Skarpt läge

För första gången på typ hundra år har en livvakt till ett svenskt statsråd tvingats skjuta skarpt. Den dramatiska händelsen inträffade någonstans i de norrländska skogarna. Statsrådet var Maud Olofsson och i skottlinjen befann sig - en ren.

Only in Sweden.

Inifrån Skatteverket, del CI

Är det okej för en handläggare på Skatteverket att skvallra om man får in ett ärende som skulle få det att vattnas i munnen på pressen?

Frågan ställdes i ett tidigare inlägg (del XCII) och svaret kom idag, på Skatteverkets intranät.

Vi ska inte ta initiativ till att beslut om enskilda personer eller företag offentliggörs i media. Vi ska behandla alla lika. Att aktivt försöka få publicitet om enskilda beslut kan skada vår trovärdighet. Därför ska vi inte tipsa media om beslut om enskilda personer eller företag.

Så var det med den saken. Det känns onekligen skönt att även den svenska absurda offentligheten har sina gränser.

...aldrig lag vränga eller orätt främja...

Dagens sejour i Södertörns tingsrätt bjöd på två mål: En misshandel och ett försök till dråp.

I misshandelsmålet påstod sig en kvinna ha blivit nerdragen i marken med skador i ansiktet som följd, efter ett hon gått emellan i en dispyt mellan hennes sambo och en annan man (kvinnor är från Venus och män bråkar).

Kvinnan yrkade skadestånd för den ärrbildning hon fått. Åklagandet motiverade yrkandet på följande sätt:

Hon är kvinna och då är det inte roligt att ha ett ärr mitt i ansiktet.

Nej, det förstår man ju. Ett ärr går ju inte riktigt ihop med kvinnans roll som prydnadsföremål.

- - -

Vid eftermiddagens dråpförsök stod det att Leif Silbersky skulle vara försvarsadvokat och det verkade ju lite spännande. Det visade sig dock snart att han skickat en kollega i stället. Även tingsnotarien verkade besviken; hon intygade dock att hon sett Den Store Advokaten i tingsrättens korridorer vid något tillfälle. Rent fysiskt är han tydligen en Ganska Liten Advokat. Men prata kan han.

I målet hördes en stackars rättsmedicinare, som av försvarsadvokaten ansattes med frågor om på vilka olika sätt offrets skador hypotetiskt sett kunde ha åsamkats (eftersom de naturligtvis inte åsamkats av hans klient). Således tvangs rättsläkaren börja varje mening med "detta är ju bara en spekulation...", varför hans vittnesmål inte kunde tillföra något alldeles avgörande i målet. För det är klart, rent hypotetiskt kan man ju till exempel ramla baklänges på en kniv. Eller bli bortrövad av ett ufo.

- - -

När den tilltalade skulle berätta sin version av vad som hände blev det lite omständligt och långdraget. Jag kom på mig själv med att sitta och rita geometriska figurer i mitt anteckningsblock, så som jag alltid gör när jag håller på att tappa koncentrationen. Fick förstås omedelbart dåligt samvete över min ouppmärksamhet - tills jag kastade ett öga på de andra i rättssalen. Åklagaren satt också och ritade i sitt block. Stora, uttråkade, bläckblåa blommor. En av de medföljande biffiga häktesvakterna satt och halvsov. Den andre sms:ade ivrigt. Tingsnotarien kollade sina mail. Endast domaren var vaken.

Citatet

Jag tror han kommer att bli ihågkommen som en av de riktigt stora ledarna under 1900-talet. Och jag tänkte redan när han blev sjuk att han kunde dra sig tillbaka, och dö, nöjd.

Eva Björklund, redaktör för Tidskriften Kuba och suppleant i vänsterpartiets partistyrelse, apropå Fidel Castros avgång i TV4:s Nyheterna den 19 februari 2008.

Vad får man om man blandar en punkt med ett komma?

Semikolonet är ett rätt trevligt skiljetecken, som tyvärr hamnat lite på undantag. Jag får ibland känslan att det är lite mobbat. Vilket är synd, för det är en användbar krumelur.

New York Times uppmärksammade igår semikolonet med anledning av att skyltar med texten "Please put [the newspaper] in a trash can; that's good news for everyone" satts upp i stadens tunnelbana. Så här skriver NYT:

Semicolon sightings in the city are unusual, period, much less in exhortations drafted by committees of civil servants. In literature and journalism, not to mention in advertising, the semicolon has been largely jettisoned as a pretentious anachronism.

Pretentious anachronism? Det var det fräckaste. De som säger så vet nog bara inte hur semikolonet ska användas. Vilket osökt leder mig dit egentligen jag ville komma: I artikeln nämns den förtjusande boken Eats, Shoots & Leaves, skriven av Lynne Truss. Boken, som jag gärna vill göra reklam för, bär undertiteln "the Zero Tolerance Approach to Punctuation", vilket indikerar att för Truss är det inte direkt mjukisattityden som gäller; i stället pekar hon med hela handen ut var, när och hur olika skiljetecken ska användas och inte användas. Boken är förstås inte direkt tillämplig på svensk grammatik, men dess underhållningsvärde väger mer än väl upp för sådana futiliteter. Eats, Shoots & Leaves finns i en internetbokhandel nära dig.

Två sorters tysk film. Del 2.

Några har frågat om Kukhäxans trollerikonster var sevärda. Jag måste erkänna att jag fortfarande svävar i lycklig ovisshet därom. Jag skrev ett mail till Cdon:s kundtjänst där jag vänligt förklarade att en och en halv timme tysk lågbudgetporr inte riktigt var vad jag sett fram emot när jag beställde Undergången. Kundtjänsten visade viss sympati för mina synpunkter och skickade Hitlerfilmen till mig i stället. Den har jag förvisso heller ännu inte sett men den pryder sin plats i dvd-hyllan, där jag helt randomly placerat den mellan Zozo och en brasvideo.

Detta är egentligen ganska olikt mig. Böckerna i bokhyllan är sorterade i strikt bokstavsordning, från Hans Alfredson till Torsten Örn (ingen Östergren, således. Är det en brist?). Fotoalbumen är uppradade prydligt i årtalsordning. Men i cd- och dvd-hyllan råder kaos. Försökte häromdagen ordna cd-skivorna i nåt slags genreordning men det blev sådär. Dvd:erna står fullständigt hipp som happ. Därför hamnade Hitler jämte Fish & Flames. Kanske är oredan undermedvetet avsiktlig. Så att jag också kan få känna mig lite sådär crazy och bohemisk ibland.

Offentliga vinstsyften?

Hallandsposten rapporterade i veckan att Hallands läns landsting gjort ett plusresultat 2008. Det blev ingen dålig vinst - 230 miljoner, närmare bestämt.

"Den stabila grundekonomin kan behövas", skriver HP:s skjutjärn. Och det kan hon nog ha rätt i. Men låt oss göra ett litet tankeexperiment. Säg att det i stället var en privat vårdgivare, friskola eller dylikt som gjorde ett plusresultat. Skulle det rendera i hyllningsartiklar i lokaltidningen?

Jag är tveksam. Enligt den socialistiska doktrin som vi svenskar fostrats i sedan Per-Albin Hanssons dagar är det offentliga gott och gudi behagligt, medan det privata är syndigt och tabu.

Min gissning är att HP:s artikel skulle gå mer i Janne Josefsson-stil. För att inte tala om reaktionen på insändarsidorna, som skulle bombarderas av ilskna SAP- och LO-fabricerade inlägg om kapitalistisk rovdrift och giriga entreprenörer.