Europa har lärt sig samarbeta i stället för att skjuta

För en vecka sedan reste jag västerut, över Atlanten. En av de böcker jag tog med som reselektyr var Stanley Weintraubs Stilla natt. När vapnen tystnade på västfronten julen 1914, om de spontana vapenstillestånd som uppstod längs västfronten julen 1914.

Det fanns en viss tanke bakom valet av bok. Dels att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut – faktum är att det var just i dag, den 28 juni 1914, som skotten i Sarajevo föll. Dels att målet för min resa var USA, som i slutet av kriget sände två miljoner soldater till Europa för att bidra till att få slut på striderna (en insats som USA för övrigt upprepade i slutet av det andra världskriget).

Det som beskrivs i Stilla natt är den skarpa kontrasten mellan folkets förnuft och de styrandes vanvett. I krigets inledningsskede må stridsmoralen ha varit förhållandevis hög. Bland i vart fall de tyska soldaterna tycks det ha funnits en nära nog romantiserande inställning till kriget – inte så konstigt, kanske; de föregående decennierna hade Europa varit skonat från krig och därmed hade väl de kollektiva minnena av krigets fasor bleknat.

Aldrig mer.

Emellertid skulle dessa fasor snart göra sig påminda igen, och de som låg nedgrävda i kalla, gyttjiga skyttegravar skulle få anledning att fundera över meningen med den hejdlösa människoslakten och den konstruerade konflikten med sina europeiska bröder. Weintraub skriver: "Trots propagandamaskinernas insatser visade de tyska reservisterna föga hat. Britterna uppmanades att avsky tyskarna och såg inget tvingande nationellt intresse i att återerövra franska och belgiska vägkorsningar och kålåkrar."

Mitt i allt detta kom så julen, en högtid som i synnerhet tyskarna hängivet firade. Mellan skyttegravarna började små trevare sändas: Skulle vi inte kunna upphöra med skjutandet under julen? Så kom det sig, att i stället för skott började ord och varor växlas mellan skyttegravarna. Historier berättades, tobak och godsaker bytte ägare och fotbollsmatcher spelades. Tyskarna satte upp julgranar och tände ljus. Julfriden lägrade sig över västfronten.

Dessa spontana vapenstillestånd kunde förstås inte accepteras av generalerna. När de fick kännedom om dem vidtog de åtgärder för att allt fraterniserande soldaterna emellan skulle upphöra. Weintraub berättar att i ett sachsiskt regemente blev det nästan myteri när det kom order att återuppta eldgivningen. "Vi kan inte, de är bra karlar och vi kan inte", vädjade soldaterna, som till slut fick beskedet att skjuta, "annars gör vi det, och inte på fienden!". Soldaterna följde motvilligt ordern. De sköt, men inte för att döda: "Vi tillbringade den dagen och nästa med att ödsla ammunition på att försöka skjuta ner stjärnorna från himlavalvet", berättar en soldat.

Trots enskilda soldaters motvilja mot dödandet vet vi hur det slutade. Det lilla frö till fred som såddes under julen 1914 fick aldrig en chans att gro. Drygt nio miljoner soldatliv spilldes under kriget och häromdagen samlades EU:s ledare i staden Ypern för att hedra minnet av dem som miste livet just där, på de flamländska fält där västfrontens strider var som intensivast och där skyttegravarna var som lerigast.

"En fiende får aldrig komma till liv" menade Graham Greene, citerad i Stilla natt. Där har han nog ringat in förklaringen till varför soldaterna i skyttegravarna hade så svårt att uppbåda hat mot varandra. Redan för hundra år sedan hade många tyskar varit i England och jobbat. De gillade engelsmän, engelsmännen gillade dem. Fienden hade kommit till liv, och därmed hade fiendskapen dött.

EU-ledarnas ceremoni är en påminnelse om vilken resa Europa har gjort under det gångna seklet. Med två förödande världskrig i bagaget har vi nu lärt oss läxan. Auktoritära monarkier och diktaturer har ersatts av konstitutionella demokratier. Folkets förnuft har fått genomslag i politiken. Starkare band har knutits mellan Europas länder.

Dagens Europasamarbete har byggts upp för att undvika fiendskap och främja vänskap. EU är ett värn mot framtida krigsvansinne och fler onödiga dödsoffer. Till skillnad från första världskrigets soldater är det för de flesta av oss en självklarhet att få fira våra högtider i fred och trygghet. Något att tänka på, och vara tacksam för, hundra år efter att de olycksaliga skotten föll i Sarajevo.

Media:
DN, SR, SvD, SVT 

Radiosamtal om Alliansen

Tillståndet i Alliansen var temat för ett samtal som radioprogrammet P1-morgon bjudit in till i morse, och vi som medverkade var fyra s.k. gräsrötter från de olika Allianspartierna.

För egen del var det första gången jag satt i en radiostudio och pratade politik, så jag ska villigt erkänna att jag var förskräckligt nervös. Under sändningen upptäckte jag dessutom att mina hörlurar inte fungerade, så jag hörde inte vad företrädarna för C och KD, som var med på telefon, sade. Men jag hoppas det gick bra ändå (programledaren sade i alla fall efteråt att hon inte noterat någon påtaglig förvirring från min sida).

Mitt bidrag var att ge en bild av läget för Folkpartiet. Det jag försökte förmedla i radio är att jag tycker Folkpartiet gått rakryggade ur EU-valrörelsen. Väljarna uppskattade vår tydligt Europavänliga linje, att vi vill ha ett öppnare Europa där fler länder får bli medlemmar, där vi tar ett gemensamt ansvar för att ge skydd åt människor som flyr och där vi samarbetar mer kring miljö, djurskydd och mot internationell brottslighet. I kombination med att vi haft starka toppkandidater (Jasenko Selimovic, Cecilia Wikström och, förstås, Marit Paulsen) gav detta ett valresultat på 9,9 procent är ett rejält lyft jämfört med opinionsmätningarna i början av maj.

Inför höstens val är budskapet att Folkpartiet är en självklar del av Allianssamarbetet och vi kommer fortsätta driva våra starka profilfrågor: för kunskap i skolan, för jämställdhet och mot främlingsfientlighet och rasism. På samma sätt hoppas jag att de tre övriga Allianspartierna kommer vara tydliga med sina respektive profilfrågor. Sedan är det upp till väljarna var tyngdpunkten i regeringen ska ligga – till skillnad från vad som gäller bland oppositionspartierna, där väljarna inte har en aning om vem som tänkt regera med vem. Blir det en S+MP-regering med V som stödhjul? Eller släpps V in på Rosenbad? Hur blir det om Fi kommer in? Frågetecknen är många, osäkerheten stor.

Radiointervjun avslutades med att vi fick frågan om Alliansen finns kvar efter en eventuell valförlust i höst. Alla var överens om att Alliansen kommer att bestå. Respektive parti kommer naturligtvis ägna sig åt att utveckla sin politik och fila på sina budskap. Men om Alliansen förlorar valet i höst kommer Sverige tvingas genomlida fyra år av rödgröna vänstersladdar. Jag gissar att väljarna år 2018 kommer uppskatta att då återigen få chansen att välja ett tryggt regeringsalternativ, som verkligen kan samarbeta och ta ansvar för Sverige. Tillståndet i Alliansen kommer även då att vara gott.