Alliansstyre bra för äldreomsorgen

Mer resurser till äldreomsorgen, hög personaltäthet och nöjda äldre. Det är facit för den svenska äldreomsorgen under Alliansens år vid makten, enligt DN:s granskning.

I dagens DN publiceras en genomgång av äldreomsorgen, som en del av tidningens granskning av Alliansens åtta år vid makten. Artikeln har den alarmistiska rubriken "Tusentals platser har försvunnit vid äldreboenden". Det är förvisso sant, men den som läser vidare finner att minskningen var som störst under Socialdemokraternas maktinnehav. Dessutom finns det inget som talar för att minskningen beror på besparingar – det handlar snarare om att fler äldre kan och vill bo kvar hemma längre, och i stället får hjälp av hemtjänsten.

Om man sammanfattar det som DN kommit fram till i sin granskning, så finner man följande:

Äldreomsorgen har fått mer resurser. Mer pengar satsas idag på äldreomsorgen än när Alliansen tillträdde 2006. Detta stämmer väl överens med den utredning som Sveriges kommuner och landsting gjort, som visar att resurserna för välfärden har ökat under Alliansens tid vid makten, och ligger idag på högre nivåer än någonsin tidigare.

Hög personaltäthet. Faktum är att personaltätheten i svensk äldreomsorg är bland de högsta om man jämför med andra OECD-länder. Jämför man kommunala och privata utförare så har de kommunalt drivna äldreboendena något högre personaltäthet och andel utbildad omsorgspersonal. På de privat drivna äldreboendena finns däremot fler sjuksköterskor och bättre kontinuitet, eftersom personalomsättningen är lägre.

Dämpad minskning av platserna på äldreboenden. Under S-regeringen 2001–2005 försvann 3 660 platser per år (totalt 18 300), men under Alliansåren 2006–2012 har minskningen bara varit 1 374 platser per år (totalt 9 619). (Man kan förvisso ifrågasätta om dessa jämförelser är relevanta över huvud taget eftersom det inte är regeringen som styr över äldreomsorgen, utan kommunerna. Men DN:s reporter tycks i alla fall tro att det finns ett samband.)

De äldre är nöjda. Om man frågar de äldre så ger de äldreomsorgen höga betyg. Enligt Socialstyrelsens stora enkät från 2013 är 83 procent av dem som bor i särskilt boende ganska eller mycket nöjda. Av dem som har hemtjänst är motsvarande siffra 89 procent. På båda områdena har nöjdheten ökat sedan föregående år.

Äldreomsorgen blir bättre.

En del är kritiska mot att det nuförtiden även finns privata utförare i äldreomsorgen. DN exemplifierar med att ta upp kritiken mot ett Carema-drivet äldreboende i Stockholm. Dock kan man konstatera att de äldre är ungefär lika nöjda, oavsett om de bor hos en privat utförare eller hos en kommunal. I Stockholms stad ligger de privata oftast något bättre till. Dessutom kan man tillägga att kritiken mot Carema huvudsakligen var en tidningsanka, varför det framstår som märkligt att DN väljer att återigen göra bort sig genom att referera till Carema-drevet.

Det finns naturligtvis också förbättringspotential inom äldreomsorgen. DN:s artikel belyser några sådana områden.

Biståndshandläggarna hårt belastade. Kommunernas biståndshandläggare har mycket att göra. I genomsnitt har varje handläggare ansvar för 161 personer med äldreomsorg. DN:s granskning visar dock inte om det är fler eller färre än tidigare, så vad det säger om Alliansens tid vid makten är oklart. Från Folkpartiets sida föreslår vi att alla som är över 85 år borde få plats på äldreboende, utan biståndsbedömning. Det skulle minska arbetsbelastningen på biståndshandläggarna.

Läkemedelshanteringen brister. Mer än var tionde person över 75 får läkemedel som betraktas som olämpligt för sin ålder. En viktig fråga att arbeta med, varför också Socialstyrelsen har skärpt sina läkemedelsföreskrifter.

Fler fallskador. Huruvida detta beror på något som Alliansregeringen gjort förtäljer förvisso inte DN:s artikel. Socialstyrelsen konstaterar att förekomsten av fallskador skiljer sig mellan kommunerna – mellan 33 och 80 fallskador per 1 000 invånare. Socialstyrelsen ser dock att kommunerna arbetar med frågan – andelen äldre som bedömts ha fallrisk och fått förebyggande åtgärder har ökat från 55 till 66 procent.

(Socialstyrelsen har förresten också bedömt att privat drivna äldreboenden är bättre än kommunala både vad gäller att förebygga trycksår, fall och undernäring samt på genomgångar av de äldres läkemedel.)

Det finns förstås fortfarande saker som kan göras bättre för våra äldre, det ska man vara ödmjuk för och det är heller inget jag uppfattar att någon förnekar. Men samtidigt ska man vara medveten om att den svenska äldreomsorgen håller en god kvalitet. DN:s granskning visar att någon försämring av äldreomsorgen knappast skett under Alliansens tid vid makten – snarare tvärtom. Vi kan vara stolta över det vi åstadkommit, när vi nu går in i en valrörelse och ber väljarna om förtroendet att få ta ansvar för den svenska välfärden i ytterligare fyra år.

Mormor – äkta, älskad och saknad.

I början av februari 1914 blev Sveriges kung Gustaf V uppvaktad av ett bondetåg, med krav på upprustning av krigsmakten. Kungen tog emot dem på slottets borggård och höll ett tal, där han gav dem sitt stöd. Detta var i strid med regeringens politik, och i protest mot kungens åsidosättande av parlamentarismens principer avgick statsministern, liberalen Karl Staaff.

Så kom det sig att den 22 april, när min mormor föddes, så styrdes Sverige av en partipolitiskt obunden ministär under Hjalmar Hammarskjöld. Det var mormor naturligtvis lyckligt ovetande om, liksom att det bara ett par månader senare skulle utbryta ett katastrofalt storkrig i Europa. Hon var också lyckligt ovetande om den katastrof av helt annat slag som snart skulle drabba henne.

Mormors mor hette Lovisa Karolina. I kyrkböckerna står det att hon var tvätterska. Enligt mormor var hon mycket vacker. Men hon var ogift. Att föda barn som ogift var djupt skambelagt år 1914. Så anmärkningsvärt ansågs det vara, att när prästen noterade min nyfödda mormors namn i folkbokföringen så lade han till ordet “oäkta” efteråt. Ett oäkta barn. Det var en brännmärkning som min mormor aldrig skulle kunna frigöra sig ifrån. 

Tre år senare inträffade så den stora katastrofen. Lovisa Karolina dog i spanska sjukan. Det oäkta barnet, och hennes lillebror, blev föräldralösa. Deras far tog inget ansvar för dem; i stället skildes syskonen åt och inackorderades i olika fosterfamiljer. Mormor hamnade hos avlägsna släktingar, där hon fick en kärv uppfostran. Hon var ju trots allt en oäkting.

Mormor och jag.

Mormor kunde trots allt ge det hon själv inte fick. För mig kommer mormor alltid att vara förknippad med oändlig kärlek och omtanke. När vi var små kom mormor varje morgon och väckte mig och min syster. Hon gjorde frukost och följde oss sedan till dagis och fritids. Alltid med klapprande träskor på fötterna. Efter skolan lagade hon mat. Köttbullar, potatis och sås. Äpplagröt. Sen vilade morfar och jag middag och läste varsin del av Arbetet. På helgerna tog hon med oss till Leksaksmagasinet, där vi fick He-Man-gubbar, Barbiedockor eller något nytt Lego.

Samtidigt var den tunga livssorg hon bar på alltid närvarande. På skolavslutningarna kom hon tidigt till kyrkan. Men hon satte sig långt bak; hon visste sin plats. Redan som liten fick hon veta att hon var oäkting och höra att hon inte dög. Att hon inte var god nog. Dåtidens socialmoralistiska tortyr tycks ha brutit ned all form av självkänsla. Jag minns att mormor ofta grät. Grät över att hon blivit född och över att hon måste leva. “Ni veta inte hur jag haft det”, bölade hon. Nej, vi kunde ju inte veta hur hon haft det; inte minst för att hon själv inte förmådde berätta mer än fragment ur sin barndom och uppväxt. Hon skulle naturligtvis behövt hjälp för att bearbeta sina minnen.

Mormor omkring 1940.

Vi människor tycks ha ett behov av att sortera och kategorisera varandra. Ibland handlar det om hudfärg, att vissa är sämre, dummare eller mindre värda på grund av vilken nyans de har på sitt skinn. Eller så handlar det om vilken gud man tror på, vilket kön man har eller om ens sexuella läggning. Alltid finns det några man kan peka ut, förnedra och kuva. Min mormor råkade födas av en mor, som av någon anledning inte var gift med barnets far. Det räckte för att dåtidens samhälle skulle placera henne i facket för oäkta, mindre värda människor. Trots att hon egentligen var lika äkta som vilket annat litet barn som helst.

Idag skulle min kära mormor fyllt hundra år. Det är hon nog glad att hon slipper. Genom den här berättelsen blir det förstås lite uppmärksamhet ändå, men det får hon stå ut med. För även om det gått hundra år sedan präster kallade spädbarn för oäkta så tycks vi fortfarande ibland behöva påminna oss om att alla människor som föds är – människor. Lika värdefulla och lika äkta.

Republik – ett friare statsskick

På Republikanska föreningens kongress igår valdes jag till revisor. Föreningen har medvind, och allt fler svenskar vill avskaffa monarkin.

Republikanska föreningen ligger mig varmt om hjärtat. Det var den första organisation jag engagerade mig i när jag nyligen hade flyttat till Stockholm, och det är via Republikanska föreningen jag träffat liberala vänner som tagit med mig in i Folkpartiet. Jag satt i styrelsen för föreningen i ett par år och sedan jag lämnade styrelsen vid kongressen 2008 blev jag, tillsammans med Marcus Sundberg, föreningens revisor under åren 2009–2011. På gårdagens fick jag återigen förtroendet att för ett verksamhetsår vara revisor i föreningen.

När jag var aktiv i styrelsen hade Republikanska föreningen omkring 2 500 medlemmar. Det fanns inte mycket pengar i kassan och årsmötena hölls i olika gratislokaler. Men på senare år har den republikanska rörelsen växt och professionaliserats betydligt. Gårdagens kongress ägde rum på konferensanläggningen Clarion Sign i centrala Stockholm, och idag är omkring 10 000 svenskar medlemmar i föreningen (vilket kan jämföras med de minsta riksdagspartierna, som har omkring 12 000–15 000 medlemmar). Mätningar från t.ex. SOM-institutet visar ett stadigt vikande stöd för monarkin; även om majoriteten av svenskarna fortfarande säger sig vilja behålla den så är jag övertygad om att republiken har framtiden för sig.

Det främsta argumentet för republik handlar om demokratin. Offentliga ämbeten ska helt enkelt inte gå i arv, de ska tillsättas genom val eller efter meriter. Monarkin är, som docenten i offentlig förvaltning Lennart Nilsson konstaterar, en avvikelse från den i övrigt gällande demokratiska principen i Sverige. Det är tack och lov en avvikelse som vi kan rätta till – genom att införa republik.

Släpp ut henne.

Det finns också ett lite "mjukare" argument, som handlar om kungafamiljens medlemmar och hur deras livsmöjligheter inskränks av Sveriges statsskick. Inte minst tydligt har detta blivit sedan Estelle Bernadotte föddes. Det är beklämmande att se hur den lilla prinsessan redan som spädbarn förvandlas till ett utställningsföremål att visas upp för den nyfikna allmänheten.

En av monarkins styrkor sägs ju ofta vara att den står för kontinuitet. Den kontinuiteten tycks emellertid fordra att vi får följa de enskilda kungligheternas liv hela vägen från vaggan till graven. Således är de med monarkin symbiotiska kändisfotografernas kameralinser från dag ett konstant riktade mot den kungliga bebisen, utan att barnet självt har en chans att värja sig. I mina ögon är det en flagrant integritetskränkning.

I jämförelse med många andra barn är Estelle Bernadotte naturligtvis mycket privilegierad. Men det liv hon fötts till påminner i många avseenden om en burfågels. Buren må vara gyllene, men fågeln tycks mest av allt finnas till som ett objekt för oss, vi åskådare som förväntar oss att den ska kvittra, drilla och låta oss nyfiket betrakta dess färgglada fjäderdräkt. Jag kan inte upphöra att förvånas över att vi accepterar detta som en självklar del av vårt statsskick.

Feministisk bokutmaning, del 2

Den stora uppmärksamhet en del böcker röner tror jag ibland avslöjar lika mycket om den tid då de publiceras som om deras innehåll. Den tanken slår mig när jag läser Bonjour tristesse av Françoise Sagan, som gavs ut år 1954.

Françoise Sagan, Bonjour tristesse.

Bokens huvudperson är sjuttonåriga Cécile, som tillbringar sommaren med sin far i ett hus på franska rivieran. Cécile har en mycket nära relation till sin pappa, som trots att han är en riktig kvinnokarl till slut finner kärleken i Anne. Anne flyttar in i sommarhuset, bröllop planeras – men Cécile kan inte glädjas åt den nya kvinnan i familjen. Hon intalar sig själv att hennes pappa skulle bli olycklig i ett äktenskap, och lyckas övertala hans förra älskarinna att grusa äktenskapsplanerna.

Cécile är onekligen en förslagen sjuttonåring och det sätt på vilket hon manipulerar sin omgivning för att få som hon vill var nog rätt uppseendeväckande för sextio år sedan. Kanske också det faktum att de aktiva rollerna i boken spelas av kvinnor: Spänningsfältet finns mellan den intriganta Cécile och den driftiga och intelligenta Anne. Männen tycks mest vara statister – inte minst pappan, som framställs som ett viljelöst offer för sitt kvinnotycke, i större behov av sin dotters fasta hand än hon av hans.

Riktigt lika provocerande uppfattas detta nog inte av samtida läsare, men boken förmedlar ändå en bild av ett fenomen som jag tror är evigt: Tonårens turbulenta känslovärld, där avgrundsdjup sorg och magfjärilsglädje växlar i dramatiska kast och där den oproportionerliga känslostyrkan kan få både omdöme och konsekvensanalys att svikta. Detta drabbas Cécile av i Bonjour tristesse, och hennes destruktiva beteende får dramatiska följder; i verklighetens tristess är det nog vanligare att ungdomar låter olyckan drabba dem själva.

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.

I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

Stad eller förort – en cykelställsfråga?

I en ny rapport anser Trafikkontoret att olika cykelställ ska användas beroende på om det är "förortsmiljö" eller "stadsmiljö". En olycklig uppdelning, tycker jag.

Nästa vecka kommer trafik- och renhållningsnämnden fatta beslut om en kraftig utbyggnad av antalet cykelparkeringsplatser i Stockholm. Det är välbehövligt, eftersom Stockholm ligger långt efter andra cykelstäder när det gäller p-platser för cyklar.

Till grund för beslutet ligger en rapport som Trafikkontoret tagit fram, Cykelparkering i Stockholm. Den innehåller en hel del intressant läsning, såväl vad gäller befintliga cykelparkeringar och hur de används, var det skulle behövas flera och hur de bör vara utformade.

Gissa vad som är förorts- respektive stadscykelställ?

En passage i rapporten fick mig dock att studsa till. Under rubriken "princip för val av ställ" står det följande:

"I cykelparkeringsplanen har modellerna Bågen och Urban valts att användas, i enlighet med cykelparkeringshandboken. Utgångspunkt har varit att Urban har rekommenderats i stadsmiljö och Bågen i förortsmiljö."

Tydligen tycker alltså stadens tjänstemän fortfarande att vi ska göra skillnad på "stad" och "förort", och att staden ska kännetecknas av en viss typ av cykelställ, medan "förorten" ska kännetecknas av en annan typ. Jag vänder mig starkt mot detta resonemang. Jag har inget emot att man rekommenderar olika typer av ställ i olika typer av miljöer. Men stad–förort är ett illa valt motsatspar, av flera skäl.

Dels för att det förstärker den redan rådande "klyftan" mellan inner- och ytterstad i vår kommun. Vad Trafikkontoret anser att det ska tjäna för syfte förstår jag inte, särskilt inte när Stockholms översiktsplan strävar mot att överbrygga denna klyfta genom ett ökat promenadstadstänk.

Dels för att det framstår som föga ändamålsenligt. Vad är "förortsmiljö"? Är det måhända kvartersstrukturen i Skarpnäcks gård man syftar på? Och med "stadsmiljö", tänker man då på de glesa lamellhusen i Hjorthagen?

Ibland talas det om politiska "cykelställsfrågor", dvs. små, vardagsnära frågor av struntsakskaraktär. Detta är kanske en cykelställsfråga (i dubbel mening) men jag blir en smula beklämd när jag märker att stadens tjänstemän fortfarande tycks upprätthålla gamla tankemönster kring "staden" och "förorten", och där "stad" och "förort" tydigen behöver skiljas åt med olika modeller på t.ex. papperskorgar, gatubelysning – och cykelställ.

Jag tycker att när vi bygger framtidens Stockholm så ska sträva efter att göra det utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns i olika områden och miljöer, inte utifrån förutfattade meningar om vad som är "stad" och vad som är "förort".