Det skriver Rasmus Jonlund, Anne-Marie Ekström, Daniel Andersson och jag i dag i tidningen Nu.
Att vara riksdagsledamot ska vara något av det finaste man kan vara i Sverige. Ett uppdrag som bygger på väljarnas förtroende, och som förnyas vart fjärde år.
Detta förtroendefulla uppdrag ska naturligtvis arvoderas bra. Det är viktigt att alla slags människor kan tjäna sitt land i den lagstiftande församlingen. Arvodet kan inte konkurrera med direktörslöner men det är i högsta grad motiverat att det ligger på en nivå över vanliga medelinkomster – också för att riksdagsuppdraget ska vara förenat med respekt.
Det är också rimligt att en riksdagsledamot som avslutar sitt uppdrag för en tid har en ekonomisk trygghet. Yrkeskarriären har ofta legat på is en tid (även om en del förtjänstfullt behåller kontakten med sitt tidigare yrkesliv, så är det ju inte möjligt för alla). Efter en tid i riksdagen är det kanske en annorlunda yrkesbana som väntar. Det kan finnas karensskäl att inte alltför snabbt ta vissa uppdrag, som berör det man har arbetat med i riksdagen.
 |
| Ur tidningen Nu den 21 februari 2013. |
Därför är det helt i sin ordning – och hög tid – att systemet för inkomstgaranti nu ska förändras. Men risken är stor att man med den lösning som nu föreslås, bara spär på eventuellt politikerförakt ytterligare. Avståndet mellan medborgarna och ett upplevt politikerfrälse blir ännu större.
Att låta dagens riksdagsledamöter behålla det nuvarande, generösa stödet är naturligtvis helt horribelt. Att det nya, vettiga systemet bara skulle gälla för dem som väljs in 2014 och senare, är inte i första hand orättvist mot framtidens ledamöter. Det är djupt provocerande och stötande för den allmänna rättskänslan.
Ett argument som hörs för att låta dagens ledamöter förbli ett privilegierat politikerfrälse, är att det handlar om ingångna avtal och att undvika retroaktiva förändringar.
Om förutsättningen för att bli invald i riksdagen var att få en generös pension, bör nog berörda ledamöter fundera över sitt engagemang. Och väljarna bör fundera över om dessa deras representanter hör hemma i riksdagen.
Som riksdagsledamot är man dessutom inte anställd. Riksdagen har ju heller inte haft problem att ändra diverse villkor för exempelvis medlemmar i a-kassor eller för oss alla medborgare i socialförsäkringarna.
Det finns i den politiska kulturen ibland en anda av att man som innehavare av ett uppdrag behåller det tills man själv väljer att kliva av. Detta är en kultur som konserverar politiken och fördröjer nödvändiga förändringar. Användandet av begreppet retroaktivt i diskussionen om villkoren för den kommande mandatperiodens folkvalda gör det nödvändigt att betona en fundamental princip: förtroendet från medlemmar och medborgare prövas vid varje val. Ett förnyat förtroende får aldrig betraktas som givet, det måste på nytt förtjänas.
Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Horribelt med fortsatta orimliga riksdagspensioner
