Efter Corona blir det som vanligt

I DN intervjuas filosofen Jonna Bornemark och framtidsforskaren Gustaf Arrhenius om sina tankar om framtiden efter Corona-pandemin.

Jonna Bornemark, Coronaviruset och Gustaf Arrhenius.
Bild från DN. Foto: Magnus Hallgren, TT, Sara Moritz

Alla förutsägelser om framtiden består av mer eller mindre kvalificerade gissningar. Bornemarks och Arrhenius torde vara så kvalificerade som framtidsgissningar kan bli. Tänkte därför applicera mina egna, mindre kvalificerade gissningar på deras. Så får vi se sen vem som fick mest rätt!

1: Vi ägnar oss åt väsentligheterna

"I kriser ställs [saker] på sin spets, vad var egentligen viktigt, vad var rätt skönt att slippa när man satt i karantän. Och det visar sig att – shit – det här var det som jag inte kan leva utan. På det sättet är ju kriser alltid nyttigt. För i det vanliga vardagssurret är det lätt att tappa blicken på det som är viktigt."

Min gissning: Jag tror att vi ganska snart efter Coronan kommer vara igång med vårt trams igen. Det kommer vara så skönt att slippa Coronaångesten att vi kommer vältra oss i trams, bara för att vi plötsligt kan. Jag tror att fyllorna kommer vara blötare och festivalerna festligare, att även det stundande 20-talet kommer beskrivas som "The Roaring Twenties". Men det kommer finnas handsprit överallt.

2: Experternas eller de auktoritära ledarnas återkomst

"Vi ser redan nu experternas återkomst. Alla frågar experterna. Vi har aldrig sett så många professorer och experter i tidningen."

Min gissning: Med tanke på hur mycket tid folk ägnat åt att studera smittspridningsdiagram och lära sig om R-faktorn så tror jag de har rätt. Eller i vart fall hoppas. Tänk om det efter Coronan börjar spela lite mer roll vem det är som säger något, inte bara vad som sägs?

3: Vi kommer våga prata om prioriteringarna i vården

"Man har ju alltid gjort prioriteringar på olika nivåer i till exempel vården. Men nu kommer de här prioriteringarna upp till ytan. Det är en diskussion som kommer att finnas kvar när det här är över."

Min gissning: Nej det tror jag inte. Prioriteringar i vården är svårt och jobbigt att prata om, och inte ens under brinnande pandemi verkar det finnas en allmän förståelse för att prioriteringar behöver göras. Snarare tror jag fler kommer ropa efter "mer pengar till vården", i hopp om att det kommer lösa prioriteringsproblemet. (Vilket det förstås inte kommer göra.)

4: Det kommer att bli vanligare att folk stannar hemma när de är sjuka

"Att stanna hemma när man är krasslig kommer bli det nya normala."

Min gissning: Jag tror också att toleransen – i alla fall på kort sikt – mot nysande och snörvlande kollegor kommer att minska och att det kommer uppfattas som ansvarsfullt och omtänksamt att jobba hemifrån när man känner sig sjuk (snarare än som ett försök att snika åt sig sovmorgon och en slapp arbetsdag).

5: Vi inser att vi kan göra radikala förändringar

"Det är så fascinerande hur vi plötsligt kunde bli så handlingskraftiga, när vi förut varit så passiva. Framför allt på statlig nivå. Allting behöver inte rulla på som vanligt. Men miljöfrågan är mycket svårare för där är det inte ett virus som ska besegras, utan vi själva och vår egen kultur."

Min gissning: Ja det inser vi. Men vi inser också hur tråkiga och begränsande dessa radikala förändringar är. Jag tror vi kommer frusta av lust att flyga ut i världen, när vi väl får göra det igen.

6: På med masker och handskar, slut med handskakningar

Framtidsexperterna tror inte att handskakningarna kommer att försvinna, men: "Det är ju tragikomiskt att vi nyligen haft en infekterad debatt om att 'i Sverige skakar vi hand' och så sker det här... [D]et kan bli vanligare med ansiktsmasker. Eller att vi ser en återkomst av modet med handskar även på sommaren."

Min gissning: Ingen i Sverige använder ansiktsmask under Corona-pandemin, så det tror jag inte någon kommer att göra sedan heller. Handskakningstraditionen tror jag heller inte kommer att försvinna (hur skönt det än vore att slippa ta i alla dessa främmande händer) men jag tror att de som av olika skäl väljer att inte hälsa genom att ta i hand kommer mötas med lite större förståelse.

Avslutande reflektion

Det är populärt att spekulera i vilka långsiktiga effekter Corona-pandemin kommer att få. Eftersom allt känns så stort och överväldigande just nu, när vi är mitt i stormen, vill vi nog också gärna tro att den kommer leda till stora förändringar i vår kultur eller vårt samhälle. Men jag tror vi misstar oss.

Varken Estoniakatastrofen eller tsunamin fick, mig veterligen, några påtagliga långsiktiga effekter på vår benägenhet att åka färja eller resa till Thailand. 9/11 fick förvisso omfattande påverkan – krigen i Irak och Afghanistan och de därpå uppblossande konflikterna i Mellanöstern, den arabiska våren, Syrienkriget och den ännu pågående flyktingkrisen – men jag har svårt att tro att Corona-pandemin skulle ha en sådan eskalerande effekt. (Dock en brasklapp är för vad som blir konsekvenserna av den nyinförda diktaturen i Ungern och Polens vittrande demokrati.)

Vi kommer se över våra beredskapslager och smittskyddslagstiftningen, på nationell och europeisk nivå. Säkert en rad andra åtgärder för att göra oss bättre rustade för nästa pandemi. Vi kommer vänja oss vid att jobba mer på distans och lite såna saker. Ekonomin kommer att återhämta sig. Men förvånansvärt snart kommer livet att vara ungefär som vanligt.

Om vådan av vinklade nyheter

Du tror kanske inte att Vladimir Putins angrepp på Angela Merkel och middagsmenyn på ett äldreboende i Trelleborg har något gemensamt, men det har de faktiskt.


I tidningen New York Times skriver Jochen Bittner att den ryske presidenten, efter att ha stört Hillary Clintons valkampanj i USA, kommer rikta sin uppmärksamhet på Angela Merkels försök att bli återvald till tysk förbundskansler 2017.


Skälet är att Merkel är en av allt färre ledare av internationell tyngd som förmår stå upp mot Putin. Efter annexeringen av Krim har Merkel, skriver Bittner, "been the most consequential voice for punishing Russia ... And she still believes in a united, integrated European Union, a bastion of liberal values and, at least implicitly, a political and economic bulwark against Russia". Klart han vill jäklas med henne.


En metod som används är att sprida falska nyheter och därmed urholka förtroendet för våra institutioner, våra politiker och vår demokrati. I vår digitala värld kan sådana fejknyheter snabbt få spridning. I den mylla av osäkerhet och förvirring som uppstår trivs alternativmedier och populiströrelser bra. Om man inte längre kan lita på någon, kan man lika gärna läsa den som bekräftar ens egen uppfattning.


Vilket för oss till äldreboendet i Trelleborg. Strax innan jul gjorde SVT en stor grej av att kommunens politiker serverade de äldre filmjölk för att spara pengar. En häpnadsväckande nyhet – om den varit sann. Skånska Dagbladet berättar nu att det i själva verket rör sig om ett projekt där de äldre serveras enklare kvällsmat (gröt, lasagne, crêpes), eftersom mycket av den traditionella middagsmat som tidigare lagades inte blev uppäten. Även om projektet ännu inte utvärderats har det visat sig att de äldre gått upp i vikt under året, vilket är positivt. Men "förtroendet för kommunen har påverkats", som Skånska Dagbladet konstaterar. Naturligtvis inte i positiv riktning.


Journalistiken och fria medier har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Journalister förväntas rapportera någorlunda sanningsenligt och balanserat om det som händer i världen, och de förväntas granska dem som har makt och inflytande. "We journalists will put pressure on companies like Facebook and Twitter to be vigilant against fake news", skriver Jochen Bittner i sin krönika i New York Times och det låter ju bra. Men när det är journalisterna själva som producerar nyheter som är fejkade eller starkt vinklade – vem ska då sätta press? Hur kan vi klandra den som förlitar sig på Avpixlat och Fria Tider för sin nyhetsförsörjning, när inte ens public service är pålitliga?


Möjligen ser vi en utveckling mot alltmer klickjagande och hårdvinklad journalistik. Möjligen har detta något samband med att de senaste årens nyordslistor innehållit ord som "faktaresistens" och "trumpifiering". Möjligen kommer något positivt ur det men hittills verkar det mest gynna Putin och populisterna. Jag känner mig inte lugn som en filbunke.

Ordning och reda med (L)!

I helgen bytte Folkpartiet Liberalerna namn till Liberalerna. Eller, som någon fyndigt uttryckte det i debatten inför namnbytet: "Vi gör oss av med förnamnet men behåller familjenamnet." Ett av skälen till namnbytet är att vår ideologi tydligare ska framgå av partinamnet.

I anslutning till namnbytet uppstod viss diskussion kring hur partinamnet ska förkortas – Lib, som partiet ville, eller L, som språkvården föredrog. Fördelen med Lib är förstås att det är lättare att förstå vad som avses. Dessutom syns det ju lite mer, rent grafiskt. Det är naturligt att partier, liksom andra organisationer, vill att det egna namnet ska sticka ut så mycket som möjligt. Därför skriver Ikea och Ica alltid IKEA och ICA i sin egen reklam, även om den vedertagna principen är att förkortningar som uttalas som ord enbart skrivs med stor inledningsbokstav, medan förkortningar som uttalas bokstav för bokstav skrivs med stora bokstäver (således Saco, men TCO och LO).

Vad gäller förkortningar för politiska partier så skrivs de numera med stora bokstäver: M, S, C och V. Detta gäller även partier som kommit att förkortas med två bokstäver: KD, MP, SD och tidigare FP (även om man förstås hade kunnat argumentera för Kd, Mp, Sd och Fp).

Till stöd för Lib skulle kunna anföras att partinamn inte förkortas helt konsekvent. Varför blev det t.ex. FP, men inte VP eller CP? Och varför blev Socialdemokraterna bara S när Kristdemokraterna blev KD? I linje med detta borde även Lib kunna accepteras.

Nu är dock detta en fråga som i praktiken inte löses genom argumentation utan genom den praxis som etableras bland professionella språkbrukare. Språkrådet var snabba med att rekommendera L, och journalisterna följer efter. Därmed lär L snabbt etablera sig, och eventuella försök från partiet att framhärda med Lib bara leda till otydlighet och en prestigekamp dömd att förloras. Därför var det klokt av Liberalerna så snabbt besluta sig för att själva använda L som förkortning.

För egen del tycker jag att L är mer i linje med hur övriga partier förkortas, och konsekvens tilltalar mig. Det blir mer ordning och reda med L, helt enkelt!

Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på

Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.

Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.

Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.

Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.

Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.

Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

En bit historia i bröstfickan

Bröstnäsduken. Den har sin givna plats i varje välklätt sammanhang. Oavsett om det är en stram variant à la Mad Men eller en nonchalant nedstucken sommarbukett så kan näsduken göra underverk för att skapa balans och ge klädseln ett estetiskt lyft.

Bilder från Abcneckties.com och Atttire.com.

Det finns ett oändligt utbud av näsdukar, såväl vad gäller färg, mönster och material. När jag idag började botanisera bland herrekiperingens näsdukar så visste jag ungefär vad jag var ute efter. Och det var inte en vit linnenäsduk. Men när jag fick höra den här berättelsen så kunde jag inte motstå att slå till.

I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.

Näsduk i fil de bouche-linne från Simonnot Godard.

För en tid sedan upptäcktes dock ett lager med fil de bouche-näsdukar i Simonnot Godards arkiv. De är tillverkade 1906, och har alltså legat bortglömda i över ett sekel. De är tillverkade helt för hand, och linnet är så mjukt att det närmast påminner om bomull.

Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.

Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff

Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där, var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska. 

Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.

Kraschade bostadslöften.
Bild från Handelskammarens rapport.

I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat pensionsåldern för länge sedan. 

Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende. Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk, med Stockholmsmått mätt. 

I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare. Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl behöver. 

Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras. Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga bostäder med ett luftslott. 

Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats