2009-01-29
2009-01-28
Viktigt vetenskapligt vetande
Den som vill hålla sig uppdaterad om de senaste forskarrönen kan glädja sig åt att kvällstidningarna har en väldigt bra vetenskapsbevakning. För några år sedan kunde t.ex. Aftonbladet presentera följande - för somliga säkert glädjande - nyhet.
Den eventuella glädjen blev emellertid kortvarig. Idag kunde nämligen konkurrenten Expressen meddela att det som för många är ett trivsamt nöje i själva verket är rent livsfarligt.
Och nu har jag dragit mitt strå till stacken för att vidarebefordra denna angelägna information till allmänheten.
Den eventuella glädjen blev emellertid kortvarig. Idag kunde nämligen konkurrenten Expressen meddela att det som för många är ett trivsamt nöje i själva verket är rent livsfarligt.
Och nu har jag dragit mitt strå till stacken för att vidarebefordra denna angelägna information till allmänheten.
2009-01-27
2009-01-26
Snöbollar i glashus?
I slutet av mars förra året satt några av DN:s mest utflippade lustigkurrar och funderade över vad för slags tokrolighet som skulle få bli årets aprilskämt. Eftersom nätstrumpan-över-tv:n-grejen redan är gjord enades de om följande.
I en stad som Stockholm, där man inte kan sätta upp en lyktstolpe utan att orsaka folkstormar, balkongskynkesprotester och röra Klarakvartersnostalgiker till tårar, är inglasningstanken naturligtvis så verklighetsfrämmande att väl inte ens styrelsen i Samfundet S:t Erik orkade bli upprörd. Eller?
Faktum är att DN:s aprilskämt slagit an en sträng hos lokala Allianspolitiker i Hammarbyhöjden. Idén om en inglasning är kanske inte så dum ändå? Då skulle ju backen slippa ligga för fäfot större delen av året. Nej, jag vet att i Sverige gör vi inte så här. Djärva och halvgalna projekt är ju inte riktigt vår grej (förutom när någon ville bygga ett buddhisttempel mitt i Norrland). Men dock. Tanken kittlade och smög sig faktiskt in i stadsdelsnämndens remissvar på stadshusets förslag om en ny översiktsplan för Stockholm. Så här skriver vi:
I en stad som Stockholm, där man inte kan sätta upp en lyktstolpe utan att orsaka folkstormar, balkongskynkesprotester och röra Klarakvartersnostalgiker till tårar, är inglasningstanken naturligtvis så verklighetsfrämmande att väl inte ens styrelsen i Samfundet S:t Erik orkade bli upprörd. Eller?
Faktum är att DN:s aprilskämt slagit an en sträng hos lokala Allianspolitiker i Hammarbyhöjden. Idén om en inglasning är kanske inte så dum ändå? Då skulle ju backen slippa ligga för fäfot större delen av året. Nej, jag vet att i Sverige gör vi inte så här. Djärva och halvgalna projekt är ju inte riktigt vår grej (förutom när någon ville bygga ett buddhisttempel mitt i Norrland). Men dock. Tanken kittlade och smög sig faktiskt in i stadsdelsnämndens remissvar på stadshusets förslag om en ny översiktsplan för Stockholm. Så här skriver vi:
HammarbybackenBudskapet är såklart inlindat men det finns där, mellan raderna. Det enda som fattas nu är att en arabisk schejk med alldeles för mycket pengar skulle nappa på idén och börja bygga. Tänk vilken fart det skulle bli på perukstockarna i S:t Erik.
Hammarbybacken bör utses till strategiskt område för friluftsverksamhet året runt. [...] Dagens utförsåkning bör kompletteras med nya innovativa möjligheter till såväl vinter- som sommarsporter. Hammarbybacken har potential att utvecklas till ett turistmål med unika möjligheter till idrottsutövning [...].
Ett inlägg om något jag skulle kunna ha glömt
Så här snart fem år efter examen har jag förstås glömt det mesta som jag lärde mig på juristutbildningen. Men ibland dyker det upp små flashbacks från förr. Häromdan, till exempel, när jag läste DN.
Storyn var i korthet så här: I hopp om att bli ledda till några kriminella tungviktare lät den svenska polisen bli att agera när en fet lyx-SUV blev stulen i Stockholm. I stället monterade de en sändare under bilen och följde dess färd söderut. När bilen kommit ner till Tyskland varskoddes den tyska polisen, som försökte stoppa den stulna bilen. Emedan denna var tämligen rikt motorbestyckat vidtog en hetsig biljakt, under vars förlopp en femårig flicka var nära att bli påkörd.
Detta drama fick av DN:s rubriksättare benämningen Polisens taktik höll på att kosta liv. Och det var här jag fick min flashback. Från ingenstans dök begreppet adekvat kausalitet upp i min tillvaro.
Adekvat kausalitet innebär att det föreligger ett tydligt orsakssamband mellan en viss handling och ett visst utfall. Om jag till exempel sparkar undan käppen för en gammal tant, varpå hon ramlar och bryter lårbenshalsen - ja, då finns det uppenbarligen en adekvat kausalitet mellan min handling och hennes skada. Om tanten överlever traumat har hon således ett gott case för att stämma skiten ur mig.
Om jag å andra sidan sparkar undan käppen för en gammal tant som inte ramlar men i ilska över mitt tilltag svingar sin handväska mot mig och denna väska, efter att jag givetvis blixtsnabbt duckat, i stället träffar en förbipasserande gentleman mitt i ansiktet så att han sätter lösgommen i vrångstrupen och dör - ja, då är det inte lika uppenbart att gentlemannens hädangång på ett adekvat sätt hänger samman med min illgärning. Kausalitet föreligger onekligen, men resultatet av adekvansbedömningen är inte uppenbart.
Den fundering jag fick av DN:s rubrik var förstås huruvida det föreligger en adekvat kausalitet mellan den svenska polisens spaningstaktik och den lilla flickans nära döden-upplevelse, dvs. om, i förlängningen, den lilla flickans familj skulle kunnat kräva den svenska polisen på skadestånd om flickan dött.
Eftersom adekvat kausalitet (samt ett rättsfall om en värnpliktig som fällde träd över bilar) är det enda jag minns från ersättningsrätten så har jag naturligtvis ingen lösning på gåtan (jag lutar dock åt ett nej). Men jag gläds i mitt inre åt att åtminstone några små fragment från högskoleåren tappert klamrar sig fast i min hjärnas allt grumligare långtidsarkiv.
Storyn var i korthet så här: I hopp om att bli ledda till några kriminella tungviktare lät den svenska polisen bli att agera när en fet lyx-SUV blev stulen i Stockholm. I stället monterade de en sändare under bilen och följde dess färd söderut. När bilen kommit ner till Tyskland varskoddes den tyska polisen, som försökte stoppa den stulna bilen. Emedan denna var tämligen rikt motorbestyckat vidtog en hetsig biljakt, under vars förlopp en femårig flicka var nära att bli påkörd.
Detta drama fick av DN:s rubriksättare benämningen Polisens taktik höll på att kosta liv. Och det var här jag fick min flashback. Från ingenstans dök begreppet adekvat kausalitet upp i min tillvaro.
Adekvat kausalitet innebär att det föreligger ett tydligt orsakssamband mellan en viss handling och ett visst utfall. Om jag till exempel sparkar undan käppen för en gammal tant, varpå hon ramlar och bryter lårbenshalsen - ja, då finns det uppenbarligen en adekvat kausalitet mellan min handling och hennes skada. Om tanten överlever traumat har hon således ett gott case för att stämma skiten ur mig.
Om jag å andra sidan sparkar undan käppen för en gammal tant som inte ramlar men i ilska över mitt tilltag svingar sin handväska mot mig och denna väska, efter att jag givetvis blixtsnabbt duckat, i stället träffar en förbipasserande gentleman mitt i ansiktet så att han sätter lösgommen i vrångstrupen och dör - ja, då är det inte lika uppenbart att gentlemannens hädangång på ett adekvat sätt hänger samman med min illgärning. Kausalitet föreligger onekligen, men resultatet av adekvansbedömningen är inte uppenbart.
Den fundering jag fick av DN:s rubrik var förstås huruvida det föreligger en adekvat kausalitet mellan den svenska polisens spaningstaktik och den lilla flickans nära döden-upplevelse, dvs. om, i förlängningen, den lilla flickans familj skulle kunnat kräva den svenska polisen på skadestånd om flickan dött.
Eftersom adekvat kausalitet (samt ett rättsfall om en värnpliktig som fällde träd över bilar) är det enda jag minns från ersättningsrätten så har jag naturligtvis ingen lösning på gåtan (jag lutar dock åt ett nej). Men jag gläds i mitt inre åt att åtminstone några små fragment från högskoleåren tappert klamrar sig fast i min hjärnas allt grumligare långtidsarkiv.
2009-01-25
2009-01-23
2009-01-22
Skammens ögonblick
Jag klär mig i säck och aska, rullar mig i tjära och fjädrar, gisslar mig och skäms. Ja, om man som jag är en gnutta språkfascistiskt lagd så finns det naturligtvis inget alternativ när man blivit påkommen med att ha begått ett av de mest enerverande språkfelen: särskrivning.
Det började på Facebook:
Och i eftermiddags kom nästa nypa salt i det sår som hade öppnats:
Jag sliter mitt hår och försöker för mitt liv komma på hur det kunde bli så här. Men jag kan varken komma på någon bra eller någon dålig förklaring. För att vidden av det nästan fysiska obehag jag känner i detta ögonblick ska kunna förstås kanske jag kan nämna att jag fortfarande - efter fem år! - sörjer att anti-särskivningssajten Skrivihop.nu lagts ner.
Sin fantastiska, men sorgliga, novell Att döda ett barn avslutar Stig Dagerman med:
Det började på Facebook:
Och i eftermiddags kom nästa nypa salt i det sår som hade öppnats:
Jag sliter mitt hår och försöker för mitt liv komma på hur det kunde bli så här. Men jag kan varken komma på någon bra eller någon dålig förklaring. För att vidden av det nästan fysiska obehag jag känner i detta ögonblick ska kunna förstås kanske jag kan nämna att jag fortfarande - efter fem år! - sörjer att anti-särskivningssajten Skrivihop.nu lagts ner.
Sin fantastiska, men sorgliga, novell Att döda ett barn avslutar Stig Dagerman med:
Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.Jag säger:
Men så obarmhärtigt är livet mot den som gjort en särskrivning på internet att allting efteråt är för sent.PS. Ifrågavarande särskivning förekom i blogginlägget Inifrån Skatteverket, del CLII. Det är naturligtvis korrigerat nu. Men ändå.
2009-01-20
Change has come?
Efter att ha suttit fängslad vid CNN-sändningarna från Barack Obamas presidentinstallation i fyra timmar kan jag konstatera att amerikanerna kan det här med pompösa ceremonier. Bortsett från plumpen att HD-domaren Roberts läste fel när han skulle förestava presidenteden tycks allt ha gått enligt ett väl genomtänkt protokoll. En magnifik iscensättning av en unik och historisk händelse. Och när man tittar på tv-bilderna som visar hundratusentals jublande, skrikande människor så är det svårt att tro att Obama inte kommer att innebära förändring.
Det var inte bara själva installationsceremonin som var välplanerad. Klockan 12 Washington-tid fick Vita husets hemsida en Obama-facelift. Den nya sajten inkluderar även en blogg, där följande inlägg kan läsas.
Bloggaren, Macon Phillips, är ansvarig för nya medier på Vita huset. Och han är uppenbarligen otroligt välförberedd. För kl 12.01 skulle det ännu dröja några minuter innan Barack Obama svors in som president. Men några minuter hit eller dit spelar kanske inte så stor roll i sammanhanget. Nu är Obama president och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma.
Det var inte bara själva installationsceremonin som var välplanerad. Klockan 12 Washington-tid fick Vita husets hemsida en Obama-facelift. Den nya sajten inkluderar även en blogg, där följande inlägg kan läsas.
Bloggaren, Macon Phillips, är ansvarig för nya medier på Vita huset. Och han är uppenbarligen otroligt välförberedd. För kl 12.01 skulle det ännu dröja några minuter innan Barack Obama svors in som president. Men några minuter hit eller dit spelar kanske inte så stor roll i sammanhanget. Nu är Obama president och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma.
2009-01-15
2009-01-13
2009-01-10
Är Sahlin Hon Som Bestämmer?
Ingen av de socialdemokrater jag är bekant med - en riksdagsledamot och några vänsterintellektuella - säger sig sakna Göran Persson. Det är väl för övrigt en inställning som gäller rent generellt. Men jag tror att Persson hade en fördel, som hans efterträdare saknar: det var Han Som Bestämde.
Perssons buffelmentalitet gjorde att han klarade av att hålla vänstern och trädgårdsnissarna stången och lyckades bilda minoritetsregeringar trots att sossarna under hans tid gjorde historiskt dåliga valresultat. Har Mona Sahlin samma styrka?
Ur liberalt perspektiv är naturligtvis en socialistisk valseger ett skräckscenario rent generellt. Etter värre blir det om kommunister ska ingå i regeringen - och detta förefaller ju högst troligt bli fallet nästa gång vänstern vinner ett val. Om det värsta skulle inträffa så finns det en sak man kan hoppas på, och det är att högerfalangen inom socialdemokratin är tillräckligt stark för att hålla emot vänsterut. Göran Persson hade nog klarat det - men kommer det att gå för Mona Sahlin?
SvD rapporterar idag att socialdemokraternas Skånedistrikt - med namn som förre ministern Morgan Johansson och vu-ledamoten Heléne Fritzon - kräver att partiledningen backar från sin budgetpolitik (en politik som till och med Lars Ohly, efter lång vånda, accepterat). En sådan här maktkamp inför öppen ridå är illavarslande och kan tyda på att Mona Sahlins ställning inom partiet inte är tillräckligt stark. Hur länge orkar hon hålla emot innan de dammluckorna sprängs och de ansvarslösa utgiftshöjarna får fritt spelrum? Och hur kommer Lars Ohly att agera då?
Kanske börjar jag sakna Göran Persson lite, lite grann.
Perssons buffelmentalitet gjorde att han klarade av att hålla vänstern och trädgårdsnissarna stången och lyckades bilda minoritetsregeringar trots att sossarna under hans tid gjorde historiskt dåliga valresultat. Har Mona Sahlin samma styrka?
Ur liberalt perspektiv är naturligtvis en socialistisk valseger ett skräckscenario rent generellt. Etter värre blir det om kommunister ska ingå i regeringen - och detta förefaller ju högst troligt bli fallet nästa gång vänstern vinner ett val. Om det värsta skulle inträffa så finns det en sak man kan hoppas på, och det är att högerfalangen inom socialdemokratin är tillräckligt stark för att hålla emot vänsterut. Göran Persson hade nog klarat det - men kommer det att gå för Mona Sahlin?
SvD rapporterar idag att socialdemokraternas Skånedistrikt - med namn som förre ministern Morgan Johansson och vu-ledamoten Heléne Fritzon - kräver att partiledningen backar från sin budgetpolitik (en politik som till och med Lars Ohly, efter lång vånda, accepterat). En sådan här maktkamp inför öppen ridå är illavarslande och kan tyda på att Mona Sahlins ställning inom partiet inte är tillräckligt stark. Hur länge orkar hon hålla emot innan de dammluckorna sprängs och de ansvarslösa utgiftshöjarna får fritt spelrum? Och hur kommer Lars Ohly att agera då?
Kanske börjar jag sakna Göran Persson lite, lite grann.
Staten och kapitalet
På SvD:s ledarsida idag lanserar Thomas Gür den inte helt okontroversiella idén att lönerna för höga befattningshavare inom politik och statsförvaltning borde höjas rejält.
Svensk politik och statsförvaltning skulle må bättre om vi kunde (minst) fördubbla lönerna för befattningshavarna i de politiska staberna och för tjänstemännen på departementen. Det skulle givetvis betyda att också ministrar och statssekreterare skulle få en ordentlig löneförhöjning. Och det är i sin ordning, ty varför ska inte våra statsråd, med det ansvar som vi lägger på dem inom ramen för det demokratiska systemet, ha inkomster åtminstone i paritet med medelstora börsbolags ledningspersonal?Gür anser att denna nyordning kunde finansieras bl.a. genom att skära ner på antalet riksdagsledamöter men också, genom vissa konstitutionella förändringar, stärka den enskilde riksdagsledamotens inflytande.
Utökad representationskraft och rejäl makt till riksdagsledamöterna, och ordentlig ekonomisk kompensation till regeringens tjänstemän och den politiska stabspersonalen, skulle bidra till att motverka den talangflykt som vi vet äger rum från regeringskansli och rikspolitik.Som den ödmjuke statens tjänare jag är tillåter jag mig att tillägga att Gürs resonemang borde väcka visst gehör även i övrig statsförvaltning, alltså även utanför riksdag och kanslihus. En myndighet som drabbats särskilt av statens kärva lönepolitik är Finansinspektionen, där personalomsättningen de senaste åren varit dramatisk. Om man utgår från att myndigheterna finns där av en anledning och att de är rimligt produktiva kanske man också kan tillåta sig att fundera på om inte alternativkostnaden - produktionstapp och kostsamma nyrekryteringar - är rimlig i förhållande till vad det skulle kosta att ge duktiga medarbetare en hyfsad ersättning.
2009-01-09
2009-01-08
2009-01-07
Myndigheterna och demokratin
På Migrationsverket har enhetschefen Lennart Eriksson fått kicken för att han i sin blogg uttryckt ett tydligt ställningstagande i Israel-Palestina-konflikten. Bloggarens chef ansåg inte att Erikssons ensidiga sympatier för Israel var förenliga med hans chefskap på en asylprövningsenhet.
Borde detta få mig att känna plötslig oro för min egen anställning? Jag har ju vid ett flertal tillfällen i denna blogg (senast igår) uttryckt ett tydligt ställningstagande i konflikten mellan den skattehöjande vänstern och den skattesänkande högern. Är det förenligt med mitt medarbetarskap på en beskattningsmyndighet?
Och tänk om jag skulle gå med i Skattebetalarnas förening? De vill ju sänka skatterna alldeles bortitok. Skulle jag då omedelbums få ett bistert samtal från Stor-Mats? Tanken känns så absurd att den är svår att ta på allvar. Men allvar är det.
32 månadslöner tyckte Migrationsverket det var värt för att bli av med Lennart Eriksson. 1,3 miljoner av skattebetalarnas pengar för att han uttryckt sin åsikt.
Så här uttrycker den sparkade chefen det själv på sin blogg:
Borde detta få mig att känna plötslig oro för min egen anställning? Jag har ju vid ett flertal tillfällen i denna blogg (senast igår) uttryckt ett tydligt ställningstagande i konflikten mellan den skattehöjande vänstern och den skattesänkande högern. Är det förenligt med mitt medarbetarskap på en beskattningsmyndighet?
Och tänk om jag skulle gå med i Skattebetalarnas förening? De vill ju sänka skatterna alldeles bortitok. Skulle jag då omedelbums få ett bistert samtal från Stor-Mats? Tanken känns så absurd att den är svår att ta på allvar. Men allvar är det.
32 månadslöner tyckte Migrationsverket det var värt för att bli av med Lennart Eriksson. 1,3 miljoner av skattebetalarnas pengar för att han uttryckt sin åsikt.
Så här uttrycker den sparkade chefen det själv på sin blogg:
Demokratin innehåller principer som icke någonsin får trädas för när, såsom yttrande- och åsiktsfrihet. Men när Migrationsverkets ledning nu ändå beslutat sig för att göra just detta, då vilar skammen tung över denna s. k. ledning.Jag kan inte annat än att hålla med.
2009-01-06
Ännu mera liberalism...
Apropå föregående inlägg kan för övrigt konstateras att det inte bara är jämställdheten och mångfalden som har mycket att vinna på en liberal politik. Löntagarna har också skäl att vara nöjda.
På sajten jobbskatteavdrag.se kan man enkelt räkna ut hur mycket man tjänat på Alliansens jobbskatteavdrag.
Jag knapprade in min lilla lön och se vilka trevliga siffror. Jämfört med 2006 betalar jag alltså 24 procent mindre i skatt och får 1 965 kr mer i plånboken varje månad.
Frågan är hur den här tabellen sett ut om Lars Ohly varit finansminister. Bäst att inte tänka på det...
På sajten jobbskatteavdrag.se kan man enkelt räkna ut hur mycket man tjänat på Alliansens jobbskatteavdrag.
Jag knapprade in min lilla lön och se vilka trevliga siffror. Jämfört med 2006 betalar jag alltså 24 procent mindre i skatt och får 1 965 kr mer i plånboken varje månad.
Frågan är hur den här tabellen sett ut om Lars Ohly varit finansminister. Bäst att inte tänka på det...
Snack eller verkstad?
Till skillnad från sina socialdemokratiska föregångare har den borgerliga regeringen bestämt sig för att inte se utnämningsmakten som ett sätt att premiera trotjänare med rätt partibok. Rekryteringsförfarandet till statliga topposter har öppnats upp och intressant nog kunde DN i veckan rapportera att detta lett till en tydlig förändring i rekryteringsmönstret.
I det nya, borgerliga Sverige får vi visserligen leva med att Bosse Ringholm inte är Ams-chef och att Sigvard Marjasin inte klipper kvitton på Örebro slott. I stället har 50 procent av jobben gått till kvinnliga sökande (jämfört med 32 procent under Han Som Bestämmer). 20 procent har utländsk bakgrund (i de socialdemokratiska partiböckerna fanns bara 6 procent).
Socialdemokraterna är bra på att prata om jämställdhet och mångfald. Men när det gäller att åstadkomma något krävs det tydligen en borgerlig regering.
I det nya, borgerliga Sverige får vi visserligen leva med att Bosse Ringholm inte är Ams-chef och att Sigvard Marjasin inte klipper kvitton på Örebro slott. I stället har 50 procent av jobben gått till kvinnliga sökande (jämfört med 32 procent under Han Som Bestämmer). 20 procent har utländsk bakgrund (i de socialdemokratiska partiböckerna fanns bara 6 procent).
Socialdemokraterna är bra på att prata om jämställdhet och mångfald. Men när det gäller att åstadkomma något krävs det tydligen en borgerlig regering.
2009-01-05
2009-01-02
2009-01-01
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)