Skjutjärnsjournalistik

Johan T. Lindwall, publicistiskt stjärnskott på Expressen, har intervjuat Daniel Westling. Svensk hovjournalistik är ju inte direkt känd för att ta sin granskande roll (tredje statsmakten och det där ni vet) på allvar, men jag kunde ändå inte låta bli att titta på vad får slags frågor som kungligheterna får. I dagens intervju får Daniel Westling följande frågor.

- Du ser onekligen ut att må bra.
- Skönt att [första mötet med pressen] är avklarat?
- Jag var där och tyckte att du såg lite nervös ut.
- Det är ett tufft liv som du har framför dig. Du kommer ha enorm press på dig. Kommer du klara det?
- Vad tror du kommer bli jobbigast?
- Stort lycka till.

Det frågepaketet måste han ha klurat på ett tag, den gode Johan T.

En hälsning från Sverigedemokraterna

Kära hälsningar från Björn

Det här är Björn Pålsson. Han är sverigedemokratisk politiker i Landskrona och har förtroendeuppdrag bl.a. i räddningsnämnden och miljönämnden.

Björn Pålsson är rojalist. Han gillar monarkin och kungahuset. Men han gillar inte Republikanska Föreningen. Därför skickade han ett mail till föreningen i går eftermiddag. Så här skriver han i mailet:

Hej på er idioter.Ni är stora kräk,ett hot mot monarkin och på samma gång ett hot mot demokratin.Det måste verkligen svida i er att en majoritet av svenska folket stöder kungen och monarkin.Ni kommer aldrig att vinna över oss rojalister och jag är beredd att kämpa för ert avskaffande.Så om ni vill bespara er onödigt lidande och förnedring så avskaffa er själv.Ni är inget annat än ett stort jävla skämt och det gäller era familjer också.Försvinn som förening och sluta upp med att förpesta Sverige.

Man borde kanske inte bli förvånad, men nog tycker jag att även Sverigedemokrater borde ha vett att uttrycka sig lite mer anständigt. Om man nu gör anspråk på att vara ett seriöst parti så kan man inte ha medlemmar som skickar ut förtäckta hot till meningsmotståndare. Republikanska Föreningen har nu skickat ett brev till Jimmie Åkesson där de kräver en förklaring. Är det partiets uppfattning att Republikanska Föreningen är ett hot mot demokratin?

Med anledning av mailet har Björn Pålsson har intervjuats av Helsingborgs Dagblad. Där fick han bl.a. följande fråga.

[V]isar inte du själv upp en tveksam demokratisyn när du som politiker skriver att du ska verka för att avskaffa föreningen. Vi har väl föreningsfrihet i Sverige?

— Tveksam och tveksam. Det vet jag inte. Jag är rojalist. Kungahuset har ju funnits längre än vad deras förening funnits och längre än mig. Men de vill bara avskaffa det och ha sin vilja fram till varje pris.

Ja, det förstås. Man kan ju inte avskaffa någonting som funnits längre än en själv. Det kan ju aldrig vara demokratiskt.

Skrapanskylten 26 februari

Den lyser! Jag tror inte mina ögon.

Stödfunktion

I aftonens Kvällsöppet med Ekdal på TV 4 debatterades ståhejet kring Daniel Westlings och Victoria Bernadottes förlovning. Gudrun Schyman gjorde en bra insats och värt att notera är att hon hade betydelsefull moralisk uppbackning från en liten gubbe i grå kavaj i raden bakom.

Programmet kan man säkert snart se på TV 4:s webb.

Snart ett tvång mindre

Bland all flamsig förlovningsrapportering så har det faktiskt dykt upp en intressant nyhet idag - kårobligatoriet avskaffas. "Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till socialdemokraterna och statskyrkan var", säger högskoleminister Lars Leijonborg.

Jag tror att för de allra flesta är det självklart att tvångsanslutning av människor till en intresseorganisation strider mot alla principer om föreningsfrihet och det är nästan märkligt att avskaffandet tagit sådan tid. Ännu mer besvärande är att förra gången obligatoriet var uppe till omröstning i riksdagen, 2004, så fälldes förslaget om avskaffande av två borgerliga riksdagsledamöter, Lennart Hedquist (M) och Cecilia Wikström (FP), båda från Uppsala.

Enligt uppgifter i UNT verkar båda beredda att rösta emot förslaget än en gång. Därmed finns en risk att MP blir tungan på vågen och hur de tänker rösta verkar lite oklart. Är det måhända upplagt för en rysare i riksdagen?

PS. Vill man höra av sig till Lennart och Cecilia och påpeka att de är en skam för Alliansen så kan man mejla på lennart.hedquist@riksdagen.se och cecilia.wikstrom@riksdagen.se.

Skrapanskylten 25 februari

Kul men trist

Det är förstås kul att Victoria Bernadotte och Daniel Westling fått förlova sig. Men förlovningen sätter också ljuset på några trista saker.

Det är deprimerande att bli påmind om att vi lever i ett samhälle vars statsskick förbjuder en vuxen kvinna att gifta sig med vem hon vill.

Det är deprimerande att se hur en samlad journalistkår kan falla in i en så total anda av inställsamhet och kryperi.

Det är deprimerande att den "fria televisionen" ägnar i stort sett hela Rapport - plus extrasändning - åt allt det här tramset.

Fast man borde kanske glädja sig åt skvallerpressen, som väl lär skära guld med täljkniv det närmaste året. Och alla tanter - i olika åldrar och kön - som nu kan låtsas att all den där skattebetalda glamouren har någon mening.

Jo, förresten. Jag har hört från säker källa att medlemsansökningarna till Republikanska Föreningen tagit skjuts idag. Det kan man sannerligen glädja sig åt.

Skrapanskylten 23 februari

Biskoparna har rätt om äktenskapet

Det är inte utan att jag får lust att utbrista i ett spontant halleluja när jag läser dagens debattinlägg från fyra biskopar i Svenska kyrkan. "Håll juridiken utanför kyrkan" skriver de och fortsätter därmed den argumentationslinje som de, tillsammans med ytterligare fem biskopar, inledde på DN Debatt den 6 februari.

Kärnan i biskoparnas resonemang går ut på att kyrkan inte ska ägna sig åt myndighetsutövning i form av vigselrätt. I stället bör detta skötas av staten och kyrkan kan i stället förrätta symboliska bröllopsceremonier för de par som så önskar. Äktenskapet blir därmed precis som dopet idag, där den juridiska namngivningen sker genom folkbokföringens försorg medan många föräldrar väljer en symbolisk dopceremoni i kyrkan.

När nu äktenskapslagstiftningen ändå är under omarbetning så tycker jag att politikerna ska lyssna på vad biskoparna har att säga. För om inte kyrkan bryr sig om att ha vigselrätten kvar, varför ska då staten propsa på?

Mäklarknep

I tider av finanskris borde även mäklarna behöva anstränga sig lite extra för att göra bra affärer. Lite förvånande då att man på Christer Magnussons annonssida i dagens SvD hittar en sån här annons.


Mitt bland alla "arkitektoniskt fulländade", "sjönära", "unika", "optimala" och "lyxrenoverade" objekt så finns det alltså en lägenhet som tydligen bäst karaktäriseras som "begagnad". Det bästa man kan säga om den rubriken är väl att den troligtvis är sanningsenlig. Men som säljare hade jag inte gjort vågen åt min mäklares insats.

Botemedel för dig med sömnproblem

SvD:s Sam Sundberg bevakar den aktuella Pirate Bay-rättegången på ett tidstypiskt sätt: genom att blogga. I bloggen redogör han för sina iakttagelser under förhandlingarna, och han har bl.a. noterat de i svenska domstolar allestädes närvarande nämndemännen.

En nämndeman i brun skinnjacka sitter och gäspar mer än någon annan i salen och ser ut att slumra till då och då. Även hennes granne, en nämndeman med svart kostym och rufsigare hår än Göran Greider, tycks nicka till bitvis. Åtminstone sluter han njutningsfullt ögonen under långa stunder och.ser påtagligt yrvaken ut när han slår upp dem igen.

Här vore det kanske på sin plats att fara ut i ett svavelosande fördömande av den ålderstigna nämndemannakåren som inte kan hålla korpgluggarna öppna. Men jag ska faktiskt försvara mina skinnjacksbeprydda och njutningsfullt slumrande kollegor en aning: Att vara nämndeman på en svensk rättegång är något av det absolut tråkigaste som går att genomlida. Det är inte konstigt att folk somnar; det är snarare ett under att så många lyckas hålla sig vakna.

Först ska man lyssna på en oengagerad åklagare som läser gärningsbeskrivningen innantill. Sen ska den tilltalades advokat förneka brott men vitsorda beloppet såsom skäligt i och för sig. Sedan ska åklagaren utveckla åtalet genom att återigen läsa innantill ur sina papper. Det förekommer aldrig att åklagaren gör minsta ansträngning för att med röstläge, mimik eller dylikt levandegöra åtalet. Man skulle lika väl kunna ha en sån där plåtröst som läste upp allting.

Sen får den tilltalade tillfälle att förklara sig. Vederbörande hör sällan till de talträngdas skara (och om de gör det beror det i regel på psykisk sjukdom) och deras osammanhängande mummel kan få vem som helst att snegla längtansfullt mot himlen där utanför rättssalens fönster.

Inte heller förhören är något vidare spännande. Advokaterna gäspar ur sig några kontrollfrågor och åklagarna kontrar lika håglöst. Sen kommer man till personaliadelen där domaren läser utantill ur evighetslånga yttranden från frivården och kanske inte fullt lika evighetslånga utdrag ur belastningsregistret.

Sista akten i detta sömniga skådespel är slutpläderingarna, då åklagare och advokater liksom ska knyta ihop säcken. Vilket de gör med samma brist på entusiasm som präglat deras tidigare insatser. John Blund kunde inte gjort det bättre.

Nå. Nu är jag medveten om att den huvudsakliga poängen med rättegångar inte är att underhålla nämndemännen. Men både advokater och åklagare har som uppgift att övertyga rätten (däribland de nämndemän som lyckas hålla sig vakna) om att deras version är den riktiga. Och där kan man tycka att det vore befogat att lägga lite energi på att förbereda det muntliga framförandet. För annars kan målen lika gärna avgöras på handlingarna. Läsförmåga har vi ju, vi nämndemän.

Skrapanskylten 20 februari

Skrapanskylten har fått vara i fred några dagar nu eftersom jag tagit tunnelbanan till jobbet. Men idag promenerade jag förbi och kunde notera att vissa delar av skylten väckts upp från de döda. Naturligtvis ahr de inte fått ordning på allt; notera t.ex. hur underdelen av p:et är halvdött. Det finns fler mörka fläckar men de syns inte så bra på bilden.

Man får ju hoppas att Skrapan inte betalat särskilt mycket för den där skylten.

En sund moralpanik

Konstfackdebatten rullar vidare, och nu drar kulturjournalisterna en lans för att gjuta olja på vågorna. I SvD berättar Clemens Poellinger att han beskådade graffitifilmen redan förra året, på Konstfacks elevutställning. "Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare", skriver Poellinger. Det enda problem han ser med filmen är att den är för övertydlig.

Och så beklagar han sig lite över att film, teater och litteratur minsann får visa otäckheter men om konsten gör det så höjs uprörda krav på att genast återgå till 1800-talets konstnärliga uttryck. "Det tycks vara förbehållet samtidskonsten att utgöra den stötesten som lockar fram det latenta kulturhatet", analyserar Poellinger för att i nästa mening börja yra om "moralpanik".

Inte lika underhållande, men en aning mer dramatiskt, uttrycker sig Sverker Lenas i DN. Han raljerar över kulturministerns upprördhet och att "särskilt kränkta är i vanlig ordning det kulturkonservativa gäng som gärna skulle hjälpa de urspårade konstnärerna att återfinna sina roller som fursteslickare eller hovnarrar".

Och så fortsätter han: "Det är svårt att vare sig försvara eller fördöma aktionerna när varken Anna Odell eller NUG hittills försett sina verk med ett intellektuellt sammanhang."

Längre ner artikeln tar Lenas upp ett argument som tycks vara poppis i kulturkretsar - jämförelsen mellan graffiti och reklam. "Det mest prestigefyllda en [graffiti-]målare kunnat göra sedan graffitins barndom är en 'whole-car'. Detta är numera ett vedertaget grepp inom reklamindustrin, då företag låter måla hela tunnelbanetåg i Stockholm med produktreklam. Även detta tar förstås viss plats i det offentliga rummet, på medborgarnas bekostnad."

Se där en liten inblick i kulturjournalisternas förtrollade värld. Jag vet inte varför de känner sig så trampade på tårna så fort någon ifrågasätter konstutövares självpåtagna rätt att agera precis hur de vill utan minsta hänsyn till omgivningen. Det handlar inte om "kulturhat" eller "moralpanik", det handlar om ett högst relevant ifrågasättande av några egocentriska individers självsvåldiga och respektlösa beteende.

Om min mamma fick en hjärtinfarkt och tvingades åka in till sjukhuset, men inte fick vård i tid på grund av att en simulant från Konstfack tog alla akutens resurser i anspråk - vore det då också "moralpanik" om jag blev förbannad?

Vandalism kostar SL drygt 100 miljoner om året. Man kan tycka att de pengarna skulle kunna användas bättre och att våra lärosäten inte borde utbilda vandaler. På Konstfack tycker man annorlunda, och enligt DN:s skribent är det svårt att ta ställning innan han sett dådet i ett "intellektuellt sammanhang". Jag är rädd, Sverker Lenas, att det inte finns något intellektuellt sammanhang kring NUG och hans upptåg.

Carl Johan skadade ingen.

Konstnären Ernst Billgren påstår i ett utbrott på Expressens debattsida att Sverige riskerar att få ett konstklimat som hämtat från Tredje riket eller Sovjet. Anledningen till detta är att Konstfacks rektor Ivar Björkman uttalat att Konstfack inte ställer sig bakom examensarbeten som tillkommit genom olaglig handling. Ernst Billgren hänvisar också till ett antal uppmärksammade konstverk - bl.a. Carl Johan De Geers skändade fana och Kjartan Slettemarks Nixon-pass - som aldrig skulle fått visas om laglighetspolicyn gällt. Men med den parallellen missar Billgren hela poängen tycker jag. För det som gör de båda aktuella Konstfack-affärerna så anmärkningsvärda är inte i första hand att konstnärerna (eventuellt) brutit mot lagen - det är att de faktiskt kunnat skada andra människor, fysiskt eller ekonomiskt.

I det övriga samhället har vi från barnsben fått lära oss att frihet åtnjuts under (moraliskt eller juridiskt) ansvar. De flesta tycker det är självklart. Men i kulturvärlden finns det uppenbarligen de som nöjer sig med friheten, och helt struntar i ansvaret.

Jag tycker det är självklart att konsten ska kunna tänja gränser. Men det måste också gå att diskutera när gränserna töjts ut för långt. Anna Odell och NUG har uppenbarligen begått övertramp. Och de har gjort det med Konstfacks goda minne. Att "medier, bloggare, offentlighet - i det här fallet även kulturministern -" då blir upprörda är väl inte så konstigt. Jag ser det snarare som ett sundhetstecken.

Uppdatering: Lars Ryding tipsar Konstfack om nya projekt.

Uppdatering: Galnast hittills i debatten är nog DN:s Jessica Kempe. Så här beskriver hon graffitifilmen:

Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar.

Det skulle förvåna mig om Jessica Kempe var nykter när hon skrev det där. Det kanske möjligen också förklarar varför hon tycker att kulturministern genom att protestera mot filmen "underblåser ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten". (Vilket på ren svenska betyder att Kempe tycker att vanliga människor är för dumma för att förstå hur fin konst NUG har åstadkommit.) Det är snarare hon själv som underblåser förakt. Förakt mot världsfrånvända kulturkritiker som av rädsla för att inte bli inbjuda på fler vernissager inte vågar vara rakryggade och säga som det är: Det är inte okej när omogna drönare som leker konstnärer spottar skattebetalarna i ansiktet.

En företagsam kväll

Kvällen tillbringades på Stockholms Handelskammare, som hade bjudit in en hoper bloggare för att diskutera företagandets villkor. Närvarande var bl.a. ölbryggaren Jens Spendrup och charmanta riksdagsledamoten (M) Anna König Jerlmyr.

Diskussionen kom snabbt att handla om varför så få svenskar vill bli företagare. Det pratades bl.a. om byråkratiskt och adminstrativt krångel; handelskammarens vd Peter Egardt muttrade något om att "alla som försökt fylla i en momsdeklaration förstår vad jag menar" och då kände jag mig nästan personligen apostroferad.

Men byråkratiskt krångel är något som även finns i andra länder, och jag tror inte att momsreglerna är mindre komplicerade i resten av EU, till exempel. Nej, jag tror att boven i dramat först och främst är attityden till företagande.

I början av seklet var Sverige ett myllrande företagarland, och många världskoncerner in spe grundlades. Sedan hände något. Efter andra världskriget tog Tage Erlander makten och Sverige socialiserades. Mängder av regler om trygghet och sociala förmåner infördes - men de omfattar bara anställda. Skillnaden mellan att vara anställd och att vara företagare blev därmed väldigt stor och den trygghet som finns i anställningen kan verka avskräckande för den som funderar på att starta eget. I kombination med den allmänna företagarskepsis som präglar arbetarrörelsen så tror jag att dessa faktorer, bland andra, bidrog till att ge oss svenskar en rätt njugg attityd till företagande.

Jens Spendrup berättade en rätt talande anekdot. Det var en svensk företagardelegation som var på besök på en industri i Kina. Industrin var framgångsrik och under rundvandringen pekade företagsledaren på en stor Mercedes som stod på gården. Han förklarade att han köpt den med alla pengar han tjänat på sin fabrik. Då tar den lokale politruken från kommunistpartiet upp en spontan applåd. Han ackompanjerades sannolikt av ett antal tappade hakor från den svenska delegationen: skulle det någonsin förekomma i Sverige att ett kommunalråd skulle applådera en företagares framgång? Knappast, för i Sverige har Jante regerat tillsammans med det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Men omdömet, då?

Nu går Konstfack ut och hävdar att man infört etiska riktlinjer efter det totala hjärnsläpp som måste ha drabbat skolan när man som examensarbete godkände en film som visade vandalisering av en tunnelbanevagn.

Ett steg i rätt riktning kan tyckas, men samtidigt är det rätt anmärkningsvärt att det ska behövas särskilda riktlinjer för att inte sådana här dumheter ska släppas igenom. Har lärarna på Konstfack inte något som helst eget omdöme?

I SvD får Olof Glemme, prefekt på Konstfack, frågan om den aktuella filmen fått göras på Konstfack idag.

– Nej, inte med de riktlinjer som vi har nu, säger Glemme. Såvitt jag kan bedöma är inte det här lagligt [...] Här handlar det också om respekten mot det vi äger tillsammans, det som är allmänt.

Med tanke på hur verklighetsfrånvarande Konstfack tycks vara så undrar jag om Glemmes svar skulle bli annorlunda om det som vandaliserades var privat egendom i stället för offentlig. Tycker Konstfack det är angeläget med respekt mot det som ägs av någon enskild?

Varför gör EU reklam för tulpaner?

Sveriges EU-avgift för 2009 beräknas till ungefär 20 miljarder kronor. Det är mycket pengar, men i förhållande till vad det ger tillbaka i form av handel och ökad frihet så är det naturligtvis en god investering.

Även en ihärdig EU-entusiast som jag kan förstås känna mig besviken ibland. Jordbrukspolitiken och unionens oförmåga att tala med en röst i utrikespolitiska frågor är två exempel på detta. Ett tredje, kanske inte lika allvarligt men ändå irriterande, exempel har tapetserats upp på huvudstadens affischtavlor de senaste dagarna.

Alltså, jag förstår inte. Vilken undersysselsatt EU-byråkrat har kommit på den totalpuckade idén att EU-pengar ska användas till en reklamkampanj för tulpaner? Det finns väl få saker som spär på EU-motståndet så mycket som när EU-pengar används till något som är så totalt uppenbart tvärtemot vad EU egentligen borde syssla med. Om tulpanodlarna vill sälja fler tulpaner kan de väl för fasen betala sin annonskampanj själva?

Konstfuck

Alltså vad pysslar de med på Konstfack? Först är det en elev som spelar psyksjuk med sådan framgång att hon blir intagen på sjukhus och tvångsmedicinerats. Att hon därmed tar resurser från personer som verkligen är sjuka tycks inte bekomma henne. Värst av allt - hela grejen är ett examensarbete från Konstfack, godkänt av skolledningen.

Och nu senast kan vi läsa att ett galleri ställt ut en film som visar en klottrare som sprejar ner en tunnelbanevagn och sedan tar sig ut genom att krossa en ruta. Graffiti kallas det, men det handlar förstås om vanlig hederlig vandalisering. Och numera är väl ingen förvånad att hela grejen är ett examensarbete från Konstfack.

Alltså allvarligt talat vad håller de på med på Konstfack? Är det på grund av något perverterat hävdelsebehov som de godkänner sådana här dumheter eller lider de helt enkelt allvarlig brist på vanligt omdöme? Konst kan vara mycket. Men strunt är strunt. Det borde även eleverna och lärarna på Konstfack begripa.

Uppdatering: SL kräver Konstfack på skadestånd (SvD, 15/2). Bra rutet, Wennerholm!

Skrapanskylten 11 februari

Skrapanskylten 10 februari

Fel rättvisa

1980 tjänade de bäst avlönade direktörerna nio gånger så mycket som en industriarbetare. 2007 tjänade de 51 gånger så mycket. Allt enligt en LO-rapport.

Jag antar att LO:s syfte är att detta ska väcka indignation. Att hacka på den lilla, men välbetalda, finanseliten är ju alltid tacksamt. Till yttermera visso har LO enrollerat en etikprofessor från Uppsala för att ge eldunderstöd.

"Det anmärkningsvärda är att klyftorna ökar. Det är viktigt att ta upp de moraliska frågorna", säger Carl-Henrik Grenholm till SvD. Professorn fortsätter: "Allt för stora skillnader strider mot det grundläggande idealet om rättvisa."

Vems rättviseideal?, frågar man sig. I min värld är det en självklarhet att den som är skicklig ska kunna tjäna bra med pengar och den enda rättvisa som styr vilken ersättning som betalas ut till företagsledarna är den som aktieägarna formulerar.

Jag hade haft större förståelse för professor Grenholms rättviseargument om elitens överflöd byggde på folkets nöd. Men så är det ju inte. Det finns väl inte en industriarbetare i Sverige som inte har mat på bordet? (I själva verket torde industriarbetarens levnadsstandard i stället ha höjts sedan 1980.)

Nej, höga vd-löner är snarare en konsekvens av höga företagsvinster, vilka möjliggjorts av den globaliserade världens alla fördelar. Varor och tjänster kan idag lättare exporteras och importeras, tullgränser rivs, nationsgränser fiktiviseras, marknaderna växer och därmed möjligheten att sälja mer och tjäna mer.

"Jag har svårt att se att det skulle vara nödvändigt med mer än 4-5 gånger högre för att personer skulle göra goda insatser", säger Grenholm. För att komma från en professor är det ett förbluffande korkat uttalande. Eller så är han så politiserad att han inte kan tänka klart.

Elitens löner bestäms av elitens uppdragsgivare, aktieägarna. Och de är inte dumma. De sätter den lön som krävs av den person de vill ska leda företaget. Att de inte lever upp till professor Grenholms absurda rättviseideal, som möjligen kan vinna genklang i någon kommunistdiktatur, kan de rycka på axlarna åt. Trygga i förvissningen att deras beslut i längden gagnar samhället eftersom framgångsrikt ledda företag genererar stora vinster, stora skatteintäkter och därmed också förutsättningar för att betala till exempel vård, skola och omsorg - det vill säga sådana saker som vi alla, enligt ett mer verklighetsförankrat rättviseideal, kan göra anspråk på att få åtnjuta.

På vandring i tiden

I ett försök att skingra alkodimmorna från igår gav jag mig i eftermiddags ut på en promenad runt Årstaviken. Efter en stunds traskande slog det mig att jag på något vis också gjorde en vandring i tiden.

Jag börjar i Hammarbyhöjden, funkisfäste från trettiotalet, och tvingas sedan forcera betongbrutala Gullmarsplan innan jag kan glida ner i Årstaskogen och förundras över de sekelgamla kolonistugorna på andra sidan vattnet.

Där skogen tar slut har det tidigare funnits ett slitet industriområde. Det har nu fått ge vika för putsfasader och inglasade balkonger när 2000-talet växer fram och Liljeholmskajen blir en pendang till den välartade Hammarby sjöstad.

Liljeholmskajen. Gammalt ger vika för nytt.

Över Liljeholmsbron och förbi Hornstulls misch-masch är man snart nere i Tanto. De svängda hyreshöghusen minner om 60-talets obändiga framtidstro och väster om husen står Årstabroarna liksom hand i hand och matar rälsbundna resenärer och förnödenheter in till Staden. Och där, på en av Årsta holmar, ligger en tjusig gård (ett sommarnöje?). Inklämd mellan broarna känner den sig förmodligen en smula förödmjukad såsom fordom varande ett stolt landmärke men idag hopplöst malplacé.

Årsta holmar. Huset mellan broarna.

Sedan förbi Södersjukhuset där den nya sjukhusbyggnaden bildar en massiv kuliss bakom en gammal vitputsad. 40-tal mot sekelskifte. Vid småbåtshamnarna är storstadskänslan märkligt frånvarande men just som grönskan lämnar plats för Eriksdalsbadet, skickligt insprängt mellan bropelarna, gör sig stadens brus åter påmint. Back to the world of dreams.

Det fascinerande med promenaden är inte bara alla kontraster mellan gammalt och nytt och mellan kultur- och naturlandskap. På promenad runt Årstaviken kan man också väldigt tydligt följa stadens tillväxt och utveckling. När Årsta holmars gård byggdes på 1700-talet var trakten rena vischan. Likaså när kolonilotterna i Tanto började fördelas i början av förra seklet (ingen skulle väl komma på idén att stycka upp ett prima cityläge på det viset idag?).

Men sedan hände nåt. Urbaniseringen skjöt fart och modernitetens krav och behov gjorde sig gällande. Med Årstabron fick järnbanan en gräddfil rakt in i stadens hjärta. Funkisen gjorde upp med lort-Sverige och den ohälsosamma stadsmiljön städades bort. Rinnande vatten! Staden blev ett ideal och Stockholms dragningskraft ledde till massbebyggelse i imponerande skala (jämför gärna med denna bild från 1929 över Södermalm och Årstaskogen). Det vi ser idag är att staden fortfarande är attraktiv, så pass att de gamla industriområden som tidigare gav den näring nu mejas ner för att ge plats åt bostäder. Lastpråmarna ersätts av fritidsbåtar. Industrisamhället har blivit tjänstesamhället och dess invånare imponeras inte av rinnande vatten inomhus - men att kunna se det från balkongen är en modern lyx.

Från 1700-tal till 2000-tal - det är en tidsresa på trehundra år. Promenaden runt Årstaviken tar ungefär två timmar.

Skrapanskylten 4 februari

Skrapanskylten 2 februari

Helgen kanske varit hård. För Skrapanskylten verkar ha tagit sovmorgon.