Bygg bostäder i Trollhättan!

Det är bra att fastigheter i city utvecklas och byggs till, men det bör ske genomtänkt. Folkpartiet vill se ett mer levande city och då måste man planera för fler bostäder.

När moderniseringen av Stockholms city påbörjades på 1950-talet bodde närmare 20 000 personer i området (inklusive Gamla stan). I dag är siffran nere på runt 5 000. Det var alltså inte bara husens utseende som förändrades, utan även deras innehåll. Många bostäder blev till kontor, vilket bidragit till att delar av city kan kännas ganska tomt och ödsligt nattetid, när kontor och butiker är stängda.

På senare år har en del försök gjorts att liva upp city genom att skapa nya bostäder. Ett exempel på det är de stadsradhus som byggdes på huset bakom Åhléns, kvarteret Blåmannen.

Folkpartiet välkomnar den här utvecklingen. I det stadsutvecklingsprogram som vi nyligen antagit ställer vi oss positiva till påbyggnaden av befintliga hus. Påbyggnaderna kan på många ställen skapa mervärden i stadsmiljön och leder till att tätheten ökar, vilket i sin tur ökar gör staden mer levande. Samtidigt tycker vi det är viktigt att sådana här påbyggnader utformas på ett genomtänkt sätt med tanke på hur stadsbilden påverkas.

Kvarter som får en ny hätta. Bild från White.

Nu planeras påbyggnad av kvarteret Trollhättan, det vill säga det byggnadskomplex där bland annat Gallerian ingår. Dessutom planeras en ganska rejäl tillbyggnad. Dessvärre ingår inte några nya bostäder i planerna. Detta har Folkpartiet reagerat mot, vilket framgår av en debattartikel som FP-företrädarna Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt och Björn Ljung skrivit. I ett pressmeddelande understryker Madeleine Sjöstedt att "Stockholms city behöver fler bostäder. Stadens mest centrala område är tomt och öde så fort butikerna och kontoren stänger. City ska leva alla tider på dygnet. Fler bostäder skulle göra stadsdelen både tryggare och livligare."

Det verkar ogenomtänkt att inte planera för bostäder när man gör en så här omfattande om- och tillbyggnad, och det är bra att Folkpartiet reagerar. Däremot är det olyckligt att debattartikeln drabbats av en del formuleringar med nostalgisk slagsida; det framstår helt enkelt inte som särskilt framtidsinriktat när man pratar om att "läka såren från Klara-rivningen" eller att det gamla NK-huset inte ska få konkurrens av något nytt köptempel. Men jag antar att dessa formuleringar syftar till att hålla partiets Friggebo-falang på gott humör.

I frågan om kvarteret Trollhättan verkar det som att Moderaterna tillsammans med Socialdemokraterna kör över de andra partierna. Man kan bara beklaga att de stora partierna inte lyssnar på kloka invändningar från de mindre. För när det gäller att komma tillrätta med bostadsbristen måste vi vara beredda att vända på varenda sten. Och hur konstigt det än låter så skulle åtminstone en liten liten del av bostadsbristen i Stockholm kunna åtgärdas om man byggde bostäder i Trollhättan.

Läs mer om projektet på bloggen Stockholm & Projekt. Lotta Edholm (FP), Madeleine Sjöstedt (FP), Anna Starbrink (FP) och Alfred Askeljung (C) bloggar. Viktor Barth-Kron raljerar.

Dags för pant på mjölkpaketen?

Sopor är inte skräp, utan en resurs att ta tillvara. Idag var jag på en konferens där det diskuterades hur vi ska bli bättre på det.

Idag anordnade Återvinningsindustrierna en konferens om återvinning. Den fråga som varit hetast på sistone är Avfallsutredningens förslag att kommunalisera ansvaret för förpackningsinsamling (se bl.a debattartiklar här, här, här och här). Men idag valde arrangören att höja blicken: ämnet var hur materialåtervinningen kan öka i samhället, och jag fick förmånen att delta som ersättare för Folkpartiets riksdagsledamot Anita Brodén i en rundabordsdiskussion. Inför samtalet fick vi lite inspiration från forskarna Göran Finnveden och Christer Forsgren, som studerat hållbar avfallshantering och resurssmart materialanvändning.

Diskussionsuppgiften var att hitta på idéer för hur det ska bli mer attraktivt att materialåtervinna och således minska mängden avfall som eldas upp. De övriga samtalsdeltagarna var erfaret branschfolk, som tycktes eniga om att något slags förbränningsskatt skulle kunna vara ett sätt. En sådan skatt har funnits tidigare, men slopades 2010 eftersom den inte bedömdes vara ändamålsenlig i sin dåvarande konstruktion. Göran Finnveden menade att en avfallsförbränningsskatt sannolikt måste vara rätt hög för att få effekt.

Andra förslag som kom upp var förbättrad information till hushåll och verksamheter, förändrade affärsmodeller (att man hyr vissa produkter vid behov i stället för att köpa dem), andra ekonomiska styrmedel som främjar återvinning, högre avgift för osorterat avfall med mera.

Min utgångspunkt är i första hand hur vi vanliga medborgare kan förmås att i ökad grad ta ansvar för återvinning. Information är en viktig bit, incitament är en annan. Ta vätskeförpackningar som exempel. Metallburkar och pet-flaskor återvinns till 89 procent. När det gäller mjölkkartonger är siffran väsentligt lägre, bara 25 procent.

En viktig förklaring är sannolikt att burkar och flaskor ger pant-pengar när man lämnar tillbaka dem, medan mjölkkartonger inte har något värde. Så, varför inte införa pantsystem för mjölkkartonger? Jag är övertygad om att insamlingsstatistiken skulle skjuta i höjden över en natt!

Även Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande, var inbjuden som talare. Han berättade om arbetet i European Resource Efficiency Platform, som tillsatts av EU-kommissionen för att konkretisera Europa 2020-strategin. Plattformen har enats om ett manifest för ett resurseffektivt Europa, där man bl.a. förordar ökade investeringar i resurseffektiv teknik, smartare regelverk, minskade skadliga subventioner, miljöskatteväxling och bättre marknadsförutsättningar för produkter med låg miljöpåverkan. Plattformen kommer att ta fram mer detaljerade förslag i juni 2013 – det ska bli spännande att följa.

Efter dessa intressanta presentationer och den givande gruppdiskussionen var jag tvungen att avvika. De övriga fortsatte, och fick bl.a. information om polisens arbete mot metallstölder. En ovälkommen företeelse, förstås – men också en påminnelse om något som en del av oss nog lätt glömmer: Det vi betraktar som sopor och avfall är inte värdelöst skräp, utan resurser som kan komma till nytta och ha ett värde i ett annat led i återvinnings- eller återanvändningskedjan.

Svart marknad illustrerar behov av hyresreformer

De reglerade lägenhetshyrorna gör det svårare för människor att få en lägenhet, och skapar grogrund för en svart marknad. På sikt borde därför bruksvärdessystemet överges.

Den genomsnittliga kötiden för ett hyreskontrakt i Stockholm är 8,8 år. Om man inte har lust att vänta så länge kan man vända sig till en mäklare och köpa ett hyreskontrakt, då kan man flytta in på några veckor. Detta berättar SvD om i en artikelserie om hyresmarknaden.

Att köpa hyreskontrakt är dock olagligt, och kan till och med ge fängelsestraff. Trots detta uppgår handeln med hyreskontrakt till miljardbelopp (enligt uppskattningar från organisationen Fastighetsägarna). Att det handlas med hyreskontrakt, trots att det är olagligt, är förstås oförsvarligt – men också en olycklig konsekvens av vad som händer när man hindrar människor som vill ha bostad och fastighetsägare som vill tjäna pengar att mötas på en marknad.

Hem, ljuva hem.

I lördags diskuterade Folkpartiet i Stockholm bostadspolitik. I förslaget till nytt partiprogram finns följande formulering:

"För att det ska vara attraktivt att bygga och äga hyresfastigheter behöver hyressättningen i större utsträckning avspegla efterfrågan. Alla förändringar av bruksvärdessystemet måste kombineras med regler som ger hyresgäster långsiktigt förutsebara villkor och ett skydd mot plötsliga höjningar av hyran för den befintliga bostaden."

Min uppfattning är att om man vill hitta en fungerande modell för bostadsförsörjning är det marknadens principer man måste snegla mot. Som liberaler bejakar vi marknadsekonomin, eftersom det ofta är det effektivaste sättet att tillgodose människors behov – oavsett om det gäller böcker, bilar eller bostäder. 

Alternativet är politiska regleringar som leder till den sortens semisocialistiskta kösystem som råder i Stockholm idag, där människor måste köa i flera år för att få en bostad. 8,8 år är förvisso bara hälften så lång tid som invånarna i socialistiska Östtyskland behövde köa för en ny Trabant, men det är naturligtvis ändå helt oacceptabelt.

Behovet av mer marknadsmässighet på hyresmarknaden illustreras ganska väl av SvD:s artiklar. Den olagliga försäljningen av kontrakt är, till skillnad från bostadskön, trots allt en marknad där priset återspeglar vad människor faktiskt tycker det är värt att betala för en bostad. Och: Till skillnad från bostadskön så kan den olagliga hyresmarknaden leverera en bostad när du behöver den – inte om 8,8 år.

Hyresrätten är en boendeform med många fördelar. Den är flexibel, du kan flytta in och ut relativt snabbt, du binder inte upp något kapital, du behöver inte oroa dig för att diskmaskinen ska gå sönder och inte känna press att sitta i någon föreningsstyrelse. Men det måste finnas incitament för fastighetsägare att hyra ut lägenheter i stället för att sälja dem som bostadsrätter. Systemet med reglerade hyror klarar uppenbarligen inte av detta, och därför måste bruksvärdessystemet reformeras – och på sikt skrotas.

I detta sammanhang behöver en del tillägg göras. En bostad är inte en vara som vilken som helst. Bostaden spelar en stor roll för människors trygghet och sociala situation. Man ska inte behöva lämna en lägenhet som man bott i under många år på grund av plötsliga hyreshöjningar. En övergång till friare hyressättning måste därför ske stegvis. Den överenskommelse som gjorts mellan regeringen, fastighetsägarna och Hyresgästföreningen om reformerat hyressättningssystem är ett steg i rätt riktning. Det är också viktigt att man som hyresgäst kan förutse hyrans utveckling; skyddsregler behövs. Därtill måste förstås takten i bostadsbyggandet öka. För att få ordning på bostadssituationen räcker det inte att dra i en spak, flera justeringar är nödvändiga, tror jag.

Hur gick det då när Folkpartiet diskuterade bostadspolitik? Jo, Stockholms stad kommer inte föreslå något tydligare ställningstagande för marknadsmässiga hyror. Däremot vill vi gärna se friare hyressättning vid uthyrning av ägarlägenheter och villor. Också det, förstås, ett steg i rätt riktning.

SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVT, SVT2

Hyresgästföreningens Barbro Engman bloggar. Fastighetsägarna kommenterar.

Partiledardebattens slipslista

Kvällens partiledardebatt inleddes med ämnet jämställdhet. Vilket onekligen framstår som angeläget, med tanke på att sju av de åtta debattörerna är män. Kanske kan man se det som en bild av det glastak som täcker ett av världens mest jämställda länder?

En fördel med den ojämställda debatten är trots allt att man får ett stort utbud av partiledarslipsar att studera. Smak och stil är förstås alltid svårt att bedöma, men här är i alla fall min topplista. Vi börjar från botten:

Hushållsnära slips.

7. Gustav Fridolin (MP)
Det ser ut som att han rivit av en remsa av en kökshandduk, skrev en vän på Facebook. En väldigt gräll kökshandduk, vill jag tillägga. Ruggigt.

Blågul vimpel.

6. Jimmie Åkessom (SD)
Smala slipsar funkar på unga hipsters, men inte lika väl på en partiledare. Den blågula färgställningen med matchande bröstnäsduk är säkert vald med omsorg, men kombinationen hipp-slips och nonchalant dandy-näsduk håller inte riktigt samman. (Och ska man ha en så smal slips kan man inte knyta en så bred knut.)

Maxat matchat.

5. Jan Björklund (FP)
Utbildningsministerns slips matchar den orange Alliansknappen, och det är ju fiffigt. Men det är inte snyggt när den orange färgen får dominera, hade varit bättre om Björklund valt en slips med annan basfärg och orange detaljer. Pluspoäng, dock, för dubbla manschetter på skjortan.

Diskret dysterkvist.

4. Göran Hägglund (KD)
Hägglund är regeringens stilsäkraste minister, men ikväll övertygar han inte. Den kritstrecksrandiga kostymen är supersnygg, men skulle förtjänat något klatschigare sällskap än den här gråtrista och lite för smala slipsen. Plus för diskret bröstnäsduk à la Mad men.

En prick i protokollet.

3. Fredrik Reinfeldt (M)
Jag har tidigare kritiserat statsministerns slipsar, och är inte riktigt nöjd ikväll heller. Reinfeldts lila slips är förvisso rätt snygg, men den är inte tillräckligt statsmannamässig för detta sammanhang.

Tänk om hans politik var lika genomtänkt.

2. Jonas Sjöstedt (V)
Röd slips med prickar som på ett trevligt sätt går ton i ton med skjortan. Plus för snygg slipsknut med dimple.

Löfven låter slipsen matcha politiken.

1. Stefan Löfven (S)
"Maktens män bär slips" heter en bok som kom ut häromåret. Statsministeraspiranten Stefan Löfven har tagit fasta på det – och lyckas mycket väl. Snyggast ikväll!

Coca-cola rensar ut Mohamed

Coca-cola säljer läsk med vanliga svenska namn på etiketten. Men ett av de vanliga namnen i Sverige får inte vara med – det anses stötande.

Coca-cola lanserar nu en kampanj där de "hyllar sina konsumenter". I stället för produktnamnet kommer flasketiketterna under en period att prydas med de "150 vanligaste namnen".

I Sverige kommer således alla Anna, Mikael, Anders och Maria att kunna köpa en flaska cola med det egna namnet. Mitt eget namn, Jesper, har plats 72 på SCB:s topplista bland de vanligaste tilltalsnamnen, och finns också med i Coca-colas kampanj. Ett ännu vanligare namn är Mohamed, som 19 592 svenskar lystrar till. Det ger en listplacering på 62, strax efter Jakob och William, men före Lucas och Roger. Och, som sagt, Jesper.

Johan, Jesper och Emil överlevde Coca-colas censur.

Men Mohamed har rensats bort av Coca-cola. Förklaringen till detta är en smula märklig. "Coca-cola är symboliskt oerhört starkt sammankopplat med USA", säger marknadschefen Gustaf Wetterwik till SvD. Coca-cola tror att "det är mindre stötande att inte ha med namnet än att ha med det på en produkt som är så förknippad med USA".

Alltså, jag förstår inte. Svenskar som köper Coca-cola – en produkt som onekligen associeras med USA – förväntas alltså tycka att det är helt naturligt och inte det minsta konstigt att det står Jenny och Niklas på etiketterna, men om det skulle råka stå Mohamed, då är det plötsligt stötande? För vem, undrar man?

Oavsett om man ska komma till slutsatsen att det är vi "icke-Mohamed" som ska bli stötta, eller Sveriges nära 20 000 Mohamed, så torde man behöva utgå från antingen att namnet Mohamed associeras med något som är negativt och stötande – eller att samtliga Mohamed associerar USA med något negativt och stötande.   Coca-colas agerande är fegt och fördomsfullt och bidrar till att göra alla som heter Mohamed till bärare av något som kanske kan beskrivas som kollektiv skuld. Det, om något, är stötande.

Media:
SVT, Resumé

Läs även Hanif Bali i Aftonbladet.