Blir 2014 början på fredens århundrade?

För drygt hundra år sedan publicerade författaren Norman Angell sin bok Den stora illusionen, där han argumenterar för att krig mellan Europas länder vore poänglöst och därför inte sannolikt att inträffa. Eftersom länderna var så ömsesidigt beroende av varandra och sammanflätade av handel och finansiella transaktioner skulle ett europeiskt angreppskrig skada angriparen lika mycket som den angripne.

År 1913 skrev Norman Angell ett öppet brev till den tyska studentkåren, och gav därmed sina teser ännu större spridning i Centraleuropa. "Och så kunde de intellektuella i Berlin, München och Wien denna försommar trots oroande muller från Balkan finna tröst hos den brittiske skriftställaren. Angell slog fast att ett världskrig var otänkbart", berättar författaren och konstvetaren Florian Illies i sin förtjusande bok Århundradets sommar: 1913.

Nu vet vi hur det gick. Om sommaren 1913 var det gångna århundradets sommar, så blev sommaren 1914 den dramatiska inledningen på en ny tid. Inför det år som nu väntar, ännu ett århundrade framåt i tiden, har vi därför anledning att reflektera över tillståndet i vår värld, inte minst mot bakgrund av det som hände 1914 och den avslappnade och aningslösa attityd som rådde strax innan skotten föll i Sarajevo.

Tidningen Economist berör detta i en ledarartikel. Economist citerar John Maynard Keynes. Den kände nationalekonomen reflekterar i efterhand kring ett samhällsklimat där t.ex. Winston Churchill ansåg att "the way to make war impossible is to make victory certain": "The projects and politics of militarism and imperialism, of racial and cultural rivalries, of monopolies, restrictions and exclusion, which were to play the serpent to this paradise, were little more than the amusements of [the Londoner's]...daily newspaper". Keynes iakttagelser stämmer väl överens med de som författaren Stefan Zweig gör i sin bok Världen av igår, där han skildrar hur européerna, bara veckor innan kriget bröt ut, njöt av den osedvanligt vackra sommaren och det avslappnade livet vid stränder och i sommarnöjen.

År 1913 målade Edvard Munch Avundsjukan II.

Economists ledarskribent drar paralleller till vår samtid. Den mest besvärande likheten är självgodheten; affärsmän som är för upptagna med att tjäna pengar för att upptäcka farorna som lurar och politiker som spelar på nationalistiska strängar. Tidningen är förtröstansfull, men höjer samtidigt ett varningens finger: "Madness ... usually gives ground to rational self-interest. But when it triumphs, it leads to carnage".

Säkert har utrikesminister Carl Bildt också läst Economist. I en läsvärd debattartikel i dagens DN noterar han att det på sina håll "finns de som tycker sig se paralleller mellan situationen för ett sekel sedan" och idag. Bildt konstaterar att sedan murens fall och de europeiska kommunistdiktaturernas sammanbrott har Europa genomgått "två decennier med framgångar som sannolikt saknar motstycke i den europeiska historien" (även det, för övrigt, en uppfattning som fanns 1913 och som beskrivs av Zweig). Men spänningar finns, och ekonomiska utmaningar. Främlingsfientlighet och provinsialism grasserar på vår kontinent.

Carl Bildts recept är att satsa på det välfungerande unionsbygge där de flesta europeiska länderna idag är delaktiga. "Ett starkt europeiskt samarbete inbjuder inte till frestelser med freden", skriver Bildt. I något avseende låter detta förstås som ett eko av Angells sekelgamla argument. Det finns dock en väsentlig skillnad mot då: Idag vet vi vad som kan hända om vi låter en krutdurk brisera. Idag lever många européer med egna minnen av storkrigens fasor. Idag är Europas länder demokratier, förenade inte bara genom handel och finansiellt utbyte utan också i en union som växt fram just för att knyta länderna närmare varandra och förhindra nya krig.

Även om parallellerna med det som hände för hundra år sedan säkert på flera sätt kan ifrågasättas så är det bra att de görs. De blir en väckarklocka, som tvingar oss ut ur den bekväma liknöjdheten och aningslösheten. Och de är uppfordrande: Hur mycket kommer vi inte få skämmas för kommande generationer, om vi upprepar gamla misstag trots att vi nu sitter med historiens facit?

Jag önskar alla ett gott nytt och fridfullt 2014!

Boktips
Stefan Zweig: Världen av igår: en europés minnen
Florian Illies: Århundradets sommar: 1913
Norman Angell: The great illusion (finns även som pdf/e-bok via Cornell University Librarys internetarkiv)

God jul!

Jag vill önska alla besökare på min blogg en riktigt god jul. Hoppas ni får fira den i sällskap med dem som står er nära. Eller att ni hittar på något annat kul, ni som inte vill fira jul.

/Jesper

Kungens kurva pekar nedåt

Andelen svenskar som vill ha kvar monarkin minskar stadigt. Den är en god nyhet!

För oss som vill se ett mer demokratiskt statsskick i Sverige så var dagens opinionsmätning från DN/Ipsos en välkommen julklapp. Mätningen visar nämligen att stödet för monarkin stadigt minskar i Sverige, samtidigt som motståndet ökar. För närvarande är det 27 procent av svenskarna som vill avskaffa monarkin. Det är sex procentenheter mer jämfört med förra årets mätning vilket är en statistiskt signifikant ökning, enligt Ipsos.

Allt fler vill avskaffa monarkin.
Foto: Bengt Nyman

Jag hoppas naturligtvis att den här utvecklingen håller i sig. Monarki är ett pinsamt statsskick. Det är orimligt att vi svenskar inte själva får välja den som ska företräda oss ute i världen. Det innehåller en motbjudande ingrediens av att sortera människor i finare och mindre fina; att vissa individer har rätt till ärftliga privilegier som inte har med prestation att göra. Det är också generande utifrån ett människorättsperspektiv, vilket inte minst märks nu när kungafamiljens småbarn redan från tidig ålder exploateras i media.

Republikanska föreningen växer så det knakar. När jag var aktiv medlem, för sisådär 5–6 år sedan, hade föreningen knappt 3 000 medlemmar. Idag är antalet över 10 000. Det kan man jämföra med några av de mindre politiska partierna (Folkpartiet har cirka 18 000 medlemmar, Miljöpartiet och Vänsterpartiet omkring 13 000). Republiken har vind i seglen – det är något att glädjas åt bland pepparkakor, glögg och andra av julens fröjder.

Opinionen går åt rätt håll!

Även SvD, Aftonbladet och Expressen skriver om detta. Rasmus Jonlund (FP) bloggar.

Vi står enade mot rasismen

I onsdags förmiddag var Kärrtorpsplan precis som vanligt. Ett lugnt stadsdelscentrum med Ica-handlare, biograf och några småbutiker. Det enda som påminde om söndagens obehagliga händelser var polisens husbil, som stod parkerad mitt på torget.

Jag var i Kärrtorp för att Tidningen Årsta/Enskede ville prata med en av de stadsdelspolitiker som var närvarande i söndags (artikeln finns här). Jag berättade om hur jag upplevde nazisternas attack. Jag sade också att jag tycker att de medier som beskrivit händelserna som en "urartad" demonstration inte fattat vad det handlade om.

Det var inget som urartade; det var en attack, ett våldsamt angrepp på en lugn och fredlig manifestation mot rasism, för öppenhet, trygghet och tolerans. Det var en attack med knogjärn och knallskott mot vanliga vuxna och små barn. En av de smällare nazisterna kastade in i folkmassan exploderade precis bredvid en barnvagn. Att den inte landade i vagnen var bara ren tur.

Vi vill ha ett samhälle där alla är alla välkomna.

Polisnärvaron skänker trygghet i Kärrtorp. Det gjorde den i söndags också, även om de var kraftigt underbemannade. De poliser som ändå var på plats gjorde en heroisk insats, inte minst med tanke på att de – enligt uppgift – även var tvungna att stävja en del deltagare i manifestationen som gått till motangrepp mot nazisterna. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om polisen inte varit där, och bad en av närpoliserna att framföra ett tack till sina kollegor.

Det är december 2013. Jag bor i Sverige, i Stockholm. Därför känns det nästan overkligt att sitta och skriva en text som handlar om nazister, här och nu. Men det är på riktigt, och därför ska det hållas en ny manifestation i morgon söndag. Tusentals människor väntas delta och visa att stadsdelens, ja hela stadens, invånare står enade – mot nazism och rasism, för tolerans och öppenhet.

Om jag får önska något, så vore det att den stora uppslutningen får åtminstone några av de svartklädda män som deltog i attacken i söndags att fundera över sina ställningstaganden. Och kanske, kanske komma fram till att den gemenskap och samhörighet de alldeles säkert söker finns i det öppna, varma och toleranta samhället – inte i den svarta kylan därutanför.

När hatet tågade in i Kärrtorp

Det började som en fredlig manifestation mot rasism och främlingsfientlighet, men slutade i tumult efter att en grupp maskerade nazister gått till attack.

Dagens manifestation i Kärrtorp var ett svar på den senaste tidens ökande rasistiska aktiviteter i områden. I lokaltidningen rapporteras till exempel att butiker, bostadsentréer och skolfasader blivit nedklottrade med hakkors.

Hatet marscherar in.
Twitterbild från Mia Ternlund.

Eftersom det både inom vänster- och högerextremismen finns aktivister som inte tvekar att ta till våld var jag inför manifestationen lite orolig för att det skulle bli stökigt. Väl på plats i Kärrtorp konstaterade jag dock att så inte alls tycktes bli fallet. Tillställningen verkade, såsom utlovats, hyfsat partipolitiskt obunden och deltagarna bestod huvudsakligen av "vanliga människor", varav många barnfamiljer, som slutit upp i regnet för att markera sitt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet.

Jag stod i det som sommartid är en fontän i ena änden av torget. Just som jag skulle vända mig mot en bekant och uttrycka min uppskattning över att manifestationen blev så lugn och värdig så hände det något. I andra änden av torget tågade en grupp maskerade personer med svarta flaggor in. Av allt att döma tillhör de nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Nazistattacken från där jag stod.

Efter att nazisterna motats bort återupptogs manifestationen.
Foto: Monika Lozancic.

Våldsamheter utbröt i stort sett omedelbart. Glasflaskor kastades rakt in i folkmassan och rökbomber och smällare detonerade; det lät som pistolskott (vilket framgår av det här filmklippet). Många flydde från platsen.

Den rätt begränsade polisinsats som fanns på plats gjorde sitt bästa för att stävja våldet. Många skanderade "inga rasister på våra gator" och våldsverkarna kunde till slut motas bort. Enligt vissa uppgifter deltog ett antal så kallade antifascister i "motattacken". Att en av nazisterna ska ha blivit knivskuren talar för att dessa var väl förberedda på våldsamheter, vilket är en smula oroväckande. Det är polisens uppgift att skydda fredliga demonstranter. Om människor börjar ta lagen i egna händer är vi illa ute. Samtidigt tycks det som att polisen missbedömt hotbilden. Efter dagens händelser finns det anledning att fundera på hur de skött sitt uppdrag.

Politiskt våld kan aldrig accepteras, oavsett varifrån det kommer. Idag kom det från maskerade nazister. De tågade in i en fredlig manifestation, under svarta fanor och med huvuden fyllda av hat. De attackerade små barn och vanliga, vettiga vuxna med glasflaskor och rökgranater. Kravallerna i Kärrtorp blev en bister påminnelse om att vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle har mycket kvar att göra.

Media: DN, SvD, SVT, SR, Expressen, Expressen2, Aftonbladet, Aftonbladet2, Expo, Dagens Arena, CNN
Även Monika Lozancic och Bernt Månsson bloggar.

Den polska rörmokaren är bra för Sverige!

Rädslan för konsekvenserna av invandring från östra Europa har tagit olika uttryck i de gamla EU-länderna. I Frankrike varnades för "den polska rörmokaren", i Sverige ropade byggnadsarbetare "go home!" åt lettiska kollegor och i Storbritannien funderar den konservativa regeringen som bäst på hur man ska sätta stopp för rumäner och bulgarer.

Men behöver vi vara så ängsliga för våra grannar? I en artikel i veckans Economist berättar man om effekterna av den stora invandring som skett från Polen sedan landet blev EU-medlem 2004. Det visar sig att polackerna inte bara jobbar och bidrar till samhället – det finns också exempel på där de nya invånarna gjutit nytt liv i samhällen på dekis. "Southampton, another city with lots of immigrants from eastern Europe, has gone from being an ageing city with declining skills to a young one with great aspirations", säger till exempel en parlamentsledamot.

Ingen att vara rädd för.

Många migranter tar sig också förbi de första lågkvalificerade jobben och etablerar sig som entreprenörer och företagare. Webbsajter som tidigare handlade om att ge information till nyanlända har utvecklat sig till rena affärsförmedlingar. I de östeuropeiska immigranternas spår sjunker också brottsligheten och människors upplevda otrygghet.

Brittiska undersökningar pekar också på att invandrarna utnyttjar välfärdssystemet i lägre grad än andra: "[E]ast European immigrants tend to use the NHS much less than Britons. Few Poles [i staden Corby] or in Southampton live in public-sector housing or are waiting for it; they prefer to rent privately. Nor do many claim unemployment benefits: in 2011 the number of jobless Poles in Britain was under 20,000", skriver Economist.

De brittiska erfarenheter tidningen redogör för är i linje med det som Svenskt Näringsliv och Fores tog upp i sin DN-annons häromdagen. Den var ett svar på en tidigare annons med invandringskritiskt budskap. Svenskt Näringsliv och Fores upplyser bland annat om att vart femte nytt svenskt företag startas av någon med utlänskd bakgrund. Även i Sverige bidrar invandrarna med mer skatteintäkter till samhället än vad de får tillbaka i form av pensioner och samhällsservice. Och näringslivet drar stor nytta av de nya kontakter som invandrarna för med sig – för varje utlandsfödd som ett svenskt tillverkningsföretag anställer ökar företagets export till det landet med nästan en procent!

Det finns många skäl att vara för invandring. För mig som liberal är det mest grundläggande skälet att jag tycker att människors frihet inte ska begränsas av nationsgränser. Var och en borde vara fri att söka lyckan varhelst på jorden hen önskar. Nu ser det dessvärre inte ut så idag, och dessutom finns i samhällsdebatten en del röster som hävdar att invandring är ett problem som kostar pengar. Därför tycker jag att artiklar och upplysningar av det slag som Economist och Svenskt Näringsliv/Fores publicerar är viktiga. Invandring är faktiskt bra för Sverige!

Vi ger oss inte förrän våldet mot kvinnor har upphört

Mäns våld mot kvinnor är ett problem som måste mötas med ett batteri av åtgärder, till exempel genom att erbjuda skydd till kvinnor som blivit slagna och behandling för män som slår. Våldet mot unga tjejer uppmärksammades i en insändare i förra veckans Tidningen Årsta/Enskede. I dagens tidning skriver Hanna Gerdes, Nora Milstig och jag en replik där vi berättar om några av de satsningar, nationellt och lokalt, som Folkpartiet gjort för att stoppa våldet mot kvinnor.

Kvinnors trygghet viktig FP-fråga

Våld mot kvinnor och flickor är en av de mest utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter i världen. Folkpartiet har arbetat länge för att frågor kring fysiskt och psykiskt sexuellt våld, människohandel, tvångsgifte och påtvingade graviditeter ska vara högst upp på den politiska dagordningen i Sverige. De gläder oss därför när även Ung Vänster (Tidningen Årsta/Enskede, 7/12 2013) lyfter vikten av ta våldet mot unga tjejer på högsta allvar.

Sedan 2006 har över en miljard satsats
för att stoppa mäns våld mot kvinnor.

Vi liberaler agerar på olika nivåer för att få ett slut på mäns våld mot kvinnor. Sedan 2006 har Folkpartiet sett till att regeringen investerat över en miljard för detta arbete. Tack vare denna satsning har vi kunnat öppna Mansmottagningen i Söderort, vars syfte är att erbjuda behandling åt män som slår. Genom Centrum för våldsutsatta ger vi stöd åt framför allt barn och mammor som utsatts för våld i nära relationer. Folkpartiet har också drivit igenom att regeringen finansierar Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för dem som utsatts för hot eller våld.

För att ytterligare stärka varje människas rätt till sexuell integritet beslutade Folkpartiets landsmöte nyligen att skärpa kraven i sexualbrottslagstiftningen genom att införa en samtyckesklausul - ett viktigt steg mot att få bukt med det sexualiserade våldet.  I Skarpnäck driver Folkpartiet på för genuspedagogik i förskolan, vi tror att det är viktigt att arbeta normkritiskt och motverka att pojkar och flickor tvingas in i gammaldags könsroller. Vi i Folkpartiet ger oss inte förrän våldet mot kvinnor har upphört. Och vi välkomnar alla som delar den målsättningen med oss.

Jesper Svensson
ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck
ersättare, Skarpnäcks stadsdelsnämnd

Hanna Gerdes
vice ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck
styrelseledamot, Liberala kvinnor Stockholm

Nora Milstig
styrelseledamot, Liberala ungdomsförbundet Stockholm och Femmetopiagruppen

Fyra i fjärde kretsen – tack för förtroendet!

Ikväll valdes jag av Folkpartiet att stå på plats fyra på kommunvalsedeln i Stockholms fjärde krets. Jag är glad och tacksam för förtroendet och siktar nu på att, tillsammans med kretsens övriga kandidater, få ännu fler väljare att rösta liberalt i valet 2014! Stockholm behöver ett starkt Folkparti och jag kommer göra mitt bästa för att fler ska få upp ögonen för vår politik.

Glad kommunkandidat!

De frågor jag vill driva om jag kommer in i kommunfullmäktige berättar jag om på sidan Svensson till stadshuset 2014. Läs gärna mer där!

Så här kommer valsedeln för fjärde kretsen att se ut:

1. Lotta Edholm
2. Frida Johansson Metso
3. Hanna Gerdes
4. Jesper Svensson
5. Vladan Boskovic
6. Elisabet Abelson
7. Thomas Erlandsson
8. Hanna Backesten
9. Robert Mellberg
10. Sabine Pettersson
11. Lidia Ahlberg
12. Peter Öberg
13. Joakim Åhlén
14. Kerstin Laroussi
15. Elena Hondo
16. Karl Olof Eklund
17. Thomas Bäcklin
18. Daniel Lucas
19. Per Ola Axelsson
20. Gudrun Edvardsson
21. Gunilla Thorsson

En enastående människa har gått ur tiden

MADIBA AT 85, stod det på den sydafrikanska tidningen Mail & Guardians framsida på Nelson Mandelas 85-årsdag den 18 juli 2003. Rubriken var illustrerad med en bild en leende Mandela (Madiba är ett klan-namn) iklädd en de stormönstrade skjortor som blivit ex-presidentens signum. Själv hade jag anlänt till Sydafrika en dryg vecka tidigare, och påbörjat min studietermin vid University of Pretoria.

I somras, tio år efter mitt besök i Sydafrika, firades Nelson Mandelas 95-årsdag under betydligt lugnare former. Sedan en tid hade nyheterna fyllts av bulletiner om hans dåliga hälsotillstånd och Mandela vårdades på sjukhus. Han kämpade sig emellertid även igenom den krisen och fick senare lämna sjukhuset men idag, den 5 december, somnade frihetskämpen in för gott. 

Nelson Mandela, 1918–2013.

Mandela var under lång tid en ledarfigur i ANC, som grundades 1912 och eftersträvade nationell enighet och likabehandling för svarta och vita. Att avskaffa de apartheidlagar som infördes på 1940-talet blev förstås ett prioriterat mål. Mandela var utbildad advokat och var länge angelägen om att frihetskampen skulle drivas med fredliga metoder. Apartheidregimens våldsamheter fick honom sedermera att ändra sig, och han var med och grundade ANC:s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe, i början av 1960-talet. Mandela tillfångatogs och satt fängslad under 27 år, från 1963 till 1990, huvuddelen av tiden på fängelseön Robben Island.

Efter Nelson Mandelas frigivning påbörjades Sydafrikas demokratiseringsprocess. 1994 hölls de första fria valen, och Nelson Mandela blev president. Under hans ämbetsperiod etablerades en sannings- och försoningskommission, ledd av ärkebiskop Desmond Tutu, vars uppgift bland annat var att samla vittnesmål från apartheiderans offer och förövare. Processen bidrog säkert till den fredliga övergången från minoritetsförtryck till majoritetsstyre, och den illustrerar väl den inställning som blivit förknippad med Nelson Mandela och gjort honom så hyllad: avsaknad av hämndbegär, strävan efter försoning. (Det räcker att gå till grannlandet Zimbabwe för att få en bild av vad som hade kunnat hända med Sydafrika om Mandela inte varit den han är.)

Efter fem år som president lämnade Nelson Mandela ämbetet 1999 och ägnade sig därefter bland annat åt arbetet mot hiv/aids – en fråga som hans efterträdare på presidentposten dessvärre alltför länge negligerade. Efter Nelson Mandela har också ANC utvecklats till att bli en alltmer maktfullkomlig och korrumperad rörelse med tendenser att motarbeta pressfriheten och rättsväsendets oberoende (en del av det har jag bloggat om under taggen Afrika). Det är en sorglig utveckling, som Mandela nu slipper fortsätta att bevittna.

Under Nelson Mandelas långa liv förändrades världen – det gäller inte minst hans egen kontinent, och inte minst tack vare hans egna insatser. Det är en alldeles enastående människa som gått ur tiden. Madiba har lett sitt sista breda leende mot det folk han var med att befria från apartheidförtrycket men hans budskap om frihet och försoning för förhoppningsvis leva länge än.

"Människans godhet är en låga som kan skärmas av men aldrig släckas" skrev Mandela i sin memoarbok Den långa vägen till frihet. Han, om någon, borde veta.

Högre ambitioner för återvinningsstationer?

Alla stockholmare bör ha nära till en återvinningsstation.

I centrala Årsta saknas det en återvinningsstation, berättar Tidningen Årsta/Enskede idag. Skälet är att företaget som har ansvar för förpackningsinsamlingen, FTI AB, har svårt att hitta en lämplig yta för en station.

Detta är ett problem. Om vi vill att Stockholm ska bli en stad där människor kan ta hand om sitt avfall på ett ansvarsfullt sätt – utan att vara beroende av bil – så måste det också finnas möjlighet att återvinna förpackningar på promenadavstånd.

I Stockholms parkriktlinjer sägs det att stockholmarna ska ha god tillgång till parker och natur. Inom 200 meter ska det finnas en lekplats, inom 500 meter ska det finnas "blomprakt" eller en parklek. Inom 1 000 meter ska det finnas vattenkontakt eller "vild natur". Det är rätt höga ambitioner för en storstad.

Återvinningsstation på Östermalm.

Skulle inte Stockholms stad kunna ha liknande ambitioner när det gäller återvinningsstationer? Det är förvisso FTI som ansvarar för stationerna, men staden är en viktig aktör när det gäller att anvisa lämpliga markytor. Jag tror att en riktlinje för återvinningsstationer skulle sätta större press på kommunens stadsplanerare att hitta lämpliga lägen för återvinningsstationer. Då skulle situationer som den i centrala Årsta kunna undvikas.

Tillägg:

Fick just veta att Nacka kommun blivit utsedd till Årets återvinningskommun 2013, tack vare sitt arbete för att ta fram ett samarbetsavtal med FTI. Så här lyder motiveringen:

"Nacka kommun har varit drivande inom Kommunförbundet i Stockholms län i arbetet med framtagandet av ett mallavtal för samverkan mellan kommun och Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Nacka kommun har också tecknat ett avtal med FTI enligt mallen. Kommunen arbetar aktivt för ett väl utbyggt system av återvinningsstationer, inte minst genom hantering av detaljplaneändringar och markupplåtelse. Därmed skapas effektiva förutsättningar för återvinning och kretslopp som kan tillvarata kommuninvånarnas miljöengagemang."

Andra bloggposter på temat:
Återvinning – inte bara för bilburna
Smart avfallshantering i en bilfri stad

Hellre bostadsområden än spårområden

Att gräva ner tunnelbanan kan vara en metod för att åstadkomma de 40 000 nya bostäder som Stockholm åtagit sig att bygga.

Namnet "tunnelbana" kan ju tyckas ge en antydan om att tågen faktiskt ska gå i en tunnel. Men det stämmer i stort sett bara för Stockholms innerstad. I Söderort går tågen mestadels ovan jord. Det har ett antal nackdelar:

• Trafiken blir mer väderkänslig (tänk lövhalka och igenfrusna växlar).
• Tunnelbanan skapar barriäreffekter i stadsmiljön.
• Massor av markyta går åt till spårområden i stället för bostadsområden.

I min stadsdel, Skarpnäck, går tunnelbanan som en mur igenom Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp. I Bagarmossen kryper den ner i marken och där slutar den också, i ändstationen Skarpnäck som invigdes så sent som 1994. Det slår mig ofta hur mycket mark som hade kunnat användas för bostäder och arbetsplatser om tunnelbanan hade grävts ned. Se till exempel flygbilden nedan över Skärmarbrink (från Eniro.se):

Skärmarbrinks tunnelbanestation med tillhörande spårområde.

DN Sthlm skriver idag att finansborgarrådet Sten Nordin går i nedgrävningstankar, i vart fall när det gäller den nya Hagsätralinjen. Jag välkomnar detta, och hoppas på fler tunnelbanetunnlar i ytterstaden. Jag inser att kostnaden för en nedgrävning kommer bli mycket hög, men det vore intressant att i vart fall se beräkningar på hur den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt. Förslagsvis skulle en nedgrävning kunna påbörjas nära innerstaden, där exploateringsintäkterna rimligtvis blir högst.

Stockholm växer, och tusentals nya bostäder behöver byggas. Att gräva ner tunnelbanan skulle frigöra stora markytor och skapa förutsättningar att "läka" de bostadsområden som idag skils åt av instängslade spårområden. Sist men inte minst tror jag, som är aktiv i en infekterad lokal debatt om byggande och exploatering, att en fördel med att använda gamla spårområden för nya bostäder är att det torde möta förhållandevis god acceptans bland grannar och kringboende.

Viktigt med seriösa aktörer i välfärdssektorn

Värdet av långsiktiga ägare av offentligfinansierade verksamheter var föremål för diskussion under Folkpartiets landsmöte i helgen.

Bakgrunden var utspel av partiledaren Jan Björklund mot riskkapitalbolag. "Vi vill ha bort riskkapitalbolagen som ägare eftersom att de är för kortsiktiga", sade Björklund till SVT. Utspelet väckte, med rätta, viss förvåning bland landsmötesombuden. Inte borde väl ett liberalt parti ha synpunkter på ägandeformen, så länge som patienterna får en bra vård? Nej, det borde vi förstås inte, och således blev ställningstagandet på landsmötet inte fullt så eldfängt som det tidigare utspelet:

”Vårdval och etableringsfrihet ska råda i hela landet för den som lever upp till kvalitetskraven. Vinstdrivande företag ska kunna verka i välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägarna tar ett långsiktigt ägaransvar. Den utförare som håller otillräcklig kvalitet eller gör sig skyldig till allvarliga brister ska inte ha tillstånd att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn.”

Ställningstagandet marknadsförs förvisso på Folkpartiets hemsida som ett nej till riskkapitalbolag, men i praktiken torde det endast innebära att man försöker hitta en modell för att säkerställa en minimilängd på investeringshorisonten. Nyttan i det är förvisso inte uppenbar, men som kompromiss betraktad är ställningstagandet acceptabelt.

Riskkapitalister rör om i grytan.

De förkättrade riskkapitalbolagen kan på sätt och vis sägas vara näringslivets "arge kocken", som tar sig an verksamheter som inte fungerar optimalt, där gästerna serveras överkokta grönsaker och där majonnäsen ständigt skär sig. När de har styrt upp bland grytor och kastruller och förbättrat rutiner och arbetsprocesser så är de klara med sitt uppdrag. Då säljer de den välfungerande verksamheten till någon annan, och tar sig an ett nytt projekt. 

Deras risk är förstås att förbättringsarbetet misslyckas, så att värdet av satsat kapital faller ihop som en sufflé. Men när de lyckas lämnar de efter sig en sund och välskött verksamhet. Kommuner och landsting har ofta mycket att lära av de förbättringar som riskkapitalägarna genomför. Det finns naturligtvis riskkapitalbolag som inte sköter sig (precis som det finns kommuner som inte sköter sig). Men det finns också de som gör ett riktigt bra arbete och tar ett långsiktigt ansvar. Ett exempel är Capio, som driver S:t Görans sjukhus i Stockholm sedan 1999. Sjukhuset fungerar väl och uppvisar mycket goda resultat i jämförelse med andra sjukhus inom landstinget.

Jag välkomnar att Folkpartiets ställningstagande blev mer nyanserat än den upptrissade retorik som tidigare förekommit. Självklart ska vi ställa höga krav på dem som deltar i vårdval och upphandlingar. Men det är viktigt att vi fokuserar på rätt saker: att de är seriösa, följer lagar och regler och levererar vård och omsorg av den höga kvalitet som vi förväntar oss. Ägandeformen är underordnad.

Läs även
Daniel Andersson (FP): Vad är riskkapitalbolag?
Sivert Aronsson (FP): Långsiktigt ansvar viktigare än ägarform
Anna Starbrik (FP): Långsiktigt ägaransvar krav för privat vård
Hans Åberg (FP): Bra och dåliga pengar i friskolorna
Dagens Samhälle: Kaos om de flyr välfärden

Liberalt landsmöte och feministisk fika

I helgen hölls Folkpartiets landsmöte i Västerås. Landsmötet är partiets högsta beslutande organ och på dagordningen stod bland annat antagandet av ett nytt partiprogram.

Det nya partiprogrammet, som heter Frihet i globaliseringens tid, har arbetats fram i en öppen intern process och är den kompass som Sveriges liberaler nu kommer att navigera efter. Programmet innehåller förstås förslag på många olika politikområden, men alla utgår från liberalismens kärnbudskap. Så här uttrycks det i partiprogrammet:

"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser. Varje människa är unik och ska oavsett bakgrund, begåvning eller styrka få många möjligheter att utvecklas."

Utifrån detta ideologiska fundament kommer Folkpartiet att i valrörelsen 2014 driva en politik för människors frihet, för frihandel och globalisering, för öppna gränser, tolerans och internationell solidaritet, mot sexism, rasism, homofobi och andra uttryck för hat mellan människor. Att öka jämställdheten mellan kvinnor och män kommer bli ett av Folkpartiets viktigaste valbudskap, och ett steg i det arbetet är att vi nu vill öronmärka en tredje månad i föräldraförsäkringen till vardera föräldern.

Jag fick möjlighet att besöka landsmötet på fredagen. Då omvaldes Jan Björklund enhälligt till partiledare och dessutom fick mötet besök av de andra partiledarna i Alliansen, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund. Det är tydligt att stämningen är god inom Alliansen, som kommer bli ett tryggt och enat alternativ mot den splittrade rödgröna oppositionen i nästa års val. På bloggen Liberal vision finns mer att läsa om de beslut som fattades under landsmötet.

Alliansens partiledare gästar landsmötet.

Eftersom jag återvände till Stockholm på fredagkvällen missade jag lördagens och söndagens förhandlingar. Döm därför om min förvåning när det på söndagseftermiddagen började komma sms och Facebookkommentarer om att jag vunnit en fika med jämställdhetsminister Maria Arnholm. Tydligen hade landsmötet lottat ut fikaträffar till dem som tagit de bästa Instagram-bilderna. Min vinnarbild ser ut så här, och jag ser naturligtvis oerhört mycket fram emot att få träffa Maria Arnholm och prata jämställdhet och feminism med henne.

Instagram-bilden från #landsmote som vann en fika med Maria Arnholm.

Förutom våra nuvarande ministrar och toppolitiker var en och annan partiveteran på plats. Till exempel förre Folkpartiledaren och statsministern Ola Ullsten, som signerade sin bok Så blev det. Jag köpte den, och även Hans Lindblads Kärlek, tbc och liberalism, en biografi över en annan Folkpartiledare, Sven Wedén. Så nu vet jag vad jag ska läsa under julhelgerna.

Ola Ullsten signerar sin bok Så blev det.

Landsmötet är alltså inte bara ett forum för att fatta beslut om partiets politik. Det är också en mötesplats, en chans att träffa liberaler från hela landet och utbyta åsikter och erfarenheter. Nästa gång det är landsmöte är 2015, ett år efter valet. Då tänker jag stanna längre, och – vem vet? – kanske till och med kliva upp i talarstolen och argumentera för någon hjärtefråga. Men först ska vi vinna valet!

Andra som bloggar om landsmötet:
Björn Brändewall (FP), Rasmus Jonlund (FP)

Stor tunnelbanesatsning i Stockholm

Idag levererade Alliansen ett efterlängtat besked: Staten och regionen är överens om en jättesatsning på utbyggd tunnelbana. Över 25 miljarder kommer investeras och nio nya stationer kommer att ritas in på tunnelbanekartan.

Stockolms nya tunnelbanekarta.

I en debattartikel i Dagens Nyheter berättar Alliansens partiledare mer om resultatet av Stockholmsförhandlingen:

• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Gullmarsplan, via Södermalm med en ny station vid Sofia för att knyta ihop förlängningen med dagens Gröna linje.
• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Nacka Forum, med nya stationer vid Hammarby Sjöstad, Sickla, Saltsjö-Järla och Nacka Forum.
• En ny tunnelbana byggs från Odenplan till Arena-staden via Hagastaden.
• Blå linjen förlängs från Akalla till Barkarby station via station Barkarbystaden.

Utbyggnaden av tunnelbanan ingår i ett förhandlingspaket där de inblandade kommunerna Stockholm, Solna, Nacka och Järfälla åtar sig att bygga 78 000 nya bostäder. Finansieringen sker genom att samtliga parter – stat, landsting och kommun – skjuter till pengar. Samtidigt införs år 2016 trängselskatter på Essingeleden, plus att skattenivån höjs (i innerstadsringen till 35 kr, på Essingeleden 30 kr). Projekteringen kommer att påbörjas 2016 och de nya tunnelbanelinjerna kommer bli klara 2021–2025.

Beskedet om storsatsningen på tunnelbana i Stockholm är välkommet. Men man ska också komma ihåg att mycket annat sker för att utveckla regionens kollektivtrafik. Nyligen invigdes tvärbanans förlängning till Solna. Pendeltågstunneln Citybanan invigs 2017. Tvärbana till Kista planeras, liksom Spårväg syd som ska binda ihop Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen, Älvsjö – och i framtiden förhoppningsvis även Skarpnäck.

Vi som bor i Skarpnäcks stadsdelsområde kan glädja oss åt att sammankopplingen av Hagsätragrenen med blå linje frigör kapacitet vid Gullmarsplan, vilket gör det möjligt att öka turtätheten på Farsta- och Skarpnäcksgrenarna. Dessutom får vi enklare tillgång till den blå linjen, vilket underlättar t.ex. jobbpendling mot de stora arbetsplatsområdena i Solna och Kista.

Andra som bloggar om detta är Birgitta Rydberg (FP), Anna Starbrink (FP), Lotta Edholm (FP) och Rasmus Jonlund (FP). Läs också mer på Folkpartiets hemsida.

En flykting på ett kafé

Han var stabschef vid ministeriet för narkotikabekämpning i Afghanistan, men han skötte sitt arbete så effektivt och samvetsgrant att knarksyndikatet ville ha bort honom. Ett väpnat attentat mot hans bil blev droppen; han flydde sitt hemland och bor nu i Sverige.

Zulmay Afzali har berättat om sin uppväxt och sitt arbete i den afghanska regeringen under president Hamid Karzai i en bok, En flykting korsar ditt spår, som nyligen getts ut på Mummelförlaget. Jag läste boken nyligen, och fick idag en chans att träffa författaren på ett kafé i Stockholm.

Zulmay Afzali med sin bok.

Afzalis bok ger en inblick i hur det är att växa upp i Afghanistan och Pakistan. Han förmedlar också intressanta – om än inte särskilt sympatiska – interiörer från den delvis korrupta afghanska regeringen. Jag är imponerad av att han oförtrutet kämpade på med sitt antinarkotikaarbete, trots allt fler telefonhot och behov av livvakter. Och jag har all respekt för att han till slut valde att fly, efter att hans bil blivit beskjuten.

Men Zulmay Afzalis bok handlar också om hur det är att komma som flykting till Sverige. Han är väldigt nöjd med hur han tagits emot, men han är kritisk till många av de "medflyktingar" som han lärt känna på olika förläggningar. Han hävdar att många ljuger om sina asylskäl och om vilka de är, och att svenska myndigheter alltför lättvindigt låter människor stanna.

Zulmay Afzali menar att det svenska samhället därmed utsätter sig för en risk. Så här skriver han:

"Jag mötte många människor på förläggningen och nästan alla hade berättat för mig om sina falska asylhistorier, sina förfalskade dokument, sina lögner. Det fick mig också att tänka på hur farlig situationen i Sverige egentligen är, när man inte vet något alls om de individer som tagit sig in i landet. Vi vet inget om vilka som har intentionen att skada samhället och människorna, vilka som är beredda och villiga att begå terrordåd i Sverige. Det som hände i Stockholm när en självmordsbombare ville ta många människor med sig i döden men tack och lov misslyckades, kan hända igen och kanske lyckas nästa gång. Risken för det blir större när myndigheterna tillåter ett inflöde av icke identifierade personer i landet."

Precis som det finns svenskar med kriminella avsikter finns det naturligtvis flyktingar och invandrare med ont uppsåt. Jag har inte tillräcklig kunskap för att bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att dessa ska upptäckas, men jag föreställer mig att Migrationsverket och andra berörda myndigheter arbetar med att stärka sin kompetens och sina möjligheter att upptäcka bedrägerier och se igenom förfalskningar. Ett pålitligt och väl fungerande asylsystem är det bästa sättet att långsiktigt säkerställa ett starkt folkligt stöd för ett fortsatt generöst flyktingmottagande och öppenhet gentemot människor som söker sig hit.

"Mitt första intryck var att 'de här människorna, svenskarna, välkomnar oss med öppna hjärtan'", berättar Zulmay Afzali. Jag hoppas innerligt att det är ett intryck han delar med många, många andra.

Smart avfallshantering i en bilfri stad

Ikväll anordnade Folkpartiet ett seminarium som handlade om framtidens avfallshantering. Det är en stor utmaning, inte minst för en växande storstad, att hitta lösningar för hur allt det avfall som vi genererar ska kunna tas om hand på bästa sätt.

Jag hade förmånen att få leda seminariet, tillsammans med min trafik- och renhållningsnämndskollega Charlotta Schenholm. Vi hade bjudit in en kunnig panel, med representanter från såväl avfallsbranschen som fastighetsägare, och samtalet kretsade kring frågor om vem som ska ta ansvar för avfallet, hur avfallshanteringen kan förenklas och om att förändra synen på avfall.

Jag och Charlotta Schenholm ledde seminariet. Panelen bestod av Håkan Larsson, Avfall Sverige, Anders Mattsson, SRV Återvinning, Britt Sahleström, Återvinningsindustrierna och Per Jutner, Einar Mattsson. Foto: Mark Klamberg

För egen del fick jag en ögonöppnare när jag för en tid sedan skulle besöka Östberga återvinningscentral. Eftersom jag inte har bil tog jag bussen med mitt elskrot. Vid ankomsten konstaterade jag snabbt att återvinningscentralen verkligen inte var byggd med fotgängare i åtanke. Jag skrev då ett blogginlägg med rubriken Återvinning – inte bara för bilburna, och blev faktiskt även intervjuad i tv om detta. Min uppfattning är att det ska vara lätt att göra rätt, och man ska inte behöva bil för att kunna bli av med sitt avfall.

I våras fick jag också chansen att delta på branschorganisationen Återvinningsindustriernas konferens om återvinning. Det var mycket tankeväckande, och fick mig att börja fundera på hur vi ska kunna skapa incitament för människor att lämna mer avfall till återvinning. Är det kanske dags att införa pant på mjölkpaketen?

Det känns som att det finns en stor utvecklingspotential på det här området, och kvällens seminarium gav mycket input till vårt interna arbete med att utveckla Folkpartiets politik. Inför valet nästa år kommer vi förhoppningsvis ha många intressanta förslag att presentera för väljarna.

Glöm inte konsten när staden förtätas!

När staden förtätas och nya bostadskvarter växer fram är det viktigt att den konstnärliga gestaltningen finns med i ett tidigt skede, skriver jag i en insändare som är publicerad i Mitt i Söderort den 5 november.

Ett stort antal nya bostäder planeras nu, från Hammarbyhöjden till Skarpnäck. Planeringen inkluderar också t.ex. arbetsplatser, förskolor, butiker och annan service. Men den offentliga konsten får inte glömmas bort när vi bygger framtidens stad!

Väl genomtänkt konst kan göra underverk för en plats. Ett nyinvigt exempel finns i Kristinebergs slottspark, där designgruppen Fronts gatlyktor kombinerar lekfull form och lysande funktion. Ebba Bohlins klarblå bro i Annedal har snabbt blivit en symbol för hela stadsdelen. Och vem blir inte på gott humör av Dan Wolgers "tårta" i Bagarmossen?

"Tårtan" i Bagarmossen. Foto: Marit Hagen

Blå bro i Annedal.

Ju tidigare konsten kommer in i planeringen, desto större möjligheter finns det att göra något riktigt bra. Jag vill att vår stadsdel ska få konstnärlig gestaltning som verkligen bidrar till att lyfta intrycket av de nya offentliga rum som skapas när nya bostadsområden växer fram. Jag vill se konst av hög kvalitet som lockar långväga besökare. Konsten får inte komma som jästen efter degen – därför måste vi tänka på konst redan innan spaden sätts i marken!

Lysande konst i Kristineberg. Foto: Mats Liliequist

Här är insändaren som den ser ut i tidningen:

Låt inte spårvägen bli ett sår i city!

Bygg inga onödiga stängsel längs Spårväg city är budskapet från Stockholms trafik- och renhållningsnämnd när spårvägen förlängs.

Vid dagens sammanträde tog trafik- och renhållningsnämnden ställning till en remiss gällande förlängningen av Spårväg city från Djurgårdsbron till Frihamnen. När spårvägen är helt färdigbyggd kommer den kopplas samman med Lidingöbanan vid Ropsten och ha omkring 63 000 resenärer per dygn.

Spårväg city blir en välkommen kapacitetsökning av den  miljövänliga spårbundna kollektivtrafiken i Stockholm. Såväl tunnelbana som spårväg är mycket attraktiva trafikslag och kan medverka till att fler stockholmare väljer att åka kollektivt i stället för att ta bilen.

När spårvägen planeras är det dock viktigt att man också tänker på den omkringliggande stadsmiljön. Tyvärr har vi i Stockholm sett dåliga exempel på hur spårvägen, genom att omgärdas med långa stängsel och liknande, blivit en barriär i stadsmiljön. Ett övernitiskt säkerhetstänkande tycks ha fått ta överhanden. 

Exempel på detta finns på bilderna nedan. Vid Bällsta bro är banvallen så utformad att man kan tro att ett pendeltåg ska dundra fram där (tvärbana och stadsspårväg är förvisso inte riktigt samma sak; även tvärbanan kan dock dras fram med varsamhet, som i Gröndal). Längs Hamngatan i centrala Stockholm bidrar långa stängsel till att Kungsträdgården skärmas av från promenadstråket utanför PK-huset och NK.

Tvärbanan vid Bällsta bro.

Spårväg city vid Hamngatan.

På resor och studiebesök i olika städer har jag noterat att det går att dra fram spårvagn utan att den blir en barriär. Nedanstående bilder från Lyon, Manchester och Helsingfors visar att det faktiskt går att hitta lösningar med mindre barriäreffekter. I Helsingfors har man satt pollare i marken – de ger en tydlig indikation om att man bör se upp, men är samtidigt inte omöjliga att passera. En lösning som Stockholm borde studera, tycker jag.

Spårväg i Lyon.

Spårväg i Manchester.

Spårväg utanför Stockmann ("Helsingfors NK").

Inför dagens sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden föreslog jag därför att vi skulle göra ett medskick till landstingets spårvägsplanerare. Glädjande nog delade övriga Allianspartier min och Folkpartiets uppfattning, och i ett särskilt uttalande skrev vi bl.a. följande.

"Säkerhet är viktigt när spårvägen planeras, men det är också angeläget att man i möjligaste mån undviker de barriäreffekter som kan uppstå om hållplatser och liknande omgärdas av alltför mycket stängsel och staket. I andra europeiska storstäder har man ofta valt mindre barriärskapande lösningar. Där är det ofta möjligt att röra sig friare mellan plattformarna. Ett alternativ kan vara att använda pollare i stället för heldragna staket i syfte att minska barriäreffekten samtidigt som ett gott skydd mot oavsiktlig passage erhålls. I arbetet med utformningen av Spårväg citys förlängning bör Trafikkontoret och Trafikförvaltningen vinnlägga sig om att inte onödiga barriäreffekter uppstår i staden."

Jag hoppas att man nu tar till sig av detta och ser till att den nya Spårväg city faktiskt blir en del av stadsmiljön – och inte en avdelare.

Dags för Stockholm att inrätta ett cykelråd

Stockholm borde ta vara på cyklisternas kunskaper och synpunkter genom att inrätta ett cykelråd.

Trängseln i Stockholmstrafiken är stor, och ett sätt att minska den är att göra jobbpendling med cykel mer attraktivt. Genom cykelmiljarden satsar Alliansen ambitiöst på att skapa bättre och tryggare cykelbanor. Men det finns ändå mycket att göra för att skapa en bra och säker trafikmiljö för cyklister.

Ta vara på cyklisternas kunskaper!

De som cyklar, dag efter dag i ur och skur, är de riktiga experterna. Stockholms stad borde knyta till sig dem och ta vara på deras kunskaper och synpunkter. Mitt förslag är att staden inrättar ett cykelråd, som konsulteras när vi planerar Stockholms cykelvägar. Ledamöterna i cykelrådet bör tillsättas genom ett ansökningsförfarande. På så sätt kan vi engagera även dem som inte redan är aktiva i partier eller intresseorganisationer. Rådet ska självklart vara jämställt.

Idén med ett konsulterande råd är välbekant i staden. Redan finns t.ex. både ett skönhetsråd och ett råd för funktionshinderfrågor. Och cykelråd finns i flera städer, t.ex. Västerås och Örebro.

Självklart har stadens trafikplanerare redan idag stor kunskap om cykeltrafik. Men ett cykelråd skulle ytterligare stärka cyklisternas röst i Stadshuset och tillföra värdefulla perspektiv när vi bygger framtidens Stockholm, där bilen inte alltid är utgångspunkt för planeringen.

(Ovanstående text är en förlängd version av en insändare som publicerades i Tidningen Årsta/Enskede den 19 oktober 2013.)

Stockholm får en hbt-policy

Folkpartiet har i budgetförhandlingarna fått igenom sitt krav på att Stockholms stad ska införa en hbt-policy. Ett viktigt verktyg i arbetet mot fördomar och diskriminering.

Nu har Stockholms budget för 2014 presenterats, och som folkpartist är jag naturligtvis glad över att Folkpartiet lyckats få igenom så många av sina förslag. Ett av dem har jag redan nämnt, nämligen att Stockholm ska påbörja ett arbete med ett utbyggt wifi-nät. En stor satsning görs på förskola och skola – budgeten ökar med hela 1,2 miljarder och Folkpartiet har fått igenom sitt vallöfte om läxhjälp till alla och ökade resurser till barn med behov av särskilt stöd.

Som FP-representant i trafik- och renhållningsnämnden gläds jag lite extra åt att Folkpartiet fått gehör för vårt krav om fler cykelparkeringar – i budgeten är det nu inskrivet att fler cykelparkeringar ska skapas i Stockholm, särskilt i kollektivtrafiknära lägen.

En annan viktig fråga som Folkpartiet drivit är att Stockholms stad ska få en hbt-policy. Redan 2011 lyckades Folkpartiet genomföra detta i landstinget och det är bra att även Stockholms stad nu ska få en policy.

Liberaler har all anledning att vara glada.

En hbt-policy blir ett verktyg för stadens verksamheter att arbeta med normer och omedvetna handlingssätt, mot fördomar och diskriminering. Målet är självklart att alla ska bli bemötta som individer, med respekt och professionalitet – oavsett kön, könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning.

Detta borde vara självklart, men är det tyvärr inte. Därför behövs en hbt-policy, och därför är jag mycket stolt över att Folkpartiet sett till att det nu blir verklighet, även i Stockholms stad.

Läs även:
Lotta Edholm (FP): Stockholm tar fram hbt-policy
Anna Starbrink (FP): Bättre bemötande av hbt-personer
Birgitta Rydberg (FP): Bättre bemötande av homo- och bisexuella och transpersoner med landstingets nya hbt-policy
QX: Hbt-policy på gång i Stockholm
Hbt-policy för Stockholms läns landsting (pdf)

Stockholm + wifi = sant!

För ett par veckor sedan skrev Daniel Forslund, Hanna Gerdes och jag en debattartikel om att Stockholm borde satsa på ett kostnadsfritt wifi-nät på publika platser. Därför blir vi naturligtvis extra glada idag när vi läser att Folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt lyckats förhandla igenom ett första steg i en sådan budget i Alliansens budget för Stockholm 2014.

SvD den 16 oktober 2013.

Läs även Madeleine Sjöstedts blogg.

Slipsslaget avgjort

I kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda var tonläget tidvis hätskt och tjafsigt. Den låga nivån på debatten matchades dessvärre också av en rätt låg nivå på partiledarnas slipsar. Lila tycktes vara temat för kvällen; såväl programledaren Mats Knutson som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven bar vad som en gång var kungligheternas färg.

Jämfört med den förra partiledardebatten kan man konstatera att Jan Björklund, Göran Hägglund och Jonas Sjöstedt håller fast vid sina favoritfärger: Björklund kör Folkpartifärgad orange-blå, Hägglund grå och Sjöstedt röd med ljusblå prickar. Jimmie Åkesson envisas med sina smala slipsar. De var moderna för några år sedan och har sedan dess fört en välförtjänt tynande tillvaro kring vissa sportjournalisters halsar. Dock hade Åkesson valt en mindre hysterisk färgsättning denna gång.

Att kalla detta för en topplista är således en kraftig överdrift. Men det är i alla fall en lista. (Förra placeringen inom parentes.)

6 (6). Jimmie Åkesson (SD)
När Jimmie Åkessons köper kläder förlitar han sig alltför mycket på råd i modetidningar för 20-åringar. Om man aspirerar på att bli statsminister (vilket alla partiledare får antas göra) fordras dock en lite mer vuxen mundering. Att bära upp en smal slips med värdighet är en konst. Några som behärskar den konsten är Mad Men – den här bilden visar hur det ska se ut. Åkesson är förvisso galen, men att bära upp en smal slips kan han inte. Således bör han lära sig att en slips ska vara cirka 8 centimeter bred, och anpassa sin garderob därefter.

5 (4). Göran Hägglund (KD)
KD-ledaren är svår att betygsätta. Han har slagit en djärv och elegant slipsknut, som i sig ger många pluspoäng. Men den kräver rätt kavaj för att komma till sin rätt. Nu har Hägglund tyvärr fallit i mode-fällan och valt en kavaj med smala slag, vilket gör att kompositionen fullständigt tappar balansen och det enda man ser är en jättestor slipsknut. Vilket är synd, för med rätt kavaj hade jag placerat Hägglund på topp 3.

4 (2). Jonas Sjöstedt (V)
Mörkröd slips, ljusblå prickar och ljusblå skjorta tycks vara Vänsterledarens melodi – Sjöstedt ser nästan på pricken (!) likadan ut som i den förra debatten. Men detaljarbetet håller denna gång inte alls samma nivå. Där han tidigare hade en riktigt välknuten slipsknut sitter nu en alldeles för löst åtdragen sak. Den eleganta "dimplen", som tidigare förhöjde intrycket, lyser med sin frånvaro. Tyvärr för Jonas Sjöstedt är det missarna man minns; följaktligen åker han ner på listan.

3 (5). Jan Björklund (FP)
Liknande orange-blå färgsättning som i förra debatten, men den gör sig betydligt bättre i denna bredrandiga variant. Björklund håller en hög och jämn nivå i sina val av kostymer och slipsar (och förmåga att knyta dem), inget undantag ikväll.

2 (3). Fredrik Reinfeldt (M)
Statsministern har denna kväll slagit en fourinhand-knut, och det hör inte till vanligheterna. Den ger ett lite mer avslappnat intryck, vilket förstås är en risk när man ska verka statsmannamässig. Statsministern är dock så trygg i sin roll så det är inget problem. Dock tycker jag färgen är något för gräll och materialet ser lite livlöst ut i tv; ett bättre alternativ hade t.ex. varit den här från Drakes.

1 (1). Stefan Löfven (S)
Precis som statsministern valde Socialdemokraternas partiledare en lila slips denna gång. Och precis som förra gången får han förstapriset. Löfven har valt en slips med trevlig lyster. Den symmetriska slipsknuten och kavajen med snygga breda slag ger en bra balans och matchar hans stabbiga kroppsbyggnad. En bra helhetskomposition.

Media:
SVT, Expr, AB, SR

Bloggar:
Per Altenberg (FP), Rasmus Jonlund (FP)

Bygg ett kostnadsfritt wifi-nät i Stockholm!

Stockholm borde satsa på ett kostnadsfritt wifi-nät, som är tillgängligt på gator, torg och i parker. Det skriver jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes i en debattartikel i tidningen NU.

I vår vardag använder vi internet nästan jämt, och vi behöver internet till nästan allt. Det är på nätet vi söker bostad och sommarjobb, ställer barnen i förskolekö eller håller kontakt med släkt och vänner över hela världen. Med bra uppkoppling hittar vi rätt när vi gått vilse i nya stadsdelar, vi lånar om böcker på biblioteket och kan få stöd av stadens socialtjänst via chatt. Därför menar vi i Folkpartiet att möjligheten till uppkoppling är mer än bara nöje – i dagens kunskapssamhälle är enkel tillgång till internet nyckeln till delaktighet!

Tillgång till nätet är att ha tillgång till omvärlden, till nya tankar och åsikter. Det handlar inte bara om att skaffa ett konto på Facebook eller ladda upp snyggt filtrerade bilder på Instagram, utan om tillgång till viktiga samhällstjänster och en hel värld av information. Därför har Folkpartiet kämpat för att internetuppkoppling nu ingår i stadens socialbidragsnorm för ekonomiskt utsatta familjer.

Stockholm är en stad med en fantastisk digital infrastruktur med väl utbyggda fibernät liksom 3G- och 4G-nät för mobil datatrafik. Det ger skjuts åt den digitala revolutionen, som har inneburit otroliga förändringar och förbättringar i hur vi kommunicerar med varandra och hur vi sköter våra kontakter med myndigheter, banker och företag. Men dessa möjligheter får inte bara vara reserverade för de som har internetanslutning på jobbet eller kan betala för ett eget abonnemang hemma eller i mobilen. I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande.

Vi liberaler vill därför arbeta för att det finns tillgång till kostnadsfri wifi i de mest välbesökta publika miljöerna – på gator, torg och i parker runtom i Stockholm! Världen över bygger flera världsstäder ut sin digitala infrastruktur i rasande fart. Om Stockholm inte kavlar upp ärmarna riskerar vi att hamna på den digitala efterkälken. Därför bör staden ta ansvar för att ett lättillgängligt wifi-nät byggs upp i hela city och i ytterstadens största centrum. Alla ska enkelt kunna koppla upp sig på det publika wifi-nätet utan krångliga registreringsprocedurer!

För en del kanske ett publikt wifi-nät framstår som en onödig lyx. Vi menar att det tvärtom vore en klok investering – både ekonomiskt och socialt! Att utveckla den digitala infrastrukturen är en satsning för framtiden, ett sätt att öka stadens attraktionskraft och ett led i att göra Stockholm till en huvudstad i världsklass.

Folkpartiet vill att Stockholm ska växa och locka till sig människor och företag genom att erbjuda verktyg för digital delaktighet. De flesta är överens om att en välfungerande bostadsmarknad och utbyggd infrastruktur är viktiga samhällsfunktioner för att uppnå detta mål. Samma principer borde gälla för den digitala infrastrukturen. Med en ambitiös it-politik kan vi stärka vår position som Skandinaviens ledande stad.

De barn som denna hösttermin har börjat första klass har, i de flesta fall, under hela sin livstid haft en tillgång till internet hemma. Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden.

Daniel Forslund (FP)
1:e vice ordförande, Folkpartiet i Stockholms stad

Jesper Svensson (FP)
ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck

Hanna Gerdes (FP)
vice ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck

Liknande tankar har Yoav Bartal (FP): Inför gratis wifi i Stockholm.