Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.

Mer kollektivtrafik på vatten!

Under perioden 2014–2020 kommer Slussen att byggas om. Det innebär avstängda vägar, omdirigerad trafik och, sannolikt, en del stök i trafiken. Nu har i alla fall tjänstemännen i Stockholms stad och i landstinget en plan för hur man ska få trafiken att flyta under ombyggnadsperioden. I linje med Stockholms framkomlighetsstrategi kommer smarta transportmedel, såsom kollektivtrafik, att prioriteras, medan bilismen får räkna med mindre vägutrymme.



I samband med ombyggnaden kan det finnas skäl att titta på alternativa sätt att resa kollektivt. Stockholm är rätt dåligt på att utnyttja sina vatten för kollektivtrafik (vid sidan av de turistprofilerade Djurgårdsfärjorna). På Saltsjösidan finns sedan en tid den s.k. Sjövägen, en pendelbåtslinje som går mellan Lidingö, Nacka och Nybroplan. Det finns också en linje mellan Hammarby sjöstad och Nybroviken. Men på Mälarsidan är det tunt; det saknas t.ex. förbindelse mellan Norr och Söder Mälarstrand eller till Essingeöarna. Ytterligare förslag finns i en utredning som landstingets trafikförvaltning gjorde för ett år sedan.

Pendelbåten "Ballerina".
Foto: Maria Dahlberg

Folkpartiet har sedan länge förespråkat fler pendelbåtslinjer i Stockholms inre vatten. Ombyggnationen av Slussen kan vara ett utmärkt tillfälle att avlasta den landburna trafiken med mer kollektivtrafik på vatten. Det menar Stella Fare, ledamot för FP i landstingets trafiknämnd. "Många kommer vilja dra nytta av en sådan smidig lösning där det också vore lätt att ta med cykeln vilket kraftigt utvidgar upptagningsområdet. Effektiv kollektivtrafik på vatten med snabba, bekväma båtar vore attraktivt för många nya resenärer och skulle skapa helt nya samband för alla strandnära delar av den inre Stockholmsregionen", säger Stella Fare i ett inlägg på bloggen Stockholmstrafik.com.

Roddarmadammer i mitten av 1800-talet.

Kollektivtrafik på vatten har en lång tradition i Stockholm. Redan under medeltiden fanns taxibåtar mellan Stockholms öar. Båtarna sköttes av de s.k. roddarmadammerna, som sedermera blev utkonkurrerade av modernare flytetyg och landburna fortskaffningsmedel. Nya transportbehov och ny teknik (i Norge testar man en eldriven färja) gör att det nu finns skäl att återuppta den gamla Stockholmstraditionen med färjelinjer i stan.

Sabuni slutade med stil

Det var väntat att Nyamko Sabuni skulle avgå. För ett år sedan lät hon i en intervju med tidningen Chef meddela att hon skulle sluta som minister vid nästa val (se Sabuni slutar – det borde fler göra). I en sådan situation är naturligtvis det enda rimliga att avgå i så god tid innan valet att hennes efterträdare hinner etablera sig på posten, bli ett känt ansikte i politiken och därmed en tillgång för Folkpartiet i valrörelsen 2014.

Under sina år som minister har Sabuni bedrivit ett enträget arbete mot hedersvåld och våld mot kvinnor. Det har bland annat resulterat i en satsning i 120-miljonersklassen på insatser för att bekämpa sexuellt våld och andra sexuella övergrepp (se även Angelägen satsning mot hedersförtryck). Dessvärre har bra politik av det här slaget kommit i skymundan för mindre lyckade uttalanden: I sin bok Flickorna vi sviker (2006) föreslog Sabuni obligatoriska gynekologiska undersökningar av unga flickor, för att kontrollera förekomsten av kvinnlig könsstympning. En idé som inte blev bättre av att upprepas, senast i TV4 i höstas (se Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!).

Nästan lika olyckligt var förslaget om att begränsa föräldraförsäkringen för nyanlända föräldrar. Sabuni lyfte frågan i valrörelsen 2010 (och fick sedermera med sig FP:s Nina Larsson på båten). Syftet – att påskynda utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden – var gott, men att inrätta olika regelverk utifrån var föräldrarna är födda var inte en särskilt smakfull lösning. Den modell som regeringen till slut bestämde sig för, att 80 procent av föräldradagarna måste tas ut under de första fyra åren, är bättre eftersom den behandlar alla lika.

Som jämställdhetsminister kan Nyamko Sabuni peka på ett antal framgångar. Satsningen på "nattis" är ett exempel, den pågående utredningen om jämställt arbetsliv och minskat lönegap är ett annat. Genom att konsekvent vägra kalla sig feminist har hon dock byggt sig själv en onödig uppförsbacke.

"Maria? Det hade vi ingen aaarning om."
Bild: Regeringskansliet.

Sveriges nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister, Maria Arnholm, vågar kalla sig för feminist. Hennes utnämning tillkännagavs en timme efter Sabunis sista presskonferens. Arnholm var fram till igår Sabunis statssekreterare, och har en lång historia i Folkpartiet; hon var med redan under Bengt Westerbergs partiledartid på 1980- och 1990-talet, men har därefter varit i näringslivet på olika positioner (senast som vd för Springtime).

Att Maria Arnholm skulle bli minister var inte stalltipset bland experterna, men personer med god insyn i Folkpartiet blev mindre förvånade. Min uppfattning är att Arnholm gav ett mycket gott intryck på sin första pressträff – hon svarade redigt på frågorna och verkade trygg i sin roll. Om det fortsätter så här så har Jan Björklund gjort ett kap – och möjligen skaffat sig en ny konkurrent till posten som partiledare (Arnholm påstås ha varit aktuell för uppdraget redan när Bengt Westerberg avgått, men då blev det i stället Maria Leissner).

F.d. statsråd med stil.
Bild: SvD/Scanpix

Jag tror alltså att Maria Arnholm kommer att lyckas förvalta Nyamko Sabunis portfölj på ett utmärkt sätt. På en punkt blir det dock en rejäl utmaning att matcha företrädaren: Sabuni har välförtjänt prenumererat på topplaceringar på Politikerbloggens årliga "bäst klädda"-lista. Den gröna klänning hon bar på dagens presskonferens visade att Sabuni höll stilen, ända in i kaklet.

Läs även:
Saga Rosén: Nyamko gjorde fler för unga invandrarkvinnor än de flesta feminister

SvD, G-P, Hallandsposten, SDS, VA

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

Tidsbegränsade uppdrag i Folkpartiet

Ett politiskt parti behöver ett kontinuerligt tillflöde av nya människor för att utvecklas. Nya människor med nya tankar och idéer syresätter den interna debatten och vitaliserar både politikutveckling och arbetsformer. Nya erfarenheter behövs för att våga ifrågasätta gamla sanningar och göra avsteg från upptrampade stigar. Ett parti som inte vågar utsätta sig för förnyelse och utmaningar utsätter sig i stället för risken att stagnera och stelna. Där ska Folkpartiet inte hamna.

Därför har jag skrivit under en motion, initierad av Brommaliberalen Hans Åberg, om tidsbegränsade förordnanden i Folkpartiet i Stockholms stad. Motionens förslag är att utreda hur ett sådant system skulle kunna se ut. Tillsammans med ett antal lokalföreningsordföranden i staden menar jag att det vore ett sätt att öka dynamiken i styrelsen och främja en hälsosam, kontinuerlig växling av partiets förtroendeuppdrag. Ett slags strukturerad syresättning, helt enkelt.

Motionen ska behandlas på Folkpartiets årsmöte den 20 februari. Jag hoppas att den antas. Det vore ett steg i rätt riktning och skulle skicka tydliga signaler att vi är ett öppet parti som välkomnar nya människor, nya idéer och nya tankar. Det är så vi ska möta framtiden.

Tvärkommunikation viktig – satsa på Spårväg syd

Stockholms spårbundna kollektivtrafik bygger på ett radiellt tänkande, dvs. alla spåren leder in mot city. Det finns få kapacitetsstarka spårförbindelser som knyter samman stads- och länsdelar utan att man behöver åka in till city och byta. Tvärbananan är ett utmärkt undantag – men det behövs flera.

Spårväg syd, som i ett första steg ska koppla samman Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen men in förlängningen förhoppningsvis kommer gå ända till Skarpnäck, är ett viktigt tillskott. Spårväg syd kommer att skapa bättre kommunikationer och förutsättningar för nya bostäder i området.

Det har diskuterats att i stället göra Spårväg syd till en snabbusslinje, s.k. BRT. Från Folkpartiets sida anser vi att detta inte är ett tillräckligt bra alternativ. En spårväg har högre tillförlitlighet, större kapacitet och större strukturerande effekt. Därför bör Spårväg syd byggas som en spårväg och inte som en busslinje. Det är innebörden i en debattartikel som jag skrivit tillsammans med ett antal folkpartister i Söderort: Gör inte Spårväg syd till en busslinje. Läs även mitt tidigare inlägg, Spårväg syd spelar roll i Söderort.

Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte?

"Ska man förenkla byggreglerna är studentbostäder, där unga människor bor tillfälligt, det första stället att experimentera på. Det är ju ingen livskatastrof om studentrummen blir lite för trånga, om köken försvinner och det saknas gemensamt utrymme." Så sade bostadsminister Stefan Attefalls (KD) statssekreterare Ulf Perbo i en intervju till branschtidningen Järn, bygg och färg. Uttalandet har föranlett ett ramaskri från studenternas paraplyorganisation SFS.

"Inställningen att experimentera på studenter är förkastlig", säger SFS vice ordförande Erik Pedersen i ett pressmeddelande, där det också hävdas att "den samlade studentrörelsen rasar".

Rasa, ja det torde studentkårernas medlemsantal också göra om de ska fortsätta ägna sig åt den här typen av populistiskt trams i stället för att fokusera på konstruktiva diskussioner kring hur antalet studentbostäder ska kunna bli fler.

Ulf Perbo må ha uttryckt sig slarvigt, men i sak har han rätt. Studentbostäder är till sin karaktär temporära, dvs. man bor där under en begränsad tid, och som student har man ofta en ganska tunn plånbok. Mot den bakgrunden finns det all anledning att fundera på hur studentbostäder kan bli flera och billigare. Vilken standard behöver en studentlägenhet ha, till exempel avseende boyta, bullerskydd och utrustning? Måste det till exempel finnas gemensamma kök i en studentkorridor, även om varje lägenhet har ett eget pentry? Måste det finnas gemensamhetslokaler? Och så vidare.

Inte om SFS får bestämma?
Foto: Drago Prvulovic/Scanpix

Myndigheten Boverket vill vara konstruktiva och har nu startat ett nätverk för att diskutera mindre bostäder. Och i studentstaden Lund har fastighetsbolaget AF Bostäder tagit fram en liten konceptbostad på under tio kvadratmeter med en hyra på 2 500 kr i månaden. Boverket protesterade från början, eftersom "en lägenhet måste vara 25 kvadratmeter", men har sedan ändrat sig. "Vi ser fram emot att följa upp hur experimentet utvecklar sig", säger nu handläggaren på Boverket.

Ett experiment, alltså. Som, om det faller väl ut, kan skapa nya möjligheter för fler och billigare studentbostäder. Om det inte faller väl ut, så har man lärt sig något. Men om SFS hade fått bestämma så skulle väl projektet aldrig blivit verklighet. Att experimentera på studenter är ju förkastligt.

Media:
SR, Expr, NA

Uppdatering 5/2:
Studentbostadsföretagen föreslår regeländringar för att möjliggöra fler studentbostäder

2012 – ett år i garderoben, del 2

Det här med slipsar är en hel vetenskap. Föga anade jag väl detta när jag någon gång i början av 1990-talet skulle vara min far behjälplig med att knyta en slips. Nu för tiden kan den vid slipsknytning ovane enkelt finna hjälp på nätet. Sådana möjligheter fanns dock inte i början av 1990-talet, utan man fick helt enkelt bege sig till närmsta herrekipering och införskaffa en liten broschyr. Jag har den fortfarande kvar.

Om jag vid den tiden varit mer insatt i slipsarnas vetenskap hade jag kanske funnit en bättre lösning på utmaningen att åstadkomma en lämplig slipsknut åt min far. Hans slipsar var nämligen av standardlängd, men hans midjemått var det inte. För att inte slipsen skulle sluta strax någonstans mitt på hans runda mage, så var jag tvungen att slå knuten nästan längst ut på den smalaste delen av slipsen. Jag lyckades därmed få slipsen att räcka ner till bälteskanten, men priset för det var att knuten blev väldigt liten. En extralång slips hade löst problemet på ett något elegantare sätt.

Sådan midjemåttsrelaterad slipsproblematik lider jag nu inte av, men tycker ändå att vissa slipsar i garderoben är omöjliga att knyta snyggt. Länge trodde jag att det berodde på "skit bakom spakarna", men jag har nu insett att det likaväl kan vara slipsen som inte håller måttet. Under året har jag skaffat mig ett par slipsar från slipstillverkaren Drakes i London. Vid ett besök i deras butik öppnades mina ögon för den fascinerande slipsvärlden. Det är lätt att valet av slips reduceras till en fråga om mönster – enfärgat, prickigt, randigt? – men alternativen är ju så många fler.

Slipsar från Drake's.

Ska det vara en klassisk sidenslips, eller varför inte ylle eller kashmir? Vävd eller virkad? Fodrad eller inte? "Self-tipped" eller "untipped"? Och så vidare – Drakes erbjuder många valmöjligheter (kanske inte så konstigt att Drakes-slipsen utnämndes till årets accessoar av sajten Manolo). Jag slog till på en mörkblå i kashmir och en mörkröd i siden. De är favoriter i slipsgarderoben. Under året har jag också skaffat en virkad slips från Oscar Jacobson. Den är vändbar; blå på ena sidan och brun på den andra. På så vis fick jag liksom två slipsar till priset av en – fiffigt.

Vändbart från Oscar Jacobson.

Som alternativ till slips går det ju bra att pryda halsen med en fluga. Jag har under året handlat en del från Petrell Bowties, ett familjeföretag i Halmstad som bara gör en fluga av varje sort. Det gäller alltså att passa på när nya kollektioner lanseras! Priserna är mycket modesta.

Skor är ett annat kärt ämne. För några år sedan introducerade en god vän mig för engelska Crockett & Jones. Företaget är familjeägt och ett av få med produktionen kvar i Northampton. Efter viss tvekan, inte minst med tanke på prisbilden, skaffade jag mig ett par av modellen Hallam (från Grafford). Detta var 2008 och de är sedan dess flitigt använda men fortfarande i skick som nya. När jag i höstas besökte Crockett & Jones butik på Jermyn street 69 i London fick jag lära mig att skorna, tack vare sin konstruktion, vid behov kan i princip helrenoveras. Inget slit-och-släng, alltså. Servicen i butiken var alldeles ypperlig, och tack vare den gynnsamma valutakursen kunde jag unna mig två nya par: ett par Pembroke och ett par mörkbruna Hallam, som jag trivs väldigt bra med.

Hallam t.v. Pembroke på promenad.

Olika årstider tarvar olika skodon. Lyckligtvis har jag lyckats reafynda både sommar- och vinterskor. I somras hittade jag ett par fina mörkblå mockaloafers från Moreschi (Ströms) och när snön började falla uppdagade sig behovet av ett par rejäla vinterskor. Det blev ett par "Maronibrater" från österrikiska Ludwig Reiter (via Heppo.se).

Skor för vinter och sommar.

Till hösten skaffade jag förresten en ny jacka också. Tyckte att jag behövde ett lite piffigare alternativ till det sedvanliga "hästtäcket" från Barbour. Efter mycket letande hittade jag i webbutiken Farfetch.com (med mycket bra kundservice!) denna tunna täckjacka från Armani Collezioni. Jag är nöjd med jackan, även om etiketten "Made in China" antyder att det inte är italiensk hantverkstradition som prioriteras högst av Armani...

Redo för hösten.

Fina strumpor från Corgi har jag för övrigt hittat på Tweed Country Sports; färgskalan skiljer sig onekligen från den pastellbonanza som fick följa med till Visby i somras. Men var sak har sin tid.

Strumpor efter säsong. Bilden t.v. från Tweed Country Sports.

Läs gärna även första delen, 2012 – ett år i garderoben.

2012 – ett år i garderoben

När vi på nyårsaftonen ägnade oss åt att sammanfatta den gångna året konstaterade jag att 2012 var ett år då jag konsoliderat. Med det menade jag att tillvaron på många sätt blivit bättre, utan att för den skull ha tagit dramatiska kliv i någon riktning. Jag bor kvar i samma tvåa, har varken gift mig, skilt mig, bytt jobb, skaffat barn eller hund, etc.

Detsamma vågar jag nog påstå gäller för min garderob. Den har inte förändrats på något anmärkningsvärt sätt under året, men den har fått lite bättre kvalitet och finish. Konsolidering, helt enkelt.

Det var inför sommaren som ett visst behov av uppfräschning uppdagade sig. Jag har dåligt med schyssta sommarkläder, och gläds därför att jag lyckades fynda såväl ett par fina blå bomulls-/linnebyxor (70/30) samt en ofodrad bomullskavaj från irländska Magee på Tweed Country Sports sommarrea. Kavajen är jag mycket nöjd med, och byxorna gillade jag så mycket att jag senare köpte ytterligare ett par (ljusbeige). Dessvärre har båda byxorna spruckit i sömmarna, vilket gör att jag måste sätta frågetecken för kvaliteten. (Tweed Country Sports har dock lagat byxorna utan knot.)

Bomullskavajen från Magee på cykelutflykt!

På samma sommarentusiastiska inköpsrunda blev det en härlig linnekavaj från Mabro. Den hittade jag på Lund & Lund. Kavajen har blivit en kär favorit, som dock för närvarande är hos farbror skräddaren för att få lite längre ärmar.

Mabro + vingar.

Kostym har jag ofta på jobbet, och därmed finns det ett kontinuerligt förnyelsebehov på den fronten. I år har jag skaffat två stycken nya: en mörkblå från Corneliani (NK) och en mörkgrå från Caruso (Gabucci). Cornelianin är sydd av ett super 150-tyg vilket, om jag uppfattat saken rätt, är mindre slitstarkt än Carusons super 110-tyg. Den får därmed tjänstgöra som finkostym, medan jag kommer unna mig att använda Caruson lite mer till vardags.

Premiär för Corneliani.

Jakten på den optimala kostymen är för övrigt ständigt pågående i mitt liv. Eftersom jag har en begränsad budget kan jag inte betala hur mycket som helst. Samtidigt sätter jag värde på gott hantverk och välsydda produkter. Min ambition är alltså att hitta en tillverkare som erbjuder en bra balans mellan pris och kvalitet. Corneliani är alldeles för dyra, och egentligen också Caruso. Men det kanske är dit man ändå måste sträcka sig?

Caruso på nyår.

Jämför kavajerna på bilden nedan. Den till vänster är en Tiger, den till höger är Caruso. Prisskillnaden är kanske 2–3 000 kr. Där slaget på Caruson rullar ut mjukt över bröstet, viker sig Tigerns nästan som ett papper. Det är sådana här detaljer som jag uppskattar, och som jag tycker det kan vara värt att betala lite extra för.

Tiger – Caruso

Ibland kan kostym kännas lite överklätt, då är det trevligt att ha kavaj och uddabyxor. De ovan nämnda Magee-byxorna är sommarbetonade, så till hösten införskaffade jag ett par härliga grå flanellbyxor från Oscar Jacobson (Ströms) och ett par alldeles, alldeles underbara bomullschinos från Incotex (Nitty Gritty). Incotex är en byxtillverkare som definitivt väckte mitt ha-begär.

Byxor från Incotex.

Det var allt för idag. Garderobsrelaterade tips och synpunkter mottages tacksamt i kommentarsfältet nedan. I morgon tänkte jag återkomma med skor och slipsar.

Trängselskatt även i Göteborg

Idag har trängselskatter införts i Göteborg. Syftet med skatten är att ge bättre framkomlighet på vägarna, bättre miljö samt att delfinansiera det "Västsvenska paketet" som bl.a. ska ge fler kollektivkörfält, bättre pendelparkeringar för cyklar och bilar, fler gång- och cykelbanor m.m., nya väg- och tågtunnlar m.m. Skatten ska således användas till mer än att reglera trängseln, varför dess benämning kan ifrågasättas. Vad som dock kan ifrågasättas i än högre grad är det starka motstånd mot skatten som tagit sig uttryck bl.a. i att ett nytt parti bildats och krav på en folkomröstning (det senare med eldunderstöd av kvällstidningen GT).

Alldeles obegripligt är förstås inte motståndet; när trängselskatter skulle införas i Stockholm fanns motstånd även här. Dock kan ju göteborgarna, till skillnad från stockholmarna, ta intryck av effekterna av trängselskatterna i en annan stor svensk stad. I folkomröstningen 2006 röstade 53 procent av stockholmarna ja till trängselskatter. Sedan dess har stödet ökat; i en mätning som gjordes för ett år sedan skulle 67 procent rösta ja. Antalet fordonspassager över trängselskattesnittet har också minskat sedan skattens införande – trots att Stockholms stad och län under samma period växt från drygt 1,9 till drygt 2,1 miljoner invånare, och trots att skattenivån inte höjts. Det tyder på att trängselskatten fyller sitt syfte.

Titta gärna på nedanstående Youtube-klipp, där trafikforskaren Jonas Eliasson berättar om hur snabbt stockholmarna glömde trängselskattemotståndet:



Jag tror att göteborgarna kommer lära sig att uppskatta trängselskatterna. De som väljer att fortsätta åka bil kommer förhoppningsvis uppskatta den minskade trängseln. Andra kan glädjas åt utvecklad kollektivtrafik och förbättrade gång- och cykelbanor. Om trängselskatten fungerar som den ska kan den bli en vinnare – både för framkomligheten och för miljön.

Läs även: Satsa trängselskatten på kollektivtrafiken

Skolbibliotek – ska det vara nödvändigt?

När jag gick i skolan var jag en ganska flitig biblioteksbesökare, åtminstone när det skulle skrivas "egna arbeten" eller uppsatser. Både i mina kommunala (något alternativ fanns inte då) grundskolor och i gymnasiet fanns det rätt bra skolbibliotek. Det var emellertid aldrig dit jag vände mig när jag skulle leta böcker.

Nej, i stället var det till de allmänna biblioteken jag lockades. Biblioteket i stadsdelen Vallås hade en inbjudande barnbokshörna (den mest bläddrade boken var dock avsedd för lite äldre elever; det var en välillustrerad berättelse om hur barn blir till). I stadsbiblioteket fanns oändliga hyllmeter böcker och dessutom ett par datorer med internet (en spännande nymodighet i mitten av 1990-talet).

Detta är mina erfarenheter. När jag läser Sveriges Radios artikel om Skolinspektionens kritik mot att en del skolor saknar skolbibliotek, är min första tanke därför: Är det viktigaste att det finns ett rum med böcker på skolan, eller att skolundervisningen gör eleverna till vana och bekväma biblioteksbesökare? Det senare förutsätter nämligen inte det förra.

Om en skola är belägen nära ett allmänt bibliotek, är det då vettigt att investera i ett eget bibliotek, eller är det bättre att ta med eleverna till det allmänna biblioteket för att finna nya läsupplevelser?

Enligt skollagen ska elever "ha tillgång till" ett skolbibliotek. Skolmyndigheterna gör tolkningar av vad detta innebär. I sin juridiska vägledning skriver Skolverket att "organisationen av skolbiblioteksverksamheten ska ... vara flexibel" samt att "det krävs ett organiserat samarbete mellan en skola och ett kommunalt bibliotek för att kravet på tillgång till skolbibliotek ska anses vara uppfyllt". Något strikt krav på eget bibliotek kan således inte utläsas av Skolverkets vägledning. Skolinspektionen, å sin sida, skriver:

"Eleverna [ska ha] tillgång till ett skolbibliotek i den egna skolenhetens lokaler eller på rimligt  avstånd från skolan som gör det möjligt att kontinuerligt använda biblioteket som en del av elevernas utbildning för att bidra till att nå målen för denna."

Trots att de formulerar sig annorlunda har alltså ingen av myndigheterna något absolut krav på ett eget bibliotek. Det är bra; olika skolor bör rimligen kunna lösa tillgången till skolbibliotek på olika sätt utifrån sina olika förutsättningar. Om man inte uppfyller skollagens krav förtjänar man förstås kritik, men det är viktigt att det tydliggörs att "tillgång till skolbibliotek" inte innebär att det måste finnas ett fysiskt bibliotek innanför skolans väggar.

~

Avslutningsvis, en reflektion: I slutet av 1990-talet infördes förmånliga skatteregler för s.k. hem-pc, dvs. att man kunde få en lånedator av sin arbetsgivare. Syftet var att göra det möjligt för alla att skaffa dator, så att ingen hamnade på efterkälken i det nya it-samhället. Det var en uppskattad jämlikhetsreform. Men när initiativet inte kommer från staten blir attityden annorlunda. När en del friskolor väljer att satsa på modern it-utrustning till sina elever – laptops, surfplattor, digitala bibliotek – så misstänkliggörs detta ofta som ett marknadsföringsknep. Är det i själva verket inte de kommunala skolorna som borde kritiseras för att de låter sina elever hamna på efterkälken?

Läs även Madeleine Sjöstedt (FP) och DN.

Absurt uttalande om tillväxt

I veckans Mitt-i-tidning intervjuas skådespelaren Ulla Skoog. När hon får räkna upp viktiga saker i sitt liv så vill hon lyfta "det absurda begreppet tillväxt". Ulla Skoog tycker alltså att tillväxt är absurt.

Det får mig att undra om Ulla Skoog över huvud taget funderat på vad tillväxt handlar om. För faktum är ju att tillväxt innebär att människor får det bättre. Tillväxt är när den gemensamma kakan växer, så att var och en kan få en större bit. Så att vi har råd med bättre välfärd, mer avancerad sjukvård och bättre utbildning. Det är tillväxt.

När mina mor- och farföräldrar gick i skolan bestod skolans utrustning i princip av griffeltavla, bibelplanscher, skolböcker och bläckpennor. När jag gick i skolan fanns det videobandspelare, elkuber, gympasalar och till och med datorer. I dag får varje elev en egen dator eller surfplatta på vissa skolor. Detta är inte bara ett resultat av duktiga forskares och uppfinnares arbete – det är också en konsekvens av tillväxten i samhället.

För världens fattigaste är tillväxtbegreppet kanske ännu viktigare. Om man inte har mat för dagen blir det en enorm skillnad den dag man plötsligt får det. Det kan bli möjligt, om den gemensamma kakan i varje land blir större. Det vill säga, om tillväxten ökar.

Att idka kritik mot ekonomisk tillväxt är populärt bland vänster- och miljöpartister. Ulla Skoog är således inte den enda som tycker begreppet är "absurt". Men jag undrar om hon vågar säga det, samtidigt som hon tittar världens fattiga i ögonen.

RUT är bra – men inte till allt

Finns det något begrepp för när politisk prestige kopplar greppet om det sunda förnuftet? I så fall skulle det begreppet komma väl till pass för att beskriva det som hände i kvällens Agenda. Där gav den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, batalj mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att försvara Skatteverkets tolkning att RUT-avdraget även ska kunna användas för t.ex. inhyrda bartendrar.

RUT reder sig även utan drinkblandare.

Det är naturligtvis helt orimligt. RUT-avdraget ska vara ett "arbetsmarknads- och livspusselavdrag", det vill säga att det fyller sitt syfte när det dels bidrar till att skapa (vita) jobb och dels när det bidrar till att förenkla människors vardag. Den stora fördelen med RUT i arbetsmarknadssynpunkt är att det skapar fler jobb i en bransch (städbranschen) som tidigare kännetecknats av mycket svartjobb, samt att det skapar arbetstillfällen för personer med låg utbildning och/eller svaga språkkunskaper; personer som tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.

Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?

Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR

En seger för konservburkarna

Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm ett möte där vi antog ett nytt stadsutvecklingsprogram, "Hållbart byggande i Stockholm". Programmet innehåller många bra förslag såsom öppnare planprocesser, mer kvartersstrukturer i ytterstaden, sammankoppling av ytterstadsdelar och andra liknande åtgärder som möjliggör att bygga mer och tätare, så att fler stockholmare kan välkomnas i framtiden.

Det finns dessvärre också formuleringar som är mindre lyckade. Folkpartiet har ju tyvärr (och en aning, men inte alldeles, oförtjänt) gjort sig känt som rätt konservativt i stadsbyggnadsfrågor. Att värna allt som är gammalt tycks för Folkpartiet vara viktigare än att öppna dörren mot framtiden. Punkt 72 i programmet är ett exempel på detta:

"Vi vill värna den centrala innerstadens unika kulturmiljöer. Bebyggelsen i de äldre delarna av staden håller en måttfull skala osm inte döljer de naturliga höjdskillnaderna. Det gör det också möjligt för kyrkorna och andra karaktärsbyggnader som Stadshuset att framträda. I den centrala staden bör därför den speciella vyn med den lägre bebyggelsen och de karakteristiska kyrktornen bevaras."

I mitt anförande föreslog jag att punkten skulle strykas helt och att den efterföljande punkten i stället skulle lyda: "Utvecklingen av Stockholm måste ske varsamt och på ett sådant sätt att ett områdes kvaliteter i form av kulturmiljöer, grönområden och miljön i övrigt tillvaratas." Det tycker jag är en acceptabel hållning, som ger fullt tillräckligt utrymme för Folkpartiets politiker att förespråka en varsam utveckling av Stockholms innerstad.

Skämskudde i repris.

Dessvärre fick jag inte gehör för mina åsikter. Punkt 72 står således kvar i programmet. Folkpartiet tycker att det viktigaste av allt är att innerstadens skyline inte förändras. Trots att en stor majoritet av deltagarna på mötet alltså röstade för den konservativa linjen, så fick jag till min glädje stöd från ett antal av de yngre medlemmarna. Jag tolkar det som att även om Folkpartiet gör sitt bästa för att stänga dörren för framtiden så har Folkpartiets framtid högre ambitioner. Någon gång kommer partiets konservburkar att få ge upp.

Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

"Är det tryggt att gå hela vägen hem till dig?" frågade min kompis som bor i Hammarby sjöstad, när hon en kväll skulle besöka mig i Hammarbyhöjden. Dessvärre kunde jag inte ge henne ett helt lugnande svar. Mellan Sjöstaden och Höjden finns nämligen idag en otrygghetsbarriär, som dels består av industriområdet Mårtensdal, dels av Hammarbyvägen och dels av en mörk och skogbevuxen brant mellan Hammarbyvägen och Kalmgatan. En sådan otrygghet är förstås inte bra, och ett sätt att råda bot på den är att bygga fler bostäder och stärka sambandet mellan stadsdelarna.

Låt de två få mötas! Karta: Eniro.se

Idag föreslår jag just detta i en insändare i Mitt i Söderort. Stockholms stadsplanerare borde prioritera fler bostäder och färre buskage i det ingenmansland som idag finns mellan stadsdelarna. Samtidigt bör man undersöka om det går att göra Hammarbyvägen mer till en stadsgata. Kanske kan den läggas samman med Mårtensdalsgatan/Hammarby fabriksväg. Kanske kan det skapas möjligheter för såväl affärer som trevliga uteserveringar längs gatan?

Både Sjöstaden och Hammarbyhöjden är populära områden att bo i och genom att låta dem mötas kan vi skapa mervärden för både gamla och nya invånare i "Hammarbystaden". Det är hög tid att knyta ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

Påbjuden längtan till landet

"Vad får man för 3 miljoner kronor? Inte speciellt mycket, åtminstone inte i centrala Stockholm" konstaterar SvD i en av de ofta återkommande artiklarna om bostadspriser i storstäder jämfört med andra orter. Vinkeln är den gamla vanliga: stockholmare måste vara tokiga som betalar så mycket för små lägenheter, när de för samma pris kan få en stor villa i en mindre ort.

Visst, perspektiv är nyttiga. Men varför är vinkeln aldrig den omvända? Vad är det egentligen för tokiga människor som betalar miljoner för stora hus, praktiskt taget ute i skogen? Där det är långt till såväl butiker som restauranger, vårdcentraler och annan service. Där nöjesutbudet inskränker sig till lokala pizzerians karaokekvällar och tv-tablån definierar kulturtillgången. Där sporadiska bussar är en klen ursäkt för "kollektivtrafik" och där bilberoende är en självklarhet. Är det inte konstigt att människor tycker det är värt miljonbelopp för att bo så?

The Swedish dream?

Min poäng är nu inte att raljera över livet på landet. Var och en får ju bo där man trivs bäst. Men det är onekligen en smula fascinerande att det sociokulturella imperativet (i brist på bättre begrepp) i Sverige fortfarande påbjuder ett spatiöst landsortsideal, samtidigt som allt fler svenskar väljer att bosätta sig i städer, nära andra människor. Det anses "normalt" att vilja ha en stor villa med trädgård, och den som gör andra prioriteringar måste förklara sig. Längtan till landet är, tydligen, fortfarande stark i den svenska självbilden. (Eller folksjälen, om det nu finns en sådan.) Frågan är: hur länge till?

Det behövs fler liberala röster

Det påstås ibland att det inte spelar någon roll vilket Alliansparti man röstar på. Nästan alla kallar sig ju liberala nuförtiden (och Kristdemokraterna är ändå så små). Men vill man att Sverige ska driva en politik för frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter så är det viktigt att fundera på var man lägger sin röst. Det har blivit tydligt idag, i samband med skriverierna kring att regeringen kommer att godkänna den maltesiske kommissionärskandidaten Tonio Borg. Hans värderingar i frågor som abort, skilsmässor och hbt-rättigheter hör inte hemma i Europa på 2000-talet, och han borde naturligtvis inte få förtroendet att ansvara för EU-kommissionens hälsoportfölj. Det har Folkpartiet framfört i regeringen.

En minister att vara stolt över. Foto: Helene Delilah

Men regeringen fattar sina beslut kollektivt och det är fyra partier som ska enas. Folkpartiets linje fick helt enkelt inte gehör hos de andra "liberala" partierna. Det blev EU-minister Birgitta Ohlssons uppgift att gå ut och förklara detta för svenskarna. En uppgift som måste vara otroligt plågsam för Ohlsson, som under så lång tid kämpat mot just den typen av konservativa och bakåtsträvande idéer som Tonio Borg står för.

Ohlssons partikamrater i Europaparlamentet har kunnat vara mer högljudda; Cecilia Wikström har gjort hårda utspel mot Borg och krävt att EU-parlamentets liberala grupp ska rösta mot honom (vilket sannolikt också kommer att ske). Samtidigt som kristdemokraten Alf Svensson tycker att Wikström borde vara "generad" över att hon markerat så tydligt mot den homofobiske abortmotståndaren och moderaten Gunnar Hökmark bara rycker på axlarna och hänvisar till att varje EU-land ska få bestämma själva. Både KD och M tillhör Europaparlamentets konservativa grupp.

I ett uttalande på Folkpartiets hemsida säger Birgitta Ohlsson att "som liberaler tar vi avstånd från hans fruktansvärda åsikter om att förvägra kvinnor rätten till fri abort och hans motstånd till samkönade äktenskap". På Moderaternas och Kristdemokraternas hemsidor är det tyst. Som liberal är jag stolt att Birgitta Ohlsson ständigt försvarar jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som svensk beklagar jag att inte fler i regeringen vågar sluta upp bakom henne.

"Today we are marching for freedom, today we are marching for equality, today we are marching for a Europe that will never ever accept that homophobia will take over our streets", sade Birgitta Ohlsson när hon invigningstalade på Baltic Pride i Litauen år 2010. Fallet Tonio Borg har med oönskad tydlighet visat att marschen måste fortsätta – och det bästa vi kan göra om vi vill ha ett liberalare, friare och mer jämställt samhälle är att gå sida vid sida med sådana som Birgitta Ohlsson.

Media
AB, DN, SvD, SvD2, Expr

Uppdatering 19/11
Skriver även om detta på Newsmill (tillsammans med riksdagsledamoten (FP) Anna Steele)

Förslag för fler bostäder

Idag besökte jag den intressanta Rufs-konferensen Läget i Stockholmsregionen 2012 (Rufs = regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen), som arrangeras av landstingets tillväxt-, miljö- och regionplaneringskontor.

Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?

Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.

Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.

Fler byggställningar åt folket!

I Tyskland finns en planmodell som bygger på ett snabbspår. Förenklat går det, om jag förstått saken rätt, ut på att om man vill bygga likartade byggnader som i omgivningarna så kan man få bygglov direkt. Den modellen är förstås inte ägnad att främja nyskapande arkitektur och så vidare – men det blir bostäder. En annan baksida är att de boendes möjligheter att säga till begränsas.

Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.

Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.

Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.

Läs även G-P och SVT.

Mer smutskastning i skolböckerna

För en månad sedan skrev jag om förlaget Natur & Kultur, som ägnade sig åt politisk propaganda i en av sina skolböcker. I skottgluggen fanns välfärdsföretagen (se Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag). Nu har det hänt igen, uppger SvD:s ledarblogg. I den svenska läroboken Prio Samhälle, som ges ut av förlaget Sanoma, kan man läsa följande. Avsnittet har rubriken "Kissblöjor ger jättevinster":

"2011 avslöjar tidningen Dagens Nyheter hur det privata företaget Carema, som bland annat driver äldreomsorg runt om i landet, behandlat gamla och sjuka illa på sina vårdhem. Allra störst uppmärksamhet fick nyheten att Carema vägde nedkissade blöjor för att se om de var tillräckligt fulla eller om de kunde användas lite längre [...] Så här sa en av de anställda i artikeln: - Vi får inte byta en blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar."

Vän av ordning undrar förstås varför inte läroboksförfattarna bemödar sig om att ta reda på fakta, innan de vidareförmedlar drevjournalistik av värsta slag till högstadieeleverna. I så fall hade de kunnat få veta, vilket påtalats så många gånger (jag har själv nämnt det, se Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?), att blöjvägningen inte är en besparingsåtgärd utan en vedertagen metod för att prova ut inkontinenshjälpmedel. Så här skriver t.ex. Tena, som tillverkar inkontinensskydd och ingår i SCA-koncernen, på sin blogg:

"Under de senaste månadern har många vårdpersonal inom äldreomsorgen fått frågan av anhöriga och bekanta. - Ni väger väl inte blöjor? Det häftiga är att jag vet att de allra flesta då sträcker på sig och säger. -Jo, det gör vi visst det! [...] det är en vedertagen metod för att prova ut ett individanpassat inkontinensskydd."

Att DN:s journalister tummade på sanningen för att få till en bra story är förstås ett pressetiskt klavertramp. Men när till och med läromedelsförlag ägnar sig åt ryktesspridning och smutskastning – ja, då är något riktigt, riktigt ruttet.

Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.

Provocerande pensionsförmåner

I Åmåls kommun måste man spara pengar. Därför har man ändrat reglerna för politikerpensioner så att man måste vara 60 år för att få pension. Yngre politiker får ett begränsat avgångsvederlag när de slutar.

Det är ju synd att det krävs dålig ekonomi för att en kommun ska inse det orimliga i att politiker kan uppbära generösa "pensioner", även om de har 10–20 år kvar till 65. Men annars gör förstås Åmål helt rätt. Den rapportering som varit i media visar på en pinsam oförmåga bland politiker att förändra ett system som väl har sina rötter i en tid när avsuttna politiker i regel bara hade några få år kvar till pensionen.

Idag är allt fler kommunalråd unga när de tillträder – och unga när de avgår. Det är naturligtvis bra, men då måste deras ersättningar anpassas efter den verkligheten. Allmänheten ska inte acceptera att en politiker får livstidsförsörjning efter en eller ett par mandatperioder som kommunalråd.

År 2011 slutade Solnapolitikern Johanna Graf (S) som kommunalråd. Motivet: "Nu ska jag bli sjöman. Det är en gammal dröm ... och kan jag försörja mig på det hjälpligt så slipper jag ligga skattebetalarna till last med pensioner och garantier för inkomsten alltför länge", sade Graf då till SVT, som uppger att hon sedan dess lyfter 30 000 kronor i månaden i pension. Vilket hon kan göra i 14 år till. Solna kommuns skattebetalare är alltså tämligen generösa sponsorer åt Grafs sjömansdrömmar.

30 000 i månaden i 15 år – plötsligt händer det!

Nå. Graf försöker ju i alla fall försörja sig själv, så hon är väl inte det värsta exemplet. Jag har tidigare skrivit om miljöpartisten Mikael Johansson, som slutade i riksdagen 2010 och inte sökt ett enda jobb sen dess. Han har "varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv", säger han (se En vissen maskros).

Inom en del offentliga verksamheter har ledande tjänstemän ofta ett avgångsavtal som bygger på 1+1-modellen, dvs. ett års full lön och ett års lön med avräkning mot nya arbetsinkomster. En sådan modell tycker jag man kan ha som utgångspunkt när man formulerar framtidens avgångsvillkor för politiker. Se även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.

Media
SvD, SDS, SVT, DN. 

Läs även
Slöseriombudsmannen