En hyllning till Världen av i går

”En europés minnen” är undertiteln till Stefan Zweigs bok Världen av i går (Ersatz förlag). Det säger mycket om boken, och mycket om författaren. Stefan Zweig såg sig verkligen som europé; han ogillade gränser och hade hela vår kontinent som arbetsfält. Zweig föddes 1881 i Wien, han dog 1941 Rio de Janeiro och det som hände däremellan beskrivs, analyseras och reflekteras i denna makalösa memoarbok.

Stefan Zweig, Världen av i går

I en liten iakttagelse som författaren gjorde i samband med att han 1934 återvände till London ger han en glimt av de stora förändringar som Europa genomgick under hans levnad: ”…efter trettio år steg jag åter ned på Victoria Stations perrong i novemberdagens reglementerade dimma, och det enda som förvånade mig vid ankomsten var att jag i stället för droska åkte bil till mitt hotell”. Tänk en så liten detalj, men ändå fullständigt revolutionerande. De vetenskapliga landvinningarna under den här tiden var omfattande, med flygplan och radioteknik som krympte avstånden, atomkraftens utveckling och medicinska framsteg. Men även politiskt var det en händelserik period, då gamla imperier slogs sönder, nya växte fram och kungar och kejsare fick lämna plats för gryende demokratier.

Alla framsteg och positiva förändringar överskuggas emellertid av världskrigen, som två gånger på kort tid lade Europa i förödelse. Allt detta fångar Stefan Zweig i sin bok. ”Jag har bevittnat mänsklighetens två största krig … [a]pokalypsens alla askgrå hästar har stormat genom mitt liv”, skriver han i sitt förord men konstaterar också att ”[p]aradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år.”

Det är sällsamt att följa hans berättelse, från barndomen, skolåren och studietiden i det kejserliga, burgna och välartade Wien – ”trygghetens gyllene tidsålder” – till de första stegen i hans vuxenliv och författarskap, och hur han sedermera etablerar sig i den europeiska intelligentians crème de la crème. Tack vare sin välsituerade bakgrund och sin framgångsrika karriär kunde Stefan Zweig åtnjuta den gränslösa frihet som rådde i Europa innan första världskriget. Det passade honom väl, som kosmopolit och Europavän. År 1909 blev fransmannen Louis Blériot den förste att flyga över Engelska kanalen. Då uppstod, beskriver Zweig, ”för första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!”

Kaféliv i Wien vid förra sekelskiftet. Målning: Reinhold Völkel.

Under resorna och vistelserna runtom i Europa (och för all del annorstädes) kom Stefan Zweigs bekantskapskrets att inrymma ett stort antal av dåtidens mest framträdande kulturpersonligheter. När man läser boken får man ibland en känsla av ”namedropping” – å andra sidan: vilka namn han droppar! Stefan Zweig kände Hugo von offmanstahl och Rainer Maria Rilke, Theodor Herzl var hans första redaktör, han var bekant med James Joyce, Ellen Key och Bertha von Suttner, han skrev en opera med Richard Strauss, han åkte bil med Walther Rathenau och var gäst hos Maksim Gorkij. Han har följt Auguste Rodins arbete i mästarens ateljé och bjudit in Salvador Dalí för att måla av den åldrade Sigmund Freud under dennes exil i England – och sådär håller det på. Jag tror aldrig han träffade Adolf Hitler, men å andra sidan kunde han från sitt hem i Salzburg se ändra bort till Berchtesgadens berg, där Tysklands blivande diktator hade sin villa och där nationalsocialismens ondska började slå rot (samt sedermera bränna hans böcker). Stefan Zweigs persongalleri är omfattande, och en smula omtöcknande. Man häpnar.

Den gränslösa optimism och framtidstro som Zweig och hans gelikar kände i början av 1900-talet kom, som bekant, att brutalt slås i spillror när världskriget bröt ut. Zweig deltog inte som stridande – faktum är att han tillbringade en stor del av kriget i neutrala Schweiz – men hans nedteckningar från krigets marginaler ger värdefulla perspektiv kring debatten och mentaliteten under krigsåren. Inte minst fängslande är beskrivningarna från efterkrigstidens Österrike, ett imperium av vilket återstod ”en stympad bål, som blödde ur alla ådror”. På tågresan tillbaka till hemlandet mötte Zweig den kejserliga vagnen, som förde Österrikes sista kejsare ut ur hans förkrympta rike, där armodet bredde ut sig. Hungern var så stor, berättar Zweig, att ”de flesta födde upp kaniner för att inte helt glömma hur kött smakade … välnärda hundar eller katter kom sällan tillbaka från längre promenader”. Inflationen sköt fart och människors livsbesparingar gick upp i rök. Sakta men säkert repade sig Österrike, men hyperinflationen kom snart att drabba det stora grannlandet, med konsekvenser som är alltför välbekanta för oss. (”Ingenting”, skriver Zweig, ”har gjort det tyska folket mer bittert, mer hatfullt, mer moget för Hitler än inflationen.”)

Jag skulle kunna hålla på i evighet och berätta om alla de intressanta passagerna i Världen av i går, om hur Stefan Zweigs berättelse ger liv åt en svunnen tid och förståelse för hur människor tänkte, tyckte och resonerade. Kultur, moral, mode – allt får plats i detta hänförande epos, som leder läsaren igenom det sena 1800-talets Europa och in i den nya tiden. Tidsresan är hänförande, en känsla som förstås förstärks av Zweigs fenomenala språkbehandling (översättarna Hugo Hultenberg och Anna Bengtsson bör väl också äras i detta sammanhang). Språket är noga utmejslat, och resultatet blir ibland nära nog poetiskt.

Det finns för all del också skäl att göra en del invändningar mot Stefan Zweigs framställning. Men de invändningarna kommer inte att framföras i denna text. Detta är en hyllning till en enastående bok – en kärleksförklaring där orden flödar rakt ur hjärtat och ned över tangentbordet. Tack, Stefan Zweig.

DN, SvD, SR, Expressen, HD, The New Yorker
Kan köpas på Bokus och Adlibris.

En ledare värd respekt

Storbritanniens förra premiärminister, tillika Västvärldens första kvinnliga regeringschef, Margaret Thatcher har avlidit i London. Hon blev 87 år gammal och knappt hade nyheten om hennes bortgång kablats ut i media förrän diskussionerna om hennes politiska gärning tog fart.

Thatcher var en kontroversiell person. "En politisk stjärna har slocknat. En stor ledargestalt med mod, ambitioner och visioner", skrev jag på Facebook.  Det innebär förstås inte att jag reservationslöst hyllar Margaret Thatcher. Men det sammanfattar ganska väl skälen till varför jag tycker att hon förtjänar respekt. Specerihandlardottern från Grantham lyckades på ett imponerande vis demonstrera hur mycket som kan åstadkommas med stark politisk övertygelse, tydliga värderingar och vassa armbågar (och en handväska). I det avseendet är hon en förebild.

Margaret Thatcher, 1925–2013.

Hon genomdrev åtgärder för att skapa förutsättningar för den sklerotiska brittiska ekonomin att återhämta sig. Hon tog fajten mot övermäktiga fackföreningar. Hon sålde ut statliga bolag. Hon försökte reformera välfärdssektorn. Hon var en stark förespråkare för marknadsekonomi och kämpade mot såväl socialiseringstendenser på hemmaplan som socialistregimer på andra sidan järnridån. Och trots sina hårda nypor blev hon vald, och omvald, tre gånger.

Margaret Thatcher tillhörde det brittiska Tory-partiet, och hade konservativa värderingar. Det gör många av hennes ställningstaganden svårsmälta för en liberal. Hon stod förvisso bakom ett beslut på 1960-talet att avkriminalisera homosexualitet, men medverkade å andra sidan till en lagbestämmelse som syftade till att förhindra skolor från att förespråka homosexualitet. Hennes ovilja att ta ställning för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika nämns ofta. Det går knappast att ursäkta, men finner möjligen sin förklaring i de särskilt starka sociala och ekonomiska band som funnits mellan Storbritannien och det vita Sydafrika. Och det hedrar henne inte att hon, för att visa tacksamhet för Chiles stöd under Falklandskriget, bjöd Chiles ex-diktator Pinochet på te.

Starka politiska ledare blir ofta kontroversiella. Kanske för att de så tydligt drivs av värderingar, som ibland leder dem på fel väg. Jag kommer att tänka på Olof Palme, som i likhet med Margaret Thatcher var tydligt värderingsstyrd. Precis som Margaret Thatcher hade han tvivelaktiga vänner. Samtidigt var de så olika: Han var arbetarledaren från den yppersta överklassen; hon var högerledaren från medelklassen. Där han entusiastiskt ägnade sig åt socialistisk experimentverkstad med kvävande skattetryck, löntagarfonder och dödfödda statsföretag ägnade hon sig med samma frenesi åt att befria sitt lands ekonomi från de socialistiska bojorna. Båda är livligt omdiskuterade, långt efter att deras politiska gärningar tagit slut.

Margaret Thatcher styrde Storbritannien i en tid när världen fortfarande var uppdelad mellan öst och väst, när halva Europa levde i förtryck och när Sovjetkommunismen fortfarande var ett hot. Nu, när hon är död, kommer hennes land att hedra henne med en ståtlig begravning. Militära hedersvakter kommer att följa hennes kista längs Londons gator och tusentals britter kommer att kanta kortegevägen för att visa respekt. Respekt för en premiärminister som lämnar en värld som är friare och rikare än när hon tillträdde.

Media
DN, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, AB1, AB2, Expr, Expr1, Expr2, SVT, SVT2, SR, CNN, CNN2, BBC, Economist, Guardian, Fokus (2012)

Bloggar
Fredrik Antonsson, Johan Westerholm, Peggy Noonan

Får fritidspolitiken tid för sitt uppdrag?

Om fritidspolitikern ska vara något annat än en demokratisk dekoration bör man fundera på vilka förutsättningar hen har att utöva sitt uppdrag.

Varje månad sammanträder de olika politiska nämnderna, och de förtroendevalda får en trave beslutshandlingar att läsa igenom. Inför det senaste mötet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är invald, var det omkring 400 sidor. Allt ifrån korta skrivelser till genomförandebeslut i mångmiljonklassen, remissvar och antagande av handlingsplaner för framtiden.

Om man som förtroendevald ska kunna ta sitt uppdrag på någorlunda allvar bör man få en reell chans att sätta sig in i åtminstone de viktigaste ärendena. Förutom inläsningstiden kräver det ofta kontakter med medborgare och tjänstemän samt diskussioner med sina partikamrater.

Var god läs!

Denna ambitionsnivå kan tyckas självklar, men framstår ändå som lätt utopisk. Åtminstone för den som har ett heltidsarbete och som förväntar sig att kunna kombinera sitt förtroendeuppdrag med ett normalt familjeliv, att hinna träna och någon gång umgås med vänner.

Enligt kommunallagen gäller att förtroendevalda har rätt till tjänstledigt för politiska möten och resor till och från mötena. För denna tid har de också rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Problemet är ju att de formella nämndsammanträdena är den kanske minst tidskrävande biten i fritidspolitikerns livspussel. Det är det där andra – inläsning m.m. – som verkligen tar tid.

En färsk undersökning från SCB (se även regeringen.se) visar att under de två senaste mandatperioderna valde 16–17 procent av de förtroendevalda att hoppa av sina uppdrag. Avhoppen är vanligast i de grupper som redan är sämre representerade. Framför allt unga kvinnor hoppar av i högre utsträckning än andra.

Vill vi ha politiker med olika bakgrund och i olika faser i livet bör vi våga ställa oss frågan  vilka förutsättningar fritidspolitikern har för att utöva sitt uppdrag. Ett förslag skulle till exempel kunna vara att lägga "skälig förberedelsetid" till kommunallagens lista på saker som ger rätt till ledighet. Det skulle ge åtminstone en del av fritidspolitikerna bättre möjligheter att vara ordentligt pålästa. Alternativet är att seriösa och ambitiösa fritidspolitiker lägger av och att fritidspolitikern får en alltmer dekorativ funktion i den demokratiska processen.

---

Detta blogginlägg är en omarbetad version av en insändare som jag skrev i Stockholmsliberalen nr 3 2013.

Utbrända kårarbetare inte regeringens fel

Om studentkårerna inte lyckas locka medlemmar borde de fundera på vad de erbjuder, snarare än att skylla på regeringen.

I juli 2010 tog Alliansen bort kårobligatoriet, som tidigare tvingat alla högskolestudenter att vara medlemmar i en studentkår (se Den 1 juli får Sveriges studenter lite mer frihet). Det enda anmärkningsvärda med det beslutet är att det inte fattats tidigare.

En naturlig konsekvens av att studentkårernas tvångsmedlemskap avskaffades var att en del studenter valde att inte bli medlemmar. Precis som alla andra föreningar måste kårerna nu anstränga sig för att locka medlemmar. Något som tydligen är jobbigt.

"Efter kårobligatoriets avskaffande är det en daglig kamp att få in medlemmar och intäkter", suckar Elisabeth Johansson Hallin, Luleå Studentkårs ordförande, i ett SR-inslag idag. SFS ordförande Erik Arroy kopplar utbrändhet, magsår, ångest och sömnbesvär bland kåraktiva till obligatoriets avskaffande. Det är förstås solklar vem som bär skulden:

"Ansvaret är regeringens. Det var utbildningsdepartementet som drev på att kårobligatoriet avskaffades och det är därför viktigt att det är de som ser över vad det här har fått för konsekvenser", säger Erik Arroy till SR.

Att tänka fritt är stort, att tänka nytt är större.

Självklart är det allvarligt om kåraktiva drabbas av den typ av besvär och problem som Johansson Hallin och Arroy beskriver. Men för en del av oss andra är det i första hand ledningen för en organisation som har ansvar för arbetssituationen för anställda och förtroendevalda. SFS litanior framstår som särskilt svårsmälta eftersom de grundar sig på att de inte längre kan tvinga människor till medlemskap.

I stället för att beklaga sig över att regeringen genomfört en självklar frihetsreform så borde studentkårerna fundera på varför studenterna inte vill vara medlemmar i tillräcklig grad. Är det för dyrt? Gör kåren fel saker? Vad ger medlemskapet för mervärden? Det finns säkert en del att lära t.ex. av hur fackföreningarna vässat sina erbjudanden. Studentrörelsen borde tänka nytt och framåt, inte längta tillbaka.

Nytt partiprogram för framtidens välfärd

Idag presenteras förslaget till nytt partiprogram för Folkpartiet. En av de viktigaste frågorna handlar om hur man skapar fler jobb för ungdomar.

Den svenska ungdomsarbetslösheten här hög, ca 25 procent, jämfört med våra grannar Danmark och Finland som ligger närmare 15 procent. Bäst i Europa är Tyskland. Hur har de gjort för att lyckas?

Kan Tyskland lära oss något?

I det senaste numret av The Economist beskrivs hur den socialdemokratiska regeringen i Tyskland år 2003 lanserade en reformagenda, med syfte att skapa en flexiblare arbetsmarknad och en liberalare arbetsrätt. I Tyskland är det också vanligare med olika slags lärlingsutbildningar, vilket ger ungdomar en tydlig väg in i arbetslivet. Lärlingsutbildningar är en del av den gymnasiereform som Folkpartiet drivit igenom.

De tyska ambitionerna kan man inspireras av. I förslaget till partiprogram vill Folkpartiet se sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Turordningsreglerna ska utgå från kompetens, inte anställningstid. A-kassan bör bli obligatorisk och kompetenskonton och andra omställningsstöd ska stärka individens möjligheter att utvecklas i arbetslivet.

Syftet med Folkpartiets nya partiprogram är tydligt: Att rusta Sverige för att möta den internationella konkurrensen så att vi kan klara både jobben och välfärden i framtiden!

Läs även
Folkpartiet i Västerås: "Frihet i globaliseringens tid" – nytt partiprogram föreslås
Rasmus Jonlund (FP): Sverige behöver både lägre skatter och bättre jämställdhet

Dags för fler individuella föräldramånader

Idag diskuterar folkpartister i Stockholms län ett förslag om att Folkpartiet ska driva fler individuella månader i föräldraförsäkringen. Det är ett bra förslag. I mitt debattinlägg tog jag utgångspunkt i Folkpartiets historia som pådrivare i jämställdhetspolitiken. Jag sa ungefär följande:

~

Det är partiledardebatt i tv inför valet 1976. Debattpanelen består till hundra procent av män: Gösta Bohman, Lars Werner, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin. När Folkpartiets partiledare Per Ahlmark får ordet väljer han att prata om jämställdhet.

Han vill ha en lag mot könsdiskriminering. Man ska inte hindras från ett bra jobb, bara för att man är kvinna. För Folkpartiet är jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de stora målen för framtiden, avslutar Per Ahlmark.

Med den här episoden vill jag peka på den tradition som Folkpartiet i jämställdhetspolitiken. Per Ahlmark var förstås inte den första som lyfte dessa frågor. Och han är definitivt inte den sista. Efter honom har jämställdhetsbudskapet burits av starka socialliberala företrädare, som Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson.

Och i lördags klev Maria Arnholm upp på scen i Västerås och tog oss alla med storm. Resan mot jämställdhet har bara börjat, sade Maria Arnholm. Vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss med att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Det finns mer att göra.

Frågan om uttaget av föräldraledighet är i högsta grad en jämställdhetsfråga. Så länge uttaget är lika ojämnt som idag så kommer löneklyftorna på arbetsmarknaden att bestå. Motionärerna har insett detta. De förstår att vi inte kan ha välfärdssystem som bidrar till att bevara den ojämställda arbetsmarknaden.

Jag beklagar att förbundsstyrelsen inte delar motionärernas syn. Deras inställning verkar vara att vi ska luta oss tillbaka, vänta och se. Vänta på vad? Att någon annan springer förbi oss och sliter åt sig ledartröjan i jämställdhetspolitiken?

Det Folkpartiet behöver är inte vänta- och-se-mentalitet. Det Folkpartiet behöver är en radikal och offensiv jämställdhetspolitik. Vi måste visa att vi menar allvar med ambitionen att Folkpartiet ska leda den liberala idéutvecklingen i Stockholms län!

Läs även
Cecilia Elving (FP): På väg mot fler individuella månader i föräldraförsäkringen
Olov Lindquist (FP): Får vi snart en individualiserad föräldraförsäkring?

Nya p-regler ger bättre flyt i trafiken

Tidsramarna för parkeringsavgifter ändras inte, trots förslag att utvidga från 09–17 till 07–19. Folkpartiet stänger inte dörren för tuffare p-regler, men vill att frågan utreds ordentligt.

Idag beslutade trafik- och renhållningsnämnden att godkänna den nya parkeringsplanen för Stockholm. Planen kan ses som en del av Framkomlighetsstrategin, vars syfte är att genomföra åtgärder som gör att Stockholmstrafiken flyter bättre.

Nästan 40 procent av bilisterna i Stockholm parkerar bilen på gatan, trots att det finns lediga platser i olika parkeringsgarage. Detta tyder på att avgiftsnivån på gatuparkeringar är för låg – om det är billigare att stå på gatan har man förstås små incitament att betala för en plats i ett p-garage. Parkeringsplanen konstaterar därför att det är önskvärt att skillnaden mellan månadskostnaden att parkera på gatan och i garage minskar.

Mellan 10 och 30 procent av trafiken i stan är bilar på jakt efter en p-plats. Det är rätt onödig trafik. Genom att se till att garagen utnyttjas bättre (Stockholm Parkering har t.ex. en beläggningsgrad på knappt 90 procent) kan fler gatuparkeringar frigöras för att skapa bättre omsättning på bilar. Målet är att andelen lediga gatuparkeringsplatser ska vara 15 procent, jämfört med dagens 8–12 procent. "Den allmänna gatumarken ska inte primärt användas som långtidsförvaring för individers privata bilar", slår Parkeringsplanen fast.

För att nå den här målsättningen kommer de olika taxezonerna att utökas, vilket medför en högre p-taxa i större delar av stan. Det har också föreslagits att utöka tidsramarna för den s.k. malmtaxan (blå biljett). Idag gäller kl. 09–17, vilket innebär att den som åker till jobbet innan 9 och kommer hem efter 17 slipper någon p-avgift. Genom att ändra ramarna till 07–19 skulle gatuparkering bli mindre förmånlig.

Vi i Folkpartiet stödjer den här idén, vilket framgår av vårt trafikpolitiska program. Dock tar vi till oss av de farhågor som Trafikkontoret gett uttryck för: Om man gör reglerna i innerstaden tuffare är risken att en del innerstadsbor i stället väljer att parkera bilen i ytterstaden, med risk för parkeringskaos där. Av den anledningen accepterade vi att i nuläget inte ändra tidsgränserna, men vi skriver i ett särskilt uttalande att vi förväntar oss en noggrannare utredning av den här frågan.

Det behövs många åtgärder för att förbättra trafiksituationer i Stockholm, och de förslag som lyfts fram i Parkeringsplanen kommer att ha positiv effekt. Men det är viktigt att man inte väljer lösningar som skapar nya problem.

Ge alla barn rätt till förskola

När jag var liten gick jag på dagis. Det hette Backatorpet, och såvitt jag minns ägnades dagarna åt att rita, lyssna på sagor och leka i kuddrummet. Nuförtiden heter det inte dagis, utan förskola. Det är inte bara en symbolisk namnändring utan speglar också verksamhetens förändrade uppdrag. Det handlar inte längre om barnpassning, det handlar om pedagogisk verksamhet. Förskolan är en skolform, inte en social verksamhet, och det finns en läroplan som anger mål för barnens utveckling.

Teater på Backatorpet 1986. Till höger i bild en ung blivande bloggare.

Förskolan ger en möjlighet för barn att få en bra start i livet, att knyta sociala band med jämnåriga och att ta de första stegen i sin livslånga kunskapsresa. Idag rycks den möjligheten undan för barn vars föräldrar är arbetslösa. Detta vill Folkpartiet ändra på. Vi ska sträva efter att ge alla barn en bra start i livet – alla barn ska ha rätt att gå i förskolan. Så här sade Jan Björklund i sitt tal under helgens liberala rikskonferens i Västerås:

"Förskolan är särskilt viktig för barn som växer upp i utanförskap. Därför är det konstigt att det i dagens lagstiftning bara är barn till de som jobbar som har laglig rätt till förskola på heltid. Om föräldrarna är arbetslösa så finns inte den rätten. Men lagen bygger här på en gammaldags syn att förskola är barnpassning. Tänk om vi sade att arbetslösas barn inte skulle ha rätt att gå i grundskolan. Det är framför allt de barn som växer upp i utanförskap som ofta behöver förskolan."

Hela talet finns utlagt på nätet. Läs det gärna: Del 1, Del 2.

Media
DN, SvD

Prinsessan som inte fanns

Prinsessan Lilian har avlidit, meddelar kungahuset. De sista åren av sitt liv levde hon tillbakadraget i sin villa på Djurgården.

Att en åldersskör dam i 90-årsåldern vill hålla sig undan offentligheten är förstås inget konstigt. Men även tidigare i livet tvingades hon att hålla sig undan. Berättelsen om prinsessan Lilian är en berättelse om hur motbjudande monarkin kan vara.

Lilian Craig träffade sin blivande man i början av 1940-talet. Han råkade vara prins av Sverige, med arvsrätt till kronan. Om prins Bertil gifte sig utan kungens samtycke skulle han mista arvsrätten. Det ansågs problematiskt i en situation där regerande kung var till åren kommen och kronprinsen bara var ett barn. Bertil var lojal mot systemet för att behålla sin plats i tronföljden och kunna rycka in som kung om det skulle bli nödvändigt.

Till slut segrade kärleken. Bild från DN.se.

Bröllopet fick således anstå, och förhållandet med Lilian hölls hemligt. Så här berättar hon själv:

"Länge fanns jag inte, länge kunde Bertil inte ta med mig på officiella tillställningar. Vårt hem var mitt fängelse, men, som sagt, ett trevligt sådant. Men allt har ett slut, även år av tårar, isolering och utfrysning. Till kungens 80-årsdag 1962 fick jag en egen inbjudan till slottet. Vad lycklig jag var."

Monarkin hämtar sin näring i föreställningar om gudomlig utvaldhet och blodsmystik. Blandas det blå blodet ut för mycket så tappar monarkin sin kraft. Äktenskapet har för monarkin i första hand varit ett instrument för att knyta politiska allianser och behålla makten. Därför fanns – och finns – bestämmelser om vem de kungliga får gifta sig med. Den som bryter mot reglerna blir utstött, degraderad. Prins Bertil var lojal mot det system han fostrats i. Priset han och hans livskamrat fick betala var högt.

Efter årtionden av osynliggörande släpptes Lilian till slut in i värmen. År 1976 gifte hon sig med prins Bertil. När man tittar på bilder av Lilian och Bertil går det inte att undgå att se hur förälskade de verkar. Det måste ha varit plågsamt för dem att inte kunna visa sin kärlek, eller kunna bilda familj. Att få älska, och att vara älskad, är något varje människa behöver. Men det är ett behov som monarkin föraktar. Därför föraktar jag monarkin.

Media
DN, DN1, SvD, SvD1, Expr, Expr1, AB, AB1, SR

Könsneutral äktenskapslag i Finland stoppas

I Sverige förlorade Kristdemokraterna fajten om könsneutral äktenskapsbalk; i riksdagen finns en kompakt majoritet av partier som tycker att alla människors kärlek är lika mycket värd.

I vårt grannland Finland kämpar Kristdemokraterna dessvärre i medvind. När finska riksdagens lagutskott häromdagen behandlade en motion om könsneutrala äktenskap lyckades man, med stöd från Sannfinländarna, Samlingspartiet (Finlands moderater) och Centern, sätta stopp för motionen. Kristdemokraternas gruppledare är nöjd; redan i regeringsförhandlingarna lyckades Kristdemokraterna hindra att regeringen skulle lägga fram ett sådant förslag.

Ett stolt lejon?

Även i Finland finns det förstås politiker som tycker att alla människor ska få gifta sig med den de älskar. Folkpartiets systerparti, Svenska folkpartiet, har tagit ställning för könsneutrala äktenskap och deras representant i lagutskottet röstade för motionen. Det gjorde också Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De gröna liksom en representant för Samlingspartiet. Det liberala ungdomsförbundet Svensk Ungdom är föredömligt tydligt om vad man tycker om nederlaget i lagutskottet:

"Dagens beslut är en skam för Finland. Vi är det enda landet i Norden där personer av samma kön inte får ingå äktenskap. Vi tror på att alla, oberoende av kön, ska ha rätt att gifta sig med den man vill och tänker aktivt jobba vidare för att alla ska få säga ja. I Frankrike och Storbritannien har man just godkänt en dylik lag, nu är det Finlands tur"

Finland är annorlunda än Sverige. En finlandssvensk bekant beskriver Finland som något mer socialkonservativt och att människors olika sexuella läggning inte diskuteras särskilt mycket i offentligheten. Men att någonting inte diskuteras innebär ju inte att frågan inte finns eller att det inte finns en längtan bland finska hbt-personer att få leva på samma villkor som andra. Därför är det viktigt att det finns en stark liberal röst även i Finland. Svenska folkpartiet kan förhoppningsvis se till att även Finlands kristdemokrater får segla i motvind framöver.

Media:
YLE, YLE2, HBL, Dagen, QX

Läs även:
Samok: Student- och ungdomsorganisationerna: Kärlek, mänskliga rättigheter och en jämlik äktenskapslag
DN: Obama ger stöd för samkönade äktenskap
Pink News: Obama's administration to file brief urging Supreme Court to strike down Proposition 8
Sanna Rayman (SvD): Jag saknar ord, KD

Nya pensionsregler bör gälla alla riksdagsledamöter

När riksdagspensionerna nu reformeras bör det gälla samtliga, inte bara de ledamöter som kliver på efter valet 2014. 

Det skriver Rasmus Jonlund, Anne-Marie Ekström, Daniel Andersson och jag i dag i tidningen Nu.

---

Att vara riksdagsledamot ska vara något av det finaste man kan vara i Sverige. Ett uppdrag som bygger på väljarnas förtroende, och som förnyas vart fjärde år.

Detta förtroendefulla uppdrag ska naturligtvis arvoderas bra. Det är viktigt att alla slags människor kan tjäna sitt land i den lagstiftande församlingen. Arvodet kan inte konkurrera med direktörslöner men det är i högsta grad motiverat att det ligger på en nivå över vanliga medelinkomster – också för att riksdagsuppdraget ska vara förenat med respekt.

Det är också rimligt att en riksdagsledamot som avslutar sitt uppdrag för en tid har en ekonomisk trygghet. Yrkeskarriären har ofta legat på is en tid (även om en del förtjänstfullt behåller kontakten med sitt tidigare yrkesliv, så är det ju inte möjligt för alla). Efter en tid i riksdagen är det kanske en annorlunda yrkesbana som väntar. Det kan finnas karensskäl att inte alltför snabbt ta vissa uppdrag, som berör det man har arbetat med i riksdagen.

Ur tidningen Nu den 21 februari 2013.

De inkomst- och pensionsförmåner som riksdagsledamöterna hittills har haft, har dock med rätta kritiserats för att vara orimliga. Exemplen är många på tidigare ledamöter som har kunnat avstå från att arbeta och istället fått en relativt hög ersättning från riksdagen, i vissa fall fram till 65-årsdagen.

Därför är det helt i sin ordning – och hög tid – att systemet för inkomstgaranti nu ska förändras. Men risken är stor att man med den lösning som nu föreslås, bara spär på eventuellt politikerförakt ytterligare. Avståndet mellan medborgarna och ett upplevt politikerfrälse blir ännu större.

Att låta dagens riksdagsledamöter behålla det nuvarande, generösa stödet är naturligtvis helt horribelt. Att det nya, vettiga systemet bara skulle gälla för dem som väljs in 2014 och senare, är inte i första hand orättvist mot framtidens ledamöter. Det är djupt provocerande och stötande för den allmänna rättskänslan.
Ett argument som hörs för att låta dagens ledamöter förbli ett privilegierat politikerfrälse, är att det handlar om ingångna avtal och att undvika retroaktiva förändringar.

Om förutsättningen för att bli invald i riksdagen var att få en generös pension, bör nog berörda ledamöter fundera över sitt engagemang. Och väljarna bör fundera över om dessa deras representanter hör hemma i riksdagen.

Som riksdagsledamot är man dessutom inte anställd. Riksdagen har ju heller inte haft problem att ändra diverse villkor för exempelvis medlemmar i a-kassor eller för oss alla medborgare i socialförsäkringarna.
Det finns i den politiska kulturen ibland en anda av att man som innehavare av ett uppdrag behåller det tills man själv väljer att kliva av. Detta är en kultur som konserverar politiken och fördröjer nödvändiga förändringar. Användandet av begreppet retroaktivt i diskussionen om villkoren för den kommande mandatperiodens folkvalda gör det nödvändigt att betona en fundamental princip: förtroendet från medlemmar och medborgare prövas vid varje val. Ett förnyat förtroende får aldrig betraktas som givet, det måste på nytt förtjänas.

Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Horribelt med fortsatta orimliga riksdagspensioner

Victorias hbt-debut inget hjältedåd

I måndags anordnades den årliga Gaygalan, och för första gången närvarade en representant för Sveriges kungahus vid ett sådant evenemang: Victoria Bernadotte delade ut utmärkelsen "Årets homo" och möttes av långa och varma applåder från den tacksamma publiken.

Bild från QX.se/Christian Hagward.

Visst finns det ett symbolvärde i kronprinsessans närvaro. Men de glädjerusiga rubriker som framträdandet gett upphov till är överdrivna. År 2013 borde det vara en självklarhet att kungahuset inte har beröringsskräck inför hbt-minoriteten.

"Årets homo" blev Jonas Gardell – en märkvärdig person, en pionjär som vågat vara gay även när det inte var okej. Jonas Gardell är en banbrytare – till skillnad från Victoria, som kliver ut när manegen redan är välkrattad. Hon är naturligtvis välkommen – men hon är ingen hjälte.

Idag publicerar QX.se en debattartikel på detta tema från Anne-Lie Elfvén, Rasmus Jonlund, Magnus Simonsson och mig. Läs den gärna. (Uppdatering: Öppna Moderater tycker inte som vi, men vi vidhåller.)

Läs även
Per Hagwall (M): Victor: Victoria
Rasmus Jonlund (FP): Välkommen in, Victoria

Media
DN, SvD, SvD2, Expr, AB, AB2, AB3

Bort med hinder för bostadsbyggande!

Stockholms stad har höga ambitioner för bostadsbyggandet. Alliansen har satt upp målet 100 000 nya bostäder till år 2030, dvs. 5 000 nya bostäder om året. Det är angeläget med en blandning av upplåtelseformer – såväl hyresrätter som bostadsrätter och äganderätter behövs. För att målet ska bli verklighet krävs åtgärder på flera områden.

Regelverket kring bostadsbyggande måste ses över. Folkpartisterna Ann-Katrin Åslund och Björn Ljung har skrivit en artikel om detta, där de tar som exempel att Arbetsmiljöverket ställer krav på hur stora badrummen i äldreboenden ska vara. Byggandet av studentlägenheter skulle kunna underlättas om bullernormer, tillgänglighetskrav och andra regler ifrågasattes. Detta är också i linje med vad bostadsminister Stefan Attefall (KD) signalerat.

Regeringen har nyss tagit emot en utredning, Ett effektivare plangenomförande (SOU 2012:91), där ett antal regelförenklingar föreslås. Utredaren skriver bland annat:

"Är det t.ex. rimligt att det finns möjlighet att överklaga samma fråga både i samband med detaljplan och i samband med bygglov? Går det att med ökad vikt vid översiktlig planering undvara detaljplan? Eller omvänt, går det att vid mycket detaljrika detaljplaner undvara bygglovsprövningen? Och hur många instanser är det rimligt att kunna vända sig till när ett beslut ska överklagas. Vid de förändringar som skett under senare år har antalet överklagningsinstanser ökat. Borde det inte vara tvärtom? Varför inte utnyttja den omvittnat höga kompetensen i plan- och byggfrågor hos länsstyrelserna till rådgivning och stöd till kommunerna och i stället slopa länsstyrelserna som överklagningsinstans?"

Det är angeläget att regeringen nu omvandlar utredningens förenklingsförslag till nya lagförslag.

Stärk incitamenten att bygga hyresrätter. Det handlar dels om att se över likvärdigheten i beskattning mellan hyres- och bostadsrätter. Här finns gott om idéer. Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och Sabo har i en rapport föreslagit slopad fastighetsskatt på hyresrätter, ändrade avdragsregler och att hyran beläggs med (låg) moms. Självklart måste hyresvärden också få möjlighet att ta ut en hyra som motsvarar efterfrågan på marknaden.

Nybyggda bostäder i Enskededalen

I statens utredning Att hyra, från en rätt för allt färre till en möjlighet för allt fler (SOU 2012:88), konstaterar man att den svenska hyresmarknaden inte fungerar. Ett talande exempel är den jämförelse som gjorts mellan bostadsförmedlingar i Stockholm och i ett antal tyska städer. Vid en viss tidpunkt fanns i Bremen 82 stycken 1:or och 2:or att tillgå, i olika hyresnivåer. Vid samma tidpunkt fanns 703 hyreslägenheter till förmedling i München, 1 218 i Frankfurt, 4 182 i Berlin och 392 i Bonn. I Stockholm fanns 0 (noll) smålägenheter vid samma tidpunkt! (Som en anekdot kan nämnas min egen erfarenhet av hyresmarknaden i München, se Regleringar är inte bra när det gäller hyror, heller.)

I dagens SvD pekar PJ Anders Linder på konsekvenserna av den reglerade hyressättningen: "Konstgjort låga priser gynnar den som har tur eller kontakter – och straffar alla andra. Köer och svarthandel följer ofelbart i överregleringens spår." Detta är ett välbekant faktum för alla som letar bostad i Stockholm. I den statliga utredningen pekas bruksvärdes- och förhandlingssystemet ut som ett av huvudproblemen: "bruksvärde- och förhandlingssystemen allmänt har fört med sig förhållandevis små skillnader i hyresrelationer som inte speglar efterfrågan och alltså inte konsumenternas värderingar", konstaterar utredaren.

Den statliga utredningen går inte så långt som till att avskaffa hyresregleringen, men vill att bruksvärdessystemet i högre grad ska spegla hyresgästernas värderingar. Något djärvare är Stockholms Byggmästarförening och Sveriges Byggindustrier, vars företrädare Elisabeth Martin och BjörnWellhagen i en debattartikel menar att hyresregleringen bör fasas ut över en 10–20-årsperiod.

Den havererade bostadsmarknaden i Stockholm är ett av vår stads största problem. Om vi inte kommer till rätta med det kommer allt fler företag och forskare att välja bort Stockholm till förmån för städer som erbjuder smidiga bostadslösningar. Studenter kommer att söka sig någon annanstans och på lång sikt kommer regionens tillväxt att påverkas negativt. Stockholm kommer att bli fattigare, helt enkelt. Därför är det viktigt att onödiga hinder för byggande röjs undan, och att det finns incitament att bygga såväl bostads- som hyresrätter.

Läs även
Anders Ekegren (FP): Ska vi ända till 35 års ålder bo hemma  hos föräldrar?

Start för utveckling av Hammarby

Äntligen ska stadsbyggnadskontoret ta ett helhetsgrepp på stadsdelarna Hammarbyhöjden och Björkhagen! Nästa vecka väntas stadsbyggnadsnämnden fatta beslut om ett programarbete som bland annat väntas skapa möjligheter för 1 500–3 000 nya bostäder i området.  Inriktningen är att ta tillvara det centrala läget och planera för en tätare och mer levande stadsmiljö, med bredare utbud av bostäder, verksamheter, service, kultur och parker.

Utvecklingsområde!

En av de prioriterade frågorna är kopplingen mellan Hammarbyhöjden och Hammarby sjöstad. Detta är en fråga som jag själv tycker är särskilt viktig (se Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!), och det ska bli spännande att se vad man kommer fram till. Andra prioriterade frågor är

• utveckling av Nytorps gärde, 
• förtätningspotential och utvecklingsbehov samt 
• koppling till Söderstaden.

Stadsbyggnadskontoret utlovar att programarbetet ska ske i god dialog med de boende, eventuellt kompletterat med webbverktyg. Tidig dialog och moderna dialogverktyg låter klart positivt!

Läs gärna ärendet på stadsbyggnadsnämndens hemsida. Tidningen Årsta/Enskede skriver om planerna.

Säkrare cykelväg vid Flaten

Idag saknas det en bra cykelförbindelse i området längs Flatenvägen/Ältavägen, som binder samman Stockholm och Nacka. Området är utpekat som prioriterat i Stockholms nya cykelplan, och vi satsar därför 5,8 miljoner på att förbättra cykelförbindelser. Hälften av bilkörfälten kommer att tas bort och i stället bli cykelbanor. Trafikkontorets bedömning är att körfälten har en överkapacitet och därför räcker det med ett körfält i vardera riktningen.

Åtgärder på gång!

Även vid Flatenbadet (område D på Trafikkontorets karta ovan) kommer det bli förändringar. Busshållplatsen i östlig riktning flyttas ut till Flatenvägen för en säkrare trafikmiljö. Dessutom kommer övergångsställen att göras säkrare.

Trafik- och renhållningsnämnden väntas fatta beslut om dessa åtgärder i nästa vecka. Mer information om ärendet, samt om andra planer för att förbättra för cyklisterna i Stockholm, finns på denna länk (ärende 8 och 9). Läs också gärna vad DN skriver om cykelsatsningen.

Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.

Mer kollektivtrafik på vatten!

Under perioden 2014–2020 kommer Slussen att byggas om. Det innebär avstängda vägar, omdirigerad trafik och, sannolikt, en del stök i trafiken. Nu har i alla fall tjänstemännen i Stockholms stad och i landstinget en plan för hur man ska få trafiken att flyta under ombyggnadsperioden. I linje med Stockholms framkomlighetsstrategi kommer smarta transportmedel, såsom kollektivtrafik, att prioriteras, medan bilismen får räkna med mindre vägutrymme.



I samband med ombyggnaden kan det finnas skäl att titta på alternativa sätt att resa kollektivt. Stockholm är rätt dåligt på att utnyttja sina vatten för kollektivtrafik (vid sidan av de turistprofilerade Djurgårdsfärjorna). På Saltsjösidan finns sedan en tid den s.k. Sjövägen, en pendelbåtslinje som går mellan Lidingö, Nacka och Nybroplan. Det finns också en linje mellan Hammarby sjöstad och Nybroviken. Men på Mälarsidan är det tunt; det saknas t.ex. förbindelse mellan Norr och Söder Mälarstrand eller till Essingeöarna. Ytterligare förslag finns i en utredning som landstingets trafikförvaltning gjorde för ett år sedan.

Pendelbåten "Ballerina".
Foto: Maria Dahlberg

Folkpartiet har sedan länge förespråkat fler pendelbåtslinjer i Stockholms inre vatten. Ombyggnationen av Slussen kan vara ett utmärkt tillfälle att avlasta den landburna trafiken med mer kollektivtrafik på vatten. Det menar Stella Fare, ledamot för FP i landstingets trafiknämnd. "Många kommer vilja dra nytta av en sådan smidig lösning där det också vore lätt att ta med cykeln vilket kraftigt utvidgar upptagningsområdet. Effektiv kollektivtrafik på vatten med snabba, bekväma båtar vore attraktivt för många nya resenärer och skulle skapa helt nya samband för alla strandnära delar av den inre Stockholmsregionen", säger Stella Fare i ett inlägg på bloggen Stockholmstrafik.com.

Roddarmadammer i mitten av 1800-talet.

Kollektivtrafik på vatten har en lång tradition i Stockholm. Redan under medeltiden fanns taxibåtar mellan Stockholms öar. Båtarna sköttes av de s.k. roddarmadammerna, som sedermera blev utkonkurrerade av modernare flytetyg och landburna fortskaffningsmedel. Nya transportbehov och ny teknik (i Norge testar man en eldriven färja) gör att det nu finns skäl att återuppta den gamla Stockholmstraditionen med färjelinjer i stan.

Sabuni slutade med stil

Det var väntat att Nyamko Sabuni skulle avgå. För ett år sedan lät hon i en intervju med tidningen Chef meddela att hon skulle sluta som minister vid nästa val (se Sabuni slutar – det borde fler göra). I en sådan situation är naturligtvis det enda rimliga att avgå i så god tid innan valet att hennes efterträdare hinner etablera sig på posten, bli ett känt ansikte i politiken och därmed en tillgång för Folkpartiet i valrörelsen 2014.

Under sina år som minister har Sabuni bedrivit ett enträget arbete mot hedersvåld och våld mot kvinnor. Det har bland annat resulterat i en satsning i 120-miljonersklassen på insatser för att bekämpa sexuellt våld och andra sexuella övergrepp (se även Angelägen satsning mot hedersförtryck). Dessvärre har bra politik av det här slaget kommit i skymundan för mindre lyckade uttalanden: I sin bok Flickorna vi sviker (2006) föreslog Sabuni obligatoriska gynekologiska undersökningar av unga flickor, för att kontrollera förekomsten av kvinnlig könsstympning. En idé som inte blev bättre av att upprepas, senast i TV4 i höstas (se Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!).

Nästan lika olyckligt var förslaget om att begränsa föräldraförsäkringen för nyanlända föräldrar. Sabuni lyfte frågan i valrörelsen 2010 (och fick sedermera med sig FP:s Nina Larsson på båten). Syftet – att påskynda utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden – var gott, men att inrätta olika regelverk utifrån var föräldrarna är födda var inte en särskilt smakfull lösning. Den modell som regeringen till slut bestämde sig för, att 80 procent av föräldradagarna måste tas ut under de första fyra åren, är bättre eftersom den behandlar alla lika.

Som jämställdhetsminister kan Nyamko Sabuni peka på ett antal framgångar. Satsningen på "nattis" är ett exempel, den pågående utredningen om jämställt arbetsliv och minskat lönegap är ett annat. Genom att konsekvent vägra kalla sig feminist har hon dock byggt sig själv en onödig uppförsbacke.

"Maria? Det hade vi ingen aaarning om."
Bild: Regeringskansliet.

Sveriges nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister, Maria Arnholm, vågar kalla sig för feminist. Hennes utnämning tillkännagavs en timme efter Sabunis sista presskonferens. Arnholm var fram till igår Sabunis statssekreterare, och har en lång historia i Folkpartiet; hon var med redan under Bengt Westerbergs partiledartid på 1980- och 1990-talet, men har därefter varit i näringslivet på olika positioner (senast som vd för Springtime).

Att Maria Arnholm skulle bli minister var inte stalltipset bland experterna, men personer med god insyn i Folkpartiet blev mindre förvånade. Min uppfattning är att Arnholm gav ett mycket gott intryck på sin första pressträff – hon svarade redigt på frågorna och verkade trygg i sin roll. Om det fortsätter så här så har Jan Björklund gjort ett kap – och möjligen skaffat sig en ny konkurrent till posten som partiledare (Arnholm påstås ha varit aktuell för uppdraget redan när Bengt Westerberg avgått, men då blev det i stället Maria Leissner).

F.d. statsråd med stil.
Bild: SvD/Scanpix

Jag tror alltså att Maria Arnholm kommer att lyckas förvalta Nyamko Sabunis portfölj på ett utmärkt sätt. På en punkt blir det dock en rejäl utmaning att matcha företrädaren: Sabuni har välförtjänt prenumererat på topplaceringar på Politikerbloggens årliga "bäst klädda"-lista. Den gröna klänning hon bar på dagens presskonferens visade att Sabuni höll stilen, ända in i kaklet.

Läs även:
Saga Rosén: Nyamko gjorde fler för unga invandrarkvinnor än de flesta feminister

SvD, G-P, Hallandsposten, SDS, VA

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

Tidsbegränsade uppdrag i Folkpartiet

Ett politiskt parti behöver ett kontinuerligt tillflöde av nya människor för att utvecklas. Nya människor med nya tankar och idéer syresätter den interna debatten och vitaliserar både politikutveckling och arbetsformer. Nya erfarenheter behövs för att våga ifrågasätta gamla sanningar och göra avsteg från upptrampade stigar. Ett parti som inte vågar utsätta sig för förnyelse och utmaningar utsätter sig i stället för risken att stagnera och stelna. Där ska Folkpartiet inte hamna.

Därför har jag skrivit under en motion, initierad av Brommaliberalen Hans Åberg, om tidsbegränsade förordnanden i Folkpartiet i Stockholms stad. Motionens förslag är att utreda hur ett sådant system skulle kunna se ut. Tillsammans med ett antal lokalföreningsordföranden i staden menar jag att det vore ett sätt att öka dynamiken i styrelsen och främja en hälsosam, kontinuerlig växling av partiets förtroendeuppdrag. Ett slags strukturerad syresättning, helt enkelt.

Motionen ska behandlas på Folkpartiets årsmöte den 20 februari. Jag hoppas att den antas. Det vore ett steg i rätt riktning och skulle skicka tydliga signaler att vi är ett öppet parti som välkomnar nya människor, nya idéer och nya tankar. Det är så vi ska möta framtiden.

Tvärkommunikation viktig – satsa på Spårväg syd

Stockholms spårbundna kollektivtrafik bygger på ett radiellt tänkande, dvs. alla spåren leder in mot city. Det finns få kapacitetsstarka spårförbindelser som knyter samman stads- och länsdelar utan att man behöver åka in till city och byta. Tvärbananan är ett utmärkt undantag – men det behövs flera.

Spårväg syd, som i ett första steg ska koppla samman Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen men in förlängningen förhoppningsvis kommer gå ända till Skarpnäck, är ett viktigt tillskott. Spårväg syd kommer att skapa bättre kommunikationer och förutsättningar för nya bostäder i området.

Det har diskuterats att i stället göra Spårväg syd till en snabbusslinje, s.k. BRT. Från Folkpartiets sida anser vi att detta inte är ett tillräckligt bra alternativ. En spårväg har högre tillförlitlighet, större kapacitet och större strukturerande effekt. Därför bör Spårväg syd byggas som en spårväg och inte som en busslinje. Det är innebörden i en debattartikel som jag skrivit tillsammans med ett antal folkpartister i Söderort: Gör inte Spårväg syd till en busslinje. Läs även mitt tidigare inlägg, Spårväg syd spelar roll i Söderort.

Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte?

"Ska man förenkla byggreglerna är studentbostäder, där unga människor bor tillfälligt, det första stället att experimentera på. Det är ju ingen livskatastrof om studentrummen blir lite för trånga, om köken försvinner och det saknas gemensamt utrymme." Så sade bostadsminister Stefan Attefalls (KD) statssekreterare Ulf Perbo i en intervju till branschtidningen Järn, bygg och färg. Uttalandet har föranlett ett ramaskri från studenternas paraplyorganisation SFS.

"Inställningen att experimentera på studenter är förkastlig", säger SFS vice ordförande Erik Pedersen i ett pressmeddelande, där det också hävdas att "den samlade studentrörelsen rasar".

Rasa, ja det torde studentkårernas medlemsantal också göra om de ska fortsätta ägna sig åt den här typen av populistiskt trams i stället för att fokusera på konstruktiva diskussioner kring hur antalet studentbostäder ska kunna bli fler.

Ulf Perbo må ha uttryckt sig slarvigt, men i sak har han rätt. Studentbostäder är till sin karaktär temporära, dvs. man bor där under en begränsad tid, och som student har man ofta en ganska tunn plånbok. Mot den bakgrunden finns det all anledning att fundera på hur studentbostäder kan bli flera och billigare. Vilken standard behöver en studentlägenhet ha, till exempel avseende boyta, bullerskydd och utrustning? Måste det till exempel finnas gemensamma kök i en studentkorridor, även om varje lägenhet har ett eget pentry? Måste det finnas gemensamhetslokaler? Och så vidare.

Inte om SFS får bestämma?
Foto: Drago Prvulovic/Scanpix

Myndigheten Boverket vill vara konstruktiva och har nu startat ett nätverk för att diskutera mindre bostäder. Och i studentstaden Lund har fastighetsbolaget AF Bostäder tagit fram en liten konceptbostad på under tio kvadratmeter med en hyra på 2 500 kr i månaden. Boverket protesterade från början, eftersom "en lägenhet måste vara 25 kvadratmeter", men har sedan ändrat sig. "Vi ser fram emot att följa upp hur experimentet utvecklar sig", säger nu handläggaren på Boverket.

Ett experiment, alltså. Som, om det faller väl ut, kan skapa nya möjligheter för fler och billigare studentbostäder. Om det inte faller väl ut, så har man lärt sig något. Men om SFS hade fått bestämma så skulle väl projektet aldrig blivit verklighet. Att experimentera på studenter är ju förkastligt.

Media:
SR, Expr, NA

Uppdatering 5/2:
Studentbostadsföretagen föreslår regeländringar för att möjliggöra fler studentbostäder

2012 – ett år i garderoben, del 2

Det här med slipsar är en hel vetenskap. Föga anade jag väl detta när jag någon gång i början av 1990-talet skulle vara min far behjälplig med att knyta en slips. Nu för tiden kan den vid slipsknytning ovane enkelt finna hjälp på nätet. Sådana möjligheter fanns dock inte i början av 1990-talet, utan man fick helt enkelt bege sig till närmsta herrekipering och införskaffa en liten broschyr. Jag har den fortfarande kvar.

Om jag vid den tiden varit mer insatt i slipsarnas vetenskap hade jag kanske funnit en bättre lösning på utmaningen att åstadkomma en lämplig slipsknut åt min far. Hans slipsar var nämligen av standardlängd, men hans midjemått var det inte. För att inte slipsen skulle sluta strax någonstans mitt på hans runda mage, så var jag tvungen att slå knuten nästan längst ut på den smalaste delen av slipsen. Jag lyckades därmed få slipsen att räcka ner till bälteskanten, men priset för det var att knuten blev väldigt liten. En extralång slips hade löst problemet på ett något elegantare sätt.

Sådan midjemåttsrelaterad slipsproblematik lider jag nu inte av, men tycker ändå att vissa slipsar i garderoben är omöjliga att knyta snyggt. Länge trodde jag att det berodde på "skit bakom spakarna", men jag har nu insett att det likaväl kan vara slipsen som inte håller måttet. Under året har jag skaffat mig ett par slipsar från slipstillverkaren Drakes i London. Vid ett besök i deras butik öppnades mina ögon för den fascinerande slipsvärlden. Det är lätt att valet av slips reduceras till en fråga om mönster – enfärgat, prickigt, randigt? – men alternativen är ju så många fler.

Slipsar från Drake's.

Ska det vara en klassisk sidenslips, eller varför inte ylle eller kashmir? Vävd eller virkad? Fodrad eller inte? "Self-tipped" eller "untipped"? Och så vidare – Drakes erbjuder många valmöjligheter (kanske inte så konstigt att Drakes-slipsen utnämndes till årets accessoar av sajten Manolo). Jag slog till på en mörkblå i kashmir och en mörkröd i siden. De är favoriter i slipsgarderoben. Under året har jag också skaffat en virkad slips från Oscar Jacobson. Den är vändbar; blå på ena sidan och brun på den andra. På så vis fick jag liksom två slipsar till priset av en – fiffigt.

Vändbart från Oscar Jacobson.

Som alternativ till slips går det ju bra att pryda halsen med en fluga. Jag har under året handlat en del från Petrell Bowties, ett familjeföretag i Halmstad som bara gör en fluga av varje sort. Det gäller alltså att passa på när nya kollektioner lanseras! Priserna är mycket modesta.

Skor är ett annat kärt ämne. För några år sedan introducerade en god vän mig för engelska Crockett & Jones. Företaget är familjeägt och ett av få med produktionen kvar i Northampton. Efter viss tvekan, inte minst med tanke på prisbilden, skaffade jag mig ett par av modellen Hallam (från Grafford). Detta var 2008 och de är sedan dess flitigt använda men fortfarande i skick som nya. När jag i höstas besökte Crockett & Jones butik på Jermyn street 69 i London fick jag lära mig att skorna, tack vare sin konstruktion, vid behov kan i princip helrenoveras. Inget slit-och-släng, alltså. Servicen i butiken var alldeles ypperlig, och tack vare den gynnsamma valutakursen kunde jag unna mig två nya par: ett par Pembroke och ett par mörkbruna Hallam, som jag trivs väldigt bra med.

Hallam t.v. Pembroke på promenad.

Olika årstider tarvar olika skodon. Lyckligtvis har jag lyckats reafynda både sommar- och vinterskor. I somras hittade jag ett par fina mörkblå mockaloafers från Moreschi (Ströms) och när snön började falla uppdagade sig behovet av ett par rejäla vinterskor. Det blev ett par "Maronibrater" från österrikiska Ludwig Reiter (via Heppo.se).

Skor för vinter och sommar.

Till hösten skaffade jag förresten en ny jacka också. Tyckte att jag behövde ett lite piffigare alternativ till det sedvanliga "hästtäcket" från Barbour. Efter mycket letande hittade jag i webbutiken Farfetch.com (med mycket bra kundservice!) denna tunna täckjacka från Armani Collezioni. Jag är nöjd med jackan, även om etiketten "Made in China" antyder att det inte är italiensk hantverkstradition som prioriteras högst av Armani...

Redo för hösten.

Fina strumpor från Corgi har jag för övrigt hittat på Tweed Country Sports; färgskalan skiljer sig onekligen från den pastellbonanza som fick följa med till Visby i somras. Men var sak har sin tid.

Strumpor efter säsong. Bilden t.v. från Tweed Country Sports.

Läs gärna även första delen, 2012 – ett år i garderoben.