Ett jobb är ett jobb

Regeringen vill ta bort arbetslöshetsförsäkringens studerandevillkor (som ger vissa studenter möjlighet att få ersättning från a-kassan om de inte får jobb efter avslutade studier). I ett inlägg på SvD:s debattsida idag attackerar TCO-basen Sture Nordh och SFS-ordföranden Elin Rosenberg regeringens förslag.

Nordh och Rosenberg menar att regeringens förslag gör en högskoleutbildning mer riskfylld och - hör och häpna:

Det innebär i realiteten att nyutexaminerade studenter kan tvingas ta ett annat jobb än det de utbildat sig för.

Nu måste vi tänka efter lite. Finns det någon, någonstans, någonsin, som trott att en högskoleutbildning automatiskt och i alla lägen leder till ett relevant jobb direkt efter examen? Jag hoppas inte det, för då har man hamnat snett här i världen.

Ska du ha ett jobb som motsvarar din utbildning så får du se till att skaffa dig ett sådant. Och ja, om du inte lyckas så får du vara så god att ägna dig åt något annat ett tag. (Ska jag vara ärlig så tror jag att de flesta inser att världen funkar på det här viset. Utom möjligen Sture Nordh och Elin Rosenberg.)

Politiker - c'est moi!

Under kvällens nomineringsmöte med folkpartiets Brännkyrkaförening nominerades jag till ersättare i Älvsjö stadsdelsnämnd. Jag är glad och hedrad över förtroendet och ser fram emot fyra intressanta år. Nu kan jag väl dessutom med viss adekvans kalla mig politiker :-)

Ett besök i ett annat land

Jag har tillbringat helgen på landet. I Dalarna. I en liten by som heter Vibberbo. Min moster och hennes man bor där. Under hela min uppväxttid åkte min familj till Dalarna en gång varje sommar och hälsade på. Men det var först nu i helgen som jag insåg att Vibberbo ligger i ett annat land. Landet Landsbygden.

I Landsbygden tappar man inför varje höststorm upp reservvatten i badkar och spannar. Strömmen kan ju gå.

I Landsbygden får morgonduschen anstå tills någon satt fyr i pannan.

I Landsbygden besvaras frågan om byns invånarantal med att någon börjar räkna på fingrarna.

Landsbygdens befolkning har helt andra vanor, rutiner, besvär och bekymmer än vi andra. Här talar man om rotnetto, gallring och EU-bidrag. Här kroppsarbetar man. Här pratar man med grannen. Man bryr sig och man är nyfiken.

Kalla mig aningslös. Men det var faktiskt först under denna helg - denna härliga hösthelg fylld med skogspromenader, svampplockning, sol och frisk, hög luft - som jag insåg att Landsbygden lever sitt alldeles egna liv. Det är hårt och slitsamt. Och det styrs från Stockholm.

Modellkarriär på G?

Äntligen har dom fått lite ordning på reklambroschyrerna på jobbet. Håret är lite längre nu, men annars är den manlige modellen sig rätt lik :-)

Längtan till landet...

Denna helgen ska jag tillbringa ute på landet (och då snackar vi hardcore glesbygd). Mina släktingar bor i Vibberbo, och där finns inte mycket mer än skog och tystnad. Precis vad jag behöver just nu.

Dom vill bara förstöra

Nu vet vi varför det luktar skit mellan Slussen och Medborgarplatsen. Ett gäng glin som inte gillar att behöva pröjsa för SL-kortet har tagit sig ner i tunnelsystemet och öppnat luckorna till kloakerna.

Detta nya fenomen kallar dom "Urban exploration". Precis som när det gäller "Reclaim the streets" så handlar det förmodligen om några understimulerade skitungar på vänsterkanten som försöker försvara sitt destruktiva och meningslösa beteende genom att sätta en häftig etikett på vad som i sjävla verker är ren vandalism.

Ska vi gissa att det inte dröjer länge innan Lars Ohly går ut och säger att han "förstår" de här ungdomarnas "frustration"?

Ut med det gamla...

Kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell (kd) vill avskaffa alla statliga bidrag (räntebidrag och investeringsbidrag) till byggandet av bostäder.

Enligt Mats Odell kommer detta att resultera i att det byggs mer. Oavsett vilket är initiativet en sund utveckling i riktning mot mer marknadsekonomi och mindre statlig subventionering.

Hyresgästföreningen går förstås i taket. Den s-märkta lobbyorganisationen varnar (förstås) för att detta kommer att leda till högre hyror. Mats Odells svar är underbart: "Jag tror inte man kan utgå från att Hyresgästföreningen har gjort en helt objektiv analys av detta."
Ett syrligt understatement som visar att nya vindar nu blåser i regeringskansliet. Friska vindar.

Mot nya äventyr!

Det ångestladdade beslutet är nu fattat. Från och med den 8 januari är jag tjänsteman i staten. Om du vill hitta mig då, leta på Skatteverket i Stockholm, Företagsenhet 4, Skattekontor 3.

Utflykt till landet

Idag var jag på utflykt till landet tillsammans med några vänner. Bilutflykter är inte så frekventa nuförtiden, så det var riktigt trevligt att komma bort från stora staden och njuta av det vackra rödgula sörmländska höstlandskapet.

Första anhalten var en factory outlet, där jag inte köpte någonting eftersom jag är luspank för tillfället. Outlet-besöket följdes av hamburgerfrossa på Dallasgrillen i Vingåker. Därefter for vi norrut. Tog en kaffepaus i en fantastiskt mysig kaffestuga nånstans in the middle of nowhere. Kvällen avslutades med att vi avnjöt förtrollande vacker körsång från Simon Phipps Vokalensemble i Västerås konserthus. En härlig söndag, således.

Lurad av Alliansen

I Alliansens budget föreslås sänkta skatter för vanliga löntagare. Det är bra. Sänkningarna är i och för sig inte så stora som utlovats (i mitt fall 410 kr), men riktiningen är utstakad och ambitionen finns där, glädjande nog.

I nyhetsrapporteringen har det mesta fokus hamnat på höjningen av a-kasseavgifterna. Inkomstskattesänkningarna, som leder till att de flesta ändå hamnar på plus, tycks ha glömts bort. Kanske är blotta tanken på att en skatt faktiskt kan sänkas främmande för många svenskar - man vill liksom inte tro att det är sant.

För egen del blir a-kassan 222 kr dyrare, enligt DN:s beräkningar. Det är det inte värt. Jag tänkte därför gå ur a-kassan.

Men icke. Till min stora besvikelse föreslår nu regeringen att medlemskap i a-kassan ska bli obligatoriskt. Ursäkta? Det innebär ju i praktiken att a-kasseavgiften blir en ny skatt. Från skattesänkningen på 410 kronor måste jag då dra a-kasseavgiften (312 kr) och vips återstår bara 98 kr. Den "skattesänkningen" kan jag både ha och mista.

Slutsatsen kan bara bli en: Alliansens skattereform har fallit platt. För normalinkomsttagare blir resultatet ungefär plus/minus noll. Väljarna har rätt att känna sig lurade.

Det finns dasslock och så finns det guldsitsar...

Som devot lokalpatriot gläder jag mig naturligtvis åt att min gamla hemstad Halmstad fått inte mindre än fyra nomineringar i den oerhört angelägna tävlingen Guldsitsen. Själv har jag bara haft nöjet att besöka Lilla Helfwetets bekvämlighetsinrättning; jag måste dock ärligt erkänna att jag inte minns särskilt mycket av det besöket. Nåja. Skit samma.

En viktig förening

Den 12 november har Republikanska Föreningen kongress. Alla medlemmar är välkomna. Om du ännu inte är medlem tycker jag att du ska bli det. Föreningens arbete för ett mer demokratiskt statsskick är mycket viktigt. För mig som liberal är det outhärdligt att vårt lands främsta ämbete ärvs inom samma familj i stället för att tillsättas i demokratisk ordning.

Besök gärna Republikanska Föreningens hemsida: www.repf.se.
Vill du bli medlem? Anmäl dig här! Det kostar bara 10 kr i månaden.

Kvinnor och män

Maria Borelius betalar svart barnvakt och skippar tv-licensen. Resultat: Mediedrev och schavottering.
Cecilia Stegö Chilò skippar tv-licensen. Resultat: Mediedrev och schavottering.
Tobias Billström skippar tv-licensen. Resultat: Gny i medierna, men Billström sitterkvar.
Anders Borg betalar svart barnvakt. Resultat: Finansministern får stöd av Expressens läsare. Och sitter kvar.
Pär Nuder kör en bil med körförbud. Skyller på frugan. Sitter kvar.

Handlar detta bara om att Borelius och Stegö Chilò varit dåliga på mediehantering? Eller har deras kön spelat in för behandlingen i pressen?

Avskaffa tv-licensen

Nu går Sveriges Televisions nya vd Eva Hamilton ut i en debattartikel och försvarar tv-licensen: "Skulle vi [...] finansieras via skattsedeln och vara föremål för årliga budgetberedningar med dess skiftande politiska prioriteringar, riskerar man – i värsta fall – att få ett SR och ett SVT som räds för att stöta sig med makten", skriver hon.

Det är välkänt att motivet för en tv-licens är att "garantera" en fri och oberoende public service-tv. Att televisionen verkligen är fri och oberoende kände sig SVT tvunget att påtala i en reklamkampanj. Möjligen var syftet med kampanjen att söka stilla oron från dem som ifrågasätter oberoendet i en organisation vars styrelse och ägarstiftelse kryllar av politiker.

Jag tror inte att en avgift på innehav av tv-apparater är nödvändig för att skapa en oberoende public service. Det är väl ingen som på fullt allvar skulle hävda att Högsta domstolen är mindre oberoende eftersom den är skattefinansierad? Eller att Riksrevisionen sviker sitt granskningsuppdrag av rädsla för att bli straffad i nästa budgetomgång?

Tv-licensen är ett felaktigt sätt att finansiera public service. SVT och SR bör finansieras genom skattsedeln precis som övrig statlig verksamhet. Som en bonus kan Radiotjänst AB läggas ner och ytterligare några skattekronor sparas in.

Ångest

Stanna kvar på gamla jobbet eller byta till ett nytt, spännande - med 5.000 lägre lön? I dag måste beslutet fattas...

Skiner sola?

En jurist som har varit hos oss i sex månader är en erfaren räv, så
illa är det.

Konsumentverkets administrationschef Lars Ola Hansson kommenterar den brain drain som verket drabbats av inför flytten till Karlstad. (SvD, 16/10)

Lördagshumor

Jaja, jag vet att det är lite old news. Men ändå, galet roligt. Crazy, liksom.

Hur smutsig är politiken?

Jag har inte varit partipolitiskt aktiv särskilt länge. Har förvisso varit passiv medlem i Luf ett tag men blev inte politiskt aktiv förrän jag gick med i folkpartiet för ett drygt år sedan.

Jag vill att mitt parti ska borde vara en organisation där hårt arbete, goda idéer och god förmånga att framföra dem leder till medlemmarnas förtroende och därmed också chans till förtroendeuppdrag. Denna idealbild tycks nu inte stämma särskilt väl överens med verkligheten; i stället tycks folkpartiet vara en häxkittel av intriger, backstabbing och falskhet.

Intrigmakeriet tycks grundläggas redan i Luf. Så här skrev Ola Mårtensson, tidigare ledamot av Lufs förbundsstyrelse, i samband med att han avgick:

Den smutsiga kandidatkampanjen som förs på möten, mellan möten och i det dolda når ständigt nya höjder. Tricken i denna [förbundsordförande]-strid är [...] värre än någonsin. Ett köpslående med distriktens röster mot poster i administrationen, smutskastning [...] och byte av åsikter för att passa mallen bättre.

Mårtenssons utfall bekräftas av Sakine Madon och Fredrik R Krohnman, som i en debattartikel i Expressen skriver

Det har länge talats om vikten av att unga engagerar sig och står för sina åsikter. Vår erfarenhet är dessvärre att livet i ungdomsförbundet mestadels präglas av en osund kultur där de unga lär sig odemokratiska metoder för att få makt, snarare än självständigt tänkande.

och vidare

Idédebatt och politik försvinner snabbt i dimman av skvaller och maktspel.

I senaste numret av tidningen Nu går Ana Maria Narti till angrepp mot partiet på liknande grunder. Narti pratar om "partiintern kannibalism" där kandidater längre ner på listorna osynliggörs till förmån för toppkandidaterna. Det kan naturligtvis finnas skäl för partierna att hårdlansera sina toppkandidater, men väljarna måste ju också få en rimlig chans att även bekanta sig med dem som står lite längre ner på listorna. Narti betraktar inte valberedningens förslag som resultatet av en objektiv analys av kandidaternas kvaliteter utan som

en subjektiv uppskattning ganska nära besläktad med vänskapskorruption. Jag vet att denna sorts subjektivitet återfinns i de flesta partierna, att vänskap sedan ungdomsförbundens tid väger mer än erfarenhet, kompetens och nätverk.

Jag tror nu inte att den här sortens ränksmideri är begränsad till folkpartiet. Det råkar dock vara det parti jag har åtminstone en gnutta insikt i. Måste politik vara så här? Handlar allting om att bereda vägen för sin egen karriär, om man så måste kliva över lik på vägen? Att klia rätt person på ryggen vid rätt tillfälle. Att överge gamla vänner om det börjar blåsa snålt.

Ni som vet: Förklara gärna.

Från teologins dynghög

Dagens galenskaper från Westboro Baptist Church: "God Loves Everyone - the Greatest Lie Ever Told" (för dig som vill fördjupa dig i 94 sidor förakt och intolerans).

En seger för Jante?

Så var sagan slut. Maria Borelius tillträdde som statsråd i utrikesdepartementet vid skifteskonseljen den 6 oktober. Idag, åtta dagar senare, avgår hon. Antagligen svenskt rekord i kort ministertid.

All negativ publicitet kring Borelius blev till slut för mycket. Själv hade jag gärna avvaktat Johan Gernandts undersökning av hennes skatteupplägg, men mediedrevet ville uppenbarligen annorlunda.

Ett par reflektioner kring detta:

Det anas en unken doft av Jante bakom rapporteringen kring Borelius. Det är inte så att jag försvarar allt hon gjort, men när spaltmeter ägnas åt att beskriva familjen Borelius förmögenhetsförhållanden och "lyxliv", då får jag känslan av att journalister och andra mest njuter av att tvåla till någon ur överklassen. Du ska inte tro att du är något.

Precis som jag skrivit tidigare tycker jag det är bra att det finns personer i regeringen som inte vuxit upp i och med politiken. Det tillför nya perspektiv och ny kompetens. Boreliusaffären riskerar att avskräcka människor från att ge sig in i politiken. De enda som blir kvar är politikerbroilrarna, som vuxit upp i ungdomsförbundens hägn och i partiets skyddade verkstad. Om detta är bra eller dåligt för demokratin kan ju var och en få bedöma själv. Min uppfattning torde framgå.

En värdig fredspristagare

Den norska nobelkommitténs val av Muhammad Yunus och Grameen Bank till årets fredspristagare är glädjande. Affärsidén bakom Grameen Bank är att ge s.k. mikrokrediter till fattiga. På Grameen Banks hemsida skriver Muhammad Yunus om mikrokrediter bl.a.:

Its mission is to help the poor families to help themselves to overcome poverty. It is targeted to the poor, particularly poor women.

I dagens SvD ges ett lysande exempel på vilken nytta mikrolånen gör: En kvinna i Bangladesh fick låna pengar till en mobiltelefon. Hon kunde därmed starta upp en "telefonkiosk" i byn och gör goda affärer.

Det fascinerande är att Grameen Bank inte är någon välgörenhetsorganisation. Låntagarna betalar någorlunda marknadsmässig ränta, och lånen ska betalas tillbaka. Eftersom låntagarna ofta har begränsade, om ens några, möjligheter att ställa säkerhet för lånen så bygger systemet i stället på att låntagarna får organisera sig i grupper, där man förväntas stödja varandra. Och affärsidén är bärkraftig - nästan 99 procent av alla lån återbetalas.

Enligt Alfred Nobels testamente ska fredspriset tilldelas den

som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser

Jag har läst kommentatorer som menar att Nobelkommittén fjärmat sig väl långt från Nobels vilja. Det är förstås en tolkningsfråga men för min del begriper jag inte kritiken. Det finns väl ingen företeelse i världshistorien som främjat förbrödring och sämja så som fungerande marknadsekonomier, där människors äganderätt erkänns och där människor handlar med varandra av fri vilja. Det är ju precis i den riktningen som Grameen Banks mikrolån strävar - årets fredspristagare är i högsta grad värdig.

Anna Sjödin och skulden

Tingsrättens dom har fallit hård över SSU:s ordförande Anna Sjödin. Hon fälldes på samtliga åtalspunkter: förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd. Bland annat ska hon ha använt rasistiska tillmälen mot en ordningsvakt.

I ett öppet brev på SSU:s hemsida försöker Anna Sjödin övertyga sina medlemmar om att hon är oskyldig. "Jag förstår nu att rätten inte är blind och rättvis", skriver hon, och beklagar att "mitt ord uppenbarligen inte är värt någonting".

Kanske är Anna Sjödins bitterhet befogad. Jag vet inte; jag var inte på Crazy Horse den där kvällen. Klart är dock att domen ska överklagas. Eventuella teorier om att Anna Sjödins angrepp på rättsstaten i grund och botten beror på att tingsrättsdomen krossade hennes uppfattning om sig själv såsom oberörbar i egenskap av medlem i Rörelsen får därför anstå intill dess en eventuell dom fallit i hovrätten.

Mina lik

Nuförtiden är det tydligen poppis att plocka fram sina lik ur garderoben. Här är mina:

• Jag har kört för fort (har hänt mer än en gång).
• Jag har kört mot rött.
• Jag har snattat en nyckelring (på konfaresa!).
• Jag har rökt vattenpipa.
• Jag har arbetat svart.
• Jag äter inte alltid 6-8 skivor bröd om dagen.
  
• Det har hänt att jag inte betalat tv-avgift (c'mon, Radiotjänst, sue me!).

Denna lista kommer att uppdateras allteftersom nya lik dyker upp.

Häxjakten

Regeringen Reinfeldt har hamnat i blåsväder sedan det visat sig att handelsminister Maria Borelius vid något tillfälle under 1990-talet betalat en barnflicka svart och kulturminister Cecilia Stegö Chilò inte betalat tv-licens.

Det går naturligtvis inte att försvara ministrarnas dåliga respekt för svenska lagar. Anställer man någon ska man betala arbetsgivaravgifter, har man tv ska man betala tv-avgift, oavsett vad man tycker om saken. Så enkelt är det.

Att däremot blåsa upp detta till en fråga om huruvida ministrarna kan sitta kvar eller inte, tycker jag är att gå till överdrift. Varken Borelius eller Stegö Chilò är några yrkespolitiker. De har under huvuddelen av sina yrkesverksamma haft någorlunda "vanliga" jobb i näringslivet. De har därmed inte levt under den filt av politisk korrekthet som präglar många av dem som varit partipolitiskt aktiva sen tonåren.

Jag tycker det är bra att Fredrik Reinfeldt velat ha in ministrar med erfarenheter från andra områden än politiken. Man får dock räkna med att dessa människor har levt som vi svenskar gjort mest - de har kört för fort nån gång, gått mot röd gubbe och handlat eller jobbat svart. (Enligt Skatteverkets rapport om svartarbete har 800 000 svenskar nån gång jobbat svart och vart femte hushåll köpt svarta tjänster det senaste året. Det är ingen ursäkt men bra att ha i åtanke innan man gastar alltför högt om avgångskrav.)

Självklart ska vi ställa höga krav på våra statsråd. Men om kraven ställs så höga att bara den som i hela sitt liv levt fullständigt fläckfritt, då kommer vi att utestänga mycket kompetens från taburetterna.

Skillnad på folk och folk?

Från statstelevisionen meddelas nu att journalisten Anna Unsgaard försatts i karantän. Hon får inte fortsätta att arbeta som reporter eftersom hennes man, Edvard Unsgaard, blivit pressekreterare hos Fredrik Reinfeldt. "Det handlar om tittarnas förtroende för programmen", säger SVT.

Jag ifrågasätter inte SVT:s beslut. Det är möjligt att de har rätt. Men är det ändå inte märkligt att Anna Unsgaard får gå i princip dan efter hennes man tagit jobb hos (den borgerliga) regeringen, medan Erik Fichtelius kunde hänga efter en (socialdemokratisk) statsminister innan han fick sluta kommentera inrikesnyheter i Aktuellt?

Kan det möjligen vara så att misstänkta högersympatier liksom är värre än misstänkta vänstersympatier i vår fria television?

Vad är fel med Ryssland?

Anna Politkovskaja mördades mitt på dagen i hissen i det hus där hon bodde. Hon dog av tre skott i magen och ett i huvudet, och på hissgolvet lämnades mordvapnet kvar tillsammans med patronerna, ungefär som när en rökare lämnar utstampade, släckta fimpar efter sig. Ingenting hade stulits från henne. Avrättningen av Anna Politkovskaja utfördes så kallblodigt att alla ska förstå vilket pris man kan få betala om man lägger näsan i blöt. (SvD, 10/10)

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja fick för sin regimkritik plikta med döden. Dådet väcker naturligtvis många frågor. Ingen tycks dock tvivla på att det skedde åtminstone med Kremls goda minne.

Men vart är Ryssland på väg? Varför har jättelandet i öster så kopiöst svårt att resa sig ur diktatur, förtryck och ofrihet? Varför kan Putin inte respektera de mest grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna? Varför mördas journalister?

Och, framför allt: Kommer Ryssland någonsin att kunna bli ett demokratiskt och civiliserat samhälle?

Försök till omvärldsanalys

Nu tänkte jag alltså leka lite omvärldsanalytiker. I går annonserade hem-pc-företagen i tidningen. Rubriken var ungefär "tusentals jobb hotas om regeringen slopar hem-pc-avdragen" (Alliansen har ju aviserat att datoravdragen kan komma att slopas för att finansiera subventionen av hushållsnära tjänster.) En politisk annons, således.

Tidigare har spelbolag annonserat mot spelmonopolet. Och, om jag inte minns fel, Systembolaget annonserat för alkoholmonopolet. (Skatteverkets skattepropagandakampanj bortser jag från här; Skatteverket är ju inget företag.)

Är det möjligen en trend att företag i större utsträckning använder betald annonsplats för att torgföra sina politiska åsikter? Och är det i så fall bra eller dåligt?

Personligen tycker jag det är bra. Jag uppskattar att företagen på olika sätt tar del i samhällsdebatten (jag vet att jag på denna punkt skiljer mig från bl.a. Marita Ulvskog och Göran Persson) - för företagen är faktiskt en del av samhället. Ingen reagerar när LO sprider sossepropaganda och förtalar Alliansens politik. Samma sak borde gälla när företag och företagare uttalar sina åsikter. De borde inte behöva vara rädda för repressalier.

Återstår bara att se om min lilla omvärldsanalys håller. Blir det fler politiska uttalanden och annonser från företagen framöver? Framtiden får utvisa.

50-talet, here we go!

Det företag jag jobbar på annonserade nyligen i en advokat-tidskrift. Annonsen handlade om vår nya (förträffliga) juridiska internettjänst, som "ger dig samma sköna känsla som en skräddarsydd kostym". Den "sköna känslan" illustrerades av en slips- och kostymprydd man, avslappnat liggande på nåt slags loungemöbel.

Invändningen är självklar: De som inte använder skräddarsydda kostymer då (typ: kvinnor) - bryr vi oss inte om dem? Det gör vi förstås. Men det framgår ju knappast av annonsen, där en advokat är en man, punkt slut.

Det sättet att tänka är förstås föråldrat. Och dessutom kommersiellt vansinnigt - några sidor längre fram i advokat-tidskriften kan man läsa följande:

Den allt större andelen kvinnor i juristkåren börjar lämna spår på advokatbyråerna. Kvinnorna är nu i majoritet bland biträdande jurister.

På firman har det naturligtvis blivit en intern debatt om det här klavertrampet. Reklambyrån, som nog fastnat i 1950-talet, borde enligt min mening få en uppsträckning. Eller åtminstone en läsrekommendation - varför inte den intressanta artikeln i samma advokat-tidskrift om Mathilda Staël von Holstein, den andra kvinna som antogs i Sveriges advokatsamfund (1921).

I artikeln återges följande uttalande av häradshövdingen och ledamoten av riksdagens första kammare Axel Ölander:

...att även åt kvinnorna inrymma befogenhet att utöva advokatverksamhet är onödigt, onyttigt och till och med skadligt. Nog torde vi ha tillräckligt med män som äro lämpliga att föra talan inför rätta utan att behöva vända oss till kvinnorna!

Jadu, häradshövding Ölander. Vår reklambyrå håller med.

(Och givetvis ska jag i rättvisans namn inte skylla allt på reklambyrån. Vi som beställare har ju också ett ansvar. Men jag vill inte bita alltför hårt i den hand som föder mig :-)

Nyamko Sabuni - redan slagpåse

Självklart ska medierna granska våra statsråd. Men man kan ju undra varför det är just Nyamko Sabuni som blir extra hårt ansatt? Näringslivets Medieinstitut har belyst detta i en intressant notis.

Landstormen och FN-trupperna

Bitterhet kommer från vänster, torde vara en rättvisande beskrivning av läget på landets röda ledarsidor. Till en del är det förstås det röda lagets uppgift. Men för deras egen skull kanske de åtminstone borde försöka undvika att skjuta sig själva i foten? Så här skriver Peter Swedenmark på Norrländska Socialdemokratens ledarsida:

Att Bildt tar plats i en regering som leds av hans gamla antagonist är förvånande. Men förmodligen hade högeralliansen svårt att hitta kvalificerade kandidater bland de nu aktiva borgerliga politikerna. När de reguljära inte håller måttet får man kalla in landstormen.

Swedenmarks teori är alltså att Carl Bildt fick bli utrikesminister eftersom det inte fanns några andra kompetenta borgerliga politiker. Det skulle alltså vara samma lösning som när Göran Persson kallade in FN-trupperna i form av Jan Eliasson i våras? Var det så du tänkte, Swedenmark?

Regeringspusslet är lagt

I slutet av regeringsförklaringen kom så det vi alla spänt väntat på - statsrådslistan. När Fredrik Reinfeldt sa "statsråd och chef för utrikesdepartementet - Carl Bildt" var det nog fler än jag som fick nypa sig i armen. Trots alla förhandsspekulationer hade jag aldrig trott att Bildt skulle göra come-back. Men så blev det, och därmed kommer Sveriges utrikespolitik att få en rivstart.

För folkpartiets del blev utdelningen god. Vi lade beslag på våra hjärtefrågor; Lars Leijonborg och Jan Björklund tar kommandot över utbildningsdepartementet, Nyamko Sabuni tar plats på justitie och ansvarar för integration och jämställdhet. Och Cecilia Malmström (folkpartiets nästa partiledare) blir kollega med Reinfeldt på statsrådsberedningen med de viktiga EU-frågorna i sin portfölj.

Även i övrigt tycker jag att regeringen är väl sammansatt. Statsrådet är välutbildat, jämställt och har näringslivserfarenhet. Minoritetsgrupper såsom invandrare (Sabuni) och HBT-personer (Carlgren, Billström) är representerade. Regeringsrutinen garanteras av Ask, Odell och Bildt.

Några missar? Ja, jag hade ju gärna sett Birgitta Ohlsson som jämställdhets- och/eller biståndsminister. Och nog vore det lite häftigt att åter få höra Gun Hellsviks raspiga röst på justitiedepartementet ;-) Men på det hela taget tycker jag att Alliansen fick ihop regeringspusslet på ett fantastiskt bra sätt. Det här kommer att bli bra.

En politisk godispåse

I går presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt (visst känns det underbart att få skriva det!) sin regeringsförklaring. Ett femton sidor långt dokument, en politisk godispåse för alla som vill förändra Sverige till det bättre. Själv satt jag förstås klistrad vid radion och sög i mig alla goda nyheter. Några noteringar:

Alliansen vill tillsätta ett globaliseringsråd för att belysa de utmaningar Sverige står inför. Ett sunt initiativ, som självklart leds av Lars Leijonborg.

Det blir en inkomstskattereform för att göra det mer lönsamt att arbeta. Ingen nyhet, det stod i Alliansmanifestet. Men bra att få skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare bekräftade. Även 3:12-reglerna och förmögenhetsbeskattningen reformeras. En vettig prioritering för att göra det mer lockande att driva företag i Sverige. Skulle också vara trevligt om regeringen kunde genomföra slopandet på den mest störande beskattningen på förkovran och hårt arbete, nämligen den statliga inkomstskatten.

Ams ska reformeras. Hooray! (Tyvärr, Bo Bylund, det blir nog inget plusjobb för dig.)

Utrikespolitiken. Det är klart att utrikespolitiken får ett uppsving med Carl Bildt som departementschef på UD och med Cecilia Malmström som EU-minister. Jag är glad åt att en stor del av regeringsförklaringen ägnades åt utrikespolitiken, att statsministern tog upp krisen i Darfur, våldet mot HBT-personer, fattigdomsbekämpningen i Afrika, främjandet av demokrati på Kuba och i Vitryssland samt EU:s vitala roll i allt detta och Sveriges uppslutning bakom EU (bl.a. genom att vi ska ha ökade möjligheter att delta i internationella fredsinsatser). Tråkigt nog konstaterade Reinfeldt att biståndet "ligger kvar på en hög nivå", vilket jag inte tolkar på annat vis än att han öppnar för att enprocentsmålet kan överges.

När det gäller jämställdheten tror jag ett av de viktigaste stegen är att öppna för en mångfald av arbetsgivare i den offentliga sektorn. Det är också glädjande att man vill prioritera våldet mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet.

När det gäller skolpolitiken märks det verkligen att folkpartiets idéer fått genomslag. Kunskapssatsning, kvalitetsutvärdering av skolor (kommunala och friskolor), betyg från sexan, satsning på matte och NO, läsa-skriva-räkna-garanti, satsning på yrkesutbildningar, lärarauktorisation samt ökade befogenheter för lärare att skapa ordning och arbetsro i skolan. Dessutom ska eleverna äntligen få ordentlig information om kommunismens brott mot mänskligheten.

Alliansen har fått kritik för sin miljöpolitik. I regeringsförklaringen slog statsministern fast att miljö- och energibeskattningen ska utformas så att det lönar sig att ta miljöansvar. Alliansen vill också att Sverige ska vara pådrivande för att åstadkomma ett strategiskt energisamarbete mellan EU, Kina och Indien. Det är bra att man insett att miljöfrågorna inte kan lösas i Sverige - de måste lösas internationellt. EU är här en viktig aktör.

Ungefär så ser den alltså ut, den politik som kommer att prägla Sverige under de kommande åren (även efter valet 2010, givetvis!). Jag tycker det var befriande med en regeringsförklaring som innehöll annat än plus-jobb och Amssatsningar, som inte nöjde sig med att konstatera att allt är bra utan som faktiskt presenterade spännande förslag på hur det som inte är så bra kan göras bättre. Skillnaden mot Göran Perssons initiativlösa socialdemokrati kunde inte göras tydligare.

Tack vare Alliansens politiska karameller ser Sveriges framtid lite rikare och lite ljusare ut.

Minister med erfarenhet

Första kommentaren när jag sökte ett jobb var: "Oj, är du så svart?" Sen fick jag aldrig jobbet.

Integrationsminister Nyamko Sabuni svarar på frågan om hon själv utsatts för diskriminering. SvD, 7 oktober 2006.

Ååh Persson...

...sluta vara så bitter. Alliansen vann valet, det är inte svårare än så.

Åk nu hem till herrgården och skriv dina memoarer.

Sveriges nya regering

Här är den. Lika bra att vänja sig :-)

Statsminister
Fredrik Reinfeldt

EU-minister
Cecilia Malmström

Finansminister
Anders Borg

Kommun- och finansmarknadsminister
Mats Odell

Utrikesminister
Carl Bildt

Handelsminister
Maria Borelius

Biståndsminister
Gunilla Carlsson

Utbildningsminister
Lars Leijonborg

Skolminister
Jan Björklund

Socialminister
Göran Hägglund

Folkhälso- och socialtjänstminister
Maria Larsson

Socialförsäkringsminister
Cristina Husmark Pehrsson

Miljöminister
Andreas Carlgren

Näringsminister
Maud Olofsson

Infrastrukturminister
Åsa Torstensson

Jordbruksminister
Eskil Erlandsson

Kulturminister
Cecilia Stegö Chilò

Försvarsminister
Mikael Odenberg

Justitieminister
Beatrice Ask

Migrationsminister
Tobias Billström

Integrations- och jämställdhetsminister
Nyamko Sabuni

Arbetsmarknadsminister
Sven Otto Littorin

Läsvärt

Läste två intressanta artiklar i dagens SvD, som jag gärna rekommenderar.

Den första är en kommentar från Per Bauhn, filosofiprofesor i Kalmar. Han angriper vänstern för att dess frenetiska USA-motstånd i stor utsträckning bygger på den bisarra "min fiendes fiende är min vän"-doktrinen. För vänstern är det viktigare att visa "radikal korrekthet" än att göra logiskt genomtänkta analyser, menar Bauhn. Hans artikel, med titeln Vänstern har gått vilse i en svartvit världsbild, finns här.

Den andra artikeln är Bo Franzéns understreckare Kungamaktens kriser födde första riksdagen, som utgår från Herman Schücks bok Rikets råd och män. Franzén berättar dels om hur Sveriges riksdag växt fram genom århundradena, dels slår han hål på myten om att Sverige aldrig var feodalt. "Det medeltida Sverige framstår ... som ett ganska typiskt feodalt land", skriver Franzén. Understreckaren finns här.

Morfar in memoriam

I morgon är det ett år sedan morfar begravdes. Han var den av mina mor- och farföräldrar som levde längst; 91 år blev han.

Jag har tagit ett bra foto av morfar. Det är från våren 2003, vi har tagit med honom till Enslövs kyrkogård. På bilden sitter han på sin rollator och betraktar sina föräldrars grav. Jag vet inte hur jag ska tolka morfars ansiktsuttryck, men jag tror att han är djupt försjunken i tankar. Om man levt så länge, och är sist kvar i en sexhövdad syskonskara, antar jag att det finns en del att grubbla över när man sitter vid sina föräldrars gravsten.

Morfar levde nästan två och ett halvt år efter att bilden togs. Den 18 september 2005 somnade han stilla in på ålderdomshemmet. En värdig död för någon som levt ett långt och arbetsamt liv.

Morfar tyckte om att läsa, gärna poesi. Mormor brukade berätta att han kunde ligga vaken halva nätterna och plöja igenom bok efter bok. Hon blev antagligen lite irriterad på honom; tyckte väl han i stället borde se till att vara utvilad inför morgondagens hårda arbete. Men morfar läste. Själv har jag också alltid tyckt om att läsa, men aldrig fastnat för poesi. Morfar kunde recitera sina favoritpoeter - Dan Andersson, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding - helt utantill. Frödings Elin i hagen rörde honom alltid till tårar.

När det var dags att skriva dödsannons Googlade jag lite efter dikter som kunde passa. Jag hittade denna av Dan Andersson, ur Kolvaktarens visor.

Den gamle
Ur de djupaste djupen jag kämpat mig hit,
se, jag kom från de eländas ort,
och vad undrar du då att min hjässa är vit
när en sådan vandring jag gjort?

Och vad undrar du väl att den skälver min röst?
Det var annat i visornas år.
Jag har levat ändå, vare detta min tröst
när att glömma jag äntligen går.

Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,
och mitt hjärta ska sluta att slå.
På min grav skola vildmarkens blommor slå rot
medan dagarna komma och gå.

Sov gott, morfar. Det har du gjort dig förtjänt av.

Klackarna i taket?

Dagens citat:

"Vi vill att spriten ska flöda på länssjukhuset."

Hygiensjuksköterskan Gunnel Andersson på Halmstads lasarett.
(Fast det är förstås inte så roligt som det låter...)

Vilket århundrade lever vi i?

Ibland läser man saker som nästan får en att sätta i halsen. Som detta till exempel, i dagens DN (om riksmötets öppnande):

"De nyvalda riksdagsledamöterna och en mängd andra gäster börjar redan kvart över tolv i Storkyrkan med att lyssna till gudstjänst av domprosten Åke Bonnier och predikan av ärkebiskopen Anders Wejryd."

Ursäkta!? Varför ska riksdagsledamöterna gå i kyrkan? Staten och kyrkan gick ju skilda vägar för flera år sedan; till yttermera visso är det ju förnedrande att tvingas sitta där och lyssna på företrädare för en organisation som under århundraden levt gott på vidskepelse, skrämselpropaganda, bakåtsträvan och intolerans. Någon måste ju se till att den här traditionen stoppas och det kvickt!

Enprocentsmålet är inte allt

Hjälporganisationen Care International UK hävdar att en stor del av det internationella biståndet till Afrika förslösas. "International aid arrives too late, is targeted at the wrong things and is usually only a short term measure that doesn't tackle the root cause of hunger", säger Care International och menar att hungerkrisen skulle kunna lösas om biståndspengarna användes mer intelligent.

Denna utsaga är viktig för Alliansens biståndsminister (Birgitta Ohlsson?) att ta till sig. Det enprocentsmål för biståndet som de flesta partier är ense om är bra. Men det är inte allt.

Enprocentsmålet är kanske i första hand ett moraliskt ställningstagande, en signal att vi bryr oss. Men det som betyder allra mest för människor i nöd är förstås att biståndspengarna används effektivt och på rätt sätt. Att så inte alltid är fallet illustreras av Care Internationals uttalanden. (Läsvärd är också en artikel i tidskriften Fokus, v. 50 2005.)

Jag hoppas på en Alliansregering som är aktiv och engagerad i de här frågorna.

Samma gamla Billström?

Det kan ju förstås vara så att Annika Billströms nya, ödmjuka attityd mest var ett spel för gallerierna. Hon verkar fortfarande rätt pigg på att ge en känga till Kristina Axén Olin så fort tillfälle ges. Suck.

En ödmjuk Billström - bättre för Stockholm

Stockholms detroniserade finansborgarråd Annika Billström och tronpretendenten Kristina Axén Olin förefaller ha varit som hund och katt under den gångna mandatperioden, vilket antagligen lett till onödiga låsningar i frågor som borde kunna lösts i samförstånd - till exempel utformningen av texten på valsedlarna i trängselskatteomröstningen.

Därför är det befriande att läsa Annika Billströms debattinlägg i dagens SvD. Inlägget handlar om Alliansens omsvängning i trängselskattefrågan, och Billströms approach är påfallande ödmjuk. Hon skriver bl.a.

"Om en ny regering är beredd att ta initiativ som löser upp politiska blockeringar och lägger grunden för en långsiktig uppgörelse som löser regionens problem är det allas vår skyldighet att förhålla oss konstruktiva."

Hon konstaterar också att

"Det finns således all anledning för företrädare från olika partier att se positivt på partiledarutspelet och hålla fokus på sakfrågorna."

Givetvis kan detta ses som en omvändelse under galgen. Billström leder inte Stockholm längre, hon har förlorat såväl riksdag som landsting och kommunfullmäktige, och hon torde ha allt att vinna på en charmoffensiv. Ur ett valstrategiskt perspektiv tror jag det är bra. Catfighten mellan Axén Olin och Billström har varit tröttsam för väljarna och många skulle nog uppskatta ett normaliserat samtalsklimat i stockholmspolitiken. Om Billström tar initiativet till detta stärker det hennes aktier - framför allt i de egna leden, men även bland motståndarna.

Jag tror dock även att utspelet är bra ur ett demokratiskt perspektiv. Alla åtgärder som minskar politikerföraktet är välkomna.

Förhoppningsvis sväljer Kristina Axén Olin sin stolthet och talar i ett mjukare tonläge mot Billström framöver. Stockholms stad är inte betjänt av ett politiskt ställningskrig; för att effektivt kunna lobba mot regeringen (vare sig den är röd eller blå) borde våra lokalpolitiker försöka hitta gemensamma ståndpunkter åtminstone i de frågor som är avgörande för att Stockholmsregionen ska vara långsiktigt framgångsrik.

Kära dagbok...

Linda åkte hem i eftermiddags, så nu är jag utan inneboende. Måste säga att det var rätt trevligt med lite sällskap en vecka. I går hade vi en riktigt mysig bakisdag med sofftillvaro, budpizza, glassfrossa och lättsmält hyr-dvd.

Men som sagt, nu är det bara jag igen. Ägnade kvällen åt att försöka catcha up i min dagbok. Den släpar efter nåt oerhört sen valrörelsen, när jag varken hann eller orkade skriva. Straffet kommer nu, när jag måste pränta ner viktiga och oviktiga detaljer i mitt liv från 25 augusti och framåt... Suck. Jag borde kanske ge upp, men med tanke på att jag skrivit dagbok i 17 år så vill jag gärna hålla traditionen vid liv.

Jag har nog lite dokumentationsmani. Kalendrar, hemsida, blogg - och så dagboken då. Det är nog egentligen inga spännande dagböcker (jupp, det har blivit en rejäl trave genom åren) för de handlar mest om vad jag gjort, var och med vem. Inga djupa filosofiska utvikningarar eller dissektioner av mitt känsloliv. Fast på senare år har jag börjat tvinga mig själv att (åtminstone emellanåt) vända ut och in på mitt inre och skriva ner vad jag finner. Det har en viss terapeutisk funktion, har jag märkt, som ett sätt att sätta punkt och gå vidare.

På tal om att sätta punkt: Det är dags för det nu.

Vad är poängen med personval?

Jag vill inleda med att tacka elva väljare i femte kretsen för personvalskryssen, det var långt över förväntan och väldigt roligt.

Samtidigt, en stilla undran: Hur meningsfullt är det att ha ett system med personval när det ändå är så konstruerat att personkryssen i regel är fullständigt meningslösa (annat än som egotrippar för kandidaterna, möjligen). Jag läste precis i folkpartiets tidning Nu att endast en folkpartist - Cecilia "litteraturkanon" Wikström - tog sig in i riksdagen med hjälp av personkryssen. De övriga som fick många kryss skulle tagit sig in i alla fall tack vare sina placeringar på listorna.

Som gräsrotskandidat bland landstingslistans bottenslam undrar man också: Varför ska jag engagera mig för att bedriva en personvalskampanj när inte ens en toppkandidat som Jan Björklund når upp till de åtråvärda fem procenten? Relativt välkända namn som Fredrik Malm och Gulan Avci, som dessutom legat i som remmar i sina personvalskampanjer, fick bara 714 respektive 497 kryss (dvs. ynkliga 1,47 respektive 1,03 procent)!

Det finns förstås både för- och nackdelar med personvalssystemet. Det ger mer makt åt väljarna men det ökar risken för populism och utspelspolitik. Jag tycker att om vi ska ha personval så bör trösklarna för väljarnas makt vara lägre.

På safari i storstadsdjungeln

I går var jag bjuden på safarimiddag. När jag fick inbjudan trodde jag först det handlade om en middag med djungeltema, men så var det ju inte. Safarimiddag går ut på att man äter de olika rätterna hos olika personer. På min lott föll att, tillsammans med och hemma hos Petter, laga förrätt till sex personer (vilka gästerna var fick vi inte veta förrän de kom). Därefter skulle vi ta oss till Surbrunnsgatan och käka huvudrätt för att sedan avsluta kvällen på Gärdet med efterrätt och fest - ett litet socialt äventyr i storstaden, alltså.

Kvällen var mycket lyckad. Det var kul att inte veta vilka som kom på besök och vilka man skulle äta huvudrätt tillsammans med. Och sen återförenades alla efter desserten för ett stort party-larty. Som resulterade i att jag inte var hemma förrän... ja, 04:11 står det på taxikvittot så jag får väl lita på det.