Ingenting spelar roll för Stockholms nya finansborgarråd

Idag intervjuar DN Karin Wanngård, socialdemokraten som väntas ta över efter trygga Sten Nordin (M) som finansborgarråd i Stockholm. Karin Wanngård har hittills gjort sig känd för – eller rättare sagt, hon har inte gjort sig känd för någonting. Faktum är att bara var sjätte stockholmare vet vem Socialdemokraternas toppnamn är.

Det här är Karin.

Men om Karin Wanngård är osynlig, så är det inget emot hennes politik. Det blir uppenbart i dagens DN-intervju. Wanngård är säker på att förhandlingarna med V och MP kommer att gå i lås. Varför? Jo, för att ingenting spelar någon roll för henne. Inga frågor är nämligen heliga. Det vill säga, Karin Wanngård är beredd att kompromissa om allt. Så talar en politiker som vill ha makt, inte för att förändra utan för maktens egen skull.

Jo förresten, en sak tycks Karin Wanngård inte vara beredd att kompromissa om: Skatten för stockholmarna ska höjas. Det tycks vara ett självändamål, intervjun innehåller inget spår av resonemang kring att först och främst använda de skattepengar som finns på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilket annars vore en rimlig utgångspunkt med tanke på hur stark ekonomi Stockholm har.

Två bra saker tycker jag dock att Karin Wanngård säger i intervjun: Hon ska sluta gå omkring i mysbyxor i Vällingby centrum. Och hon lovar att lägga av i tid. Jag kan inte vänta tills den tiden är inne.

Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:

7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.

6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.

5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.

4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.

3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.

2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).

1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

Bygg spårvägar – inte barriärer

I ett tidigare inlägg på bloggen (se Låt inte spårvägen bli ett sår i city!) har jag uppmärksammat vad jag uppfattar som ett stadsmiljöproblem i samband med att Stockholm får nya spårvägslinjer. Spårvägarnas dimensionering och de säkerhetsanläggningar de omgärdas av bidrar till att spåren blir en barriär i staden.

I dag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen där jag utvecklar detta resonemang, med utgångspunkt i en aktuell artikel i tidskriften Modern Stadstrafik. Läs gärna det inlägget: Bygg spårvägar – inte barriärer

Urspårad stadsplanering?