skjutandet under julen? Så kom det sig, att i stället för skott började ord och varor växlas mellan skyttegravarna. Historier berättades, tobak och godsaker bytte ägare och fotbollsmatcher spelades. Tyskarna satte upp julgranar och tände ljus. Julfriden lägrade sig över västfronten.

Dessa spontana vapenstillestånd kunde förstås inte accepteras av generalerna. När de fick kännedom om dem vidtog de åtgärder för att allt fraterniserande soldaterna emellan skulle upphöra. Weintraub berättar att i ett sachsiskt regemente blev det nästan myteri när det kom order att återuppta eldgivningen. "Vi kan inte, de är bra karlar och vi kan inte", vädjade soldaterna, som till slut fick beskedet att skjuta, "annars gör vi det, och inte på fienden!". Soldaterna följde motvilligt ordern. De sköt, men inte för att döda: "Vi tillbringade den dagen och nästa med att ödsla ammunition på att försöka skjuta ner stjärnorna från himlavalvet", berättar en soldat.

Trots enskilda soldaters motvilja mot dödandet vet vi hur det slutade. Det lilla frö till fred som såddes under julen 1914 fick aldrig en chans att gro. Drygt nio miljoner soldatliv spilldes under kriget och häromdagen samlades EU:s ledare i staden Ypern för att hedra minnet av dem som miste livet just där, på de flamländska fält där västfrontens strider var som intensivast och där skyttegravarna var som lerigast.

"En fiende får aldrig komma till liv" menade Graham Greene, citerad i Stilla natt. Där har han nog ringat in förklaringen till varför soldaterna i skyttegravarna hade så svårt att uppbåda hat mot varandra. Redan för hundra år sedan hade många tyskar varit i England och jobbat. De gillade engelsmän, engelsmännen gillade dem. Fienden hade kommit till liv, och därmed hade fiendskapen dött.

EU-ledarnas ceremoni är en påminnelse om vilken resa Europa har gjort under det gångna seklet. Med två förödande världskrig i bagaget har vi nu lärt oss läxan. Auktoritära monarkier och diktaturer har ersatts av konstitutionella demokratier. Folkets förnuft har fått genomslag i politiken. Starkare band har knutits mellan Europas länder.

Dagens Europasamarbete har byggts upp för att undvika fiendskap och främja vänskap. EU är ett värn mot framtida krigsvansinne och fler onödiga dödsoffer. Till skillnad från första världskrigets soldater är det för de flesta av oss en självklarhet att få fira våra högtider i fred och trygghet. Något att tänka på, och vara tacksam för, hundra år efter att de olycksaliga skotten föll i Sarajevo.

Media:
DN, SR, SvD, SVT