En hyllning till Världen av i går

”En europés minnen” är undertiteln till Stefan Zweigs bok Världen av i går (Ersatz förlag). Det säger mycket om boken, och mycket om författaren. Stefan Zweig såg sig verkligen som europé; han ogillade gränser och hade hela vår kontinent som arbetsfält. Zweig föddes 1881 i Wien, han dog 1941 Rio de Janeiro och det som hände däremellan beskrivs, analyseras och reflekteras i denna makalösa memoarbok.

Stefan Zweig, Världen av i går

I en liten iakttagelse som författaren gjorde i samband med att han 1934 återvände till London ger han en glimt av de stora förändringar som Europa genomgick under hans levnad: ”…efter trettio år steg jag åter ned på Victoria Stations perrong i novemberdagens reglementerade dimma, och det enda som förvånade mig vid ankomsten var att jag i stället för droska åkte bil till mitt hotell”. Tänk en så liten detalj, men ändå fullständigt revolutionerande. De vetenskapliga landvinningarna under den här tiden var omfattande, med flygplan och radioteknik som krympte avstånden, atomkraftens utveckling och medicinska framsteg. Men även politiskt var det en händelserik period, då gamla imperier slogs sönder, nya växte fram och kungar och kejsare fick lämna plats för gryende demokratier.

Alla framsteg och positiva förändringar överskuggas emellertid av världskrigen, som två gånger på kort tid lade Europa i förödelse. Allt detta fångar Stefan Zweig i sin bok. ”Jag har bevittnat mänsklighetens två största krig … [a]pokalypsens alla askgrå hästar har stormat genom mitt liv”, skriver han i sitt förord men konstaterar också att ”[p]aradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år.”

Det är sällsamt att följa hans berättelse, från barndomen, skolåren och studietiden i det kejserliga, burgna och välartade Wien – ”trygghetens gyllene tidsålder” – till de första stegen i hans vuxenliv och författarskap, och hur han sedermera etablerar sig i den europeiska intelligentians crème de la crème. Tack vare sin välsituerade bakgrund och sin framgångsrika karriär kunde Stefan Zweig åtnjuta den gränslösa frihet som rådde i Europa innan första världskriget. Det passade honom väl, som kosmopolit och Europavän. År 1909 blev fransmannen Louis Blériot den förste att flyga över Engelska kanalen. Då uppstod, beskriver Zweig, ”för första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!”

Kaféliv i Wien vid förra sekelskiftet. Målning: Reinhold Völkel.

Under resorna och vistelserna runtom i Europa (och för all del annorstädes) kom Stefan Zweigs bekantskapskrets att inrymma ett stort antal av dåtidens mest framträdande kulturpersonligheter. När man läser boken får man ibland en känsla av ”namedropping” – å andra sidan: vilka namn han droppar! Stefan Zweig kände Hugo von offmanstahl och Rainer Maria Rilke, Theodor Herzl var hans första redaktör, han var bekant med James Joyce, Ellen Key och Bertha von Suttner, han skrev en opera med Richard Strauss, han åkte bil med Walther Rathenau och var gäst hos Maksim Gorkij. Han har följt Auguste Rodins arbete i mästarens ateljé och bjudit in Salvador Dalí för att måla av den åldrade Sigmund Freud under dennes exil i England – och sådär håller det på. Jag tror aldrig han träffade Adolf Hitler, men å andra sidan kunde han från sitt hem i Salzburg se ändra bort till Berchtesgadens berg, där Tysklands blivande diktator hade sin villa och där nationalsocialismens ondska började slå rot (samt sedermera bränna hans böcker). Stefan Zweigs persongalleri är omfattande, och en smula omtöcknande. Man häpnar.

Den gränslösa optimism och framtidstro som Zweig och hans gelikar kände i början av 1900-talet kom, som bekant, att brutalt slås i spillror när världskriget bröt ut. Zweig deltog inte som stridande – faktum är att han tillbringade en stor del av kriget i neutrala Schweiz – men hans nedteckningar från krigets marginaler ger värdefulla perspektiv kring debatten och mentaliteten under krigsåren. Inte minst fängslande är beskrivningarna från efterkrigstidens Österrike, ett imperium av vilket återstod ”en stympad bål, som blödde ur alla ådror”. På tågresan tillbaka till hemlandet mötte Zweig den kejserliga vagnen, som förde Österrikes sista kejsare ut ur hans förkrympta rike, där armodet bredde ut sig. Hungern var så stor, berättar Zweig, att ”de flesta födde upp kaniner för att inte helt glömma hur kött smakade … välnärda hundar eller katter kom sällan tillbaka från längre promenader”. Inflationen sköt fart och människors livsbesparingar gick upp i rök. Sakta men säkert repade sig Österrike, men hyperinflationen kom snart att drabba det stora grannlandet, med konsekvenser som är alltför välbekanta för oss. (”Ingenting”, skriver Zweig, ”har gjort det tyska folket mer bittert, mer hatfullt, mer moget för Hitler än inflationen.”)

Jag skulle kunna hålla på i evighet och berätta om alla de intressanta passagerna i Världen av i går, om hur Stefan Zweigs berättelse ger liv åt en svunnen tid och förståelse för hur människor tänkte, tyckte och resonerade. Kultur, moral, mode – allt får plats i detta hänförande epos, som leder läsaren igenom det sena 1800-talets Europa och in i den nya tiden. Tidsresan är hänförande, en känsla som förstås förstärks av Zweigs fenomenala språkbehandling (översättarna Hugo Hultenberg och Anna Bengtsson bör väl också äras i detta sammanhang). Språket är noga utmejslat, och resultatet blir ibland nära nog poetiskt.

Det finns för all del också skäl att göra en del invändningar mot Stefan Zweigs framställning. Men de invändningarna kommer inte att framföras i denna text. Detta är en hyllning till en enastående bok – en kärleksförklaring där orden flödar rakt ur hjärtat och ned över tangentbordet. Tack, Stefan Zweig.

DN, SvD, SR, Expressen, HD, The New Yorker
Kan köpas på Bokus och Adlibris.

En ledare värd respekt

Storbritanniens förra premiärminister, tillika Västvärldens första kvinnliga regeringschef, Margaret Thatcher har avlidit i London. Hon blev 87 år gammal och knappt hade nyheten om hennes bortgång kablats ut i media förrän diskussionerna om hennes politiska gärning tog fart.

Thatcher var en kontroversiell person. "En politisk stjärna har slocknat. En stor ledargestalt med mod, ambitioner och visioner", skrev jag på Facebook.  Det innebär förstås inte att jag reservationslöst hyllar Margaret Thatcher. Men det sammanfattar ganska väl skälen till varför jag tycker att hon förtjänar respekt. Specerihandlardottern från Grantham lyckades på ett imponerande vis demonstrera hur mycket som kan åstadkommas med stark politisk övertygelse, tydliga värderingar och vassa armbågar (och en handväska). I det avseendet är hon en förebild.

Margaret Thatcher, 1925–2013.

Hon genomdrev åtgärder för att skapa förutsättningar för den sklerotiska brittiska ekonomin att återhämta sig. Hon tog fajten mot övermäktiga fackföreningar. Hon sålde ut statliga bolag. Hon försökte reformera välfärdssektorn. Hon var en stark förespråkare för marknadsekonomi och kämpade mot såväl socialiseringstendenser på hemmaplan som socialistregimer på andra sidan järnridån. Och trots sina hårda nypor blev hon vald, och omvald, tre gånger.

Margaret Thatcher tillhörde det brittiska Tory-partiet, och hade konservativa värderingar. Det gör många av hennes ställningstaganden svårsmälta för en liberal. Hon stod förvisso bakom ett beslut på 1960-talet att avkriminalisera homosexualitet, men medverkade å andra sidan till en lagbestämmelse som syftade till att förhindra skolor från att förespråka homosexualitet. Hennes ovilja att ta ställning för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika nämns ofta. Det går knappast att ursäkta, men finner möjligen sin förklaring i de särskilt starka sociala och ekonomiska band som funnits mellan Storbritannien och det vita Sydafrika. Och det hedrar henne inte att hon, för att visa tacksamhet för Chiles stöd under Falklandskriget, bjöd Chiles ex-diktator Pinochet på te.

Starka politiska ledare blir ofta kontroversiella. Kanske för att de så tydligt drivs av värderingar, som ibland leder dem på fel väg. Jag kommer att tänka på Olof Palme, som i likhet med Margaret Thatcher var tydligt värderingsstyrd. Precis som Margaret Thatcher hade han tvivelaktiga vänner. Samtidigt var de så olika: Han var arbetarledaren från den yppersta överklassen; hon var högerledaren från medelklassen. Där han entusiastiskt ägnade sig åt socialistisk experimentverkstad med kvävande skattetryck, löntagarfonder och dödfödda statsföretag ägnade hon sig med samma frenesi åt att befria sitt lands ekonomi från de socialistiska bojorna. Båda är livligt omdiskuterade, långt efter att deras politiska gärningar tagit slut.

Margaret Thatcher styrde Storbritannien i en tid när världen fortfarande var uppdelad mellan öst och väst, när halva Europa levde i förtryck och när Sovjetkommunismen fortfarande var ett hot. Nu, när hon är död, kommer hennes land att hedra henne med en ståtlig begravning. Militära hedersvakter kommer att följa hennes kista längs Londons gator och tusentals britter kommer att kanta kortegevägen för att visa respekt. Respekt för en premiärminister som lämnar en värld som är friare och rikare än när hon tillträdde.

Media
DN, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, AB1, AB2, Expr, Expr1, Expr2, SVT, SVT2, SR, CNN, CNN2, BBC, Economist, Guardian, Fokus (2012)

Bloggar
Fredrik Antonsson, Johan Westerholm, Peggy Noonan

Får fritidspolitiken tid för sitt uppdrag?

Om fritidspolitikern ska vara något annat än en demokratisk dekoration bör man fundera på vilka förutsättningar hen har att utöva sitt uppdrag.

Varje månad sammanträder de olika politiska nämnderna, och de förtroendevalda får en trave beslutshandlingar att läsa igenom. Inför det senaste mötet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är invald, var det omkring 400 sidor. Allt ifrån korta skrivelser till genomförandebeslut i mångmiljonklassen, remissvar och antagande av handlingsplaner för framtiden.

Om man som förtroendevald ska kunna ta sitt uppdrag på någorlunda allvar bör man få en reell chans att sätta sig in i åtminstone de viktigaste ärendena. Förutom inläsningstiden kräver det ofta kontakter med medborgare och tjänstemän samt diskussioner med sina partikamrater.

Var god läs!

Denna ambitionsnivå kan tyckas självklar, men framstår ändå som lätt utopisk. Åtminstone för den som har ett heltidsarbete och som förväntar sig att kunna kombinera sitt förtroendeuppdrag med ett normalt familjeliv, att hinna träna och någon gång umgås med vänner.

Enligt kommunallagen gäller att förtroendevalda har rätt till tjänstledigt för politiska möten och resor till och från mötena. För denna tid har de också rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Problemet är ju att de formella nämndsammanträdena är den kanske minst tidskrävande biten i fritidspolitikerns livspussel. Det är det där andra – inläsning m.m. – som verkligen tar tid.

En färsk undersökning från SCB (se även regeringen.se) visar att under de två senaste mandatperioderna valde 16–17 procent av de förtroendevalda att hoppa av sina uppdrag. Avhoppen är vanligast i de grupper som redan är sämre representerade. Framför allt unga kvinnor hoppar av i högre utsträckning än andra.

Vill vi ha politiker med olika bakgrund och i olika faser i livet bör vi våga ställa oss frågan  vilka förutsättningar fritidspolitikern har för att utöva sitt uppdrag. Ett förslag skulle till exempel kunna vara att lägga "skälig förberedelsetid" till kommunallagens lista på saker som ger rätt till ledighet. Det skulle ge åtminstone en del av fritidspolitikerna bättre möjligheter att vara ordentligt pålästa. Alternativet är att seriösa och ambitiösa fritidspolitiker lägger av och att fritidspolitikern får en alltmer dekorativ funktion i den demokratiska processen.

---

Detta blogginlägg är en omarbetad version av en insändare som jag skrev i Stockholmsliberalen nr 3 2013.

Utbrända kårarbetare inte regeringens fel

Om studentkårerna inte lyckas locka medlemmar borde de fundera på vad de erbjuder, snarare än att skylla på regeringen.

I juli 2010 tog Alliansen bort kårobligatoriet, som tidigare tvingat alla högskolestudenter att vara medlemmar i en studentkår (se Den 1 juli får Sveriges studenter lite mer frihet). Det enda anmärkningsvärda med det beslutet är att det inte fattats tidigare.

En naturlig konsekvens av att studentkårernas tvångsmedlemskap avskaffades var att en del studenter valde att inte bli medlemmar. Precis som alla andra föreningar måste kårerna nu anstränga sig för att locka medlemmar. Något som tydligen är jobbigt.

"Efter kårobligatoriets avskaffande är det en daglig kamp att få in medlemmar och intäkter", suckar Elisabeth Johansson Hallin, Luleå Studentkårs ordförande, i ett SR-inslag idag. SFS ordförande Erik Arroy kopplar utbrändhet, magsår, ångest och sömnbesvär bland kåraktiva till obligatoriets avskaffande. Det är förstås solklar vem som bär skulden:

"Ansvaret är regeringens. Det var utbildningsdepartementet som drev på att kårobligatoriet avskaffades och det är därför viktigt att det är de som ser över vad det här har fått för konsekvenser", säger Erik Arroy till SR.

Att tänka fritt är stort, att tänka nytt är större.

Självklart är det allvarligt om kåraktiva drabbas av den typ av besvär och problem som Johansson Hallin och Arroy beskriver. Men för en del av oss andra är det i första hand ledningen för en organisation som har ansvar för arbetssituationen för anställda och förtroendevalda. SFS litanior framstår som särskilt svårsmälta eftersom de grundar sig på att de inte längre kan tvinga människor till medlemskap.

I stället för att beklaga sig över att regeringen genomfört en självklar frihetsreform så borde studentkårerna fundera på varför studenterna inte vill vara medlemmar i tillräcklig grad. Är det för dyrt? Gör kåren fel saker? Vad ger medlemskapet för mervärden? Det finns säkert en del att lära t.ex. av hur fackföreningarna vässat sina erbjudanden. Studentrörelsen borde tänka nytt och framåt, inte längta tillbaka.