Citatet

Sex is just for dummies
anyway
Something you do when you've run out of
things to say

Jarvis Cocker i Big Julie

Och jag som trodde jag var cynisk.

Inifrån Skatteverket, del XLI

Tillvaron på Skatteverket är ibland skrämmande. I dag fick jag syn på följande dystra budskap i Notes (den stenåldersvariant av Outlook som Skatteverket envisas med att använda som e-postklient).
18 veckor kvar - till vadå? Fick känslan av att Jehovas vittnen invaderat min dator. Snälla säg att det inte är så.

Fejk-Fahrman på Facebook

Facebook pratas det ju mycket om nuförtiden. Till och med Carl Bildt har ett konto på Facebook. Jag hade lite svårt att fatta poängen med Facebook i början, men det är ju rätt kul. Perfekt, dessutom, om man lider av tillfällig boreout på jobbet.

Läste en rätt komisk Facebook-relaterad nyhet på DN.se i dag. Nån har snott Sofi Fahrmans (ni vet den där blonda plastdockan som skriver om mode i Aftonbladet) identitet, lagt upp ett Facebook-konto i hennes namn - och fått kontakt med hennes vänner! Genast börjar man ju fundera på vilken kändis-identitet man ska ockupera. Elisabeth Tarras-Wahlberg, kanske.

Kunde knappt sagt det bättre själv

Alltså, mina kompisar har väldigt gott omdöme:

Påfyllning i ordförrådet, del X

Lärde mig ett nytt verb igår: facebooka. Det uttalades i ett sammanhang som kan uppfattas som lätt hotfullt, ungefär att

"alla pinsamma bilder vi tar i kväll kommer att facebookas i morgon".

Kanske var det som avhöll mig från att klättra upp på taket.

Några ljuspunkter

Även en skitsommar som den här har faktiskt bjudit på några ljuspunkter.

Björkvik, 11 augusti.
Också en utpräglad asfaltmänniska som jag
kan bli lite lycklig av att hitta blåbär.

Långholmen, 7 augusti.
Förekomsten av såna här platser alldeles mitt i stan
gör att Stockholm känns som helt rätt ställe att bo på.

Vibberbo, 16 juli.
Varm sommarkväll i Dalarna. Total och villkorslös tystnad.
Med undantag från suset av fåglarnas vingslag. Mer
religiöst än så här blir det inte.

Hammarbyhöjden, 2 juli.
Hemma är inte så tokigt faktiskt.

Utbränd? Byt jobb.

I Sverige blir ju folk ofta utbrända, går in i väggen och så vidare. Det fenomenet är inte så vanligt utomlands. I Storbritannien resonerar man till exempel lite annorlunda. James Savage, chefredaktör för nyhetssajten The Local, uttrycker det så här:

"Jag tror att den allmänna uppfattningen är att om man inte klarar av tempot i en viss bransch så byter man till ett annat yrke."

Hehe. Så underbart politiskt inkorrekt det vore om nån svensk politiker vågade säga samma sak.

En stor stark, tack. Fort.

I Svenskan gnäller en präst över svenskarnas moraliska förfall. Att några själar på Plattan inte klarar av att hantera sprit och att kvinnor utnyttjas som prostituerade tycker han är skäl nog att införa skattelättnader för helnykterister samt straffbeskatta porrindustrin. Desutom är det tydligen för lätt att skiljas; betänketiden ska förlängas till ett år.

Han kanske menar väl på nåt vis. Men jag blir bara så innerligt trött på dessa förbannade moralpredikanter som envisas med att i evighet älta om hur man ska göra och vara och leva och som dessutom vill förbjuda allt som inte passar in i deras mall.

Ska vi förbjuda hav och insjöar också, eftersom folk dör av drunkning? Eller uteställen, eftersom dom inbjuder till krogragg och utomäktenskapligt sex? Eller ska vi låta folk ha lite kul innan dom dör?

Sur på mjölken

Hela tiden omges vi stackars människor av fula och feldesignade saker. Gräsliga ljusskyltar på husfasader, fjärrkontroller med för många knappar, bilar från Hyundai...

Det finns såklart en del ljusglimtar i denna estetiska misär. Ipod, till exempel. Och, till relativt nyligen, mjölkpaketen.

Arlas randiga mjölkpaket, som lanserades i början av 90-talet, är formgivna av Tom Hedqvist. Och trots att designen har drygt femton år på nacken, trots att vi exponeras för mjölkpaketen oerhört frekvent – på köksbord, i fikarum, på Ica – så känns de randiga paketen fortfarande moderna och fräscha. Hedqvists ränder förefaller nästintill outslitliga – mjölkpaketen är till och med utställda på Nationalmuseum – och måste betraktas som ett sällsynt lyckat designprojekt.

Tom Hedqvists mjölkpaket

Så vad är det Arla håller på med? På senare tid har dom börjat jiddra med ränderna, lägga till kurvor och färger och sin nya fula logga och bytt typsnitt och gud vet allt. Titta här:

Arlas grafiska migrän

Alltså vad är detta om inte ett brutalt karaktärsmord på den bärande tanken bakom Hedqvists koncept? Den sparsmakade, genialiskt enkla men omisskännligt karaktäristiska formgivningsidén har fått ge vika för ett grafiskt bludder, som om en designelev med ADHD fått sätta tänderna i denna kylskåpets nationalklenod.

Jag vet inte vem som fått gå lös på mjölkpaketen. Det kanske är Tom Hedqvist själv som fått order att hotta upp ränderna och bestämt sig för att jävlas. Men jag blir lite lessen i ögat när jag ser det. Alltså Arla – om ni är trötta på mjölkpaketens design, fine. Men engagera då en ny designer som kan ta fram ett helt nytt koncept, i stället för att försöka ge den gamla designen ett facelift. Det funkar inte. Det är respektlöst. Och jävligt fult.

Halmstad blir fler

Hallandsposten rapporterar nu att min kära gamla hemstad tagit ännu ett par poäng i den interkommunala penismätartävling som kallas Invånarantal. Halmstad når numera över 89 000-gränsen.

Tänk, jag undrar vad som händer när dom når 90 000? Lokalt jubelår? Kommunalrådet gör helikoptern på rådhustrappan? Vad det än blir så ser jag fram emot det med spänning och kan bara uppmana: Halmstadbor, föröken Eder!

Grisarna bökar på Stureplan

Media har de senaste dagarna rapporterat att de s.k. Stureplansprofilerna återigen anklagas för att ha våldfört sig på en kvinna. Senast det begav sig roade sig de två Stureplansprofilerna, 21 och 25 år gamla, med att trycka upp upp en 20 centimeter lång fjärrkontroll i offrets underliv.

SvD försöker sig idag på att granska mentaliteten på Stockholms innekrogar. I korthet tycks det präglas av att män med pengar har makten och övertaget och unga kvinnor ses som objekt som får vara med och leka i vip-rummen mot att de ställer sina kroppar till männens förfogande.

The Animal Farm?

Det är patriarkatets fula tryne som bökar runt på Stureplan. Män med makt missbrukar den, kvinnor utnyttjas och förnedras. Problemet är måhända mer komplext än så. Men det förändrar ingenting. Stureplansgrisarnas beteende är så äckligt att de inte borde få vistas bland folk.

Sahlin trampar i gamla hjulspår

Mona Sahlin, partiledare för socialdemokraterna, har sommartalat i Stockholmsförorten Botkyrka. Talet innehöll sju löften för en "bättre framtid" i förorten. Talet innehöll en blandning av halvsympatiska idéer och populistiskt lull-lull (renovera miljonprogramshusen, fler ungdomsgårdar, äldrevård på eget språk och utbyggd kollektivtrafik) men det enda förslaget som verkligen kan leda till en vitalisering av de utsatta områdena var en rip-off från Alliansens politik: Mona Sahlin vill satsa på en utbyggnad av nystartsjobben.

Sorgligt nog har socialdemokratin svårt att komma ur gamla hjulspår. Botkyrkabon Alex Bahamondes sätter fingret på detta i SvD idag:

"Det är helt okej att hon vill satsa på förorterna, men hon borde peppat oss att göra mycket av jobbet själva."

Helt rätt. Men vart skulle socialdemokratin ta vägen om människor helt plötsligt fick möjlighet att skapa sin egen framtid? Hela arbetarrörelsens affärsidé är ju liksom att staten ska fixa allt och att de arma skattebetarna passivt ska ta emot de nådegåvor mamma staten fördelar. Synd att Sahlin inte vågar ta ett steg utanför de intrampade hjulspåren.

Revolt i brist på annat?

I maj 1968 var Paris en orolig stad. Universitetsstudenter demonstrerade på gatan och ockuperade Sorbonne. Majrevolten tillskrivs ofta bl.a. missnöje med president de Gaulles politik och det föråldrade undervisningssystemet.

Gatukravaller i Paris

Charles de Gaulle

I boken De Gaulle. Generalen som var Frankrike, som jag för närvarande läser, nämner författaren Knut Ståhlberg en annan intressant aspekt, lanserad av Le Mondes dåvarande politiska expert Pierre Viansson-Ponté. Var en av faktorerna i majrevolten 1968 helt enkelt att Frankrike hade tråkigt?

Så här skriver Ståhlberg.

Det franska folket hade tråkigt. De stora händelserna i världen [Vietnam, Biafra m.m.] angick inte Frankrike. För första gången på trettio år levde Frankrike i fred och var inte inblandat i någon konflikt.

Tanken är lite kittlande, och avidealiserar onekligen den bärsärkagång som ägde rum på Paris gator under röda och svarta fanor.

All you need is love...

Helgen ägnades åt bröllop. Inte mitt eget, förstås, det är ljusår bort. I stället var det Dunja som skulle bli fru Edvinsson och Janne som skulle bli... eh, eller liksom fortsätta vara herr Edvinsson (fast ändå inte riktigt). Så här fina var de:

Herr och fru Edvinsson
(samt ett halvt, odefinierat, huvud)

Och så här såg några andra bröllopsgäster ut:

Rudfeldt, Svensson och Envall

Camilla och Johan

Anna och Petter

Bröllopet ägde rum i Engelbrektskyrkan på Östermalm. Under tiden prästen mumlade om gud och Jesus (förstår inte varför de envisas) så studerade jag kyrkans interiör. Under kolonnkapitälen finns inskriptioner i runskriftsimitation. För mig symboliserar runskriften den hedniska vikingatiden. Är det inte lite märkligt att sådana symboler används som dekoration i en kristen kyrka?

Ja sånt där kan man ju fundera på innan det är dags för brudparets beringning och uttåg till väntande risattack och kramkalas.

Människotyper jag hatar

En sån här notis kan jag bara inte låta bli att skriva ett indignerat blogginlägg om. SvD rapporterar idag om ett par i Östergötland som vägrar arbeta.

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt..." skriver mannen till länsrätten dit han överklagat socialnämndens beslut att reducera deras socialbidrag.

Paret har redan levt på bidrag i tio år. Tio år! Kinda kommuns arbetande befolkning har alltså försörjt dessa vegeterande kräk i ett helt decennium. Varför har inte socialnämnden reagerat tidigare? Parasiter ska inte försörjas, de ska utrotas.

Störningsmoment ombord

Tåg kan vara ett förträffligt sätt att resa. Miljövänligt och bekvämt, man slipper trista transporter till flygplatser, man slipper checka in och bli terroriströntgad, man slipper bortslarvat bagage. Jag brukar boka tyst vagn när jag reser, i from förhoppning att undvika skrikande ungar och taniga tonåringar som tror dom äger hela vagnen.

Senaste tågresan blev dock precis raka motsatsen till den idealbild SJ försöker skapa i sina reklamfilmer ("den inre resan"; my ass). Nånstans på västgötaslätten klev det på ett medelålders par. Kvinnan, lätt efterbliven och gravt överviktig, skulle naturligtvis slå sig ner jämte mig.

Normalt sett kan två personer dela på mittarmstödet. Men när denna feta människa hällt ut sig i stolen bredvid fanns det inte längre någon fysisk möjlighet för mig att få vila min vänsterarm. Detta var störningsmoment ett (ackompanjerat av illasinnade tankar om att tjockisar borde få betala för två sittplatser).

Trots att jag satt med en gedigen trave tidningar framför mig envisades hon med att försöka konversera. Störningsmoment två var ett faktum. Medelst fullkomligt ointressanta inlägg som "hur går det, grabben?" och "du är ungefär lika lång som min man" störde den tjocka tanten effektivt min inre frid. Jag försökte svara så kortfattat, mumlande och ointresserat som jag bara kunde, men det tog inte skruv om man säger så.

En stund senare hade den överviktiga damen informerat mig om att bussarna i Västerås är gula, precis som bussarna på Värmdö där hon växte upp på 50-talet, att hon har tre katter, vad de heter och hur gamla de är, samt att hennes pappa en gång hade en flakmoppe.

När hon, min totala ignorans till trots, övergick till att kommentera mina strumpor såg jag ingen annan utväg än att fly till restaurangvagnen. Bortsett från den kitschiga inredningen, som nog vill ge lite Orientexpressen-vibbar, var restaurangvagnen ett himmelrike. Kaffe, luftkonditionering, inga pratsjuka tanter. Då inträffade störningsmoment tre. En liten unge började gallskrika fullständigt hämningslöst, utan minsta omtanke om oss medpassagerare. Jag var vid det laget så mentalt bräcklig att jag för ett ögonblick övervägde att hoppa ut genom fönstret. Blott SJ:s förbudsskyltar hindrade mig.

Jag har gnällt på SJ tidigare inser jag nu. Det är förstås rätt fantasilöst att gnälla om samma sak två gånger. Men det är å andra sidan exceptionellt trist att nästan varenda tågresa ska behöva ge upphov till så mycket irritation. Antingen är jag väldigt lättstörd eller så har folk helt enkelt svårt att anpassa sig till ett sammahang där man delar ett rum med andra som inte nödvändigtvis delar ens brinnande intresse för meningslösa konversationer eller genomlyssning av mobilsignalarkiv.